I boken I trygghetsnarkomanernas land som kom för några år sedan skriver David Eberhard aningen raljerande, generaliserande och utan att vara rädd för att trampa överkänsliga på tårna. Jag vill exempelvis minnas att jag själv bland annat tyckte att hans teoretiserande kring vegetarianer lyste av förenklad dumhet. Men trots detta så är boken med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet en bok jag uppskattar enormt, och den har fått mig att öppna ögonen för Eberhard som en av de mer genomtänkta och framförallt nyttiga samtidskritikerna av de svenska medborgarna. Jag har antagligen lyckats med konststycket att få några personer att läsa boken, men jag tror att jag varje gång har förordat den understrukit hur viktigt det är att de som läsare försöker följa Eberhards röda tråd och låta bli att hänga upp sig på småsaker som kan förefalla korkade eller stötande. Hur ironiskt är det inte då att det är just denna patologiska ryggmärgsreflex vi senmoderna svenskar drabbats av, som David Eberhard inleder med i det nyutkomna alstret Ingen tar skit i de lättkränktas land.
Eberhard beskriver ingående hur Sverige har kommit att bli en nation där det har institutionaliserats en attityd under vilken det kan ses fördelaktigt att vara offer. Den kränkte är nämligen den som det lyssnas till, och kränktheten ifrågasätts sällan. I kölvattnet av detta skapas det kverulansparanoida rättshaverister som ingen stoppar därför att de inte vill beskyllas för att kränka. Av samma anledning tassas det på tå för människor som faktiskt beter sig illa. Eberhard nämner till exempel Maciej Zarembas omtalade essä i DN, men går vidare och pekar lite på det som jag själv varit inne på några gånger, om hur många av dem som har vuxit upp med välfärdsstaten blivit föga kapabla att ta hand om den. Eberhart beskriver det som "Omogen personlighetsstörning på basen av överklass" och förklarar att den som hela tiden är ett offer att beskydda nämligen också är den som inte kan vara stark och ta stort ansvar, vilket krävs för att förvalta ett välfungerande samhälle. Vardagsproblem blir därför något man vill suicidera på grund av, och då familjer har ersatts av samhället blir det psykakuten som får ta hand om den unga kvinnan vars pojkvän precis har lämnat henne. När inga samhällsinstanser rimligen är dimensionerade för den slags verksamhet känner sig givetvis medborgarna kränkta. Men detta är av Eberhard ingen kritik av välfärdsstaten, vilket somliga kanske skulle tyckönska. I boken pekar han på att det snarare är tecken på bristfällig uppfostran från föräldrarnas sida. Föräldrar som vill vara bästa vänner snarare än att ställa krav (samtidigt som de själva upprätthåller sitt tonårsskap i 45-årsåldern) och i sin iver glömmer bort att en civilisation faktiskt kräver bildning, fostran och hyfs. Den kräver också en förståelse av hur bra vi har det, vilket ansvar det innebär, hur bortskämda vi är och perspektiv till hur tillvaron var för bara några generationer sedan.
En av de ideologier som är grundläggande för den svenska kränkthetsparanoian, enligt David Eberhard, är den om att i evighet älta gamla oförrätter. Detta kan i alla fall delvis skyllas att psykodynamiken, ett i Eberhards mening tokigt hopkok av ibland rent psykotiska fantasier, har haft både pseudovetenskaplig och populär framgång i Sverige. Han går till välartikulerad och argumentativt sund attack mot både psykodynamiken som teoribygge och psykoanalysen som terapimetod, och också mot kränkthetens egna ideologiska kryddblandingar såsom diverse genusteorier vilka närmast oemotsagda (av kränkthetsanledningar givetvis) basuneras ut och skall implementeras i varje led av varje samhällsinstans.
Vid läsningen av boken kan man understundom få känslan av att Eberhard är urtypen för den svensk han säger sig beskriva, som urskillningslöst klagar på allt och alla. Inget verkar vara gott. Men när man begrundar hans argumentation får man känslan av att han faktiskt är en genuint medmänsklig och bekymrad åskådare. Vidare skriver Eberhard av faktisk erfarenhet snarare än världsfrämmat teoretiserade. Han är nämligen överläkare i psykiatri. Läkare är ett av de få akademiska yrken som idag inte är totalt segregerat från hur människor av helt olika livsvägar lever sina liv. Det sprängstoff av tankar som detta kan ge upphov till ses även hos den brittiske läkaren Theodore Dalrymple. På många sätt är alltså David Eberhard en svensk Theodore Dalrymple, de delar inte bara bitterhet men också klokskap.
Ingen tar skit i de lättkränktas land har ibland ett i mina ögon trist skimmer av antiintellektualitet över sig. I slutet av boken tas detta i alla fall delvis igen av en sund vetenskapsteoretisk argumentation och man får då känslan av att bärsärkagång tidigare i boken kanske borde vara aningen mindre omdömeslös. Ibland kan också Eberhard ta lite för enkla tyckanden som grund för sina resonemang. Men detta sätt att skriva är hans, och det känns igen. Eftersom den grundläggande argumentationen är riktig är det ganska avslappnande och illustrativ läsning. Hans text är nödvändig medicin åt det svenska folket.
Boken rymmer en uppsjö av citat där David Eberhard har träffat precis rätt. Jag skulle kunna fylla många bloggposter med dem. Men eftersom jag själv för tillfället arbetar som primärjour på en psykiatrisk akutmottagning (nåja, precis just nu och några veckor till är jag på njurmedicinsk avdelning på kärnsjukhuset i Skövde) blir det som bäst appellerade till mig det som får avsluta denna post. En kort episod ur kapitlet då Eberhard diskuterar offentlig upprättelse:
"I mitt dagliga jobb träffar jag mängder med människor som faktiskt varit med om betydligt värre saker än att lamporna i butiken inte är S-märkta.
//
Det är det som är så paradoxalt med att arbeta inom den moderna psykiatrin. Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd eller stöd ens för de mest triviala frågor. Mitt ibland dem sitter samtidigt medmänniskor som gång på gång blivit så misshandlade av livet att det är svårt att förstå för en utomstående. Men det är i allmänhet inte den senare gruppen som klagar. De bär sin erfarenhet med plågat jämnmod alltmedan grannen, vars hund har gått bort, kräver sin rätt till psykoterapi mitt i natten och vägrar acceptera en väntetid på en timme. Och två rum längre bort sitter en människa som tror att han blir bestrålad av ufon eftersom han är Elvis Presley. Och den killen klagar inte. Han anser sig inte ens sjuk."