Livet på samfundets bund

I dag bringer det konservative kultur- og samfundstidskrift Replique en anmeldelse skrevet af undertegnede. De skriver:

Offertænkning og velfærdsstat fastholder mennesker i troen på, at de ikke har noget vedvarende ansvar for deres egen tilværelse, og velmenende forsøg på at bortforklare dette ansvar fastholder en stor gruppe i åndelig fattigdom. Dette er en af den britiske læge Theodore Dalrymples pointer i bogen "Livet på samfundets bund", som den dansk-svenske læge Jonatan Forsberg-Gillving skriver om i Replique.

Direktelink til Repliques side om Livet på samfundets bund: http://critique.ksaa.dk/2013/11/livet-pa-samfundets/

Den stora degenerationen

- Hur institutioner sönderfaller och ekonomier förgås

Trogna bloggläsare känner till att en av mina samtida favorithistoriker är Niall Ferguson. I sin senaste skrift undersöker han vad som är galet i dagens västvärld. Symtom på nedgång finns överallt omkring oss: Avtagande tillväxt, växande skuldberg, ökad ojämlikhet, åldrande befolkningar, antisocialt beteende och så vidare. Ferguson hävdar i The Great Degeneration att det är våra institutioner - de ramverk av hävdvunna sedvänjor inom vilka ett samhälle kan blomstra - som förfaller.

Representativt styre, den fria marknaden, rättsstaten och det civila samhället är de fyra hörnstenarna i de västeuropeiska och nordamerikanska samhällena. Det var dessa institutioner, snarare än ett antal geografiska och klimatmässiga fördelar, som satte väst på vägen till global dominans för femhundra år sedan. I vår tid har emellertid dessa institutioner försämrats på oroväckande sätt.

Våra demokratier har brutit kontraktet mellan generationerna genom att överhopa våra barn och barnbarn med gäld. Våra marknader hämmas av detaljreglerande, komplexa och byråkratialstrande föreskrifter som försvagar de politiska och ekonomiska processer som de har satts till världen för att befrämja, och som dessutom i många tillfällen effektivt underminerar möjligheterna för de som inte redan är maktbesuttna. Rättsstaten har blivit advokatstyre. Det civila samhället har urartat till ett samfund utan mellanmänskligt ansvar, där våra problem förväntas lösas av anonyma andra via det offentliga.

Det är med andra ord institutionell degeneration som ligger bakom den ekonomiska stagnationen och den därav följande geopolitiska nedgången. Med karaktäristisk bravur och historisk inblick analyserar Ferguson inte bara orsakerna till galenskaperna, utan också dess allvarliga konsekvenser.

Niall Fergusons senaste bok är en skarp anklagelse mot en era av försummelse och självbelåtenhet. Medan delar av arabvärlden kämpar för att införa demokrati och Kina stretar för att gå från ekonomisk liberalisering till rättsstat, är vårt samhälle på god väg att bortslösa institutionella arv uppbyggda under århundraden. För att hejda nedbrytningen av vår civilisation, krävs heroiskt ledarskap och genomgripande reformer.

Blíð er summarnátt á Føroyalandi

av Jógvan Isaksen

I egenskap av småbarnsfar till två irrar man ofta omkring sömndrucken. Desillusionen låg därför inte långt borta när vår tids stålman Leif GW Persson valde att slå ihjäl Lars Martin Johansson i Den döende detektiven. Likt en urlakad narkoman hade jag förberett mig för slutet genom att ha en ny kriminalroman liggande vid sängen, Blid er den færøske sommernat av Jógvan Isaksen. Som i ett försök att vägra bearbeta den nyliga förlusten var jag inom ett par minuter efter att den legendariska mordutredaren och tidigare chefen för Rikskriminalen begravts, introducerad till Hannis Martinsson alkoholindränkta liv.

Redan i den första bokens prolog sätts en känslofull ton som sedan ständigt följer det annars prosaiskt banala porträtterandet av den kringflackande frilansande journalisten Hannis Martinsson. Han återvänder till Färöarna på grund av Sonja Pætursdóttirs död. Hennes hädangång följs inom kort av mordet på nyrika Hugo och det visar sig att en vitmålad Paraguaysk skonare som ligger för ankare i Torshamn har ett par gammelnazister ombord. Den vita skonaren letar febrilt efter något bestämt i de närmast oändliga skrymslen som finns längs örikets kuster. Boken utspelar sig för tjugo år sedan, innan alkoholransoneringen och de bland världens strängaste alkohollagar avskaffades. Hjälten är därför förvisad till ölklubbar för den smärtstillande själslindring som fordras av de slag och sparkar Hannis inkasserar.

I den andra boken som kom några år senare inträffar ett spektakulärt mord i inledningen som raskt följs av ytterligare. Den våghalsige Martinsson hittar spår till en välbeställd färöisk sektledare och otroligt nog vidare ut till Propaganda Due, Vatikanen och till den bank som omgående dök upp i Lugano när Banco Ambrosiano kollapsade 1982. Det är nära att gå illa för huvudpersonen, men mot slutet av berättelsen sitter han och pysslar med vapenvård av ett Remington-gevär. Långt innan dylik belåtenskap återfinns emellertid en Brochmands-predikan om den offentliga sjukdomen, en ungefärlig tredjedel in i boken, som kräver citering:

- Jo, ser du. Før var der som oftest en direkte forbindelse mellem arbejde og indtægt. Jo mere man sled og slæbte, jo større indsats man gjorde, desto mere fik man ud af det. Nu til dags er der for manges vedkommende intet forhold mellem indsats og gevinst. Man får sin løn, lige meget om man bestiller noget eller ej. Efterhånden forsvinder enhver fornemmelse af, at det er nødvendigt at arbejde, at der må skabes og produceres for at skaffe penge til livets ophold. Resultatet er, at folk bare kræver og kræver uden tanke på, hvorfra pengene skal komme. Han lo lidt: - Før vi får set os om, ligner vi de gamle præsteslægter, der fuldt og fast tror, at penge vokser på træerne.

Bok nummer tre skrevs ett årtionde senare och tiderna har förändrats. Nu återvänder Hannis Martinsson hem till sitt gamla örike. På dörren till kontoret skriver han Information & Rådgivning på skylten, men senare förefaller han byta ut det mot Oplysninger & Rådgivning. Det skildras hur öbornas ekonomi har haft svårt att anpassa sig till ett globalt tidevarv, med nedläggning av fiskfabriker som flyttar filéande och förpackande till länder som utbetalar lägre löner. Samtidigt beskrivs färöingarnas omättliga intresse för modern teknik och den vaksamme läsaren undrar plötsligt över harmonin i budgeten. I samma veva bedriver miljöaktivister terroristisk verksamhet mot landets kvarvarande näring för att utpressa Färöarna till att sluta med jakt på grindvalar. Många starka känslor väcks.

Den senaste boken inleds med att pumparna går varma för att rensa Hoyvíkstjørns vatten inför stundande finbesök från dronning Margrethe och prins Henrik. Ett lik återfinns och i väntan på svar från kriminalteknisk avdelning i Köpenhamn har den avdöda fått namnet Metusalem i folkmun. Metusalem heter Metusela i de svenska översättningarna av Första Mosebok. Analyserna från Riksfælleskabets huvudstad visar att liket är ett halvt århundrade, men höger hand är betydligt äldre. Någon som utger sig för att vara likets bror anlitar Hannis, som med sina kontroversiella metoder lyckas konkludera att den högra handen är utbytt mot en 1600-tals biskops, men den är dessutom beprydd med en ring som har tillhört Absalon. Den samma Absalon som blev begravd i Sorø 1201. Själva historien behandlar mycket om Färöarna som spelbricka under kalla kriget. Om hur det är att leva under danskt överhuvud när denne är medlem i Nato, med västliga militära installationer och sovjetiska spionfartyg i en svunnen tid. Då man var tvingad till ölklubbar för att få utskänkning av livets goda drycker.

Det var klaret op, men solen havde ingen magt, den lod til at have nok at gøre andre steder end på Færøerne, her herskede skyerne. „Niflheimr“ kalder Snorri Sturluson i Gylfaginning en tågeverden, der er ældre end jorden. Ideen har han uden tvivl fået, da han kom forbi vores øer.

Det är föga troligt att GW kommer att göra en Conan Doylsk Final Problem och låta sin portalfigur överleva, likt Sherlock Holmes under bataljen med professor Moriarty vid Reichenbachfallen. Men i den mån Isaksens dylika person lyckas undvika skrumplever är det inte helt omöjligt att fler moloket amusanta skildringar följer.

Vad mitt eget resande angår faller det naturligt, efter en vecka var med bilande och utforskande på Shetlandsöarna och Orkneyöarna respektive, att i nästa omgång fredligt rekognosera Färöarna. Jógvan Isaksens böcker har sannerligen ökat på motivationen för detta. Men det kanske mest förtäljer något om undertecknad.

Blid er den færøske sommernat (1990), Grå oktober (1994), Korsmesse (2005), Metusalem (2008)


Rigsfællesskabet, Norden, Norra Europa. Islands unionsavtal löpte ut 1944 och förlängdes inte eftersom man ville undvika tysk ockupation.

Vi, de drunknade

av Carsten Jensen

Tiden gör sig svår att fånga, också i litteraturen. Likväl är det vad skepparsonen Carsten Jensen lyckas med i Vi, de druknede. Vi får följa generationer av män som lämnat Marstal för det oändliga äventyret på havet. Ofta har de lämnat för gott och begravts på botten. Eller som i ett enkelt tillfälle, startat ett nytt liv på en avlägsen tropisk ö. Bakom sig har de lämnat änka och ungar hemma på Ærø, i ett avlägset hörn av Östersjön. Innanför sjöfartsnationen Danmarks gränser, men en av dess allra ljusstarkaste bastioner i den globala skeppsfarten. Männen har lämnat barn som sedan vuxit upp med den starka drivkraften att axla det hårda och farliga sjömanslivet för att se nya horisonter och få världsvana. Präglade av ett stolt samfund, men ändå, eller kanske på grund av just detta, med en stark och envis egen vilja.

För vad ter sig en förlisning i en storm på det öppna havet eller att drunkna i den mörka kylan som annat än döden. Och vad är döden mot möjligheten att segla syd om Kap Horn, passera Sydney på väg mot Tasmaniens ljusskygga barer, segla förbi den amerikanska västkusten eller Barbareskkusten. Att få uppleva revolutionsgarden i Setubal som förhindrar avlastningen av godset. Dricka ättika, saltvatten, fiskolja och få se Valparaiso. Anlöpa Callao och Câmara de Lobos, mönstra en tremastad Nova Scotia fullrigg och sätta kurs mot västindien. Träffa flickor på Foretop Street, i La Boca, Newfoundland, norra Ryssland och i Tiger Bay. Lasta kol på en liverpoolbark på väg till Cardiff. Att döpas i tjära när man korsar ekvatorn är tveklöst värt att riskera livet för.

Berättelsen påbörjas med tyska kanonsalvor och avskjutna lemmar samt mänskliga inälvor på däck i Eckenförde fjord, ombord Christian den Ottonde. Den avslutas hundra år senare i andra världskrigets sluttamp, där Harald Blåtand blir född i det iskalla vattnet och tillsammans med sin nyblivna mor är de enda som lyckas räddas ombord på Nimbus. Undsatt från ett sjunkande torpederat skepp, i ett stormigt ishav omgivet av u-båtar under naziflagg. Men trots den alltid närvarande döden och undermåliga maten, eller igen kanske på grund av just detta, finns en flammande livsfackla, enorm äventyrslusta och passionerad kärlek.

Men Carsten Jensen visar oss också myntets andra sida. Vi får möta den frustrerade änkan Klara Friis som allra helst vill att klotets alla hav drar sig tillbaka och ger land och hem. Hem där alla kan vara tillsammans, far, mor och barn förenade för evigt. Hon köper upp fartyg och säljer av dem till skeppare utanför ön. Hon driver rederier i konkurs och ger kärleksgåvor till byn Marstal i form av bibliotek, barnhem, museum och ålderdomshem. Butiker och restauranger ska ge arbete, inte havet. Hon föraktar sjöfarten, hon hatar den för alla söner, makar och fäder den stulit. Klara Friis förefaller att agera välgörare, men drar samtidigt undan existensgrundlaget för den by hon älskar. Trygghet på bekostnad av det längre perspektivet, ett tema som undertecknad gång efter annan verkar dra politiska analogier ur.

     „Hvem skal nu føre skuden?“ sagde han til skipper Ludvigsen, kaldet Kommandøren, der kom for at bestille en gravsten til sin kone.
     Dødesamlaren svarede selv på spørgsmålet.
     „Det skal kvinderne. Bare vent. Eller se på Klara Friis. Læg mærke til, hvad jeg siger. Det er kvinderne, der tager over nu.“
     Ludvigsen rystede på hovedet.
     „Det har kvinder sgu da ikke forstand på.“
     „Jeg sagde heller ikke, at de havde forstand på det. Jeg sagde bare, at det er dem, der bestemmer nu.“

Den röda tråden som gör att generationernas passerande synnerligen gott bygger romanen är saltindränkta Marstal. Ett samhälle som också i denna dag har sin själ i havet och därför i resten av världen. Inte enbart på grund av sin historia med ett imponerande sjöfartsmuseum och det pågående restaureringsarbetet av skonaren Bonavista, men genom varv, båtbygge och navigationsskola. När jag häromdagen satt nere på kajen med min son underhölls vi länge av det högljudda arbetet i dockan på Marstal varv, där ett rött tankskepp blev ommålat och restaurerat. Realistiska människor som vill hålla i liv och förvalta vet att nostalgi och önskan inte på långa vägar är tillräckligt. Men så är det också svårt att avväga och balansera när man är enögd.

Carl Gustaf Gilbert Hamilton

av Jan Guillou

Under hösten läste jag till den ämbetsexamen som efter avklarande gjorde det möjligt för mig att svära läkareden. Av denna anledning var det litterära fördjupandet satt på intermission till fördel för mindre krävande men ändock spännande kioskkrimi. Eftersom de starka könsmaktsnormer och osynliga strukturer som präglar vårt samhälle kräver att varje man av svensk börd borde kunna hänvisa till Hamilton-serien för att inte vara the odd man out på fredagsaftonens stillasittande begivenheter bestämde jag mig för att läsa denna av Jan Guillou berömda dekalogi. Ehuru ska det understrykas att följetongen inte faller in under genren kriminalromaner, ty Hamilton är spion.

Guillou och jag är tämligen långt från varandra vad gäller politisk ideologi. Möjligen har vi det surgubbiga gemensamt, samt att vi båda inser att stadsbor är handikappade när det handlar om att klara sig i verkligheten. Men politiskt anser jag att han är fast i djupa teoretiska träsk som jag menar gör politiken världsfrånvänd och som idag fortfarande hänger som ett ok över svensk politik.

Inte desto mindre vurmade jag i en period av mina tonår för eftermälet av Majrevolten 1968 och fördjupade mig i den lek med idéer som Daniel Cohn-Bendit, Cornelius Castoriadis, Simone de Beauvoir, Murray Bookchin, Jean-Paul Sartre hade vidareutvecklat från tidigare anarkistiska och socialistiska teoretiker. Jag läste till och med igenom grundkursen i marxistisk politisk ekonomi i små blåa häften. Främst uppskattade jag dock de gamla utopistiska tänkarna, innan skismen mellan liberalism och socialism, såsom Charles Fourier och Henri de Saint-Simon. Naturligtvis diskuterade jag dessa idéer med begeistring och fick därför inblick i de fickor av primärt ekologiska anarkister och liknande som gömmer sig i fickor och hålrum runtom i staden.

Av denna anledning är den världsbild som döljer sig i Hamiltons bakgrund i Clarté för mig inte helt okänd. Även om jag naturligtvis på intet sätt innehar Guillous expertis, är de konflikter med diverse socialistiska kontrahenter något jag trots allt har lite inblick i. Desto mer komiskt blir det därför i min mening när man hör Guillou debattera politik idag, eftersom att han står fast i orealistiska övertygelser, i alla fall om man vill förvalta välfärd. Men så ska man komma ihåg att han tillhör den aristokrati som utgör en generation uppvuxen i Sverige då ekonomiska spörsmål aldrig behövts ställas, eftersom att västvärlden både ensamt höll i spakarna och hade en industri som betalade allsköns kalas och bakfylla. När hans generation med rätta pratar om curlade unga av idag, vill jag poängtera den vuxengeneration som tillåtit curling och förlitat sig på att en välfärdsstat som vuxit sig ohållbart stor ska ta över. När för mycket förvandlas till problem för välfärdsstaten blir medborgaren inte enbart ekonomisk analfabet, jag skulle också vilja använda den marxistiska termen alienerad om dennes tillvaro. Men detta är naturligtvis inget som uppmärksammas som "forskningsämne" på alla de "genusinstitutioner" vilka återfinns i den uppsjö av "högskolor" som uppförts i var och varannan provins. De som sitter på titlarna där vårdar nämligen just sin bakfylla ypperligt genom att devalvera begreppen akademi och universitet.

Nåja, jag ska inte gå vidare med att förklara varför social ingenjörskonst är en frukt av satan och varför politik som byggs på dylika förenklingar är tramsig. Jag tror faktiskt förövrigt att Guillou i viss mån också hade hållit med mig om detta. Däremot ska jag berätta att från och med Coq Rouge till och med En medborgare höjd över varje misstanke, som jag nyss lade ifrån mig, har jag satt i mig Guillous litterära figurs förehavande med stor tillfredsställelse. Det ges inblick i författarens egna kval, moraliska som politiska, och detta ger berättelserna tyngd. Vidare är det naturligtvis nöjsamt att följa med i de kommentarer till böckernas respektive samtid som ges, och för egen del uppskattar jag givetvis också den datorhistoria som presenteras. Carl Gustaf Gilbert Hamilton är förvisso en närmast titanisk person, men en mycket god och mänsklig sådan om man bortser från den tämligen grava politiska snedvridning han ärvt från sin skapare. Såvida inte den uppmärksamhetsstörning som följer av teknologiska framsteg och så kallade sociala medier hindrar ungdomar från att läsa en dekalogi idag, är Navy SEAL attackdykaren och underrättelseofficeren amiral Hamilton trots allt en god förebild för unga män och i viss mån också för unga kvinnor.

Coq Rouge (1986), Den demokratiske terroristen (1987), I nationens intresse (1988), Fiendens fiende (1989), Den hedervärdige mördaren (1990), Vendetta (1991), Ingen mans land (1992), Den enda segern (1993), I hennes majestäts tjänst (1994), En medborgare höjd över varje misstanke (1995)

Undertecknad som Gubbdata-karikatyr i Commodore 64-format. Pixlad av grafikern Vanja Utne.

On The Edge

- The Spectacular Rise and Fall of Commodore
by Brian Bagnall

We are all told that it is the winning side that dictates how history is written. Such is the starting point where the author of On The Edge begins when narrating the history of personal computers. Brian Bagnall's thesis is not controversial in itself, but when claiming that it is mostly due to Commodore that computers became part of everyday life, his statement may be. He argues that Commodore's drive of inexpensive computers for the masses broke a new market. Its large counterparts IBM on one side pushed business computers and the other being Apple had a slow start and only rose with their stylish and dearer computers after the market for the consumer microcomputer industry was in place. From being something located in universities and the garages of the très nerdy, personal computers are now a commodity present in most homes. Mr Bagnall has conducted plenty of research, partly through interviewing heaps of Commodore insiders. With his attempt of proving his thesis he is not only telling the story of the ventures behind the PET-, the Commodore- and the Amiga-machines - but he is also describing a completely different age. It is easy to become blind to how much our contemporary society is one occurring in the aftermath a computer revolution.

It was the period in time prior to Tron and WarGames and designing the surface of a microprocessor was literally macroscopic artistry. Transistors were in their thousands and not millions and the semiconductor design and fabrication company MOS Technology had their financier Irving Gould; their A-type personality juggernaut Jack Tramiel and their god of technology Chuck Peddle - the three important ingredients needed for a hi-tech company of that era to succeed. Mr Peddle had earlier worked for Motorola with developing their 68000 processor. He now, together with Bill Mensch, became the father of the renowned 6502 processor. It was developed in 1976 and was used in products like the Nintendo Entertainment System, the Apple I and II, the 8-bit computers from Atari, the Commodore PET, VIC-20 and so on. Even the robot in Futurama, Bender, has the 6502 microprocessor as brain. The 6510 processor which has its home in the most sold computer of all time according to Guinness Book of World Records, the Commodore 64, is a slightly modified form of the 6502. It is easy to belittle the legacy. Brian Bagnall's description of how the craftsmanlike design and production of chips at MOS took place is one of breathtaking engineering creativity, and it is indeed an enjoyable read.

On The Edge tells of how Commodore cheaply acquired an incredible unending license for Basic from a company named Micro-Soft, run by a young Bill Gates. It contains the story of how Commodore negotiated with Steve Jobs and Steve Wozniak on purchasing Apple and plays with the thought of how different the world would have been today if the transaction had gone through. In 1977 Star Wars appeared in the cinemas and the public was primed for the PET 2001-machines trickling out of the small Commodore factory. In April 1978 the first machines arrived on British soil and became an immediate success. Douglas Adams writes about his first encounter of it in Salmon of Doubt. In 1980 the VIC-20 was announced and it became the first computer to sell one million units. The triumph can partly be explained by the VIC-20 primarily being sold in retail, such as K-Mart, rather than from authorised dealers and thus competed with the game console market. William Shatner of Star Trek became its spokesman in television advertisements asking "Why just buy a video game?". Jack Tramiel gave his engineers one month to create a production model of the VIC-20 and working under such a tight schedule was more of a rule than exception at Commodore. Bill Seiler, Bob Russell, Robert Yannes, Al Charpentier, Charles Winterble, John Feagans and others toiled hard under codename Vixen.

Having had a liaison with the Model T of computers, the Commodore 64, for some twenty years I obviously looked forward to reading about its birth. The VIC-20 had been a gold mine for Commodore and for this reason it served as a stepping stone for the beauty to come. While Al Charpentier worked on the VIC-II graphic video chip, Robert Yannes designed the architecture for a new sound chip. It was a dream he had nurtured for quite some time infatuated by the up and coming sounds of electronic music. Mr Yannes had since high school built analogue synthesizers and initially planned to support an astonishing 32 voices on the SID-chip. The little miniature synthesizer was dubbed one of the top-20 most important chips by Byte magazine in 1995, and the sounds of the C64 are epic for generations of nerds. As with the VIC-20 the creation of the Commodore 64 was rushed and many hasty solutions characterized its final design. The machine had to get out in time. The tale of how Bob Russell's high-speed lines for a new mark of disk drives were mistakenly removed from the schematics is just one out of many. A consequence of the deletion of a few metal circuit traces has caused millions of wasted hours for C64 owners. However, it is when Mr Bagnall writes about the designing of the Commodore 128 which was to be backward compatible with the C64 that it becomes truly apparent. Achieving such compatibility was a mission as all the glitches in the Commodore 64 had to be reproduced in order to make the software and peripherals work. Programs were dependent on bugs and the monumental software library for the Commodore 64 was part of its success story and a reason why so many millions of computers were sold. The C64 designers were not hardware engineers, but chip designers. They did not know some of the fundamental rules, and it is thanks to such mistakes that the old breadbox is what so many have come to appreciate to this day.

Brian Bagnall continues the book by writing about the successful Commodore Amiga computers and the shaky governing of the company which ultimately lead to its demise and death in 1994. On The Edge gives an insight not only of this particular enterprise, but of how such a world works. The saga is written in a language for everyone interested and Mr Bagnall presents necessary evidence for his case, I am however partial and hence unable to play judge. Nevertheless is it sound to say that the rise and decline of Commodore is a story that should be told, and the myth of it will continue to flourish. The C64 scene of today which is continuous since the mid 1980s, as opposed to other contemporary computer scenes, is part of this context.

This article was originally published in the c64 disk magazine VN#53.

Livet på samhällets botten

av Theodore Dalrymple

Denna bok, liksom många andra av Theodore Dalrymple, är inget enhetligt manifest med ett stort abstraktionsbygge. Den består av kortare essäer och kolumner med kommentarer till samtiden. Livet på samhällets botten kan därför ses som en skrift som tar avstånd från stora ideologier och Dalrymple sällar sig av denna grund till de som försöker skala bort de skygglappar som dylika världsuppfattningar skapar. Det betyder inte att boken inte beskriver ett system av idéer eller följer en röd tråd, men den förutsätter att läsaren inte behöver få en förenklad lärosats skriven på näsan för att se det sunda i författarens argumentation. Likaledes är boken inte skriven från från en teoretisk horisont där man kan föreställa sig allt mellan himmel och jord, och där man kan önska sig till naiva världsbilder genom att bortse från hur människor faktiskt beter sig.

Theodore Dalrymple blundar inte för möjligheten att han skriver från ett icke-representativt perspektiv, han har trots allt arbetat som läkare i fängelser och i socialt utsatta stadsdelar, men han har härifrån samlat på sig åtskilliga erfarenheter. Det problematiska är emellertid att många andra intellektuella som bemöter Dalrymples studier gör det just med argumentet att han har en skev världsbild och har bittra glasögon till följd av den lärdom han har dragit ifrån det engelska trasproletariatet. Argumentet om att det som Dalrymple beskriver är ett uttryck för nymoraliserande är ett bekvämt blånekande av dessa människoödens existens, eller i alla fall ett kraftigt förminskande av dess omfattning i demografin. Det bygger dessutom på dessa intellektuellas icke-representativa perspektiv, ofta välbesuttet och med en hög nivå av bildning. Med andra ord en helt annan värld än den på samhällets skuggsida, vilken Dalrymple har omfattande inblick i.

Den underklass som Theodore Dalrymple beskriver är inte fattig på ett sätt som innebär att de saknar tak över huvudet eller mat för dagen. Tvärtom har de det ganska gott ställt materiellt, och det har under lång tid avsatts allt mer offentliga resurser för att motarbeta "de ökade klassklyftorna", vilket i sin tur har skapat incitament att slippa ta ansvar för sin egen tillvaro. Nu beskriver Dalrymple erfarenheter från England, men flera av berättelserna kan extrapoleras till svenska förhållanden. En skola bränns ner i Rinkeby eller ett hundratal bilar brinner i Rosengård och från politiskt och intellektuellt håll råder det plötsligt närmast total enighet om att det är brist på ekonomiska resurser som har förorsakat detta. Föga märkligt är att det under sådana förhållanden, i breda folklag, existerar en desillusionerad världsbild eftersom det väldigt sällan är någon som i offentligt ljus poängterar att det är i brist på moralisk uppfostran som orsaken till skadegörelsen finns att hämta. En kriminologisk vänsteruppfattning om att det alltid är någon annans fel (förslagsvis "de rikas" eller "högerpolitikernas") blir allmängods och för vissa arma själar blir detta snarast en uppmaning till att bli heltidskriminell: "Den som äger något ipso facto har råd att förlora det, medan den som inte äger det ipso facto har rätt att ta det. Brott är inget annat än en form av skatteomfördelning underifrån."

De fall som skildras i Livet på samhällets botten redogör inte för den stereotypiserade bilden av någon som begår ett par enstaka fel och därför lever i misär resten av livet, sonandes sin ungdoms brott. Det handlar om vuxna människor som konstant vägrar att ta ansvar för sitt eget liv och Dalrymple beskriver med all önskvärd noggrannhet hur detta steg för steg direkt eller indirekt uppmuntrats av engelska lagar om socialt skydd skapade för att främja "fattigdomsbekämpning". Theodore Dalrymple skriver om bristen på reflektion över sin tillvaro när man väljer den våldsdömde knarkaren som far till far sitt fjärde barn, efter tre barn med tre olika män som alla misshandlat en. Det handlar om människor som fått chans efter chans men aktivt valt att leva i en serie sammanhangslösa ögonblick, snarare än att skapa en sammanhängande berättelse av sitt liv och därför förnekat sig själv livsvisdom. I en kultur där allt är lika bra och ingen får fördöma någon annans val behöver man inte se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns inte längre några mellanmänskliga normer som uppmanar människorna på samhällets botten att välja att leva på ett sätt de borde. Dalrymple skriver att det inte är ovanligt att dessa människor på en eller annan tidspunkt kommer till honom med en önskan om att få diagnosen depression, men han tillbakavisar oftast detta. De är nämligen inte deprimerade utan olyckliga, och de är olyckliga därför att de lever ett liv som gör det omöjligt att vara lycklig.

I denna självvalda misär är det värsta man kan göra att underlåta att påpeka individens ansvar, både praktiskt och moraliskt. Det sätter nämligen käppar i hjulen för dessa människor att faktiskt lära sig av sina misstag och ta sig ur det armod de befinner sig i. Å andra sidan kan man med enkelhet förstå de psykologiska mekanismer som gör att det framstår närmast moraliskt förkastligt att klandra den som fördärvat sitt liv och lever i elände. Då ter sig en ideologi om "fattiga", "klassklyftor" och "speciell definition av orättvisa" genast betydligt mer angenäm, den visar nämligen att det är någon annan som har gjort fel och som kan skuldbeläggas. Den dygdlösa människan på samhällets botten är plötsligt definierad som ett fattigt offer och i och med detta har man hastigt slagit undan potentialen för individen att förbättra sin situation genom att ta tag i sitt liv och utveckla inre styrka. Theodore Dalrymple menar att det i England idag är betydligt svårare att resa sig ur misär än det var då hans mor kom till landet som utblottad judisk flykting från Naziregimen under andra världskriget. De största skillnaderna nu från då ligger i att det idag finns en stark välfärdsstat med en uppsjö av välmenande lagar som är satta till att förhindra fattigdom och att det idag råder en kultur som förnekar att det finns bra och dåliga val, ett tyranni under bristen på fördömande.

Men på vilket sätt är då detta relevant för oss? De som läser denna text befinner sig nämligen inte i det fördärv som Theodore Dalrymple beskriver. Om man bortser från det moraliskt förkastliga i en kultur av förfall reses där i boken ett varnande finger för att den trasproletära ansvarsbefriade tolkningen av tillvaron populariseras och återfinns därför allt högre upp i samhällshierarkierna. En kvasiintellektuell övertygelse om att våld och kriminalitet är naturliga inslag i tillvaron och som är följder av mänskliga instinkter accepteras, snarare än att kultivera en förståelse för att dessa måste fördömas för att inte multiplicera sig självt. Civilsamhället resignerar. Detta innebär en ödeläggelse av de mellanmänskliga förutsättningarna för vårt samfund, alltså också för dig och mig.

Dalrymple skriver så att det sticker i ögonen både på många av de som kallar sig vänster och de som kallar sig liberaler. Dessvärre kommer detta antagligen att utgöra hinder för dessa att ta hans budskap till sig. Istället kommer man att hålla sig till sina trygga tvångstankar, välbeprövade i sin förmåga att kvarhålla människor i elände: Ideologin om en totalt egalitär omfördelning av rikedomar och/eller absolut frihet från nödvändiga samhälleliga normer framför allt! Men för oss andra är Livet på samhällets botten inte bara en lärorik och underhållande bok, utan också humoristisk och mänskligt varm. För den som faktiskt ivrar för fattigas möjligheter är den konservative Theodore Dalrymple en betydligt bättre förkämpe än vilken nutida vänsterdebattör som helst.

Klimatdebatten ett miljöhot?

av Tobias Holdstock och Roland Poirier Martinsson, rapporten finns att ladda ner här.

De sista åren har jag, som sedan barnsben varit miljöinsatt och värnat en långsiktigt genomtänkt hantering av våra omgivningar, förbittrats över hur klimatfrågan kommit att ockupera det mesta av offentlig debatt kring miljöproblemen. Plötsligt har frågorna kring miljögifter, biotoper nödvändiga för biologisk mångfald, luftens och vattnets kvalitet, bärduktigt jord- och havsbruk, utrotandet av stora däggdjur, övergödningen, välfungerande sophantering så att onedbrytbart plastavfall inte ackumuleras i haven, och så vidare, överskuggats av det för sensationslysten media välanpassade klimathotet. I politiska samtal möts påpekande av detta ofta med hävdandet att klimathotet är livsavgörande här och nu, alltså av en alarmistisk inställning som gör att alla andra frågor ter sig irrelevanta. Därför var det intressant att läsa andra som också sett detta smått ironiska öde och författat en granskande rapport om ämnet. Den är från förra året, men jag ramlade över den för några veckor sedan. Att den mediala rapporteringen kommit att helt domineras av den upphetsade stämning som ovan nämnda alarmism skapar är att förvänta, det är naturligtvis en enkel ko att mjölka, men att Naturvårdsverket skulle anpassa sin egen rapportering om miljömålen efter tendentiösa trender är enbart sorgligt.

I kölvattnet av ovan nämnda funderingar kan man stilla undra om det som skett inte har att göra med att miljödebatten drabbats av en sjukdom som kallas fördummande urbanisering. Som konsekvens av detta har den därför blivit ett teoretiskt låtsasbygge. När Riksdagen kan nå konklusioner om rammål för att ca 7000 vindkraftverk ska slås upp överallt i Sveriges natur, för att på runda tjugo år (enligt tillverkarnas egna utsagor) förvandlas till skrot och då förhoppningsvis plockas ner igen, kan man som förnuftsivrare ställa frågan om det på något sätt är ett projekt som någon faktiskt övervägt med sans. Hållbarhet är antagligen inte ett miljömål när politik är en produkt präglat av dagsländejargong.

En Perfekt Storm

- Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin
av Johan Norberg

Alldeles för ofta i diskussioner om den rådande ekonomiska krisen hävdas det att det hela är för svårt för att kunna greppa, vilket många gånger ges som anledning till varför man inte vet något alls. Men är det så invecklat och omöjligt att förstå egentligen, eller är det enbart en chimär som är väldigt bekväm för dem som tillåter att det fattas idiotiska beslut på grund av att ingen bemödar sig dyka ner i problematiken? Johan Norbergs senaste bok visar att så är fallet.

Norberg beskriver hur det i finansvärlden framodlades en falsk känsla av säkerhet som byggde på dels en tilltro till datamodellers och orakels förmåga att förutse vilket håll marknaden ska gå, och dels byggde på en ohållbar tillväxt i tillgångar och skulder. Den sistnämnda har understötts av en ekonomisk politik som kan kallas förebyggande keynesianism: Snarare än att stimulera en ekonomi för att ta den ur en djup depression har ekonomin istället systematiskt stimulerats för att undvika att den ens går i recession. Detta har slagit undan en viktig signal till finansvärldens aktörer som förklarar att deras investeringar är fiaskon. En politik som frammanar större risktagande och att ett allt större skuldberg skyfflats framför sig. Det har varit en artificiell uppgång och ett sken av välstånd.

En annan aspekt av krisens uppkomst är den attitydförändring till lånat respektive ägt som uppkommit hos gemene man. Man föreställer sig kanske att låntagare inser att så länge deras bank äger deras hus är de livegna och att de därför skaffar sig rimliga lån de räknar med att kunna betala tillbaka i överskådlig framtid. Men så är det inte. Vad värre är att det har varit underbyggt av politiska beslut som inneburit att även dem som inte har ekonomi till att äga och förvalta sitt eget boende ska göra det. Problemet stavas inte bara Freddie och Fannie och finns inte bara i USA. En sorglig och välbekant konsekvens är naturligtvis att priserna skenar iväg, vilket gjort det ännu svårare för dem som faktiskt vill spara ihop till sitt hus. Med en statlig garant för att förlusterna ska betalas av skattebetalarna kan vilka risker som helst tas. Lån av fantasisummor till personer utan likviditet innebär ekonomiska katastrofer för familjer när ballongen spricker. Förnuft och rimlighet får ge vika för rena tokerier. Men bankerna lyssnade naturligtvis varken till whistleblowers eller The Economist när de sålde sin själ till en sagotillvaro utan buffert. Håller man för öronen slipper man kanske höra smällen.

Johan Norberg berättar om många olika faktorer som ledde fram till en global ekonomisk kollaps: Naiv politik som bland annat innebär att vinster privatiseras och förluster socialiseras. Ett risktagande som bygger på den planekonomiska drömmen om att man kan förutse så mycket att man är helt trygg, och skulle man misslyckas är det ändå någon annan som får stå för notan. Banker som inte längre verkar vara beroende av förtroendekapital. En attityd där man inte kan skilja att äga sig själv från att vara livegen och förstå att den som spar han har. Och så vidare. Norberg går igenom ett hårresande exempel efter ett annat och det blir tydligt att spelreglerna ofta satts ur spel på ett sätt som för de flesta borde vara uppenbart felaktigt. En Perfekt Storm är en välkomponerad skräckhistoria på tvåhundra sidor.

Man behöver inte vara enig med Johan Norberg i allt för att inse att han i denna bok levererar tunga argument för en sundare politik än det populistiska hastverk som gärna blir resultatet när frågor förvandlas till förenklade slagord. Dessvärre återfinns även denna typ av politik i de statliga ingripanden och paket som i många länder varit svaret på krisen. De banker, företag och privatpersoner som skött sina balansräkningar får helt enkelt betala för dem som misskött sig. Konsekvenserna av felaktiga beslut ska man slippa se röken av när det hela sopas under mattan. Det är denna slags politik som förs av de stater som vissa hävdar borde ha en starkare roll också över ekonomin, och detta med argumentet att skapa mer långsiktighet. Norberg citerar Vilhelm Moberg för att tydliggöra ironin: "Deras tro på staten som frälsare måste vara rent metafysiskt betingad, i den hittills kända verkligheten har den ingen grund". Här är jag helt enig med dem bägge.

Blåsta

- Nedskärningsåren som formade en generation
av Gustav Fridolin

Det har varit en spännande kontrast att läsa Gustav Fridolins bok omedelbart efter David Eberhards. De beskriver nämligen till dels samma problem, men från helt olika premisser. Där en av Eberhards poänger var den om att ungdomars bitterhet låg i en bortskämdhet och en brist på realitetssans man tidigare enbart såg hos överklassen, är Fridolins utgångspunkt just från dessa ungdomar - vilka idag närmar sig trettio. Är det så att Eberhard har rätt i att unga idag inte utrustats med vad som behövs för att klara sig och förvalta samhället, annat än i en snäv tillvaro av evigt växande välfärd, eller har Fridolin några motargument?

Gustav Fridolins övergripande analys är den att det under 90-talet genomfördes stora besparingar i det offentliga och att man i vissa tider av livet är mer beroende av det gemensamma än annars: Som gammal, som ung och som sjuk. När skolklasser blir större och eleverna därför inte hinns med, kuratorer bortrationaliseras, idrottsföreningar ska vara självförsörjande, fritidsgårdar läggs ner och det utrymme som istället erbjuds ungdomar är köpcentrum och gatuhörn. Då skapas utanförskap, psykiskt illamående och dåliga resultat i skolan. Han skriver om Skolverkets läroplan från 1994 som ett evangelium för nedskärningens apostlar. Inte bara om gamla lokaler och direkt felaktig litteratur, utan lärarlösa lektioner i stora antal och vidare: "Några minuter med läraren räcker kanske för att lösa en halvsvår ekvation, men knappast för att lära sig algebra". När eleverna känner sig som problem i kommunens budget snarare än som en tillgång börjar en hel generation, i Fridolins mening, att känna sig uppgivna och svikna. Då de väl hade kommit igenom skolan fanns det ingen plats till dem på arbetsmarknaden och utan arbete föga betalningsförmåga. Livet kom aldrig i gång. Det gavs fler valmöjligheter men alla innebar en försämring och enbart ett fåtal gav en trygg ekonomi: "Vi har fler möjligheter än någon före oss, men sämre förutsättningar att utnyttja dem" berättas om och om igen i Blåsta. Kontentan är i Gustav Fridolins mening att 80-talisterna är en generation det är synd om.

Då denna övergripande analys för hur det faktiskt varit för min generation delvis är riktig, åtminstone upplever antagligen många det så, betyder det inte att den underliggande analysen Fridolin fiskar efter är riktig. Likt många trygghetsnarkomaner på vänsterkanten idag lätt gör glömmer han nämligen bort att det behövs incitament och inre styrka att uppnå förmåga att klara sig. Ännu mer om man är driven att förändra samhället. Gustav Fridolin skriver "Men medan morfar drömde om att det skulle bli bättre, medan det faktiskt sakta blev allt bättre, så såg vi hur det blev sämre" och ser inte att långt de flesta av morfarsgenerationen hade en helt annan uppväxt än de flesta unga av idag. När man aldrig går hungrig och förutsätter likt det har gjorts under de två-tre senaste decennierna, att allting ska förbli så av sig själv, är det lätt att man blir lat, livsobildad och att tillvaron känns meningslös. Utan förståelse av vad som uppnåtts och vad som krävs för att förvalta detta blir man historielös och kräver blint likt ett barn i affekt. Silversked i mun.

En av Fridolins nyttigare poänger är att det lätt blir så att man pratar om 80-talisterna som en bortskämd och lat generation, och mer än gärna i otroligt generaliserande ordalag. Fast där tar Gustavs poäng slut. I generaliseringen ligger det en del, men inte bara om 80-talisterna. Att han inte går vidare är antagligen därför att han i likhet med de flesta andra på vänsterkanten idag inte har mod nog att kritisera mygel och krav utan skyldighet. Efter hand som välfärdsstaten vuxit sig starkare har det hela tiden funnits plats för just detta, och på somliga ställen har det varit påbjudet. De 80-talister som kom ut på arbetsmarknaden gjorde det inte i ett vakuum, det fanns tydliga regler för hur man beter sig. Fackföreningen hade förbjudit att man hjälpte till lite extra och exempelvis tog på gamla Elsa stödstrumporna om det inte tidigare var beställt. I härlig symbios med de som vill effektivisera hemtjänsten hade rättighetsivrarna glömt bort skyldigheterna och hjälpt till att skapa ett samhälle där medmänskligheten närmast utrotats. Varför jag ändå tolkar detta som en nyttig poäng av Fridolin är tudelat, men vad som följer är inget han nämner i boken:

Dels är det så att 80-talisterna fått betala priset för det som sedan länge borde ha reformerats. Eftersom den svenska ekonomin varit stark har man gått med på en sänkt arbetsmoral med en samtidig orimligt stark arbetsrätt vilket skapar och cementerar utanförskap. När man inte kan avskeda vågar man sig inte heller på att anställa och med stark verkningsgrad hålls unga och invandrare utanför arbetsmarknaden. Eftersom trygghetssystemen i Sverige är knutna kring fastanställningar förklaras bilden i Blåsta.

Den andra delen av den nyttiga poängen jag själv tolkar in är att 80-talisterna är av samma skrot och korn som de andra, vilka vuxit upp i en offentlig välfärd som inte kan hålla sig till det den gör bäst: Effektivt och kortvarigt ekonomiskt skyddsnät, sjukvård, skola, gammelvård och som sociala myndigheter där det verkligen behövs. Föräldrarna till 80-talisterna är antagligen lika onda bovar, som inte uppfostrade sina ungar att lära sig ta hand om sig själv och istället lät dem leva i tron om att alla kan bli allt utan någon slags realistisk sans. Det man glömmer bort då man klagar på 80-talisterna är rimligen att deras barnalstrande föräldrar var lika curlade av välfärdsstaten, den som trängt in på snart sagt alla områden av livet, när de valde pedagogik för att vägleda. Vi lever i de bästa av samhällen, därför behöver vi inte heller förbereda våra barn på något annat. Men livet är ofta svårt, tungt och orättvist. Fågelungar som inte kastas ur sitt bo lär sig aldrig flyga.

Det jag saknar i Fridolins bok är just det jag gillar och ser som det kloka i gröna ideal, de som menar att man inte hela tiden behöver mer för att må bättre. Han nämner visserligen i förbifarten att det i grunden inte handlar om materiella förutsättningar, utan att man hanterar dem man har med glädje. Men enbart för att sedan återgå till ett i grunden vänsteristiskt tjat som förmedlar just motsatsen. Mot slutet av boken börjar han vända sig bort från detta, men tyvärr så blir det ganska tomt. Det är synd, och jag tror att här skulle Gustav Fridolin och David Eberhard faktiskt mötas. Det evigt växande kravet på förhöjd materiell standard är inte av godo och det skapar hos dem som växer upp idag en enorm konformitet och ofta total brist på tolerans. Det ges lite utrymme till att man faktiskt hittar de där annorlunda lösningarna när tillvaron blir som ytlig dokusåpa. Men så är det kanske när det kostar så ofantligt mycket mer med det billigaste torpet idag än vad det gjorde när föräldragenerationen var ung. Eller hur det kan ses med oblida ögon på de som faktiskt reser billigt och lär sig överleva, när till och med det som kallas äventyr idag kräver natt på vandrarhem. Trygghetsnarkomanin i Sverige hämmar ungdomar, den bortklemar och sätter punkt för driftighet.

Jag har stor respekt för Gustav Fridolin och han är faktiskt en väldigt reko och ärlig man. Han låter sig styras av ideal och han slåss för dessa tappert. Det är kanske just därför som jag recenserar honom kritiskt, jag förväntade mig nämligen mer. Kanske till och med förslag på lösningar. Hans beskrivning av hur det har varit för många av oss 80-talister är delvis riktig, men dessvärre tycker jag att han har irrat sig in bland en del föreställningar som slutar i blindo. Det är min förhoppning att han letar sig ut igen, som så många andra av oss dödliga har lyckats med.

Ingen tar skit i de lättkränktas land

av David Eberhard

I boken I trygghetsnarkomanernas land som kom för några år sedan skriver David Eberhard aningen raljerande, generaliserande och utan att vara rädd för att trampa överkänsliga på tårna. Jag vill exempelvis minnas att jag själv bland annat tyckte att hans teoretiserande kring vegetarianer lyste av förenklad dumhet. Men trots detta så är boken med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet en bok jag uppskattar enormt, och den har fått mig att öppna ögonen för Eberhard som en av de mer genomtänkta och framförallt nyttiga samtidskritikerna av de svenska medborgarna. Jag har antagligen lyckats med konststycket att få några personer att läsa boken, men jag tror att jag varje gång har förordat den understrukit hur viktigt det är att de som läsare försöker följa Eberhards röda tråd och låta bli att hänga upp sig på småsaker som kan förefalla korkade eller stötande. Hur ironiskt är det inte då att det är just denna patologiska ryggmärgsreflex vi senmoderna svenskar drabbats av, som David Eberhard inleder med i det nyutkomna alstret Ingen tar skit i de lättkränktas land.

Eberhard beskriver ingående hur Sverige har kommit att bli en nation där det har institutionaliserats en attityd under vilken det kan ses fördelaktigt att vara offer. Den kränkte är nämligen den som det lyssnas till, och kränktheten ifrågasätts sällan. I kölvattnet av detta skapas det kverulansparanoida rättshaverister som ingen stoppar därför att de inte vill beskyllas för att kränka. Av samma anledning tassas det på tå för människor som faktiskt beter sig illa. Eberhard nämner till exempel Maciej Zarembas omtalade essä i DN, men går vidare och pekar lite på det som jag själv varit inne på några gånger, om hur många av dem som har vuxit upp med välfärdsstaten blivit föga kapabla att ta hand om den. Eberhart beskriver det som "Omogen personlighetsstörning på basen av överklass" och förklarar att den som hela tiden är ett offer att beskydda nämligen också är den som inte kan vara stark och ta stort ansvar, vilket krävs för att förvalta ett välfungerande samhälle. Vardagsproblem blir därför något man vill suicidera på grund av, och då familjer har ersatts av samhället blir det psykakuten som får ta hand om den unga kvinnan vars pojkvän precis har lämnat henne. När inga samhällsinstanser rimligen är dimensionerade för den slags verksamhet känner sig givetvis medborgarna kränkta. Men detta är av Eberhard ingen kritik av välfärdsstaten, vilket somliga kanske skulle tyckönska. I boken pekar han på att det snarare är tecken på bristfällig uppfostran från föräldrarnas sida. Föräldrar som vill vara bästa vänner snarare än att ställa krav (samtidigt som de själva upprätthåller sitt tonårsskap i 45-årsåldern) och i sin iver glömmer bort att en civilisation faktiskt kräver bildning, fostran och hyfs. Den kräver också en förståelse av hur bra vi har det, vilket ansvar det innebär, hur bortskämda vi är och perspektiv till hur tillvaron var för bara några generationer sedan.

En av de ideologier som är grundläggande för den svenska kränkthetsparanoian, enligt David Eberhard, är den om att i evighet älta gamla oförrätter. Detta kan i alla fall delvis skyllas att psykodynamiken, ett i Eberhards mening tokigt hopkok av ibland rent psykotiska fantasier, har haft både pseudovetenskaplig och populär framgång i Sverige. Han går till välartikulerad och argumentativt sund attack mot både psykodynamiken som teoribygge och psykoanalysen som terapimetod, och också mot kränkthetens egna ideologiska kryddblandingar såsom diverse genusteorier vilka närmast oemotsagda (av kränkthetsanledningar givetvis) basuneras ut och skall implementeras i varje led av varje samhällsinstans.

Vid läsningen av boken kan man understundom få känslan av att Eberhard är urtypen för den svensk han säger sig beskriva, som urskillningslöst klagar på allt och alla. Inget verkar vara gott. Men när man begrundar hans argumentation får man känslan av att han faktiskt är en genuint medmänsklig och bekymrad åskådare. Vidare skriver Eberhard av faktisk erfarenhet snarare än världsfrämmat teoretiserade. Han är nämligen överläkare i psykiatri. Läkare är ett av de få akademiska yrken som idag inte är totalt segregerat från hur människor av helt olika livsvägar lever sina liv. Det sprängstoff av tankar som detta kan ge upphov till ses även hos den brittiske läkaren Theodore Dalrymple. På många sätt är alltså David Eberhard en svensk Theodore Dalrymple, de delar inte bara bitterhet men också klokskap.

Ingen tar skit i de lättkränktas land har ibland ett i mina ögon trist skimmer av antiintellektualitet över sig. I slutet av boken tas detta i alla fall delvis igen av en sund vetenskapsteoretisk argumentation och man får då känslan av att bärsärkagång tidigare i boken kanske borde vara aningen mindre omdömeslös. Ibland kan också Eberhard ta lite för enkla tyckanden som grund för sina resonemang. Men detta sätt att skriva är hans, och det känns igen. Eftersom den grundläggande argumentationen är riktig är det ganska avslappnande och illustrativ läsning. Hans text är nödvändig medicin åt det svenska folket.

Boken rymmer en uppsjö av citat där David Eberhard har träffat precis rätt. Jag skulle kunna fylla många bloggposter med dem. Men eftersom jag själv för tillfället arbetar som primärjour på en psykiatrisk akutmottagning (nåja, precis just nu och några veckor till är jag på njurmedicinsk avdelning på kärnsjukhuset i Skövde) blir det som bäst appellerade till mig det som får avsluta denna post. En kort episod ur kapitlet då Eberhard diskuterar offentlig upprättelse:

"I mitt dagliga jobb träffar jag mängder med människor som faktiskt varit med om betydligt värre saker än att lamporna i butiken inte är S-märkta.
//
Det är det som är så paradoxalt med att arbeta inom den moderna psykiatrin. Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd eller stöd ens för de mest triviala frågor. Mitt ibland dem sitter samtidigt medmänniskor som gång på gång blivit så misshandlade av livet att det är svårt att förstå för en utomstående. Men det är i allmänhet inte den senare gruppen som klagar. De bär sin erfarenhet med plågat jämnmod alltmedan grannen, vars hund har gått bort, kräver sin rätt till psykoterapi mitt i natten och vägrar acceptera en väntetid på en timme. Och två rum längre bort sitter en människa som tror att han blir bestrålad av ufon eftersom han är Elvis Presley. Och den killen klagar inte. Han anser sig inte ens sjuk."

Escape to Scorraig

by Alan G Bush

Some days ago I returned to the very picturesque small fishing town of Ullapool in western Ross-shire in the Scottish Highlands. As I did the last time, I stayed at the Arch Inn with view over Loch Broom in front of the impressive summit of An Teallach. The Inn is next to the harbour where the Caledonian MacBrayne ferry departs for the three hour sailing to Stornoway on the outer Hebrides every day of the week.

In between Loch Broom and Little Loch Broom is a long peninsula stretching far out. At the furthest point, far from where any roads go and facing a much animated Atlantic is the small crofting community of Scorraig. Crofters were people whom by force were removed from their homes in the fertile inland when the clansmen owning the land wanted ground for their sheep to graze. These people instead had to go living in the coastal, much less fertile, areas. This came to be known as the Highland clearings.

A man who a good deal later made his move to Scorraig is the witty storyteller Alan G Bush. Albeit somewhat crazy at bits he has the skills of keeping the reader caught in the antics and happenings of the gathering of folk and beasts out there. Since he moved there from England, via Wales, in 1963 the community has triumphantly grown. Against all odds must be added as, after all, a more remote place on mainland Britain is harder to imagine. The young lady working at the Inn told me that approximately a hundred people live there these days. But then they do not have to solely rely on the red telephone box courtesy of the British Empire for non-physical communications any more, as they have their own production of electricity and all IT one can hope for. Which, apparently, quite a few of the crofters out there make a living from.

Fact is that my younger brother Anders had his own period of crofting dreams. One time when we drove up from Isle of Skye to Ullapool we went on a detour via a place not far from the anthrax-infected Gruinard Island called Slaggan Bay. It is the most beautiful sandy beach on an isolated bay, and it comes with a few ruins of houses. If I remember correctly is was all left some one hundred years ago. Anders looked into the laws of property and crofting, but as his current project of success lies in Scanian Österlen, it seems likely the Scottish Highlands will have to wait.

The keeper of the Ullapool bookshop whom has supplied me with Alan's earlier writings, Escape to Scorraig, It All My Fault - some happenings before Escape to Scorraig and Escape from Scorraig told me on my recent visit that there was a new piece out. A spot of Scorraig History tells the stories and tales of what and whom was in the dwellings prior to the people currently living in them. As always with Alan, it lacks nostalgia. He gives a portrayal of people in the past, of toil and of hard life. And because of this, of optimism and hope for the future.

Here I had the idea of posting the most fantastic photograph of my good friend Per and Alan's son Ewan, who in the late 80s transported a tractor over the bay. Ewan had purchased it, much needed for the growing crofting-activities out on Scorraig, in Dingwall or some way equally far away anyway. Upon reaching home ground they decided that the best way to get it out to Scorraig, where no such things as roads needed to drive a tractor safely through hills and cliffs go, would be to get it over the bay by boat. However, as the only boats they had accessible were very small, they tied two together and placed planks on top, and then boarded the tractor. The snapshot is that one of the big machine on those tiny two boats on Little Loch Broom, which in no way is that little a loch by the way. The photograph is for the current moment lost though, stuck somewhere in a deep drawer in one of Per's many antique escritoires.

Update 260509. The photo below is a Massey Ferguson MF65 being ferried some when in the 80s. I received it from Alan G Bush today and it is published here with his permission. It remains unclear if it is from the episode I mention above, but it is highly probable. As Alan was in Tasmania back then he does not know. Per just recalled that it was not Ewan, but another guy living out there whom he transported the tractor together with.

The Adventures of Sherlock Holmes

British Granada Television's adaptations of Sir Arthur Conan Doyle works

When I was eleven-twelve years old I went through a Sherlock Holmes craze. For a period I was obsessed with the persona of the well known detective and I read all of the original stories and also a few of the non-canonical writings. I also remember that Swedish television aired the Sherlock Holmes played by Jeremy Brett, and I of course watched as many of them as I had the chance to.

During the past years I have meditated the thoughts of a renaissance with the master. The purchase of a cheap Signet Classics softcover in a book shop at the top of Victoria Peak, with an impressive view over Kowloon and Hong Kong, marked the starting point of just that revitalisation in my literary world. The bridges from Colonial Hong Kong to the eccentric bohemian cleverness in London's Baker Street are plentiful. Even more so, perhaps, in my psyche.

The entire series produced by Granada Television in between 1984 and 1994 consists of The Adventures of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes, The Case-book of Sherlock Holmes and The Memoirs of Sherlock Holmes. In the first two seasons David Burke plays Mr Holmes' sidekick Dr Watson, and in the remaining seasons the role is instead equally well manoeuvred by Edward Hardwicke. Altogether forty-one out of the sixty stories were adapted and from what I have gathered more seasons were planned. This was however put to halt when Jeremy Brett died from acute myocardial infarction at the age of 61 in 1995. One's eyes does not have to be thoroughly trained to witness Mr Brett's deteriorating health during the episodes in the final season. The portrait of Sherlock Holmes as it appears in The Memoirs is that one of a much older man.

The adaptation is, in one word, excellent. Jeremy Brett grows into the role better as the seasons pass. One can sense an increasing actor's pride in understanding that he is putting a face on what many has come to consider the definitive screen version of the Detective of all detectives. Such self-confidence is needed when being Sherlock. Much care is put into details, not only in how the superior ego and slightly neurotic protagonist is played, but in all characters and scenery.

Sherlock Holmes has wit and humour, and childlike curiosity. He understands the value of imagination and uses it together with his extremely capable powers of reasoning to solve the darkest of mysteries. It works as good now as when I was a boy.

Palmetrilogin (Välfärdsstatens fall)

av Leif GW Persson

Få mord inbjuder till konspiration såsom mordet på den svenske socialdemokratiske statsministern Olof Palme den 28 februari 1986. Han verkar ha uppfyllt alla upptänkliga kriterier för dylika utsvävningar. Lägg ovanpå att mordet ännu inte är uppklarat och snart har nått åldern för preskription. Mysteriets dimma kan nästan inte vara tjockare. Att jag själv minns var jag befann mig när nyheten basunerades ut, som femåring, beskriver varför många inte dristar sig för att titulera mordet ett svenskt nationaltrauma. Med en gedigen insyn i hur både den öppna och slutna polisverksamheten fungerar i Sverige har GW den bakgrund som krävs för att skriva en bättre genomtänkt skröna. Att han gärna leker med identiteter, sin egen och andras, och blandar samman korn av sanning med korn av fantasi gör det hela till en ännu mer intressant soppa.

I den första boken, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, utreds något som framstår att vara ett självmord begått av en ung man, en amerikansk journalist som tillfälligt bor på ett studenthem i Stockholm. Men som berättelsen veckar ut sig visar det sig att hans öde har vilat på en långt mycket större historia. En historia som också innefattar att statsministern möjligen har varit spion åt Amerika, men nu istället eventuellt spionerar för Sovjetunionens räkning. Bok nummer två, En annan tid, ett annat liv, handlar om en utredning av ett mord på en tämligen osynlig tjänsteman på en av de mer anonyma myndigheterna. Ett mord som aldrig klarades upp. Men så faller muren och ur de gamla arkiven dyker det ständigt nya uppgifter fram. Det visar sig att den mördade en gång hjälpte ockupanterna av den Västtyska Ambassaden i Stockholm 1975. Vilket också mördaren som nu är på väg att bli socialdemokratisk regeringsmedlem hade. Den avslutande berättelsen, Faller fritt som i en dröm, utspelar sig då bokens första upplaga är tryckt. Den riktiga polisen, trilogins protagonist som nu basar för rikskriminalen, bestämmer sig för att ge Palmemordet en sista omgång innan han själv går i pension och utredningen släpps in i den eviga dvalan. Teorin om den vilsne och nerknarkade dåren har han aldrig givit mycket för, och de nya och fräscha utredarna verkar snart nå samma konklusion. Men var någonstans leder spåren egentligen, och är det något som kan offentliggöras? Eller måste fallet förbli olöst och sanningen förborgad för de flesta. Om inte annat så "av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå."

Berättelser och personer flätas samman, precis som i verkliga livet. Begravda spöken väcks till liv. Först när den tredje boken är genomläst och jag blickar tillbaka på handlingen i de tidigare faller det mesta på plats. Då slås jag istället av en orolig magkänsla. Hur stort är egentligen det där kornet av sanning som GW har använt sig av?

Den Kapitalistiska Välfärdsstaten

av Andreas Bergh

Fördjupande samhällspolitiska diskussioner tenderar alltför ofta att inte bli av mellan människor av olika åsikter. Delvis kan detta skyllas att många hävdar sin ståndpunkt utan att vilja argumentera för den, och detta anses ofta fullkomligt acceptabelt. En annan orsak är att det verkar vara ett utmärkande drag hos vissa att hävda sin begränsning av relevant kunskap för att kunna föra ett lite djupare samtal om en fråga. Nog kan det sistnämnda ses som ett tecken på sund ödmjukhet, men ofta i politiska diskussioner får jag en känsla av att det snarare verkar bero på en ovilja att informera sig och problematisera sina uppfattningar, eller en rädsla för att ta ställning. Med andra ord en möjlighet att fly från besvären och aktivt hålla sig dåligt allmänbildad. Kombinera detta med en generellt gångbar jargong som gärna urskillningslöst klandrar både politiker och andra beslutsfattare, och en desillusion över den förlorade utopin kan ses spridas som ogräs i vissa folklag.

I Den Kapitalistiska Välfärdsstaten diskuterar lundaforskaren Andreas Bergh den politiska och ekonomiska historia som ligger bakom uppbyggnaden av den svenska modellen. Med tanke på sin ställning och insatthet i frågorna är det föga märkligt att Bergh kan föra sunda resonemang om dessa angelägenheter, men det som är anmärkningsvärt är hans förmåga att förmedla dessa tankegångar. Berghs tillgängliga och avspända språk i skriften gör att läsaren själv inbjuds att ta sig funderare. De åsikter han själv framför pådyvlas inte, även om de onekligen ter sig grundade i gott omdöme.

I kapitlet De gyllene åren 1870-1970 beskrivs den starka svenska industrins framväxt som lade grunden till de rikedomar som kunde få Sverige att resa sig ur fattigdom och bli ett av världens rikaste länder. Sveriges naturresurser såsom skog och malm tillskrivs ofta vara källan för välståndet, men dessa tillgångar hade varit lite värda utan de stabila institutioner Sverige hade. Tydliga spelregler som möjliggjorde exempelvis tryggt ägande, förädling, handel och finans gjorde att vi undvek den naturresursernas förbannelse i form av konflikter och korruption som är det som än idag håller fattiga länder utblottade. Tydligast blir kanske den rationella arbetsdelningen mellan marknad och politik i det sena 1800-talets svenska uppfinnarnation. Utan den välfungerande patentlagstiftning som redan då var på plats är det svårt att se hur hårt arbetande idémakare skulle kunna generera välfärd.

I kapitlet som följer, De inte fullt så gyllene åren 1970-1995, avhandlar Bergh en del av den okloka ekonomiska politik som gjorde att Sverige kom att släpa efter. Han beskriver hur de stabila spelregler som gav förutsättning för ekonomisk tillväxt ersattes av oberäknelig ryckighet. Skattesatser och lagar ändrades och tillkom varje år och statsmaktens agerande blev mindre förutsägbart och mer interventionistiskt. Som exempel kan nämnas ökade arbetsgivaravgifter från 12,5 procent av lönen 1970 till 36,7 procent 1979 och höga marginalskatter vilka uppmuntrade till lånad konsumtion. Andra misstag var omfattande subventioner av branscher och företag som inte var konkurrenskraftiga, såsom varvsindustrin, och innebar att skattemedel gick till att hindra omvandling till nya innovativa verksamheter. Det för den svenska kronans värde kanske tydligaste felsteget var de upprepade devalveringar som genomfördes dels som försök att kortsiktigt hålla uppe industrins konkurrenskraft, men också som direkt politisk följd av att facken krävde centrala löneökningar. Utöver att detta skapar en osäkerhet och hindrar förnuftigt planläggande för företagen behöver man inte vara särskilt bildad för att förstå att alla hade vunnit på om löneökningarna istället hade varit mer måttliga från början.

Andreas Bergh resonerar kring vad som menas med den svenska modellen och nämner bland annat korporativismen, det vill säga att utformningen av politik har överlåtits till förhandlingar mellan intressegrupper som intimt samarbetar med politiker. Detta ger exempelvis svar på varför Sverige har kollektivavtal istället för lagstadgade minimilöner och hur det kan komma sig att vissa intressegrupper närmast verkar ha myndighetsstatus. En annan pelare i efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik är den av LO-ekonomerna utarbetade Rehn-Meidner-modellen som bland annat strävar efter jämn inkomstfördelning. Lönen skulle sättas oberoende av var arbetet utfördes och oavhängigt företagens betalningsförmåga för att erhålla minskad lönespridning. En konsekvens av detta är att olönsamma företag inte tilläts konkurrera med sänkta löner. Eftersom de flesta framgångsrika företag fanns i städerna påskyndade modellen urbaniseringen av landet. Då detta inte tilläts leda till högre löner i städerna och därmed höjda hyror som följd, en marknadssignal som också slagits ut med hjälp av strikta hyresregleringar, blev det inte lönsamt att bygga de bostäder som människor efterfrågade. Den politiska lösningen resulterade istället i miljonprogrammen. Bergh diskuterar vidare hur den förda politiken hindrade mindre företag att växa och istället beskyddade storföretagen från uppstickare.

Det är möjligen rimligt att anta att dessa två exempel av den svenska modellen, författaren resonerar kring fler, var ändamålsenliga för Sverige under industrialismen och att de har bidragit till att bekosta välfärden. Vidare är det troligt att de har medverkat till att hjälpa framväxten av ett stort antal internationella storföretag, inte minst då man tar vårt lands storlek i beaktande. Men det betyder inte att denna modell är optimal i en ny post-industriell tid. Tvärtom kan det hävdas att den faktiskt har en tydlig hämmande effekt på framväxten av nya branscher och för att innovativa småfirmor ska tillåtas växa, och är med till att förklara varför Sverige är ett land med mycket få mellanstora företag. Andreas Bergh uttrycker att det i tider av strukturomvandling är extra viktigt att ha en hög grad av experimenterande i ekonomin.

Den svenska modellens ovilja att tillåta löneskillnader leder till en annan form av ojämlikhet eftersom den effektivt håller lågproduktiva grupper utanför arbetsmarknaden, vilket leder till stort utanförskap hos unga och invandrare. Om man väl har kommit in i systemet sitter man på en position där man i tider av rationaliseringar snarare slussas in i välfärdsstatens olika stödsystem än till nya och växande företag. Detta blir uppenbart av att de regionala sjukskrivningsmönsterna i landet beror på arbetsmarknadsläget. En extrem variant av detta, vilket den nu sittande regeringen hårt har kritiserat och reformerat, är människor i mitten av livet som klassats som icke längre arbetsföra förtidspensionärer. Bergh resonerar vidare kring hur litet incitamentet kan vara för någon att gå från hög a-kassa till ett aningen sämre betalt jobb. Minskade bidrag och ökade skatter kan ge en marginaleffekt som gör att den disponibla inkomsten enbart ökar obetydligt, vilket knappast gör det lönsamt att börja jobba igen. En tydlig fattigdomsfälla som författaren tar upp är det svenska socialbidraget vilket trappas av krona för krona mot alla inkomster i hushållet, och därför markant hämmar enskild initiativförmåga och handlingskraft.

Om Sveriges invånare vill kunna fortsätta njuta av materiellt välstånd i nivå med de rikaste länderna i världen krävs det att de också arbetar i genomsnitt lika mycket som befolkningen i dessa länder. För att uppnå dessa arbetstillfällen krävs ett företagsklimat som uppmuntrar till driftighet och entreprenörsskap, vilket är grunden för att den kapitalistiska och solidariska välfärdsstaten ska kunna fortleva. Bergh diskuterar de reformer som genomförts i denna riktning och föreslår ytterligare områden som bör läggas till reformagendan.

Författaren har bjudit på en 150 sidor spännande resa mellan skiftesreformerna i Skåne och dagens partiledardebatt i riksdagshuset. För att ta del av hans kommentarer bland annat om hur den sittande alliansen uppför sig rekommenderas varmt Berghs betraktelser.

The Elegant Universe

by Brian Greene

This book is one of those that has been lying unread in my bookshelves for a considerable amount of years. I remember I purchased it not too long after I read Tor Nørretranders The User Illusion, which I did on the Greyhound bus trip from Montréal to British Columbia back in 2001. The User Illusion gave me that intellectual brain itch one comes across every now and then, and as the junkie I am I obviously wanted the effect imitated somehow. My constant search for euphoria lead to eager consumption of titles on popularized science such as Stephen Hawking's A Brief History of Time. At that period in my life, actually on that very North America trip, I was at a crossroad of crucial decisions. If I really wanted to make an attempt of getting into medical school I first needed to achieve much more comprehensive core studies of natural science, which meant heaps of supplementary evening studies at the municipal adult education concurrent with my beloved studies in philosophy at Lund University. These books I somehow decided to use as my own cognitive behavioural therapy to build up motivation for getting seriously into science. But for some reason, of which I am glad now, Brian Greene's book was saved for later.

In The Elegant Universe - Superstrings, Hidden Dimensions and the Quest for The Ultimate Theory the Columbia University mathematics and physics professor elaborates string theory and contemporary theoretical physics in a non-technical and pretty laid-back way. I often wish my skills in maths were much more thorough as I then could venture into these studies, which in many way touches some of those fields of philosophy that keeps me awake. However, accepting my limitations can also be a healthy insight I suppose, and thanks to the civilization of human collaboration I have the opportunity to enjoy it popularized, but nonetheless as thoroughgoing in its explanations as I could ask for. Again I am left immensely grateful for the shoulders of the giants upon which I am, and indeed we all are, standing on.

The grand Theory of Everything is an attempt of uniting the essentially different physics of macro cosmos, as in Einstein's theory of general relativity, and the quantum physics of micro cosmos. Both those theories are fundamentally coherent in themselves, but have seemed equally fundamentally inconsistent with one another. Greene's book tells us it seems string theory, or rather the six string theories comprised in an M-theory and its many dimensions beyond the three spatial and one time dimension we all are used to, is well on the way to bridge this unexplained chasm. It may be that a lot has happened since it came in 1999, even so the text is interesting as it gives a good introduction to the background of the problem and as it is filled with simple explanatory illustrations and analogies on events that suddenly becomes within a layman's grasp to ponder on. Beautiful! However, despite his high hopes of deducing the laws of physics, Brian Greene is still humble on the fact that such an attempt may not be the end to it. He writes about an idea of several universes, with their own intrinsic set of physics, the multiverse hypothesis.

The Elegant Universe again and again plays with epistemology and the fabric of reality, time and space and other branches of philosophy. Like when Greene is discussing what mysteries remains in our understanding of black holes, and its consequences for the debate concerning determinism. It may be that Laplace's demon with knowledge of position and velocity of all particles in the universe, which because of this knowledge would also be able to determine their historical and future positions and velocities, is undermined by the uncertainty principle of Heisenberg, one of the pillars of quantum mechanics. Probability and exactly is not the same. The then suggested case for quantum determinism within a framework of exact mathematical rule for all events/wave functions, which would enable an intelligence to determine future and history is, according to Hawking, derailed by the existence of black holes. When something falls into a black hole the calculations for all future wave functions will be incorrect, as such information is lost. It is no longer possible to disregard this conclusion as Hawking (again) has shown that black holes are not completely black, and that they are emitting energy, slowly evaporating. Black holes are thus not possible to isolate from the rest of cosmos as the distance between the centre of the black hole and event horizon shrinks, and no longer is keeping the rest of us cut off. But what if the black hole then again emits the information it has devoured, is not that what is necessary for quantum determinism? Well, Hawking and Thorne have bet against, claiming that the information is forever lost, and Preskill has bet on that the information returns as the black hole evaporates. Apparently the winner of the gamble will receive an encyclopaedia.

I have obviously enjoyed reading the book quite a lot, which explains why I opened this review with how I am glad it was left unread on my bookshelf. In fact his second book on theoretical physics, The Fabric of the Cosmos, is on order for me. I have also understood that Nova made a documentary with Brian Greene on The Elegant Universe which, despite the medium's shortcomings on these matters, I must get my hands on. Until then I am left waiting and contemplating, hoping they will get the Large Hadron Collider fired up again next year, finding the Higgs boson.

Platform

by Michel Houellebecq

The story begins with the death of the protagonist's father. This event leads the public servant of Paris to take some weeks of holiday as a sexual tourist in Thailand. He has no moral scruples about the matter as he only engages in adult women under consent, and he pays well. It appears he does not problematize the issue a bit. He has made attempts of relationships before and it does not seem to give him what he wants, and as he is starting to become middle-aged he might as well accept that prostitution and pornography are his only true partners in life. However, on this trip to Thailand the champion of the story connects with a fellow traveller, a woman in her later 20s whom things just fit with. There is no need to make any attempts of anything or try and enter a role, with her things just seem to work out.

Houellebecq portrays the hunger for meaningless happiness and the fear of committing oneself to another person. If one always has to be open for a better alternative that may or may not come up and at the same time one wants maximum joy, what option is left: Sex becomes a pleasure allowed as long as it is without desire. Houellebecq seems to ask if our careers and western life lies in the way of sexual lust and the real emotion of love. Is he a moralist or does he finger a very important part of an ongoing psychological collapse?

The protagonist's new love is working hard in the travel industry. She often spends all her time in the office and is well aware of that she constantly has to improve herself in order to survive in the business. Part of her work lies in figuring out how to lure tourists to her company's destinations. On a job trip to Cuba he gives her the idea of making sex tourism the next big thing. It would give her bureau the edge over the competitors on the market. He believes this is what westerners crave and even sees it as a solution. It is a way of opening up new markets and creating wealth, or with French lingo perhaps more accurately; a way of transferring riches. The plans are put into effect, investments made and travel packages created. But not only does the moral conscience at home oppose it, so does the Islamist terrorists. On a relaxed vacation in one of the company's resorts, where she has just told him she wants them to move away from her stressful life and start something new, Muslim radicals open fire. Killing her and many others.

The story ends with his own death. He visualizes it will come at night and he hopes it will come soon. When he is gone he wants and knows he soon will be forgotten. The reader understands that Platform is the suicide note of our protagonist, written not many months after his only love was murdered.

Colossus

-the Rise and Fall of the American Empire
by Niall Ferguson

The Scottish-born history professor Niall Ferguson, behind the international bestseller on the British Empire, opens this argumentative book by telling us that it may be true that a power vacuum could emerge if the United States would be to lose its top position as a hegemon in world politics. Such situations are not unknown in history, he tells us, but experiences of absence of power is in no way encouraging. Apolarity is hardly something of a pacifist utopia but much more probably something leading to political fragmentation and an anarchic new Dark Age. And given the likely scenario that another power would soon seize the opportunity and bid for the role as world hegemon it is by no means of any likelihood that such a power replacing America would be more sensitive to critique, if we scrutinise the supposed options. A question important to ask is if critique would even be allowed.

What about an alternative spelled international community, where established autonomies of powers were to debate and conclude in supranational institutions such as the UN and WTO. Would it not rather be a new Light Age instead of an American superpower? Such is not the trend of today, as Mr Ferguson sees it, since the universal claims such supranational bodies rely on demands authority, and the defining characteristic of our age is not a shift of power upward, but downward. Means of producing general devastation and free flow of destructive technology, lack of control of channels of communication and the collapse of states' monopoly of violence empower criminal organizations and terrorist cells. That is the current trend.

With this background Niall Ferguson argues the case for America to stop living in denial and pronounce what it functions as. International agreements and multipolarity demands, just as a working national state, enforcement of rule of law. Multipolarity between open societies depends on the Liberal Empire. "The best case for empire is always the case for order. Liberty is, of course, a loftier goal. But only those who have never known disorder fail to grasp that it is the necessary precondition for liberty."

If the United States were to become self-conscious as a liberal empire and had the courage to articulate goals, what should be learned? What is the blueprint for spreading wealth, democracy and freedom? There are good reasons to believe that a minimum requirement for economic success lies in adopting a state governed by rule of law where property is protected, as it would be quite impossible to attract investments otherwise. Furthermore, what is needed for development is a legal system of publicly known rules securing rights of personal liberty, not only against tyranny but also against crime and corruption. Under such stability the finances of the state would be in such a condition that the government also could start having some welfare responsibilities. This does not only seem well-grounded in theory, professor Ferguson reasons, but is demonstrated in former parts of the British empire, and has been crucial in why global poverty levels have decreased the past decades.

The British endeavoured to build institutions they regarded as essential to prosperity: free trade and migration, infrastructural investment, balanced budgets, incorrupt administration and rule of law. This form of liberal Empire, Niall Ferguson argues, was on balance a good thing, but he questions if the United States of today actually is up to it. America, just like Europe, faces huge demographic problems with seventy-five million baby boomers starting to collect social security and medicare benefits. Ferguson uses the term generational accounting, and implies that people born today faces extremely high taxes in order to finance the ever-growing retired population. Under such circumstances it may be hard winning an election on arguing the case for a costly liberal empire. Mr Ferguson's other big doubt on whether America is up to such an achievement is due to the lack of character in the modern man. He describes this partly by pointing to one of the bigger differences between the American occupier and the British empire. That is to say that the former one wants to get out as quick as possible. Successful nation building however takes endurance, which is dependent on self-sacrifice and a belief in the goal. Where the Britons sent their best educated away, fostered with an overtly imperial ethos, hardly anyone at all of the graduates of the top American universities aspire to spend their life in far away disease-ridden, malicious and uncomfortable areas: "the letters ambitious young Americans would like to see after their names are CEO, not CBE."

What if Niall Ferguson had painted another opening in Colossus. Would a different conclusion be possible? Most certainly, that is the very honest basis of his way of interpreting history. I must say however, that I find his preconditions seeming pretty sound. Perhaps sad at times, but nonetheless truthful. Colossus is a very healthy response to those people certain of only one thing, and that is how bad America is. When so many wanting to pull the United States from grace, what exactly are they opposing? One must force these people to be more explicit in their critique, as in some circles all bad things in the world falls under the category of Americanism. If it is junk food and too high a BMI score one criticizes, then Ferguson would most certainly join in. In fact he does it wittily in this book, writing about the White Man's Burden around his waist. But if it would be America as the world power and defender of reliable supranational institutions these people are against, what is it they realistically opt for instead?

The mere fact that we have the opportunity to discuss these matters is proof of that we live in a free world. It is even more underlined by the fact that we can, and in some aspects should, criticize American power. But one must not let go of a sober view on matters. The free world is not free as in something we get for nothing. In that way the free world is far from free, it is quite the exact opposite. To bear the burden of defending it, for several reasons, is never a popular task. An ignorant scope may too often fail to understand its necessity and yearn for its downfall. In this respect the importance of this lucid defence of United States as guardian of, and in cooperation with, the free world should not be diminished.

Travels in the Scriptorium

by Paul Auster

In this thin book Paul Auster does not offer quite the same excitement that we have gotten used to in his other volumes. There is no force making you have to turn the page just now, but rather you are left with a tepid feeling of I could do it later.

At first one could think the story is that one of a man, suffering from dementia of some sort, in a kind of nursing home. Mr Blank struggles to make pieces match one another, with incoherent recollections, photographs and stories which reminds him, but does not connect him with an actual past. Names of characters from other Auster tales come intruding into a patchwork of short stories, in resemblance I guess, to the mind of a man whose sentience and consciousness is deteriorating due to structural neurological failure. This is Paul Auster however, and not Oliver Sacks. Auster is into mental and emotional reflexes triggered by imaginative reasoning, just like Samuel Farr who is Mr Blank's doctor in this story, on a visit from In the Country of Last Things. For such a therapy to function, it needs a working narrative to hang upon. Because the lack of this Travels in the Scriptorium becomes almost a little dull, until the very end where it all turns revolutionary and one really wonders what this plot is all about.

Perhaps I should hold on to my tepid feeling and give this book another chance when I have the time, later. It could be that the detective work needed to decipher the puzzle of this trip needs a revitalisation of my memories of City of Glass, In the Country of Last Things and the most fantastic Oracle Night. If not I shall be left without a full appreciation of this clip show or rap album of a novel, as Bookslut puts it.

Linda - som i Lindamordet

av Leif GW Persson

På en grek-ö gör man två saker; man hyr antingen moped och upptäcker glädjen i trafik utan regler eller så ligger man i en badring med ölhållare ute i Medelhavet och läser. Har man dessutom fått tag på en billig restresa till något ställe där andra skandinaver ofta huserar kan man ha möjligheten att hitta annan litteratur än den man själv har tagit med sig, vilket kan vara otroligt praktiskt eftersom seriös avslappning ofta leder till att man läser sju gånger fortare än man räknade med när man packade böcker. Detta är bakgrunden till att jag kom att läsa min första Leif GW Persson på norska. Denna svenska macho-ikon (av helt annan kaliber än Paolo) har jag faktiskt tänkt att läsa flera år, faktiskt ända sedan jag träffade någon som hävdade att hon var GWs dotter på musikfestivalen i Hultsfred. Vi hade samtalat moral och politik över ett par pilsner innan hon försvann i myllret på The Streets-konserten.

Leif GW beskriver i boken den utrotningshotade svenska mannen. Han som över huvud taget inte teoretiserar kring könsroller, är smått konspiratoriskt lagd, otroligt självgod och bitter över omgivningarna. Helt klart är denna man en pelare varpå samhället vilar, och i detta specifika fall, i mordkommissionens utredning av det sadistiska Lindamordet. I veckorna som följer de tragiska händelserna på Pär Lagerkvists väg i Växjö behåller denna huvudefterforskare fanan högt trots den konstanta dryckturen. Under tiden avrättas hans guldfisk hemma i huvudstaden, feminister bestämmer den samhälleliga dagordningen, samt annat samhälleligt förfall. Efter en rad fadäser bestämmer högre ort i Stockholm att de antagligen borde göra en annan ansvarig för det som sker nere i provinsen, och in skickas räddningen för mordutredningen i form av professionalism - två kvinnor. Den ena av dessa kvinnor skriver dessutom en avhandling i praktisk filosofi om semiotiska förbindelser mellan sexualmord och hur dessa mord kom att tituleras i media. Nåja, GW är nog ingen akademiker, men han skriver roligt i alla fall. I slutet av boken sitter den före detta mordutredaren hemma med en maltwhisky och myser. På tv går ett program där en psykläkare uttalar sig om den mentala undersökningen av den nu funna Lindamördaren. Vår hjälte som trots sina fel och brister har en stark förnimmelse av folklig rättskänsla, tycker det vore betydligt bättre om de bara hade kokat lim på den jäveln.

Linda - som i Lindadrapet var en ypperlig träning i att läsa norska. Eftersom jag för stunden residerar i den Skandinaviska metropolen Odense är min omedelbara bekantskapskrets bestående av danskar, svenskar, norrmän och islänningar. Pubkvällar företas i pan-skandinavisk anda på något slags mellanspråk, och den svensk som hävdar att vederbörande har svårt att förstå danska eller norska göre sig ej besvär. Dylika utsagor är hur som helst tämligen pinsamma, och då det egentligen är i stort sett samma språk handlar det naturligtvis enbart om träning för att få bort sådana stockholmska fasoner. Engelska är ett språk som är otroligt mångfacetterat och vackert, det är därför jag har valt att studera det och försöker upprätthålla en hög nivå genom mångsidigt användande. Men engelska ska vi skandinaver använda till de utomnordiska, inte sinsemellan. Viktigt är att vi försöker odla fram en renässans för Skandinavismen, och att vi så småningom i vänskaplig anda försöker lösa tvisten om huruvida civilisationens vagga låg utanför Uppsala eller någonstans på Jylland.