Intolerance as "improvements"

One of the least pleasant legacies from when the manic generation of 1968 came of age, is that notions such as "visions" and "improvement" has become tools for social engineering in the hands of bureaucrats and certain schools of politicians.

Not only does these once good notions today engender additional publicly funded layers of red tape and departmentalism, clogging what instead should have been a sound and narrow state administration with delimited means and focal points. But they also lead to intolerance, as these attempts of "top-down improvements" of society, gives people with political power ways of deciding how other grown ups and supposedly free people should lead their lives and manage their undertakings. This is often done from a purely theoretical perspective, where detailed guidance and governing becomes clearly erroneous when applied in reality.

As a matter of fact should the public sector, and more importantly, the public administration, never have become the wide and expensive instrument for reducing unemployment it acts as today. If we want to be able to afford a public sector with welfare responsibilities, we must keep in mind that the revenue comes from the non-publicly funded sector, which for this reason must constitute the bigger part of the economy.

Hvad tror du fungerer bedst?

Klinikker der styres af dem der har kendskab til hvad der foregår, som arbejder efter sunde økonomiske principper hvor tingene er nødt til at fungere fordi ellers lukker biksen. Hvor der ikke findes plads til bureaukratiske mellemled fordi der er en direkte afregning til det offentlige efter hver behandlet patient. Klinikker som lægerne ejer og har investeret dyrt i, således at de bliver i området og der kan dannes kontinuitet, stabilitet og dermed effektivitet i patient-læge relationen. To-tusind forskellige klinikker over hele kongeriget, fordi at vi alle er forskellige og på denne måde skabes der dynamik mellem klinikkerne, således at de hele tiden udvikles.

Eller

Klinikker der styres af politikere og deres administratorer, som har teoretisk men sjældent praktisk viden, som på planøkonomisk manér gætter sig til hvordan patienterne kommer til at have det i fremtiden. Klinikker hvor en stor mængde ressourcer lægges på bureaukrati således at det kan tage årtier at få computersystemerne til at hænge sammen. Klinikker hvor lægerne er ansatte til fast arbejdstid og har faglige rettigheder - og fordi der er stor mangel på speciallæger i almen medicin i hele Skandinavien, nemt kan sige sit arbejde op og flytte et andet sted hen hvis de så ønsker. Klinikker hvor alt er éns, efter en fuldstændig og perfekt skrivebordsmodel og hvor patient-læge relationen tilpasses denne.


Gad vide hvorfor andre lande kopierer den forrige model fra os i Danmark, en model som er taget mange årtier at bygge op? Det er i hvert fald godt at vi har folkevalgte som forstår det her med magtadskillelse og ikke piller ved det, de ikke har forstand på.

Se også: Selvejende læger er nøglen

London efter tysk luftangreb, også det medicinske bibliotek er ramt. Her står lægerne og prøver at få ro, så at patienterne kan få den rigtige behandling. Ukendt fotograf.

Privatpraktiserende læger giver bedre primærsektor

Det lægefaglige arbejde forandres vel ikke af at man erstatter privatpraktiserende læger med offentligt ansatte sundhedsmedarbejdere: Bliver det ikke billigere og bedre, hvis regionerne overtager magten og ansvaret for løsning af opgaven, i stedet for at lade de praktiserende læger stå for det? Mange års erfaring fra andre lande viser at det modsatte gør sig gældende. En løsning hvor det offentlige system står for organisationen af den primære sundhedssektor medfører både større omkostninger, meget mere af dyr bureaukrati, mindsket effektivitet og en øget risiko for at kvaliteten af sundhedsarbejdet forringes.

Organisationen af primærsektoren i andre nordiske lande

I Sverige fungerer det som bekendt på den måde at det offentlige system er ansvarligt for organiseringen af den primære sundhedssektor. Siden sundhedsreformer for 40 år siden har primærsektoren i Sverige bestået af vårdcentraler. Disse passes af læger og andet personale som er ansat til en fast løn med fast arbejdstid, og i realiteten er der stor udskiftning af personale således at det mange gange er en ny læge man kommer til når man besøger en vårdcentral. Heraf kommer det svenske udtryk  »stafetlæger«, som betegnelse for det store gennemtræk af læger på de svenske vårdcentraler. 

Eftersom tilgængeligheden gennem flere årtier har været markant faldende, med højere pres på sygehusene som konsekvens, har man erkendt at systemet bør laves om. Inden for de senere år er der gennemført reformer, så landstinget i større grad kan honorere de svenske vårdcentraler afhængig af omfanget af det arbejde der faktisk bliver udført på den enkelte vårdcentral. Dem der udfører mest får således flest penge. Det giver anledning til en øget konkurrence mellem vårdcentralerne. For landstingspolitikere er forandringerne i honoreringssystemet blevet gennemført for at skabe et større incitament til at udføre mere arbejde i primærsektoren, det vil sige at selv foretage mere af den diagnostiske udredning og behandling af patienterne i stedet for at sende dem videre i systemet. Tidligere var honoreringen til vårdcentralerne fortrinsvis  baseret på hvor mange patienter der var tilmeldt til den enkelte vårdcentral og således uafhængigt af hvor hyppigt patienterne mødte op - og dermed uafhængigt af omfanget af det lægelige arbejde der blev udført. 

Gennem de gennemførte reformer i Sverige kan man sikkert forbedre tilgængeligheden, men man kommer næppe op på det samme niveau som i Danmark, hvor det alene er de praktiserende læger, der er ansvarlig for patientbehandlingen i primærsektoren. I Danmark er langt størstedelen af befolkningen således tilmeldt en praktiserende læge. I Norge har man nu om dage et system der i meget høj grad minder om det danske. På grund af de gode erfaringer fra Danmark, valgte nemlig Norge at kopiere den danske model for ti år siden. Norge gik dermed væk fra et system der var nærmest identisk med det svenske. 

I Danmark har man valgt at uddelegere ansvaret for den primære sundhedssektor til de praktiserende læger. Det er både billigt og effektivt, og en væsentlig grund hertil er, at dem der har ansvaret for at systemet fungerer, nemlig de praktiserende læger, er de samme som dem der skal se patienterne i øjnene. Hvis regionerne overtager ansvaret for den primære sundhedssektor kan vi risikere at få ”svenske tilstande” – systemet bliver betydeligt dyrere, et stort antal af  administrative bureaukrater bliver involverede og tvinger teoretiske modeller ned over lægerne, det kan blive svært at få dækket behovet for læger i hele landet, og det vil risikere at gå ud over effektiviteten af den primære sundhedssektor.

Selv-ejerskabet er kernen i modellen

Når læger investerer dyrt i køb af praksis, bliver de geografisk knyttet til det område hvor praksis er placeret og hvor patienterne bor. Dette sikrer kontinuitet mellem patient og læge, hvilket skaber langt mere effektive konsultationer end hvis man var nødt til at begynde forfra hver eneste gang man så en patient. Patientkendskab er grundlaget for et velfungerende familielæge system, og en høj tilgængelighed sammen med kontinuitet er med til at aflaste den væsentligt dyrere sekundære sygehussektor. I Danmark bliver omkring 90% af alle de patienter der henvender sig til den praktiserende læge færdigbehandlet i almen praksis. Kun omkring 10% sendes videre i systemet. For patienterne er det afgørende at de kan bliver hurtigt undersøgt og behandlet uden at de først skal have lavet en masse unødvendige og omkostningstunge undersøgelser. For samfundet er det afgørende at effektivitet og økonomi har første prioritet og her gælder at enhver behandling bør finde sted på laveste effektive omkostningsniveau. 

Ofte har den praktiserende læge gennem mange års virke opnået et indgående kendskab til hele familien. Det store kendskab til de tilmeldte patienter giver lægen en enestående mulighed for at træffe den rette beslutning i forbindelse med sygdomsopsporing og behandling – en beslutning hvor betydningen af det enkelte individs ressourcer og belastninger indgår på lige fod i vurderingen af hvad der er bedst for den enkelte. 

Den geografiske tilknytning til lokalområdet indebærer også, at den praktiserende læge i Danmark får en meget gunstig koordinerende tovholderfunktion i relation til det øvrige sundheds- og socialvæsen. I det svenske system har de praktiserende læger ikke en særlig tilknytning til lokalområdet og i Sverige er almen praksis ikke som i Danmark den koordinerende instans i det samlede sundhedsvæsen. Faktisk er dette noget som giver store problemer i Sverige, både for sundhedssystemet som helhed og for den enkelte patient, der kan mangle en koordinerende tovholder der følger patienten på vejen gennem sundhedsvæsenets snørklede stier. 

Den praktiserende læges tovholderfunktionen er relevant og vigtig for at sikre et godt samspil mellem den primære og den sekundære sundhedssektor. En velfungerende primærsektor er afgørende for hurtig og effektiv diagnostik, udredning og henvisning til andre dele af sundhedsvæsenet. I Danmark ved alle borgere hvem de skal henvende sig til ved bekymring for sygdom eller ved opfølgning efter indlæggelse på sygehus. Nemlig til sin egen læge, den samme, som også har kendskab til den medicin man skal tage, hvad røntgenbillederne har vist, og hvilke tidligere indlæggelser, man har været igennem. Den praktiserende læge har gennem en årrække samlet al den sygdomsrelaterede information om patienten og har dermed det samlede overblik.

Forenklede teorier bedre i bureaukrati end i virkeligheden

Hvis Danmark får store lægehuse med kortvarigt ansatte stafetlæger, er der stor risiko for, at de tre vigtigste funktioner udover den behandlende lægegerning; tilgængelighed, koordination og kontinuitet vil blive forringet. Hvis dette sker, må den sekundære sygehussektor regne med at trække et betydeligt tungere læs, og patienterne risikerer at kvaliteten af det individnære sundhedsarbejde bliver påvirket i en negativ retning. Samtidig fjerner man en højeffektiv hjørnesten i dansk sundhedsvæsen, og den erstattes med noget som i realiteten både er dyrere og de facto ikke fungerer særdeles godt i de lande vi normalt sammenligner os med.  

Hvis man hævder, at kvaliteten af det lægefaglige arbejde ikke vil blive påvirket af en organisatorisk forandring hvor det offentlige overtager ansvaret for organisationen af den primære sundhedssektor, er det stik imod hvad al erfaring på området viser. Man skal derfor tænke sig grundigt om inden man overvejer at lave om på et af verdens mest velfungerende sundhedssystemer. En primærsektor som er bygget op gennem årtier men som nemt kan ødelægges.


Argumenterne er til dels fra Steinar M Sandbergs og undertegnedes MSc-opgave How do incentive structures in the Scandinavian countries’ primary health sector affect the work of physicians and the treatment of patients? (Syddansk Universitet 2010)

Se også: Selvejende læger er nøglen

Randy Souders (1954-) Modern Medicine

Selvejende læger er nøglen

For en uge siden kunne man høre i P1 Morgen, at det danske system med praktiserende læger var gammeldags, der henvistes sågar til en OECD-rapport som mente, at der kunne opnås effektivisering, hvis man til dels gik væk fra den danske model med selvejende praktiserende læger.

En model, hvor lægerne ikke ejer sin praksis indebærer, at lægerne i den primære sektor skal være ansat i et ansættelsesforhold på samme måde som størstedelen af de offentligt ansatte. I Sverige har man igennem sidste 40 år haft denne model, med alt for dårlige resultater som følge. Dog har man på det seneste opnået en smule bedre resultater ved at skabe konkurrence mellem vårdcentralerne, men man har på ingen måde opnået de samme gode resultater, for den samme mængde penge som i Danmark. Dette har nordmændende indset, hvorfor man i Norge valgte at kopiere den danske model for lidt over et årti siden. De gik her væk fra en svensk-lignende dysfunktionel mode.

Hvorfor nu dette, hvorfor er "gammeldags" ikke noget dårligt – er det på grund af noget, der forhindrer papirnusseri og lægger pengene på patienterne i stedet for? Her kommer helt kort den forklaring, som de topstyringshungrende sociale ingeniører har svært ved at forstå, og som økonomerne i OECD ganske enkelt overser:

Hvad der er vigtigt at holde in mente er, at et system som det svenske, er associeret med et stort bureaukratisk apparat, hvor regional-politikere  tjenestemænd og et stort antal administrative bureaukrater er involveret. Ansatte på alle niveauer har behov for at gøre deres synspunkter gældende og alle har deres mere eller mindre teoretiske holdning til, hvordan systemet bedst organiseres og struktureres. Problemet er, at der er langt fra skrivebordsbeslutningerne i de offentlige kontorer til det daglige patientnære arbejde i klinikkerne, og det er her tingene kan gå galt. Beslutninger der tages oppefra, skal forplante sig ned gennem systemet og de mange bureaukratiske lag gør det kompliceret og omkostningstungt. Desuden er det selvsagt, at jo længere der er mellem beslutningstagerne og de udførende, desto større risiko er der for, at de trufne beslutninger og aftaler ikke får den forventede og fornødte effekt.

I Danmark har man hidtil valgt at uddelegere ansvaret for den primære sundhedssektor til de praktiserende læger. Det er både billigt og effektivt og en væsentlig grund hertil er, at dem der har ansvaret for at systemet fungerer, nemlig de praktiserende læger, er de samme som dem der skal se patienterne i øjnene.

Selvejerskabet indebærer således for en højeffektiv primærsektor, der aflaster den meget dyrere sekundære sygehussektor, noget elementært. Dette har sin grund både i at der hverken gives plads eller tvungen funktion til dyre bureaukratiske mellemled, men også af at lægens køb af praksis giver geografisk tilknytning og sikrer en koordinerende tovholderfunktion og kontinuitet mellem patient og læge, hvilket man på ingen fungerende måde kan efterligne ved hjælp af politisk styring af ansatte læger. Men dette agter jeg ikke at komme ind på her, da jeg har skrevet om det i både Ugeskrift for Læger og i Läkartidningen.

Hvis de knappe offentlige resurser skal gå til bureaukrati i de danske regioner, i stedet for til patientbehandling, skynder vi os at lave om på noget der fungerer næstbedst i Europa efter Nederlænderne (ifølge andre økonomer end dem på OECD, nemlig European Health Consumer Powerhouse), til fordel for teoretiske skrivebordsmodeller.

For den der har overskud, findes Steinars og min 19-siders rapport om Dansk, Norsk og Svensk primærsektor tilgængelig her: How do incentive structures in the Scandinavian countries' primary health sector affect the work of physicians and the treatment of patients? (Syddansk Universitet 2010).

Sir Samuel Luke Fildes (1843-1927) The Doctor (1891).

Requiescat in pace

"Many of our troubles are due to the fact that our people turn to politicians for everything."

"Good Conservatives always pay their bills. And on time. Not like the Socialists who run up other people's bills."

Mrs. Thatcher combating both social engineering and credit expansion, not because it made her popular but because it is right. The sad fact that the Iron Lady was part of a rare breed of politicians is the main reason for why the West risks going from dissatisfaction to disdain. One does not have to have agreed with her entirely in order to realise that.

Om evidens

Det nye politiske buzz-word er evidens og det bruges ofte som trumfkort i forsøget på at afslutte en debat til debatørens egen fordel. Problemet er, at begrebet evidens, såsom vi for eksempel kender det indenfor naturvidenskaben, er noget helt andet end den slags evidens man kan tale om indenfor humaniora, herunder eksempelvis økonomi og sociologi. På samme tid lyder det som at man i debatter prøver at bruge den naturvidenskablige definitionen, den som faktisk kan give reelle svar, beprøvede igennem videnskabelige metoder og reproducerbare hvis man skulle lave eksperimentet om igen. Dette er forkert. Bruger man sin hjernes analytiske evner en smule, behøves der egentlig ikke grundlæggende videnskabsteoretisk forståelse for at indse dette. Undertegnede synes dog, at det sidstnævnte burde dannede mennesker have i nogen grad.

Det menneskeskabte samfund er ikke noget der kan dekonstrueres og afprøves ned til mindste detalje, således at hvis noget er galt i den ene ende af maskineriet, forbedres det med sikkerhed hvis man kommer lidt olie ind i den anden ende. Her går både nogle marxistiske sociologer og nogle libertarianske økonomer galt. Man kan givetvis sige hvad der ikke fungerer, hvad er mindre optimalt og enhver kan forstå at hvis ikke indtægter og udgifter hænger sammen, så er ikke yderligere kreditekspansion en holdbar løsning.

I øvrigt burde de politiske buzz-words være sundt fornuft og erfaring. Tiden med de store altomfattende "socialvidenskabelige" hypoteser for at besvare alt, er heldigvis passeret. Nu er det på høje tid til at tage fat på dets afart, den sociale ingeniørskunst, idet den leder til intolerance og mangel på respekt for ens næste.

Virkelighedstro og ansvarligt Socialdemokrati

Det begynder så småt at gå op for de fleste uden for den yderste venstrefløj, at andre lande ikke ønsker at betale for Europas høje levestandard. Det er vi selv nødt til at gøre.

I Danmark, står vi overfor et langt mindre problem end for eksempel Frankrig gør, hvor der ikke har været balance på det offentlige budget siden 1973. Finansminister Bjarne Corydon har utvetydigt genoptaget det der engang for mange årtier siden kendetegnede Socialdemokratisk økonomisk politik, før manisk kreditekspansion som betalingsmiddel for festen blev det regerende paradigme: Styr på indtægter og udgifter, fordi dem der rammes hårdest af mangelfuld økonomisk politik er dem på samfundets bund.

Hvad man kan håbe på er at denne sobre tilgang fortsætter, således at vi igen kan få skibet på ret køl. Næste skridt er givetvis at gøre den kostende/offentlige sektor mindre, med mindre af kontrol og færre lag af bureaukrati. Os der enten er offentligt ansatte eller dem der er på overførselsindkomster bidrager nemlig ikke med realindtægter via vores skat, vi betaler kun tilbage. Altså er den betalende/private/ikke-offentligt finansierede sektor nødt til at vokse hvis vi skal kunne betale for statens primære opgaver. Vi kommer til at opleve mere af individets og det mellemmenneskelige civilsamfunds ansvar, på mange af de områder hvor store dele af befolkningen i dag er blevet forvente med at det offentlige betaler.

Samtidigt er man nødt til at gøre op med produktet af kombinationen teoretisk social ingeniørkunst og forkælede venstrefløjsdrømme, der bygger på en utopisk tanke om at satse alt på "videnstungt" arbejde. Der findes absolut intet belæg for at vi skulle være klogere og udstyret med bedre hjerner end folk i andre lande, og derfor er dette en lettere debil holdning. Altså er vi nødt til at indse at vi skal være billigere for at være konkurrencedygtige. Det er de mange, der skal betale for det fælles, hvis vi skal kunne beholde en smallere og tydeligt indskærpet, men stærk velfærdsstat.

Hvis det er et virkelighedstro og ansvarligt Socialdemokrati der er på vej tilbage i Danmark, et parti, der ikke lover guld og grønne skove, via løfter om gratis høj levestandard, så er det muligvis tegn på konturerne af en Skandinavisk model for fremtiden. En model, hvor langsigtet forvaltende politik med tydelige spilleregler for alle parter er fremherskende. Er dette ikke tilfældet, og der i stedet dannes en borgerlig alliance med tydelige reformkrav, i lighed med den der vandt valget i Sverige i 2006 og igen i 2010, kan et vindende VKLA 2015 fortsætte det sunde momentum som den siddende regering har givet ophav til.

Profitkvotens fallande tendens

Det dånar ut i rättens krater! De snackade marxism i dagens DR P1 Morgen, angående någon ny antologi som är på väg ut från några vid universitetet i Århus. Inte för att den intervjuade tog upp de mest väsentliga aspekterna, men jag slogs av att marxisterna ibland saknas i samtidens debatt. Dagens ytliga identitetsvänster göre sig icke besvär: Vi behöver nämligen värdeskapande industri som ger arbete åt de många därest vi vill kunna försörja offentligt finansierade, såsom lärare och läkare, samt kunna vidmakthålla infrastruktur och försvar. Ifall bara marxisterna insåg att äganderättens upprätthållande är nödvändigt för att också de på botten ska ha möjlighet att resa sig, kanske våra palaver hade kunnat vara mer fruktbara. Med produktionsmedlens eskapism minskar givetvis också västvärldens inflytande och därmed delar av den kultur som försvarar det öppna samhället. Men också kunskapsflykt följer i efterdyningarna, eftersom att forskning & utveckling i stora drag följer med arbetarna på golvet till Asien och Sydamerika.

Likväl kan det hända att något skönjas vid horisonten. När Damarks fackföreningsordförande Harald Børsting nyligen gjorde gemensamt utspel med det stora liberala partiet och pratade reella reformer som skulle göra oss billigare, och därmed ge förutsättningar för konkurrensduktigt näringsliv - vilket ger intäkter och åt alla arbetande lycka bär, låter det ju faktiskt som att de sjunger i kör ur Internationalen:

"Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner."

On the fatuity of bailing out banks

In this recent speech at the Oxford Union, Daniel Hannan puts it just as brilliant as we have come to expect from him:

"There is a world of difference between being pro-business and being pro-market. Sometimes those two positions happen to coincide, often they do not. Corporatism is not the same thing as capitalism." 

"It was the cost of compliance that drove the small providers out of the market. It was the regulation that forced the consolidation which is what created this rigged too big to fail-phenomenon in the first place." 

We should not aim at a "system where a bank can not fail, but a system where a bank can fail without it being a problem - Without the taxpayer having to come and rescue it. In other words where there is a plurality of small providers each striving to offer a better service. We have the precise opposite of that, we have a series of zombie banks."

It somehow reminds me of The Five Steps of Corporatism:

1) LargeCorp cannot compete for customers, so it lobbies the government to regulate its industry. 

2) Government impose expensive rules LargeCorp lobbied for, planned for, and can afford. But some of LargeCorp's competitors cannot. 

3) With fever competitors LargeCorp grows into MegaCorp. It now can afford to buy other competitors. 

4) The people get suspicious of the size of MegaCorp and industry consolidation. They demand more government regulation. 

5) Repeat step 2, 3 and 4 indefinitely.

So much for the "too big to fail argument". That is why the leftists aiming their anger at the libertarians on this matter are erroneous, as those who with steady consistency have argued against the bailing out of both banks and companies with public funds, have been the libertarians. The same is very much true for those who enduringly, and with fierce agitation, have fought the battle against the printing of cheap money - Creating inflated capital to feed the above mentioned banks and companies, and to feed politicians wanting to score points with serving special interests.

Conservatives (i.e. not "Neoconservatives") may have disputes with the libertarians over certain important issues, but not on the topic of too much love for bloated governments.

Om gränslösa utopier

Den pågående medierötan omkring Centerpartiet belyser vad som sker när politik förvandlats till social ingenjörskonst styrd av teoretiker snarare än att vara förvaltande statskonst.

Genom tiderna har ett otal beskrivningar av människans beskaffenhet presenterats för att passa in i de idéer man förfäktar. Artikelförfattaren ansåg bestämt i sin fagra ungdom att övergången från små mobila jägarsamlar-gemenskaper till bofasta och hierarkiska klansamhällen med domesticerade djur, intuitivt verkade sammanfalla med den moderna människans sinnelag på ”konstant jakt” för att försvara de matiga dyrgriparna. Nog för att det kan komma spännande inpass från dylikt, men det handhar inte ett rike.

De som idag vill skapa nya och mer perfekta människor är de horder av sociala ingenjörer vilka försöker forma oss efter sin sinnebild. Vi ska inte röka, inte heller dricka, och våra barn ska gå i dagis med offentligt bekostade genuspedagoger. På så vis ges politiker möjlighet att vinna billiga poänger och sticka ut, vilket i ett klimat där alla annars ska vara väldigt korrekta och konforma kan vara svårt. Problemet är att ingenjörskonsten i bästa fall enbart är ett slöseri med resurser eftersom att sund samhällsförändring inte sker uppifrån på sådant vis, det skapar snarare intolerans, men i värsta fall att politik i allt mindre grad kommer att handla om förvaltande av statens egentliga uppgifter, såsom samhällsskydd, polis- och rättsapparat, infrastruktur, försvar, skola och grundläggande sjukvård.

Under slika förhållanden tycker man att det borde finnas utrymme för en rik borgerlig debatt, som kan fånga upp förevarande avstånd mellan tyckarna på sina kammare och den arbetande befolkning som försörjer dessa. Men nej, i konungadömet Sverige verkar de borgerliga spela i samma ensemble och sjunga för ännu bredare avgrundsdjup mellan de teoretiskt inspirerade folkvalda och människors erfarenheter. Sällan hörs en politiker som vågar berätta att allt möjligt inte faller in under politikens domäner, att mellanmänsklighet, civilsamhället, familjer och nationen består av fler dimensioner än vad statsmän råder över. Samt vad viktigare är, att det är i denna sociala fogmassa den kultur och värdegrund som är nödvändig för vår civilisation förvaltas.

Kanhända är det på grund av att den svenska borgerligheten, likt dess kontrahenter, också har kommit att upptas av föreställningar om tankescheman på piedestaler. Exempel på att den breda vänstern har sysslat med världsfrånvänd så kallad "välfärdspolitik" med allt större och mer orealistiska krav är legio, vilket förövrigt medfört att stora delar av den produktiva ekonomin flytt till utlandet. En ordning som bidragit till att underminera lokala gemenskapers förmåga att bygga solida civilsamhällen på sunda kalkyler. Men den teoretiskt drivna högern verkar vilja åstadkomma samma sak, bara med lite andra argument.

Undertecknad känner sig av denna grund nödgad att kort förklara två självklarheter om den fria migrationens vara eller icke-vara, för dem som säger sig stå upp för liberala ideal och/eller konservativt förnuft i svensk publik debatt.

Huvudpoäng ett: Invandring kräver både något från de som kommer och från de som mottar. Det måste knytas mellanmänskliga band för att integration ska kunna ske, vilket i sin tur är nödvändigt för att kunna nå samhörighet så att de nya inte inlemmas i parallellsamfund. Definitionen av en rättighet som direkt eller indirekt innebär en skyldighet för någon annan kallas en positiv rättighet. Likt dagens svenska välfärdsstat är del av den objektiva verkligheten är också ovanstående ett faktum, varför libertarianskt anstrukna hypoteser där enbart individer och negativa rättigheter existerar inte förändrar något som helst i verklighetens räkenskaper.

Huvudpoäng två: Västvärldens materiella standard har ökat genom flera årtionde, och detta har låtit sig göras på trots att antalet anställda i den icke-offentliga sektorn minskat. Relativt färre skattebetalare har således kommit att bidra till statens intäkter, vilket till dels möjliggjorts av ökad effektivisering och produktivitet, men också på grund av fotlösa valutor, kreditexpansion och tilltro till att väst varit ensam herre på täppan. Så beskaffade är inte längre omständigheterna och vi kommer till följd av detta att behöva bli billigare för att uppnå lönsamhet. Inga andra länder vill nämligen betala för vår höga levnadsstandard och ensidigt satsande på "kunskapsintensivitet" skapar enbart ytterligare utanförskap. Under tider som dessa krävs starkare civilsamfund, och då är det denna mellanmänsklighets förmåga och vilja att införliva nya medborgare som avgör hur många som bjuds in. Det är också här sociala rörelser bör motarbeta intolerans och fördomar samt skapa ett öppet och inkluderande samhälle, inte från varken Helgeandsholmen och Rosenbad eller från idévärlden.

Till skillnad från den nu pensionerade generationens politiska debatt kommer min generations palaver med nödvändighet att vara mer jordnära och bygga på sunt förnuft. Vill man då förvalta ett arv av upplysning, öppenhet, mångfald och frisinne krävs att förutsättningarna för att fostras och integreras in i detta också finns där. Människoskapta utopier som ser bort från traditioner och vishet leder till katastrofer, av den anledningen att människans natur inte kan anpassas till den teori man är förtjust i. Vi är nämligen inga tabula rasa och vår förmåga är begränsad.

Såvida vi inte vill ha barbari bör statskonst handla om det som fungerar och inte om den teater som låter bäst. En stor del av befolkningen törstar efter realism och det återstår bara för de lyhörda att lyssna och tänka till. Acta fabula est, plaudite!

Hendrick Avercamp (1585-1634) Skaters and Tents along the Ice (1620).

Julrimsbatalj 2012

Nu när julen är över kan det vara trevligt att minnas friden framför brasan och de glada ungarna vars ögon tindrade i reflektionen från de fallande snöflingorna. Granen är uppeldad och pyntet förvaras i garaget, men resultatet av julrimsbataljen återstår. Från Carl Svensson och mig, till er alla:

Carl Svensson:

Låt oss betrakta på avstånd
hur världen passerar förbi.
Panikskriken bildar en ljudfond
till myntslagarens amnesti.

Så låt oss då forsätta låna
till sjukvård, vår bil och till jul.
Låtom oss sparivern håna
vi önskar ju bara ha kul!

Vi kan nog vänta med räntan
i några trygga år till.
Men när kalhygge ersatt skogsgläntan
vi icke mer få det vi vill.

Du som är ung och vill jobba
med "media, typ, det är ballt!"
Låt mig helt stillsamt få lobba
för fabriker där vi bygger allt.

Jonatan Forsberg-Gillving:

Det är just med dylikt vi kunna förslösa,
i gemenskap med grannar och nära.
Vi ur kar av inre förmögenheter ösa,
vår tillvaro berikas av allt att lära.

Ty det som skapar samhörighet är inte offentligt gotter,
allt till alla med glupskhet och utan bedrift.
Nej det som bygga samfund och förståelse för våra olika lotter,
är kärlek till din nästa - inte klämmig omfördelning via skatteavgift.

Carl Svensson:

Världen förändras nu drastiskt,
USA står på klippans kant.
EU ignorerar entusiastiskt
avgrundsdjupet så brant!

Unionen knakar i fogarna,
separatister vill bryta sig loss.
Dra Brysselkraterna ut från krogarna,
de måste nu lyssna på oss.

Mer styrning är här inte svaret,
vi har ej ens frågat om slikt.
Inse nu genast allvaret,
inget är sig längre likt!

Att standardisera bananer
är inte att verka för fred.
Nej, hyser ni fler såna planer,
vill jag faktiskt ej vara med!

Fri handel för fred kan vi skapa
utan klåfingrig eurokrati.
Ingen lobbyists drapa
kan göra mig mera fri.

Jonatan Forsberg-Gillving:

Vi verkar faktiskt inte särskilt osams,
i mången spörsmål opportun.
Det diskuteras publikt massa trams,
offentliga teaterstycken för dem i fjun.

I tider som dessa krävs sans och reson,
faktiskt tror jag många detta vill ha.
Inte naiva drömmar som ger indignation,
men klokskap, förnuft, tradition: "Ja!"

Vi behöva skola och infrastruktur,
liksom stark civilsamhörighet.
Kanske väntar okänd makt på lur,
eller möjligen naturlig kalamitet.

Klart är nödvändighet för offentlig resurs,
annan slutsats är panglossian.
Men detta betyda icke överbeskyddande statens kurs,
vilket den skulle hävda som är libertarian.

Hur säkrar vi då inkomst till Skandinaviska nationen,
hur får vi igen produktion, forädling och industri?
Vi kan inte vara dyr och inte heller kräsen,
vi måste vika upp skjortärmar och hugga i.

Arbete åt de många under icke-offentlig betalning,
det är detta som är botemedlet mot västvärldens leda.
Inte mer värdeförstörelse genom nagelfarande styrning,
men tydliga spelregler och mängd byråkrater avskeda. 

Re-industrialisation gives hope for the future

In the age bracket of 16 to 25 years of age, Germany scored the lowest unemployment of 8 % among the 27 EU-countries in the first quarter of 2012, whereas Spain and Greece had the worst positions, with more than 50 % out of work. The United Kingdom ended up somewhere in between with 22 % unemployed, slightly better off than Sweden. Despite often many years of advanced studies, much of which arranged by governmental educational programmes, the jobs just are not there. Life that was just about to get started is replaced by dependency on family and friends, local authorities and social security.

An economy running empty

A flashback throws light over the scenario. Large parts of the European industry has emigrated, a movement that took off many decades ago. An ever-increasing urge for pay-rises and higher social benefits resulted in industrial wages, social security fees and taxes rising well beyond productivity. Hence western industry had to fight a gradually growing competion from the rest of the world. As many industries either closed for good or moved to brighter horizons e.g. in South-eastern Asia, China, the Indian peninsula and Brazil, the industry jobs in the West were too few and often regarded as too unattractive for the younger generations. Meanwhile, in the absence of industrial jobs on a larger scale, public bureaucracy grew and thus gave the pay-checks that people in the West demanded to keep up with their expectations of the high standards of living.

Nowadays few in the West have their income from production and refining. On the other hand has the publicly funded sector expanded enormously, with a flora of jobs, “job-creating measures” and projects for the unemployed in order to give the earnings requested. However, most of these schemes lack support in economical reality as they are publicly funded. This means that funds from taxes are being moved from one part of the economy to another, a game without revenue.

Too late the apparatus of politicians, bureaucracy and economists have started to realise that the West no longer is the King of the Hill, and we do no longer create the economical resources that the western welfare states demand. Despite growth in international trade, we borrow for our living and leave mountains of debts to future generations. It should have become obvious in the past years, but it seems as if many politicians in the West still have not woken up from dreams of unearned luxury as they hope to boost the economies with non-existent funds.

Widening knowledge gaps

Contemporary politics is dominated by naive wishing lists, paid for by the revenue granted from a high-tech industry. Blind for the fact that such very research and development to a large extent takes place in close cooperation with the production lines – which have emigrated. Another solution often put forward is the growth of a service sector, which may succeed in employing quite a few, but how it will manage to produce revenue in order to pay for expensive welfare is still left unclear.

Moreover, the countries we compete with also boast strongly motivated and clever students, and a youth who expect to work hard in order to accomplish what many in the West take for granted. Besides, it should be obvious for any thinking person with the least of life experience, that the bulk of the workforce just will not match the requirements of the high-tech “knowledge-intensive” industry.

Re-industrialisation employ the many

Unemployment in general and among young people in particular is a serious problem for the West. Some talk about a lost generation, meaning youth out of work and unable to become productive citizens saving up for their own future. So far no cure has proven to work. The good intention to create jobs by means of public funds seldom comes with revenue, and if it continues, the West will be left far behind and unable to finance what should be expected from the state.

In order to turn the situation right we need tough structural reforms and create conditions for re-industrialisation. To accomplish this, the West needs considerable re-thinking and to achieve a private business climate that attracts new industrial ventures. Of course this is not done over night, but through purposeful and stable long-term policies. A competitive industry is a necessary prerequisite to keep at least some of the welfare state, which should be paid for by the many rather than the few. Contrary to high-tech industry and a service sector, basis industry knocks down unemployment. With a growing and diversified industrial sector not only the necessary new jobs will be created, but it will also reduce the dependency on a few larger companies.

Strategies to save a core of welfare

Through identifying the primary undertakings by the state, the necessary financial resources can be prioritised: Schools, Civil contingencies, Police and Judicial systems, Infrastructure and Defence. The goal for the welfare tasks should be: All means to actual production of welfare – such as essential medical services, brief and basic income in between jobs, protection for children faring badly and similar morally obligatory frameworks of social security for those unable to make their own decisions – but nothing to unnecessary administration, many a time with metastasising layers of bureaucracy on top of another. After this slimming cure there should be a small but strong and clearly defined core of publicly funded welfare, where no doubts should remain as to what ends the fees should serve.

Insurances in excess to those included in a sharply delimited and thus a lot more durable welfare state, should be up to the individuals to decide upon and theirs to finance for themselves. The long term, sustainable, direction will be that human brotherhood should not be shovelled out with taxes. The civil society, you and me, families and communities, will have to take more responsibility.

Adjustment to reality – no bursting credit bubbles

As none of the new industrial superpowers stand in line to pay for the high standards of living of the West, our salaries will have to become subordinated to international competition and relative productivity. It is self-evident that this means reductions of the cost of labour, i.e. wages, salaries and the social bills on top.

With lower taxes, as a consequence of a smaller public sector and matching the reduction in labour costs, it will become possible to reduce price levels and make the individual able to live on his own income. Moreover will he become unable keep up bursting bubbles of loaning bonanzas. This in turn also forces the financial systems off the dependence of cheap, newly printed, money and will give both governments and the people a cold turkey realising that savings comes first if you wish to invest.

In order for the West to establish hope for a bright future it takes re-industrialisation. The path comes only with sweat and tears and a good portion of common sense. Politics will no longer be about listening to theoretically schooled oracles, competing with one another of what sounds good, but of what actually works.

The article above is written together with economist and entrepreneur Carl Anders Breitholtz and is a to some extent modified version of the Swedish text Återindustrialisering ger framtidstro and the Danish commentary article Genindustrialisering giver fremtidstro published in Jyllands-Posten in October 2012. 

 Claude Lorrain (1600-1682) Mill on a River (1631).

Midvinternattens köld är hård

Tomten, en dikt av Viktor Rydberg ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker. 

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset. 

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Illustrationer av Harald Wiberg. Uppläsare är Torgny Lindgren. 

On value deterioration

In order for the government to spend money into any stimulus program, it must first pay for it by issuing debt. If the market demands too high an interest rate, possibly because there is an impending risk that the debtor will not pay his bills (the US owing 16 trillion), the central bank can print money (out of thin air) to purchase its own debt. As it seems just now, the American Treasury has no obstacles whatsoever in issuing as much debt it wants, as the Federal Reserve prints money to cover for it:

"It now takes $85 billion in monthly Flow injection from the Fed just to keep the market from collapsing."

Yes Bernanke, monetising the debt is what you call "Quantitative Easing". Dumping currency into the system is a recipe for disaster, making the existing dollars worth less. Devaluation in order to bail out banks, politicians and high standards of living, rather than adapting to reality. Does that really give the impression of being responsible and sound?

Fiat currencies, not backed by gold or silver, can reach a point when their value plummets. The ongoing Keynesian policies have made things worse, and we may well stand on the brink of much worse value destruction than if politics had been more sober in the first place. It had perhaps been unpopular, but it is supposedly the job political leaders get paid do to.

From dissatisfaction to disdain

Reality has never involved politics and economy having an ability to meet ever-increasing expectations, but many political and economical theorists have for many a decade argued just so. With huge parts of the western workforce employed non-publicly funded and with industry in abundance, came wealth and immense state revenue never seen before in the history of mankind. In the intervening time, politics across the spectra started adapting to these imaginative world views.

As reality is not optional, many are now waking up to a world where they have a hard time making ends meet, as they had expected more. Simultaneously a manic generation is retiring, and has become accustomed to the riches described in the paragraph above. Meanwhile some western heads of states claim that the crisis is over, others keep increasing debt and yet more are firing up the money printing press - undermining the very "trust" that has replaced the gold standard.

What any sober leader with morality intact should do is quite the opposite: Explain how much it costs to run the state's primary undertakings, that it ought to focus on these first rather than granting wishes, and that the country needs to balance budgets - imports and exports, revenue and spending - both because no other country on the planet wants to pay for our standard of living and because real poverty always hit those at the bottom the hardest. Any political leader with dignity would obviously also make it clear what hard work it takes to maintain our society and the toil behind building more welfare.

Otherwise the people will continue to expect things impossible, why should they not when their chosen leaders cling to it. The contempt for politicians will increase as they cannot in any way keep their promises. Extremism and dark ideologies with utopian commitments will follow.

Laurits Andersen Ring (1854-1933) Landevejen ved Maagenstrup/Road near Maagenstrup (1888).

Om tiltro som møntfod

Det er en smule underligt at nogle klør sig i skægget efter endnu et bankkrak (senest Tønder Bank). Vi har været vidner til den største kreditekspansion nogensinde, egentlig gennem mange årtier, men massivt forstærket gennem 00-erne. Vesten har ikke haft forøgelse i værdi, snarere tværtimod, da produktion og forædling i store træk er flyttet til andre dele af verden. Samtidig trykker banker via nationalbanker nye penge for at alle skal være glade og slippe for at tilpasse sig med rimeligere levestandard tilfølge.

Efterfølgende kommer så hovedpinen. Som resultat af ovennævnte naivitet og økonomiske analfabetisme, skal kommende generationer betale af på de bjerge af gæld man med stor "succes" har fået oparbejdet. Værst er det at der ikke er udsigt til at politikere bliver klogere, de langer til stadighed hjælpe- og kickstartspakker bestående af penge der ikke eksisterer i reel værdi. Lidt som at tisse i bukserne.

Dear President Barack Obama

"Congratulations to winning the election. I am sure You will do your best continuing to advocate social progress in the United States of America, and best of luck with it. 

However, the total public debt of your country lies at over US$16 trillion* - a colossal sum! The truth behind all those numbers implies the spending of funds the United States in fact does not have, and it involves indebting future generations rather than living within your means. That is not very socially responsible, is it? 

Your aims are set high, and that is honorable. But politics must never be about what sounds good. A sober constitution is what has made America great and it is what will do so in the time to come.

Again, best of luck President. This was just a short but important reminder on this cheerful day, as the ones worst off are always those hit the hardest by long-term unrealistic economical policies."

It is important to keep in mind that there were candidates in the primaries devoted to actually balancing the budget, and had bold plans for doing so. Mitt Romney was not one of those.

U.S. National Debt Clock
U.S. Public debt on Wikipedia

* "Trillion" in short-scale English speaking countries is a 16 followed by 12 zeros (16 with the exponent 12).

Nyinkommen kokbok

Via nådiga svärmor har »Hemmets kokbok« nått det Forsberg-Gillvingska hushållet. Den är utgiven av Fackskolan För Huslig Ekonomi I Uppsala på P.A. Norstedt & Söners Förlag (Kungliga Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B. Stockholm 1919). Således är boken från perioden innan språket med nödvändighet skulle anpassas till lägsta gemensamma nämnare och snarare i viss mening verkade uppmuntra till den goda fostran som krävs hos oss civiliserade samhällsförvaltare. Huruvida detta kom sig trots kärvare tider, eller på grund av, kan liksom det av undertecknad görs, ofta begrundas.

Förordet inleds med följande mening:

»Hemmets kokbok« är en kokbok för det borgerliga hemmet; den innehåller huvudsakligen vad man kunde kalla god husmanskost, men därjämte även ett ej ringa antal finare, och naturligtvis dyrare, rätter för mera festliga tillfällen.

Det framstår mig riktigt att ett välfungerande kök med tillhörande köksbibliotek kräva denna kokbok. Vid sidan av John Seymours idé- och handbok »Självhushållning« givetvis, allra helst i Bonnierfaktas förstaupplaga med svartvita och bruntonade detaljrika illustrationer.

»Hemmets kokbok« bjuder även på en ordlista. Som ovan nämnt, inte förenkla utan folkbilda:

Produktion ger värde, inte sedelpressen

Häromveckan publicerade jag tillsammans med Carl Anders Breitholtz och Jost Stricker Jørgensen en dansk version av Återindustrialisering ger framtidstro. Debattartikeln fick heluppslag i Jyllands-Posten och kompletterades med en passande illustration, vilken kan ses som digital faximil här.

Direktlänk (JP) till illustrationsbefriad Genindustrialisering giver fremtidstro.

Extreme and radical

We live in exciting times when those politicians wanting to stop increasing debt and are demanding governments to live within their means are depicted as radicals and extremists. It may come as a surprise to some, but other countries do not stand in line to pay for our high standards of living. Exporting freshly printed money will not solve anything.

Tilgængelighed, koordination og kontinuitet

Publiceret i dagens udgave af Ugeskrift for Læger (Nr. 39 2012):

Svenske problemer med tilgængelighed

I debatten om primærsektoren i udkantsområder hævdes det, at det lægefaglige arbejde ikke svækkes, hvis man erstatter praktiserende læger med ansatte medarbejdere. Givetvis er sådanne lægehuse med udelukkende lønmodtagere en løsning på problemet, men det er forkert at forestille sig, at en sådan løsning ikke vil medføre omkostninger og forringelser.

I Sverige fungerer det som bekendt på denne måde. Siden reformer for 40 år siden består primærsektoren af vårdcentraler, hvor læger og andet personale er ansat med fast løn. Eftersom tilgængeligheden igennem flere årtier har været markant faldende, er der i den senere tid blevet gennemført reformer, hvor man udsætter vårdcentralerne for konkurrence. Nogle landstingspolitikere har ligeledes forandret honoreringssystemet for at skabe incitament til udredning og behandling. De fleste landsting havde tidligere en høj fast såkaldt kapitationserstatning, blot ved at vårdcentralerne havde patienterne på deres liste, uanset om patienterne blev set eller ej. Honoraret for gennemført lægearbejde var lavt. Gennem disse forandringer i Sverige kan man sikkert forbedre tilgængeligheden en smule, men man når på ingen måde den samme effekt som i Danmark, hvor patientlisterne ejes af lægen.

Når læger investerer i køb af praksis, bliver de bundet geografisk til området. Dette sikrer kontinuitet mellem patient og læge, hvilket skaber langt mere effektive konsultationer end dem, hvor man er nødt til at begynde forfra hver eneste gang. En høj tilgængelighed sammen med kontinuitet er med til at aflaste den meget dyrere sekundære sygehussektor, og for alle indblandede parter er det ofte mere optimalt med hurtig udredning og behandling i primærsektoren. Ud over dette kender lægen mange gange hele familien og er en del af lokalsamfundet, hvilket sandsynligvis er med til at give det skattefinansierede sundhedssystem et ansigt og dermed skabe tillid.

Den geografiske binding indebærer også, at lægen får en meget gunstig koordinerende tovholderfunktion, som slet ikke eksisterer i svensk primærsektor. Ikke bare er dette relevant for at sikre diagnosticering, udredning og henvisning til forskellige dele af sundhedsvæsenet, men patienten ved hele tiden, hvem han eller hun skal henvende sig til ved bekymring for sygdom eller ved opfølgning efter besøg på sygehuset. Nemlig til sin læge, den samme, som for eksempel også kender den medicin, patienten tager, hvad røntgenbillederne har vist, og hvilke tidligere epikriser, der findes. En praktiserende læge med det overordnede blik.

Hvis Danmark får lægehuse med kortvarigt ansatte »stafetlæger«, er der stor risiko for, at alle disse tre parametre: tilgængelighed, koordination og kontinuitet forringes. Hvis dette sker, må den sekundære sygehussektor regne med at trække et tungere læs, og patienterne må regne med den dårligere kvalitet, som dette indebærer. Såfremt man hævder, at det lægefaglige arbejde ikke skulle påvirkes af en forandring af den slags, betyder det formodentlig, at den brugte definition af »lægefaglig« er alt for smal.

Introlæge i almen praksis Jonatan Forsberg-Gillving, Sydfyn.

Återindustrialisering ger framtidstro

Av 27 EU-länder låg Tyskland bäst till 1:a kvartalet 2012 med knappt 8% i ungdomsarbetslöshet. Sämst till låg Spanien med drygt 51% av sin ungdom som arbetslös tätt följt av Grekland, Portugal och Italien. Sverige hamnade i mitten med 23% av de unga som arbetslösa. I juni i år hade den stigit till 28%. Oberoende av läshuvud uppmanas alla att ”utbilda sig”, men för många väntar därefter ytterligare arbetslöshet. Livet rinner undan.

Naivitet och rundgång i systemet
En tillbakablick kastar ljus över scenariot. Stora delar av den europeiska industrin har emigrerat, en utveckling som kom igång i Sverige redan på 1960-talet. Den tvingades fram av ett ständigt stigande kostnadsläge för löner, sociala avgifter, skatter och av överdriven byråkratisk regleringsiver. Många industrier lades ner och hela branscher såg en ljusare framtid i Sydostasien, Kina, Indiska halvön och Brasilien. Sent omsider förstår allt fler att vi inte längre varken är herrar på täppan eller har de resurser som många sett som självklara.

I dag har bara 20% av den svenska arbetskraften sin inkomst från industrin. För att erbjuda försörjning till privatpersoner i gapet efter de förlorade jobben har den skattefinansierade offentliga sektorn expanderat svulstartat. Utöver detta har en flora vuxit fram av jobbskapande åtgärder och projekt för arbetslösa, varav de flesta initiativ saknar förankring i konkret ekonomisk verklighet. Beskattning av offentliganställda innebär enbart att skattemedel flyttas runt i systemet, alltså en rundgång utan reella intäkter.

Samtidens politik domineras av naiva önskelistor och en satsning på högteknologisk exportindustri och tjänsteexport, blind både för det faktum att forskning och utveckling givetvis följer produktionen och förädlingen utomlands och att länderna vi konkurrerar med också har starkt motiverade och duktiga studerande. Dessutom borde det vara uppenbart för envar tänkande att många av de arbetsföra inte passar i kunskapsintensiv produktion.

Återindustrialisering ger arbete åt massorna
Det är genom att de många är anställda i den icke-offentligt finansierade sektorn som realintäkter säkras, även till staten. Det privata näringslivet kan skapa verklig och stark industriell tillväxt, en dynamisk internationell och inhemsk handel, en tjänstesektor som fyller en naturlig funktion utan draghjälp av politiskt styrda och dyra skattefinansierade projekt.

För välstånd i väst krävs således att vi drastiskt tänker om. Industrins konkurrenskraft är en förutsättning för välfärden. Våra löner, lönebikostnader och skatter är på en alldeles för hög nivå i förhållande till våra konkurrentländer. Dessutom är det nödvändigt med en hälsosam bantning av den oerhört kostsamma offentliga sektorn, som är i ett akut svällande tillstånd med lager på lager av byråkrati beträffande allsköns uppgifter egentligen hemmahörande i den mellanmänskliga sfären.

Till skillnad från högteknologisk industri och tjänsteexport pressar basindustri ner arbetslösheten. Med industrierna följer också den know-how, forskning och utveckling som är knuten därtill. Industriell mångfald reducerar beroendet av ett litet antal storföretag och ger möjlighet för fler företag att växa.

Verklighetsanpassning - inte lånebubblor som spricker
Ekonomiska resurser till statens primära åtaganden måste säkras, härunder skola, samhällsskydd, polis- och rättsapparat, infrastruktur och försvar. Vad gäller resurser till en moraliskt förpliktande gemensamt finansierad välfärdsstat ska dessa gå till produktion av välfärd ‒ sjuk- och primärvård, skydd för barn som far illa, kortvarig basinkomst mellan jobb, och så vidare  ‒ inte till pappersvänderi. Ett starkare civilsamfund är under alla omständigheter den långsiktiga och verkliga garanten för hållbar välfärd.

Eftersom att inga av de stora tillväxtländerna står i kö för att betala för västvärldens höga levnadsnivå måste vårt löneläge underordnas vår produktivitet. Med sänkta skatter som följd av minskade offentliga utgifter kan fler leva på sin lön. Samtidigt tvingas de finansiella aktörernas patologiska beroende av billiga och nytryckta pengar bort, och både individer och stater inser att sparande kommer före investering. Politiken kommer på så vis inte längre att handla om att lyssna till teoretiskt skolade siare som tävlar om att låta bra, men om sunt förnuft och om vad som faktiskt fungerar. Ruset har lagt sig.

Debattartikeln är författad tillsammans med civilekonom och entreprenör Carl Anders Breitholtz.

On the invalidity of Keynes today

Keynes may have had a few valuable ideas concerning the state acting as a stabilising factor in the economy between cycles of booms and recessions. However, what has happened since his theories were launched is that a rather profound dimension has emerged – a dimension that has managed to be ignored as the West still had quite a lot of competitive industry and still was seen as the king of the hill, and thus could build up debts in order to keep living on high standards of living.

That is no longer possible. As our productive part of the economy is diminishing when industry is moving to other parts of the planet, state revenue decreases. Rather than making the necessary structural reforms to make our part of the world less expensive (ie. living on less), in order to attract the production and refining back to the West, many argue the opposite policy – propping up the economy with more public funds (ie. living on what we do not have), in accordance with Keynesian theory. Furthermore, when the same people talk of an economy in balance they often refer to debt versus GDP. Here no distinguishment is made between publicly funded salaries, of which taxation means a few extra laps in the state budget – and non publicly funded salaries, of which taxation means real contribution to the revenue of the state. In conclusion a question lingers: Is it Keynes or having been spoilt that has made us blind to the very foundation of economy – income and expense?

For us who see parts of the publicly funded welfare state as good inventions, such naivety is sad. It hinders realistic politics and administration for preserving its important core, and it leaves an ever increasing bill for the future. “In the Long Run We Are All Dead” is not a very moral standpoint resting on the contract between generations, is it?

On distinguishment and colonial fashion

A problem with much contemporary parlance is that it does not differentiate the usage of the word "capitalists" enough. On one hand we have entrepreneurs, industrialists and merchants and on another complacent economic elites watching each other's backs, demanding the central banks to print money in order to secure something not lasting. The former ones are much needed to create wealth, which is necessary if you want welfare. The latter ones are an obstacle for the creative destruction needed to maintain wealth, which is necessary if you want welfare.

Some hundred years ago people in our part of the world starved ever so often. During industrialisation we built up riches and today, when much of the industry has moved elsewhere, many argue the case that we could keep the wealth without devoting a thought to industrial work. Somehow we should spend our time being knowledge-intensive, let others toil and get away with it. The morale seems to have vanished with the affluence. What is more, at parts the analysis seems rather colonial to yours truly.

On the Crisis of the West III

The original post, On the Crisis of the West.
A hundred years ago public spending often took a tenth of the economy. These days it many times takes up more than half:

On the Crisis of the West II

The original post, On the Crisis of the West.
As an example, France has not balanced its books since 1974:

Civilsamfundet och den obekväma kontroversen

När jag för några veckor sedan flög till Dublin för att bila runt på den irländska västkusten fördjupade jag mig i nummer 18, 2012 av Weekendavisen. Här fastnade jag för artikeln Sverige under forandring (.jpg) och slogs av den statistik skribenten redovisade. Framförallt bet sig frågan fast om hur många som kan komma till ett land samtidigt som förnuftig integration säkras. Eftersom frågan förutsätter kunskap både om alla de som anländer och alla de som mottager låter den sig inte besvaras, men det betyder inte att den för den sakens skull kan ignoreras. Samhällsvetenskaperna och humaniora har nämligen helt andra evidenskrav än naturvetenskaperna och det som ofta lids brist på är mer jordnära diskussion baserat på sunt förnuft.

Parallellt har det rasat en debatt som berör delar av ämnet. Ett axplock ger bland många andra namnkunniga Sanandaji, Neuding, Gudmundson, Demirbag-Sten och Norberg, Shachar, Sanandaji igen, samt ytterligare dito på Newsmill. En grundläggande nyans har dock saknats och av denna anledning författade jag ett alster om den oangenäma motsättningen, vilken betitlats Integration måste ske i det civila samhället. Den publiceras i dagens Svensk Tidskrift.

Jens Erik Carl Rasmussen (1841-1893) Jagthavari/Yacht shipwreck.

The Necessity of Manufacturing

I could not have said it better myself. Peter Schiff explains the necessity of manufacturing. First day at school, pay attention kids (5:13):

"If we ever are going to actually have a real recovery and not a stimulus-induced temporary high, it is going to have to be led by manufacturing. 

The problem is that manufacturing has declined so much because of government policy. We now have more people who work for government than who work in manufacturing. 

The reason we have been able to get away with this is because the world has taken the money we print in exchange for the stuff they produce. 

We run enormous trade deficits because the dollar is the reserve currency. But we have abused that privilige and we are going to lose it. 

When the dollar plunges, Americans are only going to be able to consume what we produce. Or if we want to import something we are going to have to export something of equal value, not just money. 

And then we are going to have to have a lot of manufacturing."

Basic knowledge really. It needs to be repeated with persistence though, as the West keeps adhering to ignorance. For a good enough future it is time to stop wishing and start producing.

Newfangled industry, no revolution

As global political power follow the means of production elsewhere, the publication I have been addicted to for an awfully long time serves us with an imaginative but oh so dewy-eyed analysis. Not good at all in my humble opinion, but too late to send it to the Letters to the editor by now.

SIR - In The Economist Special Report on the subject of the so called "third industrial revolution" (April 21st) an unpleasantly naïve perspective on matters was incurred upon the readers in a way I would not expect from Your pages. Any 10-year old with minor experience of working with materials understand what is necessary to make things durable, yet such familiarisation is perhaps just what contemporary urban dwellers are highly deficient of. Something 3D-printed may work for a plastic case, but not for an engine.

The leader on the same topic wrote of blurring lines between manufacturing and services in an equally theoretical way, disregarding fundamental knowledge of how things work (and what Rolls Royce produce). Furthermore is the clinging to manufacturing not romanticism as production and refining is what creates actual growth. Services and finance on a social theory & engineering level much less so. Such mild dumbness was not concealed by the obvious and much correct remark that government subsidies does not have any place in the equation.

Allowing "design" to be the new manufacturing and we might as well get rid of the idea of being industrious altogether. We will not receive the revenue needed for infrastructure by cutting each others hair. But then I will have to ride a carpented horse carriage if cars are to be printed anyhow.

Dear President François Hollande

"Regarding Your suggestions of how to create growth it is important to keep in mind that savings come first if You want to invest, and France has run with deficit since 1973. Not one year since then has Your country had government expenses and revenues in balance."

Välstånd eller livegenskap

Framsidesbilden från majnumret av American Spectator illustrerar med all tydlighet det som i ännu högre grad borde ordas om. Dagens DR Nyheder gör stor sak av hur statliga garantier i form av exportkrediter till vindmölleindustrin vuxit till 33 miljarder bara under förra året. Detta eftersom ingen med förnuft kan se hur den alls skulle kunna betala sig själv, eller varför det blivit en fix idé att lägga ner oerhörda resurser på en kolossal vindkraftsutbyggnad som på andra håll anses meningslös (Kungliga Vetenskapsakademin på SvD Brännpunkt). Då satsar man hellre sina pengar på annat.

Västliga staters vilja att ge garantier till företag snarare än att låta dessa själva ta riskerna undergräver möjligheterna för att vi ska kunna erhålla statliga realintäkter och stabila finanser, och därmed resa oss ur krisen. Det är klokt att tydligt skilja stat och kapital eftersom det är därur framtida välstånd ligger. Inte genom att vi i väst likt ekonomiska analfabeter röstar för att spendera pengar som inte finns, i namn av tillväxt som inte är tillväxt.

Min generation kommer att få bekosta nedmonteringen av alla dessa otaliga vindkraftverk, vilka placerats på natursköna platser överallt i provinsen. Tjugo år tar det för dem att bli skrot enligt tillverkarnas egna utsagor. Det är detta som kallas långsiktigt hållbart och som kostar ett gigantiskt ekologiskt fotavtryck bara att producera och uppmontera. Dylik naiv önskedrömspolitik har länge påpekats vara vansinnig, men självfallet har naturparker i hela Europa ödelagts, privat egendom exproprierats, elräkningen tillförts en mängd dolda avgifter och rätt få ge vika för hysteri.

Tydliggörande om sociala angelägenheter

På bakgrund av allmän oro i supporterskaran kommer här ett klargörande av mer enkel karaktär, som på så vis lämpar sig för slagord och dylikt:

Nej, jag är inte själslig motståndare till genusivrare och feminister. Liksom jag avskyr genuin rasism är dålig behandling  av medmänniskor på bakgrund av fördomar något som ska angripas av envar medborgare. Vidare är jag medveten om att vissa språk har neutrala pronomen, vilka skulle kunna motsvaras av ett hen på det svenska språket.

Däremot motsätter jag mig skarpt trosuppfattningen att man kan förvandla dessa typer av sociala frågor till något som politiskt ska styras uppifrån. Liknande experiment har försökts gång på gång i olika typer av regimer världen över, och hör och häpna, det är inte något som fungerar. Förändringar av den här typen sköts inte medelst ideologisk politik, men av att idéer och föreställningar samtalas mellan människor. Faktiskt argumenterar jag för att en kombination av lågt till tak i offentlig debatt, vilket är tillfället i Sverige, kombinerat med diverse påbud från sociala ingenjörer, i själva verket utgör ett hinder för sunt samhällsklimat på dessa områden.

Idag tillåts våra folkvalda vinna billiga poänger genom att skenbart göra något i form av att tillsätta en utredning eller lyssna på en "genusexpert", vars krav på evidens förövrigt är fullständigt skiljt från riktig vetenskap. På så vis kan alla känna sig glada över att något har åstadkommits, av någon annan. Man bortser då från att sociala frågor löses just av att man är social. Följaktligen slipper man också att inse att när tankar stöts och blöts i verkligheten, uppstår något annat än den vackra teori man lärt sig eller funderat fram. Alltså, analysen är direkt felaktig och en konsekvens är att politikerföraktet ökar eftersom det inte är några gökar i Stockholm som egentligen styr dessa angelägenheter. Samtidigt är det ett reellt sakförhållande att skattepengarna istället skulle kunna användas till saker som de facto är statens domäner.

Michael Ancher (1849-1927) Vil han klare pynten?/Will he round the point? (1885)

Vad beträffar kunskapsintensivitet

Något som ofta gör sig gällande i debatten är att våra framtida intäkter ligger i kunskapsintensivt arbete. Vi kostar tydligen för mycket för att producera och förädla på arbetsplatser som inte kräver utbildning, och av denna anledning ska vi istället konkurrera med hjärna. För vissa framstår det till och med som att en dylik utveckling skulle kunna generera mer intäkter eftersom att värdet på den specialiserade produktionen skulle vara större.

Visst är det så att det ligger en del i resonemanget som förs fram, men likt alla sociala tankescheman bygger det på förenklingar som blundar för de nödvändiga faktorer som låter sig göras gällande i verkligheten utanför teoribygget.

För det första är det som så att bara för att specialiserad produktion kan ge mer värde betyder inte det att argumentet kan användas gång på gång i evighet. Det finns rimligen vissa gränser för då det inte längre låter sig göras gällande. Likaså betyder inte det sunda i resonemanget att råvaruproduktion och enkel förädling slutar att vara nyttig. Tvärtom är det naturligtvis som så att det mesta av det människor dagligen konsumerar bygger på tämligen enkla processer som inte kräver teoretisk utbildning.

För det andra bortser teorin från att väldigt många människor inte platsar på en kunskapsintensiv arbetsmarknad. De har varken förmågan eller motivationen till att tröska igenom år efter år på en högskola, och om de ändå gör det blir resultatet magert. Enbart skrivbordsmänniskor som har väldigt liten erfarenhet av att träffa olika slags människor har svårt att förstå denna självklarhet. Vidare blundar teorin för det faktum att de länder vi ska konkurrera med också har en mängd olika universitet med högt motiverade studenter.

För det tredje saknar många av de säten som byggts upp för så kallad högre utbildning (med tillhörande överdimensionerad administration) den nivå som efterfrågas och dessutom bedriver de i vissa fall låtsasutbildningar. Som nämnts tidigare är detta på intet sett ett argument mot humanistisk utbildning, men snarare mot bristen på förståelse för den kontext som krävs för dylik. Många av de som går dessa utbildningar kommer i mycket liten utsträckning att anställas för andra pengar än offentliga och ska därmed tävla om resurser som borde gå till annat. Dessutom är vissa av institutionerna ideologifabriker och ger mycket lite, om alls någon, humanistisk bildning. Studenterna kommer inte nämnvärt att ha det kunskapsteoretiska djup som är att förvänta av en akademiker - och som faktiskt skulle kunna vara en konkurrensfördel utöver att det självfallet har ett värde i sig själv.

Anledningen till att vi kostar för mycket beror delvis på lönenivåer som byggts upp under en tid då västvärlden ensamt höll i spakarna och vi slapp konkurrens utifrån, men det beror i hög grad också på att mängden administration och byråkrati ökat till ohållbart höga nivåer. Detta inte minst i den offentligt finansierade sektorns byråkratikluster stat-landsting-kommun, vilken i vissa fall verkar ha fått till uppdrag att öka i kvantitet när arbetsplatserna i den icke-offentligt finansierade sektorn uteblivit. De som inte ser det orimliga i en sådan kalkyl har naturligtvis glömt vad som betalar och vad som kostar, samt hur hela processen leder till ytterligare omkostnader med minskad konkurrenskraft och därmed också minskade statsintäkter som följd. Vill man få skutan på rätt köl kan man inte önska bort de reformer som faktiskt krävs.

Det finns många bruksorter med produktion och förädling och det finns en provins som brukar jord och skog, vilket därmed ger riktig tillväxt och näring åt en stor mängd administrativ personal samt teoretiskt skolade proffstyckare innanför tullarna. Men eftersom få verkar vilja jobba på riktigt, alternativt under kombination av a-kassa och studiemedel alltför länge hållits borta från arbetslivet för att orka med detsamma, importerar flera av dessa basindustrier arbetskraft. Det här bör man hålla in mente när man klagar på att alla inte genomför gymnasial utbildning och att mer resurser borde sättas in för att åstadkomma detta. Det nobla syftet att undvika att dessa människor hamnar i livslångt utanförskap misslyckas eftersom den bakomliggande analysen inte når dit skon faktiskt klämmer. Felslutet blir uppenbart när man betänker att 9-årig grundskola i många tillfällen är mer än nog och att alla inte kan pressas in i den mall som kallas kunskapsintensiv. Då är det bättre att man lär sig jobba, måhända som lärling, och senare har möjligheten för att eventuellt komplettera. Det är nämligen motivation, inre styrka och driftighet som skapar storheter, lång utbildning kan om allt vill sig väl högst vara en hjälp på vägen.

Jens Juel (1745-1802). Den sildige aften efter solens nedgang. Tusmørke./A late evening after sunset. Twilight.

Ge ansvaret tillbaka till medborgarna

I det senaste numret av Det Konservative Folkepartis medlemsblad Politisk Horisont skriver partiordförande Lars Barfoed insiktsfullt i ledaren:

"Det borde vara en mänsklig rättighet att ha ansvar för sitt eget liv. Som medborgare och familj bör man fritt kunna fatta beslut och själv stå till ansvar för dessa, också om det inte nödvändigtvis är till gagn för ens hälsa, ekonomiska förmåga, personliga renommé eller andra grunder som ett flertal i den lagstiftande församlingen anser felaktigt eller oförnuftigt. Det avgörande måste vara att man inte handlar på sätt som går ut över andra eller deras rätt till samma frihet."

"Men vi lever i en tid där samfundets moraliserande och inte minst regeringens längtan till reglering i hög grad hotar med att ta ansvaret från medborgarna."

"Partierna i den sittande röda regeringen har planer om att reglera medborgarnas liv mer än någonsin. Detta eftersom att de själva anser att de har receptet på det goda livet."

Mot slutet av ledaren skriver Barfoed:

"Det är på tiden att vi sätter stopp för denna utveckling. Det behövs en uppgörelse med den överdrivna regleringen. Vi måste påbörja en frihetsprocess där ansvaret och det fria valet åter ges till medborgarna."

När jag jämför med hur debatten låter i Sverige, tyvärr också hos de sittande borgerliga partierna, kan jag ibland slås över hur det verkar saknas en tydlig dimension i det politiska spektrat. Vem i Sverige säger det Lars Barfoed säger och varför framstår det stundtals som att de som sitter på makten tycks behöva bekräfta sin position genom att göra fler snarare än färre problem till statens?

Metastaserande stat och självgödande byråkrati

I en färsk CNBC-intervju med Nassim Nicholas Taleb uttrycker denne starkt stöd för Ron Paul i nomineringen till det amerikanska presidentvalet. Taleb identifierar fyra huvudsakliga problem som USA står inför och som alla bidrar till ökande budgetunderskott och skuldsättning. Den ansedda epistemologen är inte speciellt försynt när han tar till orda om metastaserande statsbildning med självgödande byråkrati. Vidare liknar han Ron Pauls adresserande av de fundamentala och strukturella aber nationen (och hela västvärlden) står inför med kemoterapi, i motsättning till alla andra kandidaters försök med ytterligare smärtstillande. Å andra sidan har han fog för det han säger och formulerar själv att man slösar inte med framtida generationers pengar.

På vår sida Atlanten gillar vi att behandla vuxna människor som små barn. Det övervägs EU-regler om att byggjobbare ska använda läppcerat. I Danmark gav Fødevarestyrelsen en juicekedja en sur smiley (fråga inte ens!) för att de har juiceblandningar med namn i stil med Go Away Doc, trots att dryckerna intet kurerar. Detta föranledde någon att poängtera att dryckjomet White Russian inte har ryssar i sig och Svensk pølseret är utan svenskar. Fødevarestyrelsen tog en paus och det senaste är att de lutar åt att dra tillbaka sin sura smiley (betänk antalet skattefinansierade arbetstimmar till detta äventyr!). I Sverige föreslås det att alla förskolor ska ha en genuspedagog för att fostra barnen efter statliga direktiv. Eftersom begreppet "högskola" har devalverats till "skattefinansierad idologifabrik utan förankring till akademisk tradition", där alla dessa genuspedagoger utbildas, ska de rimligen ingå som nya nödvändiga kuggar i statsförvaltningen. Detta är enbart få exempel, men det visar på världsbilden i byråkratiklustret stat-landsting-kommun. Bakom den nödvändiga administrationen av polismakt och civilförsvar, skola, vård och infrastruktur, återfinns lager av "kvalitet och koordination" som konkurrerar om resurserna.

Men det som möjligen är än mer bekymmersamt är att det verkar regera en föreställning om att det är legitimt att från politiskt håll styra andra människors liv. Är det för att kunna upprätthålla en allt för dyr välfärdsstat som detta krävs, eller möjligen för att det finns en bakomliggande föreställning av att skapa den perfekta människan? Såframt det är för att den moderna medborgaren är såpass curlad att hon är oförmögen att se konsekvenserna av sitt eget leverne är faktiskt lösningen färre regler så att hon får skinn på näsan och odlar egen analytisk förmåga. I ett scenario där detaljstyrning ersätter sunt förnuft och denna detaljstyrning levereras från skrivbordsplaner för att passa in i den sociale ingenjörens teoribygge är det för länge sedan akut angeläget att begränsa statens domäner. Erfarenhet går före ideologi. Familjer, vuxna människor och lokalsamhällen är nämligen därur samhället växer - inte tvärtom. Faktiskt kan man argumentera för att individens egen vilja och förmåga att ta ansvar minskar när någon annan antas ta hand om det (vilket i sin tur gärna försvinner mellan stolarna bland allt pappersvänderiet).

Ifall vi haft ett magiskt ymnighetshorn hade vi inte haft några ekonomiska problem med att ha den offentliga sektorn som motor för tillväxten av nya jobb, men vi har tack och lov inga trollkonster och alltså är det Herr Taleb (och Dr Paul) uttrycker till dels högst relevant också för oss. Repetitio est mater studiorum: Antalet anställda i den betalande, den icke-offentliga sektorn, har inte ökat sedan 1950. Prioriteringarna borde snarare ligga på att ha balans i budgeten och produktion av (ett tydligt avgränsat antal) offentliga tjänster snarare än politiskt motiverad byråkrati. Den sociala ingenjören borde börja snacka med folk istället för att sitta på kammaren, helst över ett par öl för att kunna slappna av och därefter skaffa nytt jobb.

Källa: Ingen tillväxt av privata jobb sedan 1950 (Ekonomifakta)

Beyond outsourcing

I have the past months been occupied with renovating our recently purchased home, moving into it and most importantly, been busy with paternity leave. Hence it has been less of time for political commenting. Despite having had my head into carpentry and other handicraft, the mind has gotten a decent dose of what it craves. Some time ago, included with an issue of The Economist, I received a copy of the Ernst & Young publication Performance Preview, and a title caught my attention: Why manufacturing matters.

The article refers to studies claiming that as production has been outsourced, a widening knowledge gap has emerged because Western companies have failed to recognise the symbiotic relationship between research & development and the manufacturing process. These are constantly evolving and are thus intertwined, which can make outsourcing cheaper in the short term, but is also a good way of teaching your competitors. A quote is highlighted:

"New studies suggest that the decision to outsource your manufacturing capability may permanently impair your ability to innovate."

D'oh! I told you so. That is simple logic for any thinking person, no studies were necessary if the ideas had been rationally contemplated in the first place. Social engineering is dumb and evil also when it is called economic theorising.

Not only does the revenues diminish as production and refining move elsewhere, making it harder to maintain balance of trade and have the state deliver the goods in those areas where it is supposed to. The shift of power, especially as the inner strength of those brought up pampered often tend to be impaired, will obviously follow the means of production eastbound (no worries, I just like to paraphrase Karl Marx every now and then, despite being something of a liberal conservative).

Hopefully this predicament of ours will call for economic realism where we finally return to calling a spade by no other name than a spade. When looking at the coverage of fiscally sober Ron Paul in the Republican Party presidential primaries on the other side of the Atlantic pond, it looks like we still have got a long way ahead of us. A head in the sand still seems like a valid option for oh too many.

Flytt- och renovationsstök

Det råder för närvarande oordning eftersom familjen har köpt hus på Tåsinge i det Sydfynska Öhavet, inte särskilt långt från var den Malmöfödda löjtnanten Sixten Sparre ligger begravd bredvid sin cirkusprinsessa Elvira Madigan. Det är i nuläget god prutmån på den danska bostadsmarknaden och då den Forsberg-Gillvingska boningen kräver lite händighet innan allt är färdigställt, betraktar undertecknad inköpet som ett riktigt kap. Särskilt när man betänker att det ligger ute på landet i gångavstånd till havet, nära Svendborg och en dryg halvtimme från Odense, samt under två timmar från Skåne.


I de nordostliggande skandinaviska provinserna har Bengt Ohlsson rört om en aning i grytorna med en välkomponerad artikel om kulturarbetarna i Sverige, När ska det röda rinna av kulturens fana?. Denna har Lars Anders Johansson kommenterat och åstadkommit en läsvärd och stringent analys, Förståeligt att kulturarbetare inte vill vara höger:

Under den borgerliga renässans som följde på löntagarfondsstriden i början av 80-talet lämnade borgerligheten den humanistiska grundsyn som alltid varit kärnan i dess identitet bakom sig. Istället för bildning och kultur som grund för individens utveckling blev ekonomisk tillväxt ett självändamål. En historisk ironi är att man därmed tillägnade sig den teknokratiska människo- och samhällssyn som socialdemokratin utvecklat på 50-talet, när man övergivit folkbildningsidealet för den sociala ingenjörskonsten. Yuppieerans nya borgerlighet visade föga intresse för kulturella frågor. Något som ytterligare distanserade dem från en redan skeptisk kultursektor.

Undertecknad applåderar.

Samtidigt här i Danmark har det parti som så ofta beskrivs som högerextremt i svenska medier, nämligen Dansk Folkeparti, gjort gemensam sak med socialistkommunistiska Enhedslisten. Den sittande vänsterregeringen vill nämligen förnuftigt nog sänka skatten på arbete, vilket skulle göra landet mer konkurrenskraftigt och på detta sätt få fler anställda i den närande sektorn för att uppnå större realintäkter till den offentliga kassan. Varken ytterlighetsvänstern eller Dansk Folkeparti, båda kända som ekonomiska analfabeter, vill däremot gå med på att konsekvensen av en dylik skattesänkning innebär att de som inte arbetar inte får sänkt skatt. Observera att detta inte är ett skämt. Naturligtvis kan det tolkas som en jakt på billiga poänger, vilket kännetecknar populistiska partier, men under alla omständigheter sätter det spik i kistan för föreställningen att DF är ett borgerligt parti på högersidan av den politiska skalan. De är rimligen ett vänster-mittenparti av gammaldags socialdemokratisk modell som samtidigt förespråkar en väldigt stram invandringspolitik.

Nåväl, en mycket läsvärd och nyanserad kommentar presterade Bent Winther häromdagen i diskussionen om det ohållbara antalet i passiv försörjning: Tre forklaringer på hvorfor over halvdelen er på overførsler, och konkluderar sunt att alla tre förklaringsmodeller innehåller en del av sanningen.