Friday, April 27, 2012

Tydliggörande om sociala angelägenheter

På bakgrund av allmän oro i supporterskaran kommer här ett klargörande av mer enkel karaktär, som på så vis lämpar sig för slagord och dylikt:

Nej, jag är inte själslig motståndare till genusivrare och feminister. Liksom jag avskyr genuin rasism är dålig behandling  av medmänniskor på bakgrund av fördomar något som ska angripas av envar medborgare. Vidare är jag medveten om att vissa språk har neutrala pronomen, vilka skulle kunna motsvaras av ett hen på det svenska språket.

Däremot motsätter jag mig skarpt trosuppfattningen att man kan förvandla dessa typer av sociala frågor till något som politiskt ska styras uppifrån. Liknande experiment har försökts gång på gång i olika typer av regimer världen över, och hör och häpna, det är inte något som fungerar. Förändringar av den här typen sköts inte medelst ideologisk politik, men av att idéer och föreställningar samtalas mellan människor. Faktiskt argumenterar jag för att en kombination av lågt till tak i offentlig debatt, vilket är tillfället i Sverige, kombinerat med diverse påbud från sociala ingenjörer, i själva verket utgör ett hinder för sunt samhällsklimat på dessa områden.

Idag tillåts våra folkvalda vinna billiga poänger genom att skenbart göra något i form av att tillsätta en utredning eller lyssna på en "genusexpert", vars krav på evidens förövrigt är fullständigt skiljt från riktig vetenskap. På så vis kan alla känna sig glada över att något har åstadkommits, av någon annan. Man bortser då från att sociala frågor löses just av att man är social. Följaktligen slipper man också att inse att när tankar stöts och blöts i verkligheten, uppstår något annat än den vackra teori man lärt sig eller funderat fram. Alltså, analysen är direkt felaktig och en konsekvens är att politikerföraktet ökar eftersom det inte är några gökar i Stockholm som egentligen styr dessa angelägenheter. Samtidigt är det ett reellt sakförhållande att skattepengarna istället skulle kunna användas till saker som de facto är statens domäner.

Michael Ancher (1849-1927) Vil han klare pynten?/Will he round the point? (1885)

Friday, April 20, 2012

Vad beträffar kunskapsintensivitet

Något som ofta gör sig gällande i debatten är att våra framtida intäkter ligger i kunskapsintensivt arbete. Vi kostar tydligen för mycket för att producera och förädla på arbetsplatser som inte kräver utbildning, och av denna anledning ska vi istället konkurrera med hjärna. För vissa framstår det till och med som att en dylik utveckling skulle kunna generera mer intäkter eftersom att värdet på den specialiserade produktionen skulle vara större.

Visst är det så att det ligger en del i resonemanget som förs fram, men likt alla sociala tankescheman bygger det på förenklingar som blundar för de nödvändiga faktorer som låter sig göras gällande i verkligheten utanför teoribygget.

För det första är det som så att bara för att specialiserad produktion kan ge mer värde betyder inte det att argumentet kan användas gång på gång i evighet. Det finns rimligen vissa gränser för då det inte längre låter sig göras gällande. Likaså betyder inte det sunda i resonemanget att råvaruproduktion och enkel förädling slutar att vara nyttig. Tvärtom är det naturligtvis som så att det mesta av det människor dagligen konsumerar bygger på tämligen enkla processer som inte kräver teoretisk utbildning.

För det andra bortser teorin från att väldigt många människor inte platsar på en kunskapsintensiv arbetsmarknad. De har varken förmågan eller motivationen till att tröska igenom år efter år på en högskola, och om de ändå gör det blir resultatet magert. Enbart skrivbordsmänniskor som har väldigt liten erfarenhet av att träffa olika slags människor har svårt att förstå denna självklarhet. Vidare blundar teorin för det faktum att de länder vi ska konkurrera med också har en mängd olika universitet med högt motiverade studenter.

För det tredje saknar många av de säten som byggts upp för så kallad högre utbildning (med tillhörande överdimensionerad administration) den nivå som efterfrågas och dessutom bedriver de i vissa fall låtsasutbildningar. Som nämnts tidigare är detta på intet sett ett argument mot humanistisk utbildning, men snarare mot bristen på förståelse för den kontext som krävs för dylik. Många av de som går dessa utbildningar kommer i mycket liten utsträckning att anställas för andra pengar än offentliga och ska därmed tävla om resurser som borde gå till annat. Dessutom är vissa av institutionerna ideologifabriker och ger mycket lite, om alls någon, humanistisk bildning. Studenterna kommer inte nämnvärt att ha det kunskapsteoretiska djup som är att förvänta av en akademiker - och som faktiskt skulle kunna vara en konkurrensfördel utöver att det självfallet har ett värde i sig själv.

Anledningen till att vi kostar för mycket beror delvis på lönenivåer som byggts upp under en tid då västvärlden ensamt höll i spakarna och vi slapp konkurrens utifrån, men det beror i hög grad också på att mängden administration och byråkrati ökat till ohållbart höga nivåer. Detta inte minst i den offentligt finansierade sektorns byråkratikluster stat-landsting-kommun, vilken i vissa fall verkar ha fått till uppdrag att öka i kvantitet när arbetsplatserna i den icke-offentligt finansierade sektorn uteblivit. De som inte ser det orimliga i en sådan kalkyl har naturligtvis glömt vad som betalar och vad som kostar, samt hur hela processen leder till ytterligare omkostnader med minskad konkurrenskraft och därmed också minskade statsintäkter som följd. Vill man få skutan på rätt köl kan man inte önska bort de reformer som faktiskt krävs.

Det finns många bruksorter med produktion och förädling och det finns en provins som brukar jord och skog, vilket därmed ger riktig tillväxt och näring åt en stor mängd administrativ personal samt teoretiskt skolade proffstyckare innanför tullarna. Men eftersom få verkar vilja jobba på riktigt, alternativt under kombination av a-kassa och studiemedel alltför länge hållits borta från arbetslivet för att orka med detsamma, importerar flera av dessa basindustrier arbetskraft. Det här bör man hålla in mente när man klagar på att alla inte genomför gymnasial utbildning och att mer resurser borde sättas in för att åstadkomma detta. Det nobla syftet att undvika att dessa människor hamnar i livslångt utanförskap misslyckas eftersom den bakomliggande analysen inte når dit skon faktiskt klämmer. Felslutet blir uppenbart när man betänker att 9-årig grundskola i många tillfällen är mer än nog och att alla inte kan pressas in i den mall som kallas kunskapsintensiv. Då är det bättre att man lär sig jobba, måhända som lärling, och senare har möjligheten för att eventuellt komplettera. Det är nämligen motivation, inre styrka och driftighet som skapar storheter, lång utbildning kan om allt vill sig väl högst vara en hjälp på vägen.

Jens Juel (1745-1802). Den sildige aften efter solens nedgang. Tusmørke./A late evening after sunset. Twilight.

Thursday, April 19, 2012

Ge ansvaret tillbaka till medborgarna

I det senaste numret av Det Konservative Folkepartis medlemsblad Politisk Horisont skriver partiordförande Lars Barfoed insiktsfullt i ledaren:

"Det borde vara en mänsklig rättighet att ha ansvar för sitt eget liv. Som medborgare och familj bör man fritt kunna fatta beslut och själv stå till ansvar för dessa, också om det inte nödvändigtvis är till gagn för ens hälsa, ekonomiska förmåga, personliga renommé eller andra grunder som ett flertal i den lagstiftande församlingen anser felaktigt eller oförnuftigt. Det avgörande måste vara att man inte handlar på sätt som går ut över andra eller deras rätt till samma frihet."
"Men vi lever i en tid där samfundets moraliserande och inte minst regeringens längtan till reglering i hög grad hotar med att ta ansvaret från medborgarna."
"Partierna i den sittande röda regeringen har planer om att reglera medborgarnas liv mer än någonsin. Detta eftersom att de själva anser att de har receptet på det goda livet."

Mot slutet av ledaren skriver Barfoed:
"Det är på tiden att vi sätter stopp för denna utveckling. Det behövs en uppgörelse med den överdrivna regleringen. Vi måste påbörja en frihetsprocess där ansvaret och det fria valet åter ges till medborgarna."

När jag jämför med hur debatten låter i Sverige, tyvärr också hos de sittande borgerliga partierna, kan jag ibland slås över hur det verkar saknas en tydlig dimension i det politiska spektrat. Vem i Sverige säger det Lars Barfoed säger och varför framstår det stundtals som att de som sitter på makten tycks behöva bekräfta sin position genom att göra fler snarare än färre problem till statens?

Sunday, April 01, 2012

Metastaserande stat och självgödande byråkrati

I en färsk CNBC-intervju med Nassim Nicholas Taleb uttrycker denne starkt stöd för Ron Paul i nomineringen till det amerikanska presidentvalet. Taleb identifierar fyra huvudsakliga problem som USA står inför och som alla bidrar till ökande budgetunderskott och skuldsättning. Den ansedda epistemologen är inte speciellt försynt när han tar till orda om metastaserande statsbildning med självgödande byråkrati. Vidare liknar han Ron Pauls adresserande av de fundamentala och strukturella aber nationen (och hela västvärlden) står inför med kemoterapi, i motsättning till alla andra kandidaters försök med ytterligare smärtstillande. Å andra sidan har han fog för det han säger och formulerar själv att man slösar inte med framtida generationers pengar.

På vår sida Atlanten gillar vi att behandla vuxna människor som små barn. Det övervägs EU-regler om att byggjobbare ska använda läppcerat. I Danmark gav Fødevarestyrelsen en juicekedja en sur smiley (fråga inte ens!) för att de har juiceblandningar med namn i stil med Go Away Doc, trots att dryckerna intet kurerar. Detta föranledde någon att poängtera att dryckjomet White Russian inte har ryssar i sig och Svensk pølseret är utan svenskar. Fødevarestyrelsen tog en paus och det senaste är att de lutar åt att dra tillbaka sin sura smiley (betänk antalet skattefinansierade arbetstimmar till detta äventyr!). I Sverige föreslås det att alla förskolor ska ha en genuspedagog för att fostra barnen efter statliga direktiv. Eftersom begreppet "högskola" har devalverats till "skattefinansierad idologifabrik utan förankring till akademisk tradition", där alla dessa genuspedagoger utbildas, ska de rimligen ingå som nya nödvändiga kuggar i statsförvaltningen. Detta är enbart få exempel, men det visar på världsbilden i byråkratiklustret stat-landsting-kommun. Bakom den nödvändiga administrationen av polismakt och civilförsvar, skola, vård och infrastruktur, återfinns lager av "kvalitet och koordination" som konkurrerar om resurserna.

Men det som möjligen är än mer bekymmersamt är att det verkar regera en föreställning om att det är legitimt att från politiskt håll styra andra människors liv. Är det för att kunna upprätthålla en allt för dyr välfärdsstat som detta krävs, eller möjligen för att det finns en bakomliggande föreställning av att skapa den perfekta människan? Såframt det är för att den moderna medborgaren är såpass curlad att hon är oförmögen att se konsekvenserna av sitt eget leverne är faktiskt lösningen färre regler så att hon får skinn på näsan och odlar egen analytisk förmåga. I ett scenario där detaljstyrning ersätter sunt förnuft och denna detaljstyrning levereras från skrivbordsplaner för att passa in i den sociale ingenjörens teoribygge är det för länge sedan akut angeläget att begränsa statens domäner. Erfarenhet går före ideologi. Familjer, vuxna människor och lokalsamhällen är nämligen därur samhället växer - inte tvärtom. Faktiskt kan man argumentera för att individens egen vilja och förmåga att ta ansvar minskar när någon annan antas ta hand om det (vilket i sin tur gärna försvinner mellan stolarna bland allt pappersvänderiet).

Ifall vi haft ett magiskt ymnighetshorn hade vi inte haft några ekonomiska problem med att ha den offentliga sektorn som motor för tillväxten av nya jobb, men vi har tack och lov inga trollkonster och alltså är det Herr Taleb (och Dr Paul) uttrycker till dels högst relevant också för oss. Repetitio est mater studiorum: Antalet anställda i den betalande, den icke-offentliga sektorn, har inte ökat sedan 1950. Prioriteringarna borde snarare ligga på att ha balans i budgeten och produktion av (ett tydligt avgränsat antal) offentliga tjänster snarare än politiskt motiverad byråkrati. Den sociala ingenjören borde börja snacka med folk istället för att sitta på kammaren, helst över ett par öl för att kunna slappna av och därefter skaffa nytt jobb.
Källa: Ingen tillväxt av privata jobb sedan 1950 (Ekonomifakta)