Sunday, July 12, 2009

Blåsta

- Nedskärningsåren som formade en generation
av Gustav Fridolin

Det har varit en spännande kontrast att läsa Gustav Fridolins bok omedelbart efter David Eberhards. De beskriver nämligen till dels samma problem, men från helt olika premisser. Där en av Eberhards poänger var den om att ungdomars bitterhet låg i en bortskämdhet och en brist på realitetssans man tidigare enbart såg hos överklassen, är Fridolins utgångspunkt just från dessa ungdomar - vilka idag närmar sig trettio. Är det så att Eberhard har rätt i att unga idag inte utrustats med vad som behövs för att klara sig och förvalta samhället, annat än i en snäv tillvaro av evigt växande välfärd, eller har Fridolin några motargument?

Gustav Fridolins övergripande analys är den att det under 90-talet genomfördes stora besparingar i det offentliga och att man i vissa tider av livet är mer beroende av det gemensamma än annars: Som gammal, som ung och som sjuk. När skolklasser blir större och eleverna därför inte hinns med, kuratorer bortrationaliseras, idrottsföreningar ska vara självförsörjande, fritidsgårdar läggs ner och det utrymme som istället erbjuds ungdomar är köpcentrum och gatuhörn. Då skapas utanförskap, psykiskt illamående och dåliga resultat i skolan. Han skriver om Skolverkets läroplan från 1994 som ett evangelium för nedskärningens apostlar. Inte bara om gamla lokaler och direkt felaktig litteratur, utan lärarlösa lektioner i stora antal och vidare: "Några minuter med läraren räcker kanske för att lösa en halvsvår ekvation, men knappast för att lära sig algebra". När eleverna känner sig som problem i kommunens budget snarare än som en tillgång börjar en hel generation, i Fridolins mening, att känna sig uppgivna och svikna. Då de väl hade kommit igenom skolan fanns det ingen plats till dem på arbetsmarknaden och utan arbete föga betalningsförmåga. Livet kom aldrig i gång. Det gavs fler valmöjligheter men alla innebar en försämring och enbart ett fåtal gav en trygg ekonomi: "Vi har fler möjligheter än någon före oss, men sämre förutsättningar att utnyttja dem" berättas om och om igen i Blåsta. Kontentan är i Gustav Fridolins mening att 80-talisterna är en generation det är synd om.

Då denna övergripande analys för hur det faktiskt varit för min generation delvis är riktig, åtminstone upplever antagligen många det så, betyder det inte att den underliggande analysen Fridolin fiskar efter är riktig. Likt många trygghetsnarkomaner på vänsterkanten idag lätt gör glömmer han nämligen bort att det behövs incitament och inre styrka att uppnå förmåga att klara sig. Ännu mer om man är driven att förändra samhället. Gustav Fridolin skriver "Men medan morfar drömde om att det skulle bli bättre, medan det faktiskt sakta blev allt bättre, så såg vi hur det blev sämre" och ser inte att långt de flesta av morfarsgenerationen hade en helt annan uppväxt än de flesta unga av idag. När man aldrig går hungrig och förutsätter likt det har gjorts under de två-tre senaste decennierna, att allting ska förbli så av sig själv, är det lätt att man blir lat, livsobildad och att tillvaron känns meningslös. Utan förståelse av vad som uppnåtts och vad som krävs för att förvalta detta blir man historielös och kräver blint likt ett barn i affekt. Silversked i mun.

En av Fridolins nyttigare poänger är att det lätt blir så att man pratar om 80-talisterna som en bortskämd och lat generation, och mer än gärna i otroligt generaliserande ordalag. Fast där tar Gustavs poäng slut. I generaliseringen ligger det en del, men inte bara om 80-talisterna. Att han inte går vidare är antagligen därför att han i likhet med de flesta andra på vänsterkanten idag inte har mod nog att kritisera mygel och krav utan skyldighet. Efter hand som välfärdsstaten vuxit sig starkare har det hela tiden funnits plats för just detta, och på somliga ställen har det varit påbjudet. De 80-talister som kom ut på arbetsmarknaden gjorde det inte i ett vakuum, det fanns tydliga regler för hur man beter sig. Fackföreningen hade förbjudit att man hjälpte till lite extra och exempelvis tog på gamla Elsa stödstrumporna om det inte tidigare var beställt. I härlig symbios med de som vill effektivisera hemtjänsten hade rättighetsivrarna glömt bort skyldigheterna och hjälpt till att skapa ett samhälle där medmänskligheten närmast utrotats. Varför jag ändå tolkar detta som en nyttig poäng av Fridolin är tudelat, men vad som följer är inget han nämner i boken:

Dels är det så att 80-talisterna fått betala priset för det som sedan länge borde ha reformerats. Eftersom den svenska ekonomin varit stark har man gått med på en sänkt arbetsmoral med en samtidig orimligt stark arbetsrätt vilket skapar och cementerar utanförskap. När man inte kan avskeda vågar man sig inte heller på att anställa och med stark verkningsgrad hålls unga och invandrare utanför arbetsmarknaden. Eftersom trygghetssystemen i Sverige är knutna kring fastanställningar förklaras bilden i Blåsta.

Den andra delen av den nyttiga poängen jag själv tolkar in är att 80-talisterna är av samma skrot och korn som de andra, vilka vuxit upp i en offentlig välfärd som inte kan hålla sig till det den gör bäst: Effektivt och kortvarigt ekonomiskt skyddsnät, sjukvård, skola, gammelvård och som sociala myndigheter där det verkligen behövs. Föräldrarna till 80-talisterna är antagligen lika onda bovar, som inte uppfostrade sina ungar att lära sig ta hand om sig själv och istället lät dem leva i tron om att alla kan bli allt utan någon slags realistisk sans. Det man glömmer bort då man klagar på 80-talisterna är rimligen att deras barnalstrande föräldrar var lika curlade av välfärdsstaten, den som trängt in på snart sagt alla områden av livet, när de valde pedagogik för att vägleda. Vi lever i de bästa av samhällen, därför behöver vi inte heller förbereda våra barn på något annat. Men livet är ofta svårt, tungt och orättvist. Fågelungar som inte kastas ur sitt bo lär sig aldrig flyga.

Det jag saknar i Fridolins bok är just det jag gillar och ser som det kloka i gröna ideal, de som menar att man inte hela tiden behöver mer för att må bättre. Han nämner visserligen i förbifarten att det i grunden inte handlar om materiella förutsättningar, utan att man hanterar dem man har med glädje. Men enbart för att sedan återgå till ett i grunden vänsteristiskt tjat som förmedlar just motsatsen. Mot slutet av boken börjar han vända sig bort från detta, men tyvärr så blir det ganska tomt. Det är synd, och jag tror att här skulle Gustav Fridolin och David Eberhard faktiskt mötas. Det evigt växande kravet på förhöjd materiell standard är inte av godo och det skapar hos dem som växer upp idag en enorm konformitet och ofta total brist på tolerans. Det ges lite utrymme till att man faktiskt hittar de där annorlunda lösningarna när tillvaron blir som ytlig dokusåpa. Men så är det kanske när det kostar så ofantligt mycket mer med det billigaste torpet idag än vad det gjorde när föräldragenerationen var ung. Eller hur det kan ses med oblida ögon på de som faktiskt reser billigt och lär sig överleva, när till och med det som kallas äventyr idag kräver natt på vandrarhem. Trygghetsnarkomanin i Sverige hämmar ungdomar, den bortklemar och sätter punkt för driftighet.

Jag har stor respekt för Gustav Fridolin och han är faktiskt en väldigt reko och ärlig man. Han låter sig styras av ideal och han slåss för dessa tappert. Det är kanske just därför som jag recenserar honom kritiskt, jag förväntade mig nämligen mer. Kanske till och med förslag på lösningar. Hans beskrivning av hur det har varit för många av oss 80-talister är delvis riktig, men dessvärre tycker jag att han har irrat sig in bland en del föreställningar som slutar i blindo. Det är min förhoppning att han letar sig ut igen, som så många andra av oss dödliga har lyckats med.

Friday, July 03, 2009

Ingen tar skit i de lättkränktas land

av David Eberhard

I boken I trygghetsnarkomanernas land som kom för några år sedan skriver David Eberhard aningen raljerande, generaliserande och utan att vara rädd för att trampa överkänsliga på tårna. Jag vill exempelvis minnas att jag själv bland annat tyckte att hans teoretiserande kring vegetarianer lyste av förenklad dumhet. Men trots detta så är boken med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet en bok jag uppskattar enormt, och den har fått mig att öppna ögonen för Eberhard som en av de mer genomtänkta och framförallt nyttiga samtidskritikerna av de svenska medborgarna. Jag har antagligen lyckats med konststycket att få några personer att läsa boken, men jag tror att jag varje gång har förordat den understrukit hur viktigt det är att de som läsare försöker följa Eberhards röda tråd och låta bli att hänga upp sig på småsaker som kan förefalla korkade eller stötande. Hur ironiskt är det inte då att det är just denna patologiska ryggmärgsreflex vi senmoderna svenskar drabbats av, som David Eberhard inleder med i det nyutkomna alstret Ingen tar skit i de lättkränktas land.

Eberhard beskriver ingående hur Sverige har kommit att bli en nation där det har institutionaliserats en attityd under vilken det kan ses fördelaktigt att vara offer. Den kränkte är nämligen den som det lyssnas till, och kränktheten ifrågasätts sällan. I kölvattnet av detta skapas det kverulansparanoida rättshaverister som ingen stoppar därför att de inte vill beskyllas för att kränka. Av samma anledning tassas det på tå för människor som faktiskt beter sig illa. Eberhard nämner till exempel Maciej Zarembas omtalade essä i DN, men går vidare och pekar lite på det som jag själv varit inne på några gånger, om hur många av dem som har vuxit upp med välfärdsstaten blivit föga kapabla att ta hand om den. Eberhart beskriver det som "Omogen personlighetsstörning på basen av överklass" och förklarar att den som hela tiden är ett offer att beskydda nämligen också är den som inte kan vara stark och ta stort ansvar, vilket krävs för att förvalta ett välfungerande samhälle. Vardagsproblem blir därför något man vill suicidera på grund av, och då familjer har ersatts av samhället blir det psykakuten som får ta hand om den unga kvinnan vars pojkvän precis har lämnat henne. När inga samhällsinstanser rimligen är dimensionerade för den slags verksamhet känner sig givetvis medborgarna kränkta. Men detta är av Eberhard ingen kritik av välfärdsstaten, vilket somliga kanske skulle tyckönska. I boken pekar han på att det snarare är tecken på bristfällig uppfostran från föräldrarnas sida. Föräldrar som vill vara bästa vänner snarare än att ställa krav (samtidigt som de själva upprätthåller sitt tonårsskap i 45-årsåldern) och i sin iver glömmer bort att en civilisation faktiskt kräver bildning, fostran och hyfs. Den kräver också en förståelse av hur bra vi har det, vilket ansvar det innebär, hur bortskämda vi är och perspektiv till hur tillvaron var för bara några generationer sedan.

En av de ideologier som är grundläggande för den svenska kränkthetsparanoian, enligt David Eberhard, är den om att i evighet älta gamla oförrätter. Detta kan i alla fall delvis skyllas att psykodynamiken, ett i Eberhards mening tokigt hopkok av ibland rent psykotiska fantasier, har haft både pseudovetenskaplig och populär framgång i Sverige. Han går till välartikulerad och argumentativt sund attack mot både psykodynamiken som teoribygge och psykoanalysen som terapimetod, och också mot kränkthetens egna ideologiska kryddblandingar såsom diverse genusteorier vilka närmast oemotsagda (av kränkthetsanledningar givetvis) basuneras ut och skall implementeras i varje led av varje samhällsinstans.

Vid läsningen av boken kan man understundom få känslan av att Eberhard är urtypen för den svensk han säger sig beskriva, som urskillningslöst klagar på allt och alla. Inget verkar vara gott. Men när man begrundar hans argumentation får man känslan av att han faktiskt är en genuint medmänsklig och bekymrad åskådare. Vidare skriver Eberhard av faktisk erfarenhet snarare än världsfrämmat teoretiserade. Han är nämligen överläkare i psykiatri. Läkare är ett av de få akademiska yrken som idag inte är totalt segregerat från hur människor av helt olika livsvägar lever sina liv. Det sprängstoff av tankar som detta kan ge upphov till ses även hos den brittiske läkaren Theodore Dalrymple. På många sätt är alltså David Eberhard en svensk Theodore Dalrymple, de delar inte bara bitterhet men också klokskap.

Ingen tar skit i de lättkränktas land har ibland ett i mina ögon trist skimmer av antiintellektualitet över sig. I slutet av boken tas detta i alla fall delvis igen av en sund vetenskapsteoretisk argumentation och man får då känslan av att bärsärkagång tidigare i boken kanske borde vara aningen mindre omdömeslös. Ibland kan också Eberhard ta lite för enkla tyckanden som grund för sina resonemang. Men detta sätt att skriva är hans, och det känns igen. Eftersom den grundläggande argumentationen är riktig är det ganska avslappnande och illustrativ läsning. Hans text är nödvändig medicin åt det svenska folket.

Boken rymmer en uppsjö av citat där David Eberhard har träffat precis rätt. Jag skulle kunna fylla många bloggposter med dem. Men eftersom jag själv för tillfället arbetar som primärjour på en psykiatrisk akutmottagning (nåja, precis just nu och några veckor till är jag på njurmedicinsk avdelning på kärnsjukhuset i Skövde) blir det som bäst appellerade till mig det som får avsluta denna post. En kort episod ur kapitlet då Eberhard diskuterar offentlig upprättelse:
"I mitt dagliga jobb träffar jag mängder med människor som faktiskt varit med om betydligt värre saker än att lamporna i butiken inte är S-märkta.
//
Det är det som är så paradoxalt med att arbeta inom den moderna psykiatrin. Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd eller stöd ens för de mest triviala frågor. Mitt ibland dem sitter samtidigt medmänniskor som gång på gång blivit så misshandlade av livet att det är svårt att förstå för en utomstående. Men det är i allmänhet inte den senare gruppen som klagar. De bär sin erfarenhet med plågat jämnmod alltmedan grannen, vars hund har gått bort, kräver sin rätt till psykoterapi mitt i natten och vägrar acceptera en väntetid på en timme. Och två rum längre bort sitter en människa som tror att han blir bestrålad av ufon eftersom han är Elvis Presley. Och den killen klagar inte. Han anser sig inte ens sjuk."