Saturday, November 13, 2010

Sent ska syndaren vakna

Med en tredagars ämbetsexamen i OSCE-form i antågande borde det råda stiltje här. Men för dem som känner mig allt för väl kräver även förberedelserna inför svärandet av grekiska eder andrum. Då är det härligt att kunna ta del av begivenheterna på andra sidan Øresund.

Som en del säkert minns från sommarens eskapader saknades det substans i vänsterblockets ekonomiska analys. Många med mig efterlyste mindre tomma argument och mer realistiska hållningar, men flummerierna staplades på ände och de rödgröna blev därför sin egen gravgrävare. Så sent som några veckor efter valet minns jag att Thomas Östros varnade för en diskussion om vad som är intäkter och utgifter under förespeglingen att detta skapar ett dåligt politiskt klimat. Man behöver inte använda just termerna närande och tärande, men ett ansvarstagande för framtida offentligt finansierad välfärd som blundar för det mest elementära är inget annat än sagor för vuxna.

Därför är det nu socker för skämtlynnet att se Östros faktiskt överväga en verklighetssinnad ekonomisk politik. Fröjden blir ännu större när man minns vad Anders Borg sagt:

"I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat, men däremot i uppfattningar om hur saker hänger ihop och vad som bör göras."

Den största förtvivlans munterhet måste dock återfinnas hos dem med sinnesnärvaro som fortfarande identifierar sig med dagens svenska vänsterblock, och då syftar jag på reaktionerna mot Östros från eget led. Det kan kallas att aktivt vägra sig en mer nykter attityd. (S) förutsättningar för att kunna förvalta en välfärdsstat i en verklighet som är helt annorlunda än bortskämda årtionden av aldrig tidigare skådat ekonomiskt uppsving är stadigt tynande. För att citera Petter Kloke i ett dystert auditorium häromveckan. Kontexten är en föreläsning om nya mediciner inom hematologin som kostar många hundra tusen till flera miljoner per patient och år. Då jag viskar något om behovet av politik som inte önskar hur dyr vård ska betalas, utan istället ger möjlighet för den betalande (icke-offentliga/privata) sektorn att växa för att åstadkomma just detta svarar han:

"Vänsterdrömmen har nog alltid varit en fantasi."

När stämningen ändå är på topp tillåter jag mig att publicera en riktig glädjespridare. Vykortet följde med notan till en lunch på nämnda ställe i San Francisco för snart två år sedan då jag var där med min fru. Nu återfinns det inramat ovanför mitt skrivbord.