The Paradox of Freedom - Toleransparadoxen

In times like these it is important to pay attention to Sir Karl Popper on The Paradox of Freedom in The Open Society and Its Enemies from 1945:

"If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them."

"We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant."

I dessa tider är det angeläget att skänka uppmärksamhet till Sir Karl Poppers ord om Toleransparadoxen i Det öppna samhället och dess fiender från 1945:

"Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem."

"De toleranta måste därför vara redo att vara intoleranta."

Laakso fejar hos en alienerad vänster

Det är ytterst befriande att läsa Erik Laaksos utspel om testuggande socialister på Newsmill idag:

"En politik för full sysselsättning har stöd hos en majoritet av befolkningen men en arbetslöshetsförsäkring som kan användas utan bortre gräns har det inte. Det är ytterst tvivelaktigt att någon av våra föregångare som samlade in arbetslöshetspremien till de första kassorna skulle kunna föreställa sig möjligheten att leva på kassan utan en bortre gräns."

Med passus som detta framstår Laakso med denna artikel som något så ovanligt i den samtida svenska politiska debatten, som en Socialdemokrat vilken vågar beskriva vänsterns moraliska ras. I en tillvaro där en otalig mängd spörsmål blivit förvandlade till något som behöver utredas och kan kräva sin egen myndighet är det tillfredsställande att sent omsider se en nutida (S)-märkt debattör som inser att detta måste konkurrera med skolan, sjukvården, barnomsorgen, äldrevården, psykvården, och så vidare:

"Att tro att vi godtyckligt kan styra och ställa med andras pengar och egendomar strider emot vår egen idé om egenmakt och skydd för våra rättigheter."

Det är därför Moderaterna idag är Sveriges största parti. De försvarar välfärdsstatens kärna med en verklighetsförankrad beskrivning, deras ideologi hävdar inte "fåniga regleringar för årliga jämställdhetsplaner ända ned till ensamföretag". Dagens vänsterblock har blandat ihop politik med välfärdsstat och detta devalverar begreppen. Tillräckligt många svenskar inser att en hållbar ekonomisk kalkyl är angeläget, just därför att den välfärd som byggts upp på smärtfulla erfarenheter inte är ointressant.

Samtidigt, när tider är svåra och den globala spelplanen är en annan behövs det åter ett mellanmänskligt kitt som både ger och tar. Det är denna fogmassa som en gång utgjorde grunden till varför välfärdsstaten byggdes upp, och av precis den anledningen är det föga troligt att någon som röstade på Socialdemokraterna för femtio år sedan skulle känna sig bekväm med att rösta på samma parti idag. Det är med belåtenhet, jag har efterlyst det, som jag ser Laakso försöka att vända en Atlantångare.

Nordic Cross Whisky Corner

The Pictish lands where Vikings travelled now produce the finest of Single Malts. The people of the far north Thule fellowships are henceforth represented in my Usquebaugh Cache: Iceland. Faroe Islands. Shetland Islands. Orkney Islands. Norway. Denmark. Bornholm. Skåneland. Sweden. Åland Islands. Finland.

Other leagues in alliance, whether far remote provinces or with coast in the Baltic, North and Norwegian Seas, will have to await their representation until the whisky room is a bigger one. When I buy my countryside house that is.

Sent ska syndaren vakna

Med en tredagars ämbetsexamen i OSCE-form i antågande borde det råda stiltje här. Men för dem som känner mig allt för väl kräver även förberedelserna inför svärandet av grekiska eder andrum. Då är det härligt att kunna ta del av begivenheterna på andra sidan Øresund.

Som en del säkert minns från sommarens eskapader saknades det substans i vänsterblockets ekonomiska analys. Många med mig efterlyste mindre tomma argument och mer realistiska hållningar, men flummerierna staplades på ände och de rödgröna blev därför sin egen gravgrävare. Så sent som några veckor efter valet minns jag att Thomas Östros varnade för en diskussion om vad som är intäkter och utgifter under förespeglingen att detta skapar ett dåligt politiskt klimat. Man behöver inte använda just termerna närande och tärande, men ett ansvarstagande för framtida offentligt finansierad välfärd som blundar för det mest elementära är inget annat än sagor för vuxna.

Därför är det nu socker för skämtlynnet att se Östros faktiskt överväga en verklighetssinnad ekonomisk politik. Fröjden blir ännu större när man minns vad Anders Borg sagt:

"I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat, men däremot i uppfattningar om hur saker hänger ihop och vad som bör göras."

Den största förtvivlans munterhet måste dock återfinnas hos dem med sinnesnärvaro som fortfarande identifierar sig med dagens svenska vänsterblock, och då syftar jag på reaktionerna mot Östros från eget led. Det kan kallas att aktivt vägra sig en mer nykter attityd. (S) förutsättningar för att kunna förvalta en välfärdsstat i en verklighet som är helt annorlunda än bortskämda årtionden av aldrig tidigare skådat ekonomiskt uppsving är stadigt tynande. För att citera Petter Kloke i ett dystert auditorium häromveckan. Kontexten är en föreläsning om nya mediciner inom hematologin som kostar många hundra tusen till flera miljoner per patient och år. Då jag viskar något om behovet av politik som inte önskar hur dyr vård ska betalas, utan istället ger möjlighet för den betalande (icke-offentliga/privata) sektorn att växa för att åstadkomma just detta svarar han:

"Vänsterdrömmen har nog alltid varit en fantasi."

När stämningen ändå är på topp tillåter jag mig att publicera en riktig glädjespridare. Vykortet följde med notan till en lunch på nämnda ställe i San Francisco för snart två år sedan då jag var där med min fru. Nu återfinns det inramat ovanför mitt skrivbord.

On The Edge

- The Spectacular Rise and Fall of Commodore
by Brian Bagnall

We are all told that it is the winning side that dictates how history is written. Such is the starting point where the author of On The Edge begins when narrating the history of personal computers. Brian Bagnall's thesis is not controversial in itself, but when claiming that it is mostly due to Commodore that computers became part of everyday life, his statement may be. He argues that Commodore's drive of inexpensive computers for the masses broke a new market. Its large counterparts IBM on one side pushed business computers and the other being Apple had a slow start and only rose with their stylish and dearer computers after the market for the consumer microcomputer industry was in place. From being something located in universities and the garages of the très nerdy, personal computers are now a commodity present in most homes. Mr Bagnall has conducted plenty of research, partly through interviewing heaps of Commodore insiders. With his attempt of proving his thesis he is not only telling the story of the ventures behind the PET-, the Commodore- and the Amiga-machines - but he is also describing a completely different age. It is easy to become blind to how much our contemporary society is one occurring in the aftermath a computer revolution.

It was the period in time prior to Tron and WarGames and designing the surface of a microprocessor was literally macroscopic artistry. Transistors were in their thousands and not millions and the semiconductor design and fabrication company MOS Technology had their financier Irving Gould; their A-type personality juggernaut Jack Tramiel and their god of technology Chuck Peddle - the three important ingredients needed for a hi-tech company of that era to succeed. Mr Peddle had earlier worked for Motorola with developing their 68000 processor. He now, together with Bill Mensch, became the father of the renowned 6502 processor. It was developed in 1976 and was used in products like the Nintendo Entertainment System, the Apple I and II, the 8-bit computers from Atari, the Commodore PET, VIC-20 and so on. Even the robot in Futurama, Bender, has the 6502 microprocessor as brain. The 6510 processor which has its home in the most sold computer of all time according to Guinness Book of World Records, the Commodore 64, is a slightly modified form of the 6502. It is easy to belittle the legacy. Brian Bagnall's description of how the craftsmanlike design and production of chips at MOS took place is one of breathtaking engineering creativity, and it is indeed an enjoyable read.

On The Edge tells of how Commodore cheaply acquired an incredible unending license for Basic from a company named Micro-Soft, run by a young Bill Gates. It contains the story of how Commodore negotiated with Steve Jobs and Steve Wozniak on purchasing Apple and plays with the thought of how different the world would have been today if the transaction had gone through. In 1977 Star Wars appeared in the cinemas and the public was primed for the PET 2001-machines trickling out of the small Commodore factory. In April 1978 the first machines arrived on British soil and became an immediate success. Douglas Adams writes about his first encounter of it in Salmon of Doubt. In 1980 the VIC-20 was announced and it became the first computer to sell one million units. The triumph can partly be explained by the VIC-20 primarily being sold in retail, such as K-Mart, rather than from authorised dealers and thus competed with the game console market. William Shatner of Star Trek became its spokesman in television advertisements asking "Why just buy a video game?". Jack Tramiel gave his engineers one month to create a production model of the VIC-20 and working under such a tight schedule was more of a rule than exception at Commodore. Bill Seiler, Bob Russell, Robert Yannes, Al Charpentier, Charles Winterble, John Feagans and others toiled hard under codename Vixen.

Having had a liaison with the Model T of computers, the Commodore 64, for some twenty years I obviously looked forward to reading about its birth. The VIC-20 had been a gold mine for Commodore and for this reason it served as a stepping stone for the beauty to come. While Al Charpentier worked on the VIC-II graphic video chip, Robert Yannes designed the architecture for a new sound chip. It was a dream he had nurtured for quite some time infatuated by the up and coming sounds of electronic music. Mr Yannes had since high school built analogue synthesizers and initially planned to support an astonishing 32 voices on the SID-chip. The little miniature synthesizer was dubbed one of the top-20 most important chips by Byte magazine in 1995, and the sounds of the C64 are epic for generations of nerds. As with the VIC-20 the creation of the Commodore 64 was rushed and many hasty solutions characterized its final design. The machine had to get out in time. The tale of how Bob Russell's high-speed lines for a new mark of disk drives were mistakenly removed from the schematics is just one out of many. A consequence of the deletion of a few metal circuit traces has caused millions of wasted hours for C64 owners. However, it is when Mr Bagnall writes about the designing of the Commodore 128 which was to be backward compatible with the C64 that it becomes truly apparent. Achieving such compatibility was a mission as all the glitches in the Commodore 64 had to be reproduced in order to make the software and peripherals work. Programs were dependent on bugs and the monumental software library for the Commodore 64 was part of its success story and a reason why so many millions of computers were sold. The C64 designers were not hardware engineers, but chip designers. They did not know some of the fundamental rules, and it is thanks to such mistakes that the old breadbox is what so many have come to appreciate to this day.

Brian Bagnall continues the book by writing about the successful Commodore Amiga computers and the shaky governing of the company which ultimately lead to its demise and death in 1994. On The Edge gives an insight not only of this particular enterprise, but of how such a world works. The saga is written in a language for everyone interested and Mr Bagnall presents necessary evidence for his case, I am however partial and hence unable to play judge. Nevertheless is it sound to say that the rise and decline of Commodore is a story that should be told, and the myth of it will continue to flourish. The C64 scene of today which is continuous since the mid 1980s, as opposed to other contemporary computer scenes, is part of this context.

This article was originally published in the c64 disk magazine VN#53.

»Praktiserende læge« bättre än vårdcentral

I Läkartidningen skriver jag under titeln Egen »praktiserende læge« bättre än anonym vårdcentral (som pdf, artikeln finns även i html med kommentering här) att kontinuitet och koordinerande funktion är hörnstenar i en välfungerande primärvård. Jag beskriver varför det inte fungerar optimalt i Sverige och hur det kan förbättras genom att knyta patienterna till sina läkare samt genom att få svenska primärvårdsläkarna att axla ansvaret för sina kliniker/läkarhus.

För er som letar efter MSc-uppsatsen som nämns i artikeln finns den tillgänglig här.

Val till Sveriges riksdag

Delar av välfärdsstaten är väldigt bra uppfinningar utan vilka risken ökar för flera moraliskt förkastliga situationer. Men för att säkra välfärd också i framtiden behövs det inte fler orealistiska skrik på mer, det behövs hållbara ekonomiska kalkyler. Fokus måste ligga på välfärdsstatens kärna och strävan efter att göra myndigheter kugge i alla mellanmänskliga aktiviteter måste brytas. Det krävs en verklighetssinnad politik som förstår att i grunden bestäms utgiftssidans storlek av realintäkternas omfattning, och statens realintäkter kommer naturligtvis från den icke-offentligt finansierade sektorn.

Inget av alternativen i höstens val är felfritt, men så fungerar demokratin. Däremot framstår det med all tydlighet att den utstakade vägen från den Borgerliga Alliansen har större förankring i en politik som kan förvalta Sveriges välfärd också in i framtiden.

Idag röstade jag på det svenska konsulatet i Odense.

Livet på samhällets botten

av Theodore Dalrymple

Denna bok, liksom många andra av Theodore Dalrymple, är inget enhetligt manifest med ett stort abstraktionsbygge. Den består av kortare essäer och kolumner med kommentarer till samtiden. Livet på samhällets botten kan därför ses som en skrift som tar avstånd från stora ideologier och Dalrymple sällar sig av denna grund till de som försöker skala bort de skygglappar som dylika världsuppfattningar skapar. Det betyder inte att boken inte beskriver ett system av idéer eller följer en röd tråd, men den förutsätter att läsaren inte behöver få en förenklad lärosats skriven på näsan för att se det sunda i författarens argumentation. Likaledes är boken inte skriven från från en teoretisk horisont där man kan föreställa sig allt mellan himmel och jord, och där man kan önska sig till naiva världsbilder genom att bortse från hur människor faktiskt beter sig.

Theodore Dalrymple blundar inte för möjligheten att han skriver från ett icke-representativt perspektiv, han har trots allt arbetat som läkare i fängelser och i socialt utsatta stadsdelar, men han har härifrån samlat på sig åtskilliga erfarenheter. Det problematiska är emellertid att många andra intellektuella som bemöter Dalrymples studier gör det just med argumentet att han har en skev världsbild och har bittra glasögon till följd av den lärdom han har dragit ifrån det engelska trasproletariatet. Argumentet om att det som Dalrymple beskriver är ett uttryck för nymoraliserande är ett bekvämt blånekande av dessa människoödens existens, eller i alla fall ett kraftigt förminskande av dess omfattning i demografin. Det bygger dessutom på dessa intellektuellas icke-representativa perspektiv, ofta välbesuttet och med en hög nivå av bildning. Med andra ord en helt annan värld än den på samhällets skuggsida, vilken Dalrymple har omfattande inblick i.

Den underklass som Theodore Dalrymple beskriver är inte fattig på ett sätt som innebär att de saknar tak över huvudet eller mat för dagen. Tvärtom har de det ganska gott ställt materiellt, och det har under lång tid avsatts allt mer offentliga resurser för att motarbeta "de ökade klassklyftorna", vilket i sin tur har skapat incitament att slippa ta ansvar för sin egen tillvaro. Nu beskriver Dalrymple erfarenheter från England, men flera av berättelserna kan extrapoleras till svenska förhållanden. En skola bränns ner i Rinkeby eller ett hundratal bilar brinner i Rosengård och från politiskt och intellektuellt håll råder det plötsligt närmast total enighet om att det är brist på ekonomiska resurser som har förorsakat detta. Föga märkligt är att det under sådana förhållanden, i breda folklag, existerar en desillusionerad världsbild eftersom det väldigt sällan är någon som i offentligt ljus poängterar att det är i brist på moralisk uppfostran som orsaken till skadegörelsen finns att hämta. En kriminologisk vänsteruppfattning om att det alltid är någon annans fel (förslagsvis "de rikas" eller "högerpolitikernas") blir allmängods och för vissa arma själar blir detta snarast en uppmaning till att bli heltidskriminell: "Den som äger något ipso facto har råd att förlora det, medan den som inte äger det ipso facto har rätt att ta det. Brott är inget annat än en form av skatteomfördelning underifrån."

De fall som skildras i Livet på samhällets botten redogör inte för den stereotypiserade bilden av någon som begår ett par enstaka fel och därför lever i misär resten av livet, sonandes sin ungdoms brott. Det handlar om vuxna människor som konstant vägrar att ta ansvar för sitt eget liv och Dalrymple beskriver med all önskvärd noggrannhet hur detta steg för steg direkt eller indirekt uppmuntrats av engelska lagar om socialt skydd skapade för att främja "fattigdomsbekämpning". Theodore Dalrymple skriver om bristen på reflektion över sin tillvaro när man väljer den våldsdömde knarkaren som far till far sitt fjärde barn, efter tre barn med tre olika män som alla misshandlat en. Det handlar om människor som fått chans efter chans men aktivt valt att leva i en serie sammanhangslösa ögonblick, snarare än att skapa en sammanhängande berättelse av sitt liv och därför förnekat sig själv livsvisdom. I en kultur där allt är lika bra och ingen får fördöma någon annans val behöver man inte se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns inte längre några mellanmänskliga normer som uppmanar människorna på samhällets botten att välja att leva på ett sätt de borde. Dalrymple skriver att det inte är ovanligt att dessa människor på en eller annan tidspunkt kommer till honom med en önskan om att få diagnosen depression, men han tillbakavisar oftast detta. De är nämligen inte deprimerade utan olyckliga, och de är olyckliga därför att de lever ett liv som gör det omöjligt att vara lycklig.

I denna självvalda misär är det värsta man kan göra att underlåta att påpeka individens ansvar, både praktiskt och moraliskt. Det sätter nämligen käppar i hjulen för dessa människor att faktiskt lära sig av sina misstag och ta sig ur det armod de befinner sig i. Å andra sidan kan man med enkelhet förstå de psykologiska mekanismer som gör att det framstår närmast moraliskt förkastligt att klandra den som fördärvat sitt liv och lever i elände. Då ter sig en ideologi om "fattiga", "klassklyftor" och "speciell definition av orättvisa" genast betydligt mer angenäm, den visar nämligen att det är någon annan som har gjort fel och som kan skuldbeläggas. Den dygdlösa människan på samhällets botten är plötsligt definierad som ett fattigt offer och i och med detta har man hastigt slagit undan potentialen för individen att förbättra sin situation genom att ta tag i sitt liv och utveckla inre styrka. Theodore Dalrymple menar att det i England idag är betydligt svårare att resa sig ur misär än det var då hans mor kom till landet som utblottad judisk flykting från Naziregimen under andra världskriget. De största skillnaderna nu från då ligger i att det idag finns en stark välfärdsstat med en uppsjö av välmenande lagar som är satta till att förhindra fattigdom och att det idag råder en kultur som förnekar att det finns bra och dåliga val, ett tyranni under bristen på fördömande.

Men på vilket sätt är då detta relevant för oss? De som läser denna text befinner sig nämligen inte i det fördärv som Theodore Dalrymple beskriver. Om man bortser från det moraliskt förkastliga i en kultur av förfall reses där i boken ett varnande finger för att den trasproletära ansvarsbefriade tolkningen av tillvaron populariseras och återfinns därför allt högre upp i samhällshierarkierna. En kvasiintellektuell övertygelse om att våld och kriminalitet är naturliga inslag i tillvaron och som är följder av mänskliga instinkter accepteras, snarare än att kultivera en förståelse för att dessa måste fördömas för att inte multiplicera sig självt. Civilsamhället resignerar. Detta innebär en ödeläggelse av de mellanmänskliga förutsättningarna för vårt samfund, alltså också för dig och mig.

Dalrymple skriver så att det sticker i ögonen både på många av de som kallar sig vänster och de som kallar sig liberaler. Dessvärre kommer detta antagligen att utgöra hinder för dessa att ta hans budskap till sig. Istället kommer man att hålla sig till sina trygga tvångstankar, välbeprövade i sin förmåga att kvarhålla människor i elände: Ideologin om en totalt egalitär omfördelning av rikedomar och/eller absolut frihet från nödvändiga samhälleliga normer framför allt! Men för oss andra är Livet på samhällets botten inte bara en lärorik och underhållande bok, utan också humoristisk och mänskligt varm. För den som faktiskt ivrar för fattigas möjligheter är den konservative Theodore Dalrymple en betydligt bättre förkämpe än vilken nutida vänsterdebattör som helst.

Kontinuitet, tillgänglighet och koordination

På Newsmill publicerar jag idag en debattartikel om bristen på kontinuitet, tillgänglighet och koordinerande funktion i den svenska primärvården. Den har den attraktiva titeln Många av vårdens problem finns i den svenska primärvårdens organisationsform och tar naturligtvis utgångspunkt i MSc-uppsatsen. Finns det politisk vilja att göra en Norge i Sverige?

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

Carl Michael Bellman - Fjäriln Vingad

Elina Järventaus Johansson sjunger Fredmans sång N:o 64.

Vänstern drabbad av alienation

Detta är en replik på västerbottniske Mats Lindbergs inlägg den 7 juli, då han kommenterade mitt samtal till Ring P1 från den 30 juni.

Mats gjorde mig, genom sitt exempel med att även privata skolor finansieras genom skattsedeln, uppmärksam på att jag uttryckt mig oklart då jag använde begreppen offentlig och privat sektor. För att göra tydligt vad jag menar försöker jag i politiska samtal att använda termen "icke-offentligt finansierad" snarare än termen "privat". Skola, barnomsorg, äldrevård, och så vidare är i Sverige alla exempel på offentligt finansierade verksamheter, detta oavsett om de drivs i så kallad privat eller offentlig regi.

För att förtydliga min poäng så menade jag alltså att det är skatteintäkter från anställda inom icke-offentligt finansierad verksamhet som ger realintäkter till välfärdsstaten. Jag själv, som offentligt anställd, betalar enbart tillbaka en del via min skattesedel och bidrar av denna anledning inte med några realintäkter. Det är med denna förståelse som det blir ett aningen tomt argument från oppositionen i valdebatten att hävda att skattesänkningar ger mindre pengar till välfärden. Man skulle kunna hävda, med översta skjortknapparna uppknäppta, att vänstern drabbats av det Marx kallade alienation i sin oförståelse över vad som är utgifter och inkomster till välfärdsstaten.

Slutligen så vill jag påpeka att termerna "närande" och "tärande" om respektive privat och offentlig sektor som Mats Lindberg använde sig av inte är epitet jag själv använde. Eftersom jag är offentligt anställd inom vården och för tillfället är pappaledig är jag med andra ord en stark försvarare av välfärdsstatens frukter. Just därför är det bittert att se hur de som skriker mest efter välfärd i den svenska politiken är de som minst förstår hur saker och ting hänger samman.

Uppdatering: Små förändringar är gjorda i texten 140710 efter att jag blivit kontaktad av Mats Lindberg och denne kommit med rimliga påpekanden.

Klimatdebatten ett miljöhot?

av Tobias Holdstock och Roland Poirier Martinsson, rapporten finns att ladda ner här.

De sista åren har jag, som sedan barnsben varit miljöinsatt och värnat en långsiktigt genomtänkt hantering av våra omgivningar, förbittrats över hur klimatfrågan kommit att ockupera det mesta av offentlig debatt kring miljöproblemen. Plötsligt har frågorna kring miljögifter, biotoper nödvändiga för biologisk mångfald, luftens och vattnets kvalitet, bärduktigt jord- och havsbruk, utrotandet av stora däggdjur, övergödningen, välfungerande sophantering så att onedbrytbart plastavfall inte ackumuleras i haven, och så vidare, överskuggats av det för sensationslysten media välanpassade klimathotet. I politiska samtal möts påpekande av detta ofta med hävdandet att klimathotet är livsavgörande här och nu, alltså av en alarmistisk inställning som gör att alla andra frågor ter sig irrelevanta. Därför var det intressant att läsa andra som också sett detta smått ironiska öde och författat en granskande rapport om ämnet. Den är från förra året, men jag ramlade över den för några veckor sedan. Att den mediala rapporteringen kommit att helt domineras av den upphetsade stämning som ovan nämnda alarmism skapar är att förvänta, det är naturligtvis en enkel ko att mjölka, men att Naturvårdsverket skulle anpassa sin egen rapportering om miljömålen efter tendentiösa trender är enbart sorgligt.

I kölvattnet av ovan nämnda funderingar kan man stilla undra om det som skett inte har att göra med att miljödebatten drabbats av en sjukdom som kallas fördummande urbanisering. Som konsekvens av detta har den därför blivit ett teoretiskt låtsasbygge. När Riksdagen kan nå konklusioner om rammål för att ca 7000 vindkraftverk ska slås upp överallt i Sveriges natur, för att på runda tjugo år (enligt tillverkarnas egna utsagor) förvandlas till skrot och då förhoppningsvis plockas ner igen, kan man som förnuftsivrare ställa frågan om det på något sätt är ett projekt som någon faktiskt övervägt med sans. Hållbarhet är antagligen inte ett miljömål när politik är en produkt präglat av dagsländejargong.

(S) dödförklarat tredje vägens politik?

Vi som har vuxit upp i Sverige har fått lära oss att Norden varken har planekonomi eller marknadsekonomi, utan ett mellanting som ger oss fördelar från bägge systemen. Staten reglerar marknaden med lagar och relativt höga skatter, men förstår de stora fördelarna med att investeringar, risker och kapital förvaltas av det privata näringslivet. En förutsättning för denna ekonomiska hållning blir förståelsen att den gemensamma plånbokens innehåll är beroende av goda villkor för företagen. Vad som är viktigt för oss som menar att vissa delar av välfärdsstaten är nödvändiga för en värdig politik är att begripa var pengarna till denna välfärdsstat kommer ifrån.

I den pågående svenska valdebatten framstår vänsterpartierna med Socialdemokraterna i spetsen närmast att ha övergivit idén om en tredje väg, och förnekar ovan nämnda insikter. Som om Sverige led under en planerad kommandoekonomi. Höjd skatt ger mer pengar i stadskassan hävdas det. Jag som offentligt anställd måste protestera. Min skatt gör inte det, jag betalar enbart tillbaka en del av min lön. Det är skatt från en privat sektor, alltså inte offentligt finansierad verksamhet, som ger realintäkter till välfärdsstaten. Detta ytterst elementära faktum verkar de som ger sken av att vilja förvalta Sveriges ekonomi och därmed välfärd fullständigt att ha glömt bort.

Slutligen, när hon som aspirerar på att bli vår framtida statsminister gång på gång flummar om "åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" kan det vara intressant att kika på ifall andra i den rödgröna röran har mer substans i sina uttalanden: Bergh om huruvida 90 procent verkligen tjänar på oppositionens politik. Tydligen inte.

Building a Greenland kayak (Part 2)

Continued from part 1.

The Greenland kayak was finished in time and launched last weekend. I chose not to paint my kayak, but rather treat it with transparent ship varnish, making the wooden skeleton underneath the cotton cloth visible.

In order to get the instructions click on "Building a kayak" to see the slideshow.

Incitamentstrukturer i primärvården

Denna litteraturstudie har som mål att undersöka hur incitamentstrukturer i de Skandinaviska ländernas primärvårdssektor påverkar läkarnas arbete och behandlingen av patienter. Fokus ligger på kvalitetsparametrarna tillgänglighet, tid per konsultation och kontinuitet i behandling och vård. För att definiera ersättningssystem och hur dessa implementeras i de olika länderna användes artiklar och offentliga källor. Litteraturen beskriver fyra metoder för ersättning; fast lön, kapitering, "fee-for-service" (ersättning för arbete) och "fee-for-performance" (ersättning för prestation). De danska och norska systemen har likartad struktur med ersättning genom "fee-for-service" och kapitering. Sverige har ett heterogent system där många beslut fattas regionalt; ersättningen sker emellertid i de flesta landsting primärt genom kapitering. Artikelförfattarna konkluderar att "fee-for-service" leder till förbättrad tillgänglighet, dock på eventuell bekostnad av tid per konsultation. I Danmark och Norge äger läkarna sina egna kliniker och fungerar därför som entreprenörer, vilket bidrar mer till kontinuitet i behandling och vård än vad ersättningssystem gör. Den svenska primärvården vinner få poäng på parametrarna tillgänglighet och kontinuitet, och artikelförfattarna argumenterar för att den pågående reformen i Sverige inte med nödvändighet tar itu med de grundläggande orsakerna till dessa problem.

Läs hela artikeln här (pdf).

Incentive structures in the primary health sector

This literature review has the aim of looking at how incentive structures in the Scandinavian countries’ primary health sector affect the work of primary care physicians and the treatment of patients, focusing on the quality parameters availability, time per consultation and continuity of care. Articles were used to define the remuneration methods and public sources to describe how they are implemented in the different countries. The literature describes four methods of remuneration; salary, capitation, fee for service and fee for performance. The Danish and Norwegian systems are similar in structure with remuneration through fee for service and capitation. Sweden has a heterogeneous system as much is decided regionally; the remuneration however is mainly based on capitation. The authors conclude that fee for service has the most beneficial effect on availability, though at a possible cost of time per consultation. In Denmark and Norway the primary care physicians own their clinics and act as entrepreneurs, which contribute more to continuity of care than the method of remuneration. The Swedish primary health sector scores bad on the parameters availability and continuity of care, and the authors argue that the current reform in Sweden will not necessarily deal with the fundamental causes for these problems.

Read the full article here (pdf).

Pengar till välfärden

Building a Greenland kayak (Part 1)

In addition to enjoying my son and family, written a MSc thesis, working full time as a doctor at the Department of Neurology (saving up for my current paternal leave) and having had a few exams this winter, I have also been building a Greenland kayak with the local crew.
Gunwales, futtocks, a keel and keel ends. Deck beams and stringers and strakes. A masik and plates of veneer. Many knots and dowels, and a fair amount of glue. Two different steaming cannons. And a cockpit.

The wooden frame of the kayak is finished after quite some labour and good clean fun. A more thorough explanation and lots of photos are available here (click on "Building a kayak").

Next up is covering the skeleton with cloth, stitching it together and making it impermeable. Then the carpentering of a double-bladed paddle and the sewing of a spraydeck. Hopefully all done prior to the club's ceremony of ship naming and launching in early summer, which means I will be back with more of this in part 2.

Toccata and Fugue

Toccata und Fuge BWV 565 played by Hans-André Stamm

November 5th, 2009

August Jonatan Forsberg-Gillving

The Mega-Cart for the VIC-20

This text was originally published in the c64 disk-magazine VN#52.

Although this is a C64 disk magazine it can sometimes be interesting to keep track of what is going on in the subcultures surrounding this one. Many contemporary artists and hackers move in-between platforms in a pace similar to how often we old whisky snotted geezers change underwear. With the rise of emulators and YouTube, demonstrations of various kinds are open to a wider audience. In this article we take a look at a recently produced cartridge for the older and less able brother of the C64, the VIC-20. The bulk of work in developing the Mega-Cart has been achieved by "NBLA000" and "6502Dude", with additional help from "Carlsson" and "Ral-Clan", all part of the "Denial VIC-20 Community". The progress from idea to product has taken place during the past years and it is since this spring being sold (and crafted) from out of a cellar in Toronto suburbia, Canada.

It should be said that I am pretty much a novice on the matters of the VIC-20, I am a C64 nerd after all. As a young kid in the late 80s I actually owned one very briefly which I had purchased second hand. However, as it did not last many hours until it broke down (for reasons still unclear), I never got into it. A few months later I bought a Commodore 64 with lots of Turbo 250-tapes, and the rest is history. Twenty plus years down the road we end up some months ago. My Data Dungeon (la version Odense) emerged from out of the dirt and moist and I decided it was the time to get my hands on a VIC again. I got it with a 1530 Datassette and a few original Commodore game-cartridges.

To brush up memories of what we are talking of the brief history of the Commodore VIC-20 is something along the line of a computer announced in 1980: It was the first of the home computers to sell one million units, it came with 5 kB of RAM and the name VIC derives from Video Interface Chip which is the integrated circuit chip responsible for generating graphics and sound (3 square wave + "white" noise + global volume setting). The screen is 22 columned (characters per line) as opposed to the 40 we are accustomed to on our C64 basic blue screen, the processors are similar though. Commodore discontinued the production of the VIC in 1985.

With the VIC set up in the data dungeon I started browsing the different online fora to hear what was being said about the Mega-Cart. Jeff Minter "Yak", Frank Gasking and others praised it, but what made me decide to order my own was the superb YouTube unboxing video by "marlinlee". Whom would not want to hang out with gods? After some minor problems with my PayPal account Brian "6502Dude" quickly manufactured my Mega-Cart (serial no #0167) and it reached my Danish address only three days after dispatch from North America. In short, order and delivery worked smoothly.

When starting the VIC-20 up with the cartridge plugged in the menu beneath the Mega-Cart logo hits you: Cartridge Games, Tape/Disk Games, Utilities, Normal Reset, Soft Reset and Last Selection. If certain peripherals are plugged into the computer additional options are available: Disk Utility and Easyload+Plus. The menu system is accompanied by a tune composed by the Swedish musician "Carlsson". The Mega-Cart contains all VIC (179!) games originally released in cartridge form, and 53 tape/disk-games (a few of which has gotten a recent brush-up by Denial VIC-20 forum members). For a scene-snob like myself I appreciate the Extra-Menu the most though, which appears if pressing F2 in the main menu. The extra menu comes with a few demos, tunes and graphics by the artists out there. Worthy a note is the tune "Slowride" by Daniel Kahlin and the demo which the Finnish group "Pers' Wastaiset Produktiot" released at Assembly 2003: "Robotic Liberation". The latter one connotates certain Fairlight and Triad demos from the early 2000s, and is part of a fabulous trilogy. Apparently there are also a few Easter eggs in the cart, of which one appears if hitting u in the F2 menu. There is also supposed to be individual surprises having to do with the serial number of the carts, but I still have not figured that one out.

Having grown accustomed to the wonders of the 1541 Ultimate I obviously miss such a feature in the Mega-Cart. An option to plug in a SD-card (or via USB transfer onto a built in memory function for that matter) in order to emulate disk- or tape-images and thus keep up with recent productions without having to rely on a disk- or tape drive, would have made it all even more beautiful. Another con is that despite of the save function in the cart - a "non-volatile RAM" (one can favourite items and chose last selection) - the hi-scores in the games does not save. The other day when I was down in my data dungeon enjoying a Bayersk 2,8 I scored more than decent on "Frogger'07", the game Kaze had beat me senseless in a few days earlier. It is an annoying shame that he cannot witness my hi-scores next time he is around. Though having said this, as a C64 geek the Mega-Cart has opened my eyes a bit to the older brother, and the Mega-Cart is great for a few rounds of classic (or should I say vintage) gaming. There are quite a few titles which come with great game play (as opposed to the 3D FPS-rantings the youth is spammed with today).

Obviously, the Mega-Cart is for the VIC-20 and the vast majority of releases I am ever going to enjoy are on a C64. But this is a gadget from 2009 which is a must-have for those with enough nerdy guts. Order your own at www.mega-cart.com

Sic Transit Gloria Mundi

The kids are busy with Paris Hilton when they should be watching Dirty Harry.

Bakfyllan efter festen

Med blogginläggen om Eberhards och Fridolins böcker i bakhuvudet publicerade jag igår på Newsmill under titeln Borgerlig politik räddar välfärden en debatterande artikel om en välfärdsstat som vuxit om en sinande plånbok och om en samtidig nedmontering av mellanmänskliga strukturer.

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

En Perfekt Storm

- Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin
av Johan Norberg

Alldeles för ofta i diskussioner om den rådande ekonomiska krisen hävdas det att det hela är för svårt för att kunna greppa, vilket många gånger ges som anledning till varför man inte vet något alls. Men är det så invecklat och omöjligt att förstå egentligen, eller är det enbart en chimär som är väldigt bekväm för dem som tillåter att det fattas idiotiska beslut på grund av att ingen bemödar sig dyka ner i problematiken? Johan Norbergs senaste bok visar att så är fallet.

Norberg beskriver hur det i finansvärlden framodlades en falsk känsla av säkerhet som byggde på dels en tilltro till datamodellers och orakels förmåga att förutse vilket håll marknaden ska gå, och dels byggde på en ohållbar tillväxt i tillgångar och skulder. Den sistnämnda har understötts av en ekonomisk politik som kan kallas förebyggande keynesianism: Snarare än att stimulera en ekonomi för att ta den ur en djup depression har ekonomin istället systematiskt stimulerats för att undvika att den ens går i recession. Detta har slagit undan en viktig signal till finansvärldens aktörer som förklarar att deras investeringar är fiaskon. En politik som frammanar större risktagande och att ett allt större skuldberg skyfflats framför sig. Det har varit en artificiell uppgång och ett sken av välstånd.

En annan aspekt av krisens uppkomst är den attitydförändring till lånat respektive ägt som uppkommit hos gemene man. Man föreställer sig kanske att låntagare inser att så länge deras bank äger deras hus är de livegna och att de därför skaffar sig rimliga lån de räknar med att kunna betala tillbaka i överskådlig framtid. Men så är det inte. Vad värre är att det har varit underbyggt av politiska beslut som inneburit att även dem som inte har ekonomi till att äga och förvalta sitt eget boende ska göra det. Problemet stavas inte bara Freddie och Fannie och finns inte bara i USA. En sorglig och välbekant konsekvens är naturligtvis att priserna skenar iväg, vilket gjort det ännu svårare för dem som faktiskt vill spara ihop till sitt hus. Med en statlig garant för att förlusterna ska betalas av skattebetalarna kan vilka risker som helst tas. Lån av fantasisummor till personer utan likviditet innebär ekonomiska katastrofer för familjer när ballongen spricker. Förnuft och rimlighet får ge vika för rena tokerier. Men bankerna lyssnade naturligtvis varken till whistleblowers eller The Economist när de sålde sin själ till en sagotillvaro utan buffert. Håller man för öronen slipper man kanske höra smällen.

Johan Norberg berättar om många olika faktorer som ledde fram till en global ekonomisk kollaps: Naiv politik som bland annat innebär att vinster privatiseras och förluster socialiseras. Ett risktagande som bygger på den planekonomiska drömmen om att man kan förutse så mycket att man är helt trygg, och skulle man misslyckas är det ändå någon annan som får stå för notan. Banker som inte längre verkar vara beroende av förtroendekapital. En attityd där man inte kan skilja att äga sig själv från att vara livegen och förstå att den som spar han har. Och så vidare. Norberg går igenom ett hårresande exempel efter ett annat och det blir tydligt att spelreglerna ofta satts ur spel på ett sätt som för de flesta borde vara uppenbart felaktigt. En Perfekt Storm är en välkomponerad skräckhistoria på tvåhundra sidor.

Man behöver inte vara enig med Johan Norberg i allt för att inse att han i denna bok levererar tunga argument för en sundare politik än det populistiska hastverk som gärna blir resultatet när frågor förvandlas till förenklade slagord. Dessvärre återfinns även denna typ av politik i de statliga ingripanden och paket som i många länder varit svaret på krisen. De banker, företag och privatpersoner som skött sina balansräkningar får helt enkelt betala för dem som misskött sig. Konsekvenserna av felaktiga beslut ska man slippa se röken av när det hela sopas under mattan. Det är denna slags politik som förs av de stater som vissa hävdar borde ha en starkare roll också över ekonomin, och detta med argumentet att skapa mer långsiktighet. Norberg citerar Vilhelm Moberg för att tydliggöra ironin: "Deras tro på staten som frälsare måste vara rent metafysiskt betingad, i den hittills kända verkligheten har den ingen grund". Här är jag helt enig med dem bägge.

Blåsta

- Nedskärningsåren som formade en generation
av Gustav Fridolin

Det har varit en spännande kontrast att läsa Gustav Fridolins bok omedelbart efter David Eberhards. De beskriver nämligen till dels samma problem, men från helt olika premisser. Där en av Eberhards poänger var den om att ungdomars bitterhet låg i en bortskämdhet och en brist på realitetssans man tidigare enbart såg hos överklassen, är Fridolins utgångspunkt just från dessa ungdomar - vilka idag närmar sig trettio. Är det så att Eberhard har rätt i att unga idag inte utrustats med vad som behövs för att klara sig och förvalta samhället, annat än i en snäv tillvaro av evigt växande välfärd, eller har Fridolin några motargument?

Gustav Fridolins övergripande analys är den att det under 90-talet genomfördes stora besparingar i det offentliga och att man i vissa tider av livet är mer beroende av det gemensamma än annars: Som gammal, som ung och som sjuk. När skolklasser blir större och eleverna därför inte hinns med, kuratorer bortrationaliseras, idrottsföreningar ska vara självförsörjande, fritidsgårdar läggs ner och det utrymme som istället erbjuds ungdomar är köpcentrum och gatuhörn. Då skapas utanförskap, psykiskt illamående och dåliga resultat i skolan. Han skriver om Skolverkets läroplan från 1994 som ett evangelium för nedskärningens apostlar. Inte bara om gamla lokaler och direkt felaktig litteratur, utan lärarlösa lektioner i stora antal och vidare: "Några minuter med läraren räcker kanske för att lösa en halvsvår ekvation, men knappast för att lära sig algebra". När eleverna känner sig som problem i kommunens budget snarare än som en tillgång börjar en hel generation, i Fridolins mening, att känna sig uppgivna och svikna. Då de väl hade kommit igenom skolan fanns det ingen plats till dem på arbetsmarknaden och utan arbete föga betalningsförmåga. Livet kom aldrig i gång. Det gavs fler valmöjligheter men alla innebar en försämring och enbart ett fåtal gav en trygg ekonomi: "Vi har fler möjligheter än någon före oss, men sämre förutsättningar att utnyttja dem" berättas om och om igen i Blåsta. Kontentan är i Gustav Fridolins mening att 80-talisterna är en generation det är synd om.

Då denna övergripande analys för hur det faktiskt varit för min generation delvis är riktig, åtminstone upplever antagligen många det så, betyder det inte att den underliggande analysen Fridolin fiskar efter är riktig. Likt många trygghetsnarkomaner på vänsterkanten idag lätt gör glömmer han nämligen bort att det behövs incitament och inre styrka att uppnå förmåga att klara sig. Ännu mer om man är driven att förändra samhället. Gustav Fridolin skriver "Men medan morfar drömde om att det skulle bli bättre, medan det faktiskt sakta blev allt bättre, så såg vi hur det blev sämre" och ser inte att långt de flesta av morfarsgenerationen hade en helt annan uppväxt än de flesta unga av idag. När man aldrig går hungrig och förutsätter likt det har gjorts under de två-tre senaste decennierna, att allting ska förbli så av sig själv, är det lätt att man blir lat, livsobildad och att tillvaron känns meningslös. Utan förståelse av vad som uppnåtts och vad som krävs för att förvalta detta blir man historielös och kräver blint likt ett barn i affekt. Silversked i mun.

En av Fridolins nyttigare poänger är att det lätt blir så att man pratar om 80-talisterna som en bortskämd och lat generation, och mer än gärna i otroligt generaliserande ordalag. Fast där tar Gustavs poäng slut. I generaliseringen ligger det en del, men inte bara om 80-talisterna. Att han inte går vidare är antagligen därför att han i likhet med de flesta andra på vänsterkanten idag inte har mod nog att kritisera mygel och krav utan skyldighet. Efter hand som välfärdsstaten vuxit sig starkare har det hela tiden funnits plats för just detta, och på somliga ställen har det varit påbjudet. De 80-talister som kom ut på arbetsmarknaden gjorde det inte i ett vakuum, det fanns tydliga regler för hur man beter sig. Fackföreningen hade förbjudit att man hjälpte till lite extra och exempelvis tog på gamla Elsa stödstrumporna om det inte tidigare var beställt. I härlig symbios med de som vill effektivisera hemtjänsten hade rättighetsivrarna glömt bort skyldigheterna och hjälpt till att skapa ett samhälle där medmänskligheten närmast utrotats. Varför jag ändå tolkar detta som en nyttig poäng av Fridolin är tudelat, men vad som följer är inget han nämner i boken:

Dels är det så att 80-talisterna fått betala priset för det som sedan länge borde ha reformerats. Eftersom den svenska ekonomin varit stark har man gått med på en sänkt arbetsmoral med en samtidig orimligt stark arbetsrätt vilket skapar och cementerar utanförskap. När man inte kan avskeda vågar man sig inte heller på att anställa och med stark verkningsgrad hålls unga och invandrare utanför arbetsmarknaden. Eftersom trygghetssystemen i Sverige är knutna kring fastanställningar förklaras bilden i Blåsta.

Den andra delen av den nyttiga poängen jag själv tolkar in är att 80-talisterna är av samma skrot och korn som de andra, vilka vuxit upp i en offentlig välfärd som inte kan hålla sig till det den gör bäst: Effektivt och kortvarigt ekonomiskt skyddsnät, sjukvård, skola, gammelvård och som sociala myndigheter där det verkligen behövs. Föräldrarna till 80-talisterna är antagligen lika onda bovar, som inte uppfostrade sina ungar att lära sig ta hand om sig själv och istället lät dem leva i tron om att alla kan bli allt utan någon slags realistisk sans. Det man glömmer bort då man klagar på 80-talisterna är rimligen att deras barnalstrande föräldrar var lika curlade av välfärdsstaten, den som trängt in på snart sagt alla områden av livet, när de valde pedagogik för att vägleda. Vi lever i de bästa av samhällen, därför behöver vi inte heller förbereda våra barn på något annat. Men livet är ofta svårt, tungt och orättvist. Fågelungar som inte kastas ur sitt bo lär sig aldrig flyga.

Det jag saknar i Fridolins bok är just det jag gillar och ser som det kloka i gröna ideal, de som menar att man inte hela tiden behöver mer för att må bättre. Han nämner visserligen i förbifarten att det i grunden inte handlar om materiella förutsättningar, utan att man hanterar dem man har med glädje. Men enbart för att sedan återgå till ett i grunden vänsteristiskt tjat som förmedlar just motsatsen. Mot slutet av boken börjar han vända sig bort från detta, men tyvärr så blir det ganska tomt. Det är synd, och jag tror att här skulle Gustav Fridolin och David Eberhard faktiskt mötas. Det evigt växande kravet på förhöjd materiell standard är inte av godo och det skapar hos dem som växer upp idag en enorm konformitet och ofta total brist på tolerans. Det ges lite utrymme till att man faktiskt hittar de där annorlunda lösningarna när tillvaron blir som ytlig dokusåpa. Men så är det kanske när det kostar så ofantligt mycket mer med det billigaste torpet idag än vad det gjorde när föräldragenerationen var ung. Eller hur det kan ses med oblida ögon på de som faktiskt reser billigt och lär sig överleva, när till och med det som kallas äventyr idag kräver natt på vandrarhem. Trygghetsnarkomanin i Sverige hämmar ungdomar, den bortklemar och sätter punkt för driftighet.

Jag har stor respekt för Gustav Fridolin och han är faktiskt en väldigt reko och ärlig man. Han låter sig styras av ideal och han slåss för dessa tappert. Det är kanske just därför som jag recenserar honom kritiskt, jag förväntade mig nämligen mer. Kanske till och med förslag på lösningar. Hans beskrivning av hur det har varit för många av oss 80-talister är delvis riktig, men dessvärre tycker jag att han har irrat sig in bland en del föreställningar som slutar i blindo. Det är min förhoppning att han letar sig ut igen, som så många andra av oss dödliga har lyckats med.

Ingen tar skit i de lättkränktas land

av David Eberhard

I boken I trygghetsnarkomanernas land som kom för några år sedan skriver David Eberhard aningen raljerande, generaliserande och utan att vara rädd för att trampa överkänsliga på tårna. Jag vill exempelvis minnas att jag själv bland annat tyckte att hans teoretiserande kring vegetarianer lyste av förenklad dumhet. Men trots detta så är boken med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet en bok jag uppskattar enormt, och den har fått mig att öppna ögonen för Eberhard som en av de mer genomtänkta och framförallt nyttiga samtidskritikerna av de svenska medborgarna. Jag har antagligen lyckats med konststycket att få några personer att läsa boken, men jag tror att jag varje gång har förordat den understrukit hur viktigt det är att de som läsare försöker följa Eberhards röda tråd och låta bli att hänga upp sig på småsaker som kan förefalla korkade eller stötande. Hur ironiskt är det inte då att det är just denna patologiska ryggmärgsreflex vi senmoderna svenskar drabbats av, som David Eberhard inleder med i det nyutkomna alstret Ingen tar skit i de lättkränktas land.

Eberhard beskriver ingående hur Sverige har kommit att bli en nation där det har institutionaliserats en attityd under vilken det kan ses fördelaktigt att vara offer. Den kränkte är nämligen den som det lyssnas till, och kränktheten ifrågasätts sällan. I kölvattnet av detta skapas det kverulansparanoida rättshaverister som ingen stoppar därför att de inte vill beskyllas för att kränka. Av samma anledning tassas det på tå för människor som faktiskt beter sig illa. Eberhard nämner till exempel Maciej Zarembas omtalade essä i DN, men går vidare och pekar lite på det som jag själv varit inne på några gånger, om hur många av dem som har vuxit upp med välfärdsstaten blivit föga kapabla att ta hand om den. Eberhart beskriver det som "Omogen personlighetsstörning på basen av överklass" och förklarar att den som hela tiden är ett offer att beskydda nämligen också är den som inte kan vara stark och ta stort ansvar, vilket krävs för att förvalta ett välfungerande samhälle. Vardagsproblem blir därför något man vill suicidera på grund av, och då familjer har ersatts av samhället blir det psykakuten som får ta hand om den unga kvinnan vars pojkvän precis har lämnat henne. När inga samhällsinstanser rimligen är dimensionerade för den slags verksamhet känner sig givetvis medborgarna kränkta. Men detta är av Eberhard ingen kritik av välfärdsstaten, vilket somliga kanske skulle tyckönska. I boken pekar han på att det snarare är tecken på bristfällig uppfostran från föräldrarnas sida. Föräldrar som vill vara bästa vänner snarare än att ställa krav (samtidigt som de själva upprätthåller sitt tonårsskap i 45-årsåldern) och i sin iver glömmer bort att en civilisation faktiskt kräver bildning, fostran och hyfs. Den kräver också en förståelse av hur bra vi har det, vilket ansvar det innebär, hur bortskämda vi är och perspektiv till hur tillvaron var för bara några generationer sedan.

En av de ideologier som är grundläggande för den svenska kränkthetsparanoian, enligt David Eberhard, är den om att i evighet älta gamla oförrätter. Detta kan i alla fall delvis skyllas att psykodynamiken, ett i Eberhards mening tokigt hopkok av ibland rent psykotiska fantasier, har haft både pseudovetenskaplig och populär framgång i Sverige. Han går till välartikulerad och argumentativt sund attack mot både psykodynamiken som teoribygge och psykoanalysen som terapimetod, och också mot kränkthetens egna ideologiska kryddblandingar såsom diverse genusteorier vilka närmast oemotsagda (av kränkthetsanledningar givetvis) basuneras ut och skall implementeras i varje led av varje samhällsinstans.

Vid läsningen av boken kan man understundom få känslan av att Eberhard är urtypen för den svensk han säger sig beskriva, som urskillningslöst klagar på allt och alla. Inget verkar vara gott. Men när man begrundar hans argumentation får man känslan av att han faktiskt är en genuint medmänsklig och bekymrad åskådare. Vidare skriver Eberhard av faktisk erfarenhet snarare än världsfrämmat teoretiserade. Han är nämligen överläkare i psykiatri. Läkare är ett av de få akademiska yrken som idag inte är totalt segregerat från hur människor av helt olika livsvägar lever sina liv. Det sprängstoff av tankar som detta kan ge upphov till ses även hos den brittiske läkaren Theodore Dalrymple. På många sätt är alltså David Eberhard en svensk Theodore Dalrymple, de delar inte bara bitterhet men också klokskap.

Ingen tar skit i de lättkränktas land har ibland ett i mina ögon trist skimmer av antiintellektualitet över sig. I slutet av boken tas detta i alla fall delvis igen av en sund vetenskapsteoretisk argumentation och man får då känslan av att bärsärkagång tidigare i boken kanske borde vara aningen mindre omdömeslös. Ibland kan också Eberhard ta lite för enkla tyckanden som grund för sina resonemang. Men detta sätt att skriva är hans, och det känns igen. Eftersom den grundläggande argumentationen är riktig är det ganska avslappnande och illustrativ läsning. Hans text är nödvändig medicin åt det svenska folket.

Boken rymmer en uppsjö av citat där David Eberhard har träffat precis rätt. Jag skulle kunna fylla många bloggposter med dem. Men eftersom jag själv för tillfället arbetar som primärjour på en psykiatrisk akutmottagning (nåja, precis just nu och några veckor till är jag på njurmedicinsk avdelning på kärnsjukhuset i Skövde) blir det som bäst appellerade till mig det som får avsluta denna post. En kort episod ur kapitlet då Eberhard diskuterar offentlig upprättelse:

"I mitt dagliga jobb träffar jag mängder med människor som faktiskt varit med om betydligt värre saker än att lamporna i butiken inte är S-märkta.
//
Det är det som är så paradoxalt med att arbeta inom den moderna psykiatrin. Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd eller stöd ens för de mest triviala frågor. Mitt ibland dem sitter samtidigt medmänniskor som gång på gång blivit så misshandlade av livet att det är svårt att förstå för en utomstående. Men det är i allmänhet inte den senare gruppen som klagar. De bär sin erfarenhet med plågat jämnmod alltmedan grannen, vars hund har gått bort, kräver sin rätt till psykoterapi mitt i natten och vägrar acceptera en väntetid på en timme. Och två rum längre bort sitter en människa som tror att han blir bestrålad av ufon eftersom han är Elvis Presley. Och den killen klagar inte. Han anser sig inte ens sjuk."

Eftertanke giver klokskap

Jag minns en diskussion jag en gång hade med en sjuksköterska. Det hela begav sig i goda vänners lag, över en middag på ett kulinariskt krypin med mat influerad från södra fjärran österns kök. Denna sjuksköterska ondgjorde sig över att överläkarna på den avdelningen hon arbetade på var så arroganta och självupptagna att de inte ens tog sig tid att knäppa blusen på patienterna efter att de hade genomfört en kroppslig undersökning. Det kan hända att hon hade fog för sina åsikter om sina medkamrater, om det kan jag inte uttala mig, men hennes antagande att dessa erfarna och välutbildade människor i sin profession skulle handla med ovan beskrivna andemening tar jag för otroligt. Läkaryrket handlar mycket om människokännedom, och detta är något som erfarenhet ger. Alla som gått några terminer på läkarutbildningen vet att iaktta: Hur rör sig patienten från väntrummet och in i konsultationsrummet. Hur är hennes humör. Hennes kondition. Verkar hon komma av en annan anledning än den hon berättat om vid telefonkontakten. Och så vidare. En duktig och erfaren läkare är bra på att under hela patientkontakten utföra denna mycket aktiva process, vilken naturligtvis för den okunnige eller icke särdeles uppmärksamma passerar helt obemärkt. Denna kliniska blick, tillsammans med anamnestiska, objektiva och parakliniska metoder används för att nå fram till ett antal möjliga diagnoser för vidare utredning. Det är så man löser mysterier och det är det läkarens yrke innebär, för att på bästa mån behandla. Har patienten svårt att knäppa knapparna på blusen så ger det mycket information om hennes tillstånd. Lokalt eller systemiskt. Av muskuloskeletal, neuronal, immunologisk, annan eller blandad genes.

Av denna anledning är det oerhört viktigt att tänka igenom det man anser om andras handlingar eller icke-handlingar. Likaså måste man hos sig själv ständigt motarbeta fördomen att allting alltid är av ondo. Detta kanske är ännu mer viktigt idag, då var mans ogenomtänkta dårskap kan publiceras, ögonblickligen tillgängligt för allas beskådan. Inte minst av undertecknad.

Escape to Scorraig

by Alan G Bush

Some days ago I returned to the very picturesque small fishing town of Ullapool in western Ross-shire in the Scottish Highlands. As I did the last time, I stayed at the Arch Inn with view over Loch Broom in front of the impressive summit of An Teallach. The Inn is next to the harbour where the Caledonian MacBrayne ferry departs for the three hour sailing to Stornoway on the outer Hebrides every day of the week.

In between Loch Broom and Little Loch Broom is a long peninsula stretching far out. At the furthest point, far from where any roads go and facing a much animated Atlantic is the small crofting community of Scorraig. Crofters were people whom by force were removed from their homes in the fertile inland when the clansmen owning the land wanted ground for their sheep to graze. These people instead had to go living in the coastal, much less fertile, areas. This came to be known as the Highland clearings.

A man who a good deal later made his move to Scorraig is the witty storyteller Alan G Bush. Albeit somewhat crazy at bits he has the skills of keeping the reader caught in the antics and happenings of the gathering of folk and beasts out there. Since he moved there from England, via Wales, in 1963 the community has triumphantly grown. Against all odds must be added as, after all, a more remote place on mainland Britain is harder to imagine. The young lady working at the Inn told me that approximately a hundred people live there these days. But then they do not have to solely rely on the red telephone box courtesy of the British Empire for non-physical communications any more, as they have their own production of electricity and all IT one can hope for. Which, apparently, quite a few of the crofters out there make a living from.

Fact is that my younger brother Anders had his own period of crofting dreams. One time when we drove up from Isle of Skye to Ullapool we went on a detour via a place not far from the anthrax-infected Gruinard Island called Slaggan Bay. It is the most beautiful sandy beach on an isolated bay, and it comes with a few ruins of houses. If I remember correctly is was all left some one hundred years ago. Anders looked into the laws of property and crofting, but as his current project of success lies in Scanian Österlen, it seems likely the Scottish Highlands will have to wait.

The keeper of the Ullapool bookshop whom has supplied me with Alan's earlier writings, Escape to Scorraig, It All My Fault - some happenings before Escape to Scorraig and Escape from Scorraig told me on my recent visit that there was a new piece out. A spot of Scorraig History tells the stories and tales of what and whom was in the dwellings prior to the people currently living in them. As always with Alan, it lacks nostalgia. He gives a portrayal of people in the past, of toil and of hard life. And because of this, of optimism and hope for the future.

Here I had the idea of posting the most fantastic photograph of my good friend Per and Alan's son Ewan, who in the late 80s transported a tractor over the bay. Ewan had purchased it, much needed for the growing crofting-activities out on Scorraig, in Dingwall or some way equally far away anyway. Upon reaching home ground they decided that the best way to get it out to Scorraig, where no such things as roads needed to drive a tractor safely through hills and cliffs go, would be to get it over the bay by boat. However, as the only boats they had accessible were very small, they tied two together and placed planks on top, and then boarded the tractor. The snapshot is that one of the big machine on those tiny two boats on Little Loch Broom, which in no way is that little a loch by the way. The photograph is for the current moment lost though, stuck somewhere in a deep drawer in one of Per's many antique escritoires.

Update 260509. The photo below is a Massey Ferguson MF65 being ferried some when in the 80s. I received it from Alan G Bush today and it is published here with his permission. It remains unclear if it is from the episode I mention above, but it is highly probable. As Alan was in Tasmania back then he does not know. Per just recalled that it was not Ewan, but another guy living out there whom he transported the tractor together with.

The Adventures of Sherlock Holmes

British Granada Television's adaptations of Sir Arthur Conan Doyle works

When I was eleven-twelve years old I went through a Sherlock Holmes craze. For a period I was obsessed with the persona of the well known detective and I read all of the original stories and also a few of the non-canonical writings. I also remember that Swedish television aired the Sherlock Holmes played by Jeremy Brett, and I of course watched as many of them as I had the chance to.

During the past years I have meditated the thoughts of a renaissance with the master. The purchase of a cheap Signet Classics softcover in a book shop at the top of Victoria Peak, with an impressive view over Kowloon and Hong Kong, marked the starting point of just that revitalisation in my literary world. The bridges from Colonial Hong Kong to the eccentric bohemian cleverness in London's Baker Street are plentiful. Even more so, perhaps, in my psyche.

The entire series produced by Granada Television in between 1984 and 1994 consists of The Adventures of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes, The Case-book of Sherlock Holmes and The Memoirs of Sherlock Holmes. In the first two seasons David Burke plays Mr Holmes' sidekick Dr Watson, and in the remaining seasons the role is instead equally well manoeuvred by Edward Hardwicke. Altogether forty-one out of the sixty stories were adapted and from what I have gathered more seasons were planned. This was however put to halt when Jeremy Brett died from acute myocardial infarction at the age of 61 in 1995. One's eyes does not have to be thoroughly trained to witness Mr Brett's deteriorating health during the episodes in the final season. The portrait of Sherlock Holmes as it appears in The Memoirs is that one of a much older man.

The adaptation is, in one word, excellent. Jeremy Brett grows into the role better as the seasons pass. One can sense an increasing actor's pride in understanding that he is putting a face on what many has come to consider the definitive screen version of the Detective of all detectives. Such self-confidence is needed when being Sherlock. Much care is put into details, not only in how the superior ego and slightly neurotic protagonist is played, but in all characters and scenery.

Sherlock Holmes has wit and humour, and childlike curiosity. He understands the value of imagination and uses it together with his extremely capable powers of reasoning to solve the darkest of mysteries. It works as good now as when I was a boy.

Underwater Rugby

It has been a while since I lived in Malmö and played underwater rugby for Triton, but finally I have given in to the withdrawal symptoms and made it to the bottom of the pool here in Odense. The team is Aquaclub and I am stuck again. Presumably my levels of erythropoietin are running sky high these days as my physical fitness, hopefully, improve.

Frihetskänslan

Ingens herre, ingens träl,
Ingens gunstling vill jag kallas;
Frihetskänslan i min själ
Kan ej köpas, ej befallas.

Wilhelm von Braun

Palmetrilogin (Välfärdsstatens fall)

av Leif GW Persson

Få mord inbjuder till konspiration såsom mordet på den svenske socialdemokratiske statsministern Olof Palme den 28 februari 1986. Han verkar ha uppfyllt alla upptänkliga kriterier för dylika utsvävningar. Lägg ovanpå att mordet ännu inte är uppklarat och snart har nått åldern för preskription. Mysteriets dimma kan nästan inte vara tjockare. Att jag själv minns var jag befann mig när nyheten basunerades ut, som femåring, beskriver varför många inte dristar sig för att titulera mordet ett svenskt nationaltrauma. Med en gedigen insyn i hur både den öppna och slutna polisverksamheten fungerar i Sverige har GW den bakgrund som krävs för att skriva en bättre genomtänkt skröna. Att han gärna leker med identiteter, sin egen och andras, och blandar samman korn av sanning med korn av fantasi gör det hela till en ännu mer intressant soppa.

I den första boken, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, utreds något som framstår att vara ett självmord begått av en ung man, en amerikansk journalist som tillfälligt bor på ett studenthem i Stockholm. Men som berättelsen veckar ut sig visar det sig att hans öde har vilat på en långt mycket större historia. En historia som också innefattar att statsministern möjligen har varit spion åt Amerika, men nu istället eventuellt spionerar för Sovjetunionens räkning. Bok nummer två, En annan tid, ett annat liv, handlar om en utredning av ett mord på en tämligen osynlig tjänsteman på en av de mer anonyma myndigheterna. Ett mord som aldrig klarades upp. Men så faller muren och ur de gamla arkiven dyker det ständigt nya uppgifter fram. Det visar sig att den mördade en gång hjälpte ockupanterna av den Västtyska Ambassaden i Stockholm 1975. Vilket också mördaren som nu är på väg att bli socialdemokratisk regeringsmedlem hade. Den avslutande berättelsen, Faller fritt som i en dröm, utspelar sig då bokens första upplaga är tryckt. Den riktiga polisen, trilogins protagonist som nu basar för rikskriminalen, bestämmer sig för att ge Palmemordet en sista omgång innan han själv går i pension och utredningen släpps in i den eviga dvalan. Teorin om den vilsne och nerknarkade dåren har han aldrig givit mycket för, och de nya och fräscha utredarna verkar snart nå samma konklusion. Men var någonstans leder spåren egentligen, och är det något som kan offentliggöras? Eller måste fallet förbli olöst och sanningen förborgad för de flesta. Om inte annat så "av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå."

Berättelser och personer flätas samman, precis som i verkliga livet. Begravda spöken väcks till liv. Först när den tredje boken är genomläst och jag blickar tillbaka på handlingen i de tidigare faller det mesta på plats. Då slås jag istället av en orolig magkänsla. Hur stort är egentligen det där kornet av sanning som GW har använt sig av?

The Human Zoo of the c64 Scene

The fact that a scene was founded by nerdy teenage boys is obviously reflected in its nicknames, titles of productions and names of crews. A dead old computer scene with continuity since the very beginning, as opposed to an all recently made up retro scene, will bear colourations of its rich history. Together with my friends in the notorious gang, after quite a delay, the renowned disk-magazine finally turned issue fifty. The Golden Edition is at last released, thirty-four chapters, twelve exclusively composed SID-tunes and quite an impressive graphical design. Fifty issues since it was started by the Tasmanian devils in 1991. With a c64 scene that against all odds keeps the pacemaker throbbing, I do not see a near end to the wickedness.

The articles I have written are readable online, but I would strongly recommend them either on the real machine or in an emulator.

Den Kapitalistiska Välfärdsstaten

av Andreas Bergh

Fördjupande samhällspolitiska diskussioner tenderar alltför ofta att inte bli av mellan människor av olika åsikter. Delvis kan detta skyllas att många hävdar sin ståndpunkt utan att vilja argumentera för den, och detta anses ofta fullkomligt acceptabelt. En annan orsak är att det verkar vara ett utmärkande drag hos vissa att hävda sin begränsning av relevant kunskap för att kunna föra ett lite djupare samtal om en fråga. Nog kan det sistnämnda ses som ett tecken på sund ödmjukhet, men ofta i politiska diskussioner får jag en känsla av att det snarare verkar bero på en ovilja att informera sig och problematisera sina uppfattningar, eller en rädsla för att ta ställning. Med andra ord en möjlighet att fly från besvären och aktivt hålla sig dåligt allmänbildad. Kombinera detta med en generellt gångbar jargong som gärna urskillningslöst klandrar både politiker och andra beslutsfattare, och en desillusion över den förlorade utopin kan ses spridas som ogräs i vissa folklag.

I Den Kapitalistiska Välfärdsstaten diskuterar lundaforskaren Andreas Bergh den politiska och ekonomiska historia som ligger bakom uppbyggnaden av den svenska modellen. Med tanke på sin ställning och insatthet i frågorna är det föga märkligt att Bergh kan föra sunda resonemang om dessa angelägenheter, men det som är anmärkningsvärt är hans förmåga att förmedla dessa tankegångar. Berghs tillgängliga och avspända språk i skriften gör att läsaren själv inbjuds att ta sig funderare. De åsikter han själv framför pådyvlas inte, även om de onekligen ter sig grundade i gott omdöme.

I kapitlet De gyllene åren 1870-1970 beskrivs den starka svenska industrins framväxt som lade grunden till de rikedomar som kunde få Sverige att resa sig ur fattigdom och bli ett av världens rikaste länder. Sveriges naturresurser såsom skog och malm tillskrivs ofta vara källan för välståndet, men dessa tillgångar hade varit lite värda utan de stabila institutioner Sverige hade. Tydliga spelregler som möjliggjorde exempelvis tryggt ägande, förädling, handel och finans gjorde att vi undvek den naturresursernas förbannelse i form av konflikter och korruption som är det som än idag håller fattiga länder utblottade. Tydligast blir kanske den rationella arbetsdelningen mellan marknad och politik i det sena 1800-talets svenska uppfinnarnation. Utan den välfungerande patentlagstiftning som redan då var på plats är det svårt att se hur hårt arbetande idémakare skulle kunna generera välfärd.

I kapitlet som följer, De inte fullt så gyllene åren 1970-1995, avhandlar Bergh en del av den okloka ekonomiska politik som gjorde att Sverige kom att släpa efter. Han beskriver hur de stabila spelregler som gav förutsättning för ekonomisk tillväxt ersattes av oberäknelig ryckighet. Skattesatser och lagar ändrades och tillkom varje år och statsmaktens agerande blev mindre förutsägbart och mer interventionistiskt. Som exempel kan nämnas ökade arbetsgivaravgifter från 12,5 procent av lönen 1970 till 36,7 procent 1979 och höga marginalskatter vilka uppmuntrade till lånad konsumtion. Andra misstag var omfattande subventioner av branscher och företag som inte var konkurrenskraftiga, såsom varvsindustrin, och innebar att skattemedel gick till att hindra omvandling till nya innovativa verksamheter. Det för den svenska kronans värde kanske tydligaste felsteget var de upprepade devalveringar som genomfördes dels som försök att kortsiktigt hålla uppe industrins konkurrenskraft, men också som direkt politisk följd av att facken krävde centrala löneökningar. Utöver att detta skapar en osäkerhet och hindrar förnuftigt planläggande för företagen behöver man inte vara särskilt bildad för att förstå att alla hade vunnit på om löneökningarna istället hade varit mer måttliga från början.

Andreas Bergh resonerar kring vad som menas med den svenska modellen och nämner bland annat korporativismen, det vill säga att utformningen av politik har överlåtits till förhandlingar mellan intressegrupper som intimt samarbetar med politiker. Detta ger exempelvis svar på varför Sverige har kollektivavtal istället för lagstadgade minimilöner och hur det kan komma sig att vissa intressegrupper närmast verkar ha myndighetsstatus. En annan pelare i efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik är den av LO-ekonomerna utarbetade Rehn-Meidner-modellen som bland annat strävar efter jämn inkomstfördelning. Lönen skulle sättas oberoende av var arbetet utfördes och oavhängigt företagens betalningsförmåga för att erhålla minskad lönespridning. En konsekvens av detta är att olönsamma företag inte tilläts konkurrera med sänkta löner. Eftersom de flesta framgångsrika företag fanns i städerna påskyndade modellen urbaniseringen av landet. Då detta inte tilläts leda till högre löner i städerna och därmed höjda hyror som följd, en marknadssignal som också slagits ut med hjälp av strikta hyresregleringar, blev det inte lönsamt att bygga de bostäder som människor efterfrågade. Den politiska lösningen resulterade istället i miljonprogrammen. Bergh diskuterar vidare hur den förda politiken hindrade mindre företag att växa och istället beskyddade storföretagen från uppstickare.

Det är möjligen rimligt att anta att dessa två exempel av den svenska modellen, författaren resonerar kring fler, var ändamålsenliga för Sverige under industrialismen och att de har bidragit till att bekosta välfärden. Vidare är det troligt att de har medverkat till att hjälpa framväxten av ett stort antal internationella storföretag, inte minst då man tar vårt lands storlek i beaktande. Men det betyder inte att denna modell är optimal i en ny post-industriell tid. Tvärtom kan det hävdas att den faktiskt har en tydlig hämmande effekt på framväxten av nya branscher och för att innovativa småfirmor ska tillåtas växa, och är med till att förklara varför Sverige är ett land med mycket få mellanstora företag. Andreas Bergh uttrycker att det i tider av strukturomvandling är extra viktigt att ha en hög grad av experimenterande i ekonomin.

Den svenska modellens ovilja att tillåta löneskillnader leder till en annan form av ojämlikhet eftersom den effektivt håller lågproduktiva grupper utanför arbetsmarknaden, vilket leder till stort utanförskap hos unga och invandrare. Om man väl har kommit in i systemet sitter man på en position där man i tider av rationaliseringar snarare slussas in i välfärdsstatens olika stödsystem än till nya och växande företag. Detta blir uppenbart av att de regionala sjukskrivningsmönsterna i landet beror på arbetsmarknadsläget. En extrem variant av detta, vilket den nu sittande regeringen hårt har kritiserat och reformerat, är människor i mitten av livet som klassats som icke längre arbetsföra förtidspensionärer. Bergh resonerar vidare kring hur litet incitamentet kan vara för någon att gå från hög a-kassa till ett aningen sämre betalt jobb. Minskade bidrag och ökade skatter kan ge en marginaleffekt som gör att den disponibla inkomsten enbart ökar obetydligt, vilket knappast gör det lönsamt att börja jobba igen. En tydlig fattigdomsfälla som författaren tar upp är det svenska socialbidraget vilket trappas av krona för krona mot alla inkomster i hushållet, och därför markant hämmar enskild initiativförmåga och handlingskraft.

Om Sveriges invånare vill kunna fortsätta njuta av materiellt välstånd i nivå med de rikaste länderna i världen krävs det att de också arbetar i genomsnitt lika mycket som befolkningen i dessa länder. För att uppnå dessa arbetstillfällen krävs ett företagsklimat som uppmuntrar till driftighet och entreprenörsskap, vilket är grunden för att den kapitalistiska och solidariska välfärdsstaten ska kunna fortleva. Bergh diskuterar de reformer som genomförts i denna riktning och föreslår ytterligare områden som bör läggas till reformagendan.

Författaren har bjudit på en 150 sidor spännande resa mellan skiftesreformerna i Skåne och dagens partiledardebatt i riksdagshuset. För att ta del av hans kommentarer bland annat om hur den sittande alliansen uppför sig rekommenderas varmt Berghs betraktelser.

The Subject of Language

This may actually be the funniest sketch ever produced.

"Is English capable of sustaining demagoguery?
//
Is English too ironic to sustain Hitlerian styles. Would his language simply run false in our ears?"

The Elegant Universe

by Brian Greene

This book is one of those that has been lying unread in my bookshelves for a considerable amount of years. I remember I purchased it not too long after I read Tor Nørretranders The User Illusion, which I did on the Greyhound bus trip from Montréal to British Columbia back in 2001. The User Illusion gave me that intellectual brain itch one comes across every now and then, and as the junkie I am I obviously wanted the effect imitated somehow. My constant search for euphoria lead to eager consumption of titles on popularized science such as Stephen Hawking's A Brief History of Time. At that period in my life, actually on that very North America trip, I was at a crossroad of crucial decisions. If I really wanted to make an attempt of getting into medical school I first needed to achieve much more comprehensive core studies of natural science, which meant heaps of supplementary evening studies at the municipal adult education concurrent with my beloved studies in philosophy at Lund University. These books I somehow decided to use as my own cognitive behavioural therapy to build up motivation for getting seriously into science. But for some reason, of which I am glad now, Brian Greene's book was saved for later.

In The Elegant Universe - Superstrings, Hidden Dimensions and the Quest for The Ultimate Theory the Columbia University mathematics and physics professor elaborates string theory and contemporary theoretical physics in a non-technical and pretty laid-back way. I often wish my skills in maths were much more thorough as I then could venture into these studies, which in many way touches some of those fields of philosophy that keeps me awake. However, accepting my limitations can also be a healthy insight I suppose, and thanks to the civilization of human collaboration I have the opportunity to enjoy it popularized, but nonetheless as thoroughgoing in its explanations as I could ask for. Again I am left immensely grateful for the shoulders of the giants upon which I am, and indeed we all are, standing on.

The grand Theory of Everything is an attempt of uniting the essentially different physics of macro cosmos, as in Einstein's theory of general relativity, and the quantum physics of micro cosmos. Both those theories are fundamentally coherent in themselves, but have seemed equally fundamentally inconsistent with one another. Greene's book tells us it seems string theory, or rather the six string theories comprised in an M-theory and its many dimensions beyond the three spatial and one time dimension we all are used to, is well on the way to bridge this unexplained chasm. It may be that a lot has happened since it came in 1999, even so the text is interesting as it gives a good introduction to the background of the problem and as it is filled with simple explanatory illustrations and analogies on events that suddenly becomes within a layman's grasp to ponder on. Beautiful! However, despite his high hopes of deducing the laws of physics, Brian Greene is still humble on the fact that such an attempt may not be the end to it. He writes about an idea of several universes, with their own intrinsic set of physics, the multiverse hypothesis.

The Elegant Universe again and again plays with epistemology and the fabric of reality, time and space and other branches of philosophy. Like when Greene is discussing what mysteries remains in our understanding of black holes, and its consequences for the debate concerning determinism. It may be that Laplace's demon with knowledge of position and velocity of all particles in the universe, which because of this knowledge would also be able to determine their historical and future positions and velocities, is undermined by the uncertainty principle of Heisenberg, one of the pillars of quantum mechanics. Probability and exactly is not the same. The then suggested case for quantum determinism within a framework of exact mathematical rule for all events/wave functions, which would enable an intelligence to determine future and history is, according to Hawking, derailed by the existence of black holes. When something falls into a black hole the calculations for all future wave functions will be incorrect, as such information is lost. It is no longer possible to disregard this conclusion as Hawking (again) has shown that black holes are not completely black, and that they are emitting energy, slowly evaporating. Black holes are thus not possible to isolate from the rest of cosmos as the distance between the centre of the black hole and event horizon shrinks, and no longer is keeping the rest of us cut off. But what if the black hole then again emits the information it has devoured, is not that what is necessary for quantum determinism? Well, Hawking and Thorne have bet against, claiming that the information is forever lost, and Preskill has bet on that the information returns as the black hole evaporates. Apparently the winner of the gamble will receive an encyclopaedia.

I have obviously enjoyed reading the book quite a lot, which explains why I opened this review with how I am glad it was left unread on my bookshelf. In fact his second book on theoretical physics, The Fabric of the Cosmos, is on order for me. I have also understood that Nova made a documentary with Brian Greene on The Elegant Universe which, despite the medium's shortcomings on these matters, I must get my hands on. Until then I am left waiting and contemplating, hoping they will get the Large Hadron Collider fired up again next year, finding the Higgs boson.