Under ett par lediga timmar av stilla vredesmod tillbringade jag söndagsförmiddagen med att författa artikeln som borde ha skrivits för länge sedan: Svensk brist på fason fjärmar oss från nordisk gemenskap ligger nu ute till publik beskådan.
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Johan Christian Dahl (1788-1857) Stensætning ved vintertide/Megalith Grave in Winter (Museum der Bildenden Künste, Leipzig).
Wednesday, May 25, 2011
Monday, May 16, 2011
Carl Gustaf Gilbert Hamilton
av Jan Guillou
Under hösten läste jag till den ämbetsexamen som efter avklarande gjorde det möjligt för mig att svära läkareden. Av denna anledning var det litterära fördjupandet satt på intermission till fördel för mindre krävande men ändock spännande kioskkrimi. Eftersom de starka könsmaktsnormer och osynliga strukturer som präglar vårt samhälle kräver att varje man av svensk börd borde kunna hänvisa till Hamilton-serien för att inte vara the odd man out på fredagsaftonens stillasittande begivenheter bestämde jag mig för att läsa denna av Jan Guillou berömda dekalogi. Ehuru ska det understrykas att följetongen inte faller in under genren kriminalromaner, ty Hamilton är spion.
Guillou och jag är tämligen långt från varandra vad gäller politisk ideologi. Möjligen har vi det surgubbiga gemensamt, samt att vi båda inser att stadsbor är handikappade när det handlar om att klara sig i verkligheten. Men politiskt anser jag att han är fast i djupa teoretiska träsk som jag menar gör politiken världsfrånvänd och som idag fortfarande hänger som ett ok över svensk politik.
Inte desto mindre vurmade jag i en period av mina tonår för eftermälet av Majrevolten 1968 och fördjupade mig i den lek med idéer som Daniel Cohn-Bendit, Cornelius Castoriadis, Simone de Beauvoir, Murray Bookchin, Jean-Paul Sartre hade vidareutvecklat från tidigare anarkistiska och socialistiska teoretiker. Jag läste till och med igenom grundkursen i marxistisk politisk ekonomi i små blåa häften. Främst uppskattade jag dock de gamla utopistiska tänkarna, innan skismen mellan liberalism och socialism, såsom Charles Fourier och Henri de Saint-Simon. Naturligtvis diskuterade jag dessa idéer med begeistring och fick därför inblick i de fickor av primärt ekologiska anarkister och liknande som gömmer sig i fickor och hålrum runtom i staden.
Av denna anledning är den världsbild som döljer sig i Hamiltons bakgrund i Clarté för mig inte helt okänd. Även om jag naturligtvis på intet sätt innehar Guillous expertis, är de konflikter med diverse socialistiska kontrahenter något jag trots allt har lite inblick i. Desto mer komiskt blir det därför i min mening när man hör Guillou debattera politik idag, eftersom att han står fast i orealistiska övertygelser, i alla fall om man vill förvalta välfärd. Men så ska man komma ihåg att han tillhör den aristokrati som utgör en generation uppvuxen i Sverige då ekonomiska spörsmål aldrig behövts ställas, eftersom att västvärlden både ensamt höll i spakarna och hade en industri som betalade allsköns kalas och bakfylla. När hans generation med rätta pratar om curlade unga av idag, vill jag poängtera den vuxengeneration som tillåtit curling och förlitat sig på att en välfärdsstat som vuxit sig ohållbart stor ska ta över. När för mycket förvandlas till problem för välfärdsstaten blir medborgaren inte enbart ekonomisk analfabet, jag skulle också vilja använda den marxistiska termen alienerad om dennes tillvaro. Men detta är naturligtvis inget som uppmärksammas som "forskningsämne" på alla de "genusinstitutioner" vilka återfinns i den uppsjö av "högskolor" som uppförts i var och varannan provins. De som sitter på titlarna där vårdar nämligen just sin bakfylla ypperligt genom att devalvera begreppen akademi och universitet.
Nåja, jag ska inte gå vidare med att förklara varför social ingenjörskonst är en frukt av satan och varför politik som byggs på dylika förenklingar är tramsig. Jag tror faktiskt förövrigt att Guillou i viss mån också hade hållit med mig om detta. Däremot ska jag berätta att från och med Coq Rouge till och med En medborgare höjd över varje misstanke, som jag nyss lade ifrån mig, har jag satt i mig Guillous litterära figurs förehavande med stor tillfredsställelse. Det ges inblick i författarens egna kval, moraliska som politiska, och detta ger berättelserna tyngd. Vidare är det naturligtvis nöjsamt att följa med i de kommentarer till böckernas respektive samtid som ges, och för egen del uppskattar jag givetvis också den datorhistoria som presenteras. Carl Gustaf Gilbert Hamilton är förvisso en närmast titanisk person, men en mycket god och mänsklig sådan om man bortser från den tämligen grava politiska snedvridning han ärvt från sin skapare. Såvida inte den uppmärksamhetsstörning som följer av teknologiska framsteg och så kallade sociala medier hindrar ungdomar från att läsa en dekalogi idag, är Navy SEAL attackdykaren och underrättelseofficeren amiral Hamilton trots allt en god förebild för unga män och i viss mån också för unga kvinnor.
Coq Rouge (1986), Den demokratiske terroristen (1987), I nationens intresse (1988), Fiendens fiende (1989), Den hedervärdige mördaren (1990), Vendetta (1991), Ingen mans land (1992), Den enda segern (1993), I hennes majestäts tjänst (1994), En medborgare höjd över varje misstanke (1995)
Undertecknad som Gubbdata-karikatyr i Commodore 64-format. Pixlad av grafikern Vanja Utne.
Under hösten läste jag till den ämbetsexamen som efter avklarande gjorde det möjligt för mig att svära läkareden. Av denna anledning var det litterära fördjupandet satt på intermission till fördel för mindre krävande men ändock spännande kioskkrimi. Eftersom de starka könsmaktsnormer och osynliga strukturer som präglar vårt samhälle kräver att varje man av svensk börd borde kunna hänvisa till Hamilton-serien för att inte vara the odd man out på fredagsaftonens stillasittande begivenheter bestämde jag mig för att läsa denna av Jan Guillou berömda dekalogi. Ehuru ska det understrykas att följetongen inte faller in under genren kriminalromaner, ty Hamilton är spion.
Guillou och jag är tämligen långt från varandra vad gäller politisk ideologi. Möjligen har vi det surgubbiga gemensamt, samt att vi båda inser att stadsbor är handikappade när det handlar om att klara sig i verkligheten. Men politiskt anser jag att han är fast i djupa teoretiska träsk som jag menar gör politiken världsfrånvänd och som idag fortfarande hänger som ett ok över svensk politik.
Inte desto mindre vurmade jag i en period av mina tonår för eftermälet av Majrevolten 1968 och fördjupade mig i den lek med idéer som Daniel Cohn-Bendit, Cornelius Castoriadis, Simone de Beauvoir, Murray Bookchin, Jean-Paul Sartre hade vidareutvecklat från tidigare anarkistiska och socialistiska teoretiker. Jag läste till och med igenom grundkursen i marxistisk politisk ekonomi i små blåa häften. Främst uppskattade jag dock de gamla utopistiska tänkarna, innan skismen mellan liberalism och socialism, såsom Charles Fourier och Henri de Saint-Simon. Naturligtvis diskuterade jag dessa idéer med begeistring och fick därför inblick i de fickor av primärt ekologiska anarkister och liknande som gömmer sig i fickor och hålrum runtom i staden.
Av denna anledning är den världsbild som döljer sig i Hamiltons bakgrund i Clarté för mig inte helt okänd. Även om jag naturligtvis på intet sätt innehar Guillous expertis, är de konflikter med diverse socialistiska kontrahenter något jag trots allt har lite inblick i. Desto mer komiskt blir det därför i min mening när man hör Guillou debattera politik idag, eftersom att han står fast i orealistiska övertygelser, i alla fall om man vill förvalta välfärd. Men så ska man komma ihåg att han tillhör den aristokrati som utgör en generation uppvuxen i Sverige då ekonomiska spörsmål aldrig behövts ställas, eftersom att västvärlden både ensamt höll i spakarna och hade en industri som betalade allsköns kalas och bakfylla. När hans generation med rätta pratar om curlade unga av idag, vill jag poängtera den vuxengeneration som tillåtit curling och förlitat sig på att en välfärdsstat som vuxit sig ohållbart stor ska ta över. När för mycket förvandlas till problem för välfärdsstaten blir medborgaren inte enbart ekonomisk analfabet, jag skulle också vilja använda den marxistiska termen alienerad om dennes tillvaro. Men detta är naturligtvis inget som uppmärksammas som "forskningsämne" på alla de "genusinstitutioner" vilka återfinns i den uppsjö av "högskolor" som uppförts i var och varannan provins. De som sitter på titlarna där vårdar nämligen just sin bakfylla ypperligt genom att devalvera begreppen akademi och universitet.
Nåja, jag ska inte gå vidare med att förklara varför social ingenjörskonst är en frukt av satan och varför politik som byggs på dylika förenklingar är tramsig. Jag tror faktiskt förövrigt att Guillou i viss mån också hade hållit med mig om detta. Däremot ska jag berätta att från och med Coq Rouge till och med En medborgare höjd över varje misstanke, som jag nyss lade ifrån mig, har jag satt i mig Guillous litterära figurs förehavande med stor tillfredsställelse. Det ges inblick i författarens egna kval, moraliska som politiska, och detta ger berättelserna tyngd. Vidare är det naturligtvis nöjsamt att följa med i de kommentarer till böckernas respektive samtid som ges, och för egen del uppskattar jag givetvis också den datorhistoria som presenteras. Carl Gustaf Gilbert Hamilton är förvisso en närmast titanisk person, men en mycket god och mänsklig sådan om man bortser från den tämligen grava politiska snedvridning han ärvt från sin skapare. Såvida inte den uppmärksamhetsstörning som följer av teknologiska framsteg och så kallade sociala medier hindrar ungdomar från att läsa en dekalogi idag, är Navy SEAL attackdykaren och underrättelseofficeren amiral Hamilton trots allt en god förebild för unga män och i viss mån också för unga kvinnor.
Coq Rouge (1986), Den demokratiske terroristen (1987), I nationens intresse (1988), Fiendens fiende (1989), Den hedervärdige mördaren (1990), Vendetta (1991), Ingen mans land (1992), Den enda segern (1993), I hennes majestäts tjänst (1994), En medborgare höjd över varje misstanke (1995)
Undertecknad som Gubbdata-karikatyr i Commodore 64-format. Pixlad av grafikern Vanja Utne.
Labels:
fiction,
humour,
politics,
reviews,
skandinaviska (Scandinavian)
Sunday, May 01, 2011
Det där med produktionsmedel
Så här till första maj lite idédebatt på Newsmill om den arbetande klassen som betalar välfärdsstaten, samt en förhoppning om en ökad allmän insikt i hur det gemensamma finansieras: De offentliganställdas inkomst borde vara obeskattad nettolön.
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Johan Thomas Lundbye (1818-1848) Åben egn i det nordlige Sjælland/Open Country in North Zealand (Statens Museum for kunst, Copenhagen).
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Johan Thomas Lundbye (1818-1848) Åben egn i det nordlige Sjælland/Open Country in North Zealand (Statens Museum for kunst, Copenhagen).
Subscribe to:
Posts (Atom)