"En politik för full sysselsättning har stöd hos en majoritet av befolkningen men en arbetslöshetsförsäkring som kan användas utan bortre gräns har det inte. Det är ytterst tvivelaktigt att någon av våra föregångare som samlade in arbetslöshetspremien till de första kassorna skulle kunna föreställa sig möjligheten att leva på kassan utan en bortre gräns."
Med passus som detta framstår Laakso med denna artikel som något så ovanligt i den samtida svenska politiska debatten, som en Socialdemokrat vilken vågar beskriva vänsterns moraliska ras. I en tillvaro där en otalig mängd spörsmål blivit förvandlade till något som behöver utredas och kan kräva sin egen myndighet är det tillfredsställande att sent omsider se en nutida (S)-märkt debattör som inser att detta måste konkurrera med skolan, sjukvården, barnomsorgen, äldrevården, psykvården, och så vidare:
"Att tro att vi godtyckligt kan styra och ställa med andras pengar och egendomar strider emot vår egen idé om egenmakt och skydd för våra rättigheter."
Det är därför Moderaterna idag är Sveriges största parti. De försvarar välfärdsstatens kärna med en verklighetsförankrad beskrivning, deras ideologi hävdar inte "fåniga regleringar för årliga jämställdhetsplaner ända ned till ensamföretag". Dagens vänsterblock har blandat ihop politik med välfärdsstat och detta devalverar begreppen. Tillräckligt många svenskar inser att en hållbar ekonomisk kalkyl är angeläget, just därför att den välfärd som byggts upp på smärtfulla erfarenheter inte är ointressant.
Samtidigt, när tider är svåra och den globala spelplanen är en annan behövs det åter ett mellanmänskligt kitt som både ger och tar. Det är denna fogmassa som en gång utgjorde grunden till varför välfärdsstaten byggdes upp, och av precis den anledningen är det föga troligt att någon som röstade på Socialdemokraterna för femtio år sedan skulle känna sig bekväm med att rösta på samma parti idag. Det är med belåtenhet, jag har efterlyst det, som jag ser Laakso försöka att vända en Atlantångare.