Monday, December 24, 2012

Midvinternattens köld är hård

Tomten, en dikt av Viktor Rydberg ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker. 
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Illustrationer av Harald Wiberg. Uppläsare är Torgny Lindgren. 

Thursday, December 06, 2012

On value deterioration

In order for the government to spend money into any stimulus program, it must first pay for it by issuing debt. If the market demands too high an interest rate, possibly because there is an impending risk that the debtor will not pay his bills (the US owing 16 trillion), the central bank can print money (out of thin air) to purchase its own debt. As it seems just now, the American Treasury has no obstacles whatsoever in issuing as much debt it wants, as the Federal Reserve prints money to cover for it:

"It now takes $85 billion in monthly Flow injection from the Fed just to keep the market from collapsing."

Yes Bernanke, monetising the debt is what you call "Quantitative Easing". Dumping currency into the system is a recipe for disaster, making the existing dollars worth less. Devaluation in order to bail out banks, politicians and high standards of living, rather than adapting to reality. Does that really give the impression of being responsible and sound?

Fiat currencies, not backed by gold or silver, can reach a point when their value plummets. The ongoing Keynesian policies have made things worse, and we may well stand on the brink of much worse value destruction than if politics had been more sober in the first place. It had perhaps been unpopular, but it is supposedly the job political leaders get paid do to.

Thursday, November 22, 2012

From dissatisfaction to disdain

Reality has never involved politics and economy having an ability to meet ever-increasing expectations, though many political and economical theorists have for many a decade argued just so. When huge parts of the western workforce was employed non-publicly funded and when industry was in abundance, came wealth and immense state revenue never seen before in the history of mankind. In the intervening time, as judgement was impaired by over-optimism, politics across the spectrum started adapting to the imaginative world views. Gullibility replaced sober administration.

Since reality is not optional, many are now waking up to a world where they have a hard time making ends meet, as they had expected more. Simultaneously a manic generation is retiring, and has become accustomed to the riches described in the paragraph above. Meanwhile some western heads of states claim that the crisis is over, others keep increasing debt and yet more are firing up the money printing press - undermining the very "trust" that has replaced the gold standard.

What any earnest and clear-headed leader with intact morality should do is quite the opposite: Explain how much it costs to run the state's primary undertakings, that it ought to focus on these first rather than granting wishes, and that the country needs to balance budgets - imports and exports, revenue and spending - both because no other country on the planet wants to pay for our standard of living, and because real poverty always hit those at the bottom the hardest. A political leader with dignity would obviously also make clear what hard work it takes to maintain our society and the toil behind building welfare.

Otherwise the people will continue to expect the impossible, why should they not when their chosen leaders cling to it. The contempt for politicians will increase as they cannot in any way keep their promises. Extremism and dark ideologies with utopian commitments will follow.

Laurits Andersen Ring (1854-1933) Landevejen ved Maagenstrup/Road near Maagenstrup (1888).

Friday, November 09, 2012

Om tiltro som møntfod

Det er en smule underligt at nogle klør sig i skægget efter endnu et bankkrak (senest Tønder Bank). Vi har været vidner til den største kreditekspansion nogensinde, egentlig gennem mange årtier, men massivt forstærket gennem 00-erne. Vesten har ikke haft forøgelse i værdi, snarere tværtimod, da produktion og forædling i store træk er flyttet til andre dele af verden. Samtidig trykker banker via nationalbanker nye penge for at alle skal være glade og slippe for at tilpasse sig med rimeligere levestandard tilfølge.

Efterfølgende kommer så hovedpinen. Som resultat af ovennævnte naivitet og økonomiske analfabetisme, skal kommende generationer betale af på de bjerge af gæld man med stor "succes" har fået oparbejdet. Værst er det at der ikke er udsigt til at politikere bliver klogere, de langer til stadighed hjælpe- og kickstartspakker bestående af penge der ikke eksisterer i reel værdi. Lidt som at tisse i bukserne.

Wednesday, November 07, 2012

Dear President Barack Obama

"Congratulations to winning the election. I am sure You will do your best continuing to advocate social progress in the United States of America, and best of luck with it. 
However, the total public debt of your country lies at over US$16 trillion* - a colossal sum! The truth behind all those numbers implies the spending of funds the United States in fact does not have, and it involves indebting future generations rather than living within your means. That is not very socially responsible, is it? 
Your aims are set high, and that is honorable. But politics must never be about what sounds good. A sober constitution is what has made America great and it is what will do so in the time to come.
Again, best of luck President. This was just a short but important reminder on this cheerful day, as the ones worst off are always those hit the hardest by long-term unrealistic economical policies."

It is important to keep in mind that there were candidates in the primaries devoted to actually balancing the budget, and had bold plans for doing so. Mitt Romney was not one of those.

U.S. National Debt Clock
U.S. Public debt on Wikipedia

* "Trillion" in short-scale English speaking countries is a 16 followed by 12 zeros (16 with the exponent 12).

Monday, November 05, 2012

Nyinkommen kokbok

Via nådiga svärmor har »Hemmets kokbok« nått det Forsberg-Gillvingska hushållet. Den är utgiven av Fackskolan För Huslig Ekonomi I Uppsala på P.A. Norstedt & Söners Förlag (Kungliga Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B. Stockholm 1919). Således är boken från perioden innan språket med nödvändighet skulle anpassas till lägsta gemensamma nämnare och snarare i viss mening verkade uppmuntra till den goda fostran som krävs hos oss civiliserade samhällsförvaltare. Huruvida detta kom sig trots kärvare tider, eller på grund av, kan liksom det av undertecknad görs, ofta begrundas.
Förordet inleds med följande mening:
»Hemmets kokbok« är en kokbok för det borgerliga hemmet; den innehåller huvudsakligen vad man kunde kalla god husmanskost, men därjämte även ett ej ringa antal finare, och naturligtvis dyrare, rätter för mera festliga tillfällen.

Det framstår mig riktigt att ett välfungerande kök med tillhörande köksbibliotek kräva denna kokbok. Vid sidan av John Seymours idé- och handbok »Självhushållning« givetvis, allra helst i Bonnierfaktas förstaupplaga med svartvita och bruntonade detaljrika illustrationer.

»Hemmets kokbok« bjuder även på en ordlista. Som ovan nämnt, inte förenkla utan folkbilda:

Thursday, November 01, 2012

Produktion ger värde, inte sedelpressen

Häromveckan publicerade jag tillsammans med Carl Anders Breitholtz och Jost Stricker Jørgensen en dansk version av Återindustrialisering ger framtidstro. Debattartikeln fick heluppslag i Jyllands-Posten och kompletterades med en passande illustration, vilken kan ses som digital faximil här.

Direktlänk (JP) till illustrationsbefriad Genindustrialisering giver fremtidstro.

Thursday, October 11, 2012

Extreme and radical

We live in exciting times when those politicians wanting to stop increasing debt and are demanding governments to live within their means are depicted as radicals and extremists. It may come as a surprise to some, but other countries do not stand in line to pay for our high standards of living. Exporting freshly printed money will not solve anything.

Monday, September 24, 2012

Tilgængelighed, koordination og kontinuitet

Publiceret i dagens udgave af Ugeskrift for Læger (Nr. 39 2012):

Svenske problemer med tilgængelighed

I debatten om primærsektoren i udkantsområder hævdes det, at det lægefaglige arbejde ikke svækkes, hvis man erstatter praktiserende læger med ansatte medarbejdere. Givetvis er sådanne lægehuse med udelukkende lønmodtagere en løsning på problemet, men det er forkert at forestille sig, at en sådan løsning ikke vil medføre omkostninger og forringelser.

I Sverige fungerer det som bekendt på denne måde. Siden reformer for 40 år siden består primærsektoren af vårdcentraler, hvor læger og andet personale er ansat med fast løn. Eftersom tilgængeligheden igennem flere årtier har været markant faldende, er der i den senere tid blevet gennemført reformer, hvor man udsætter vårdcentralerne for konkurrence. Nogle landstingspolitikere har ligeledes forandret honoreringssystemet for at skabe incitament til udredning og behandling. De fleste landsting havde tidligere en høj fast såkaldt kapitationserstatning, blot ved at vårdcentralerne havde patienterne på deres liste, uanset om patienterne blev set eller ej. Honoraret for gennemført lægearbejde var lavt. Gennem disse forandringer i Sverige kan man sikkert forbedre tilgængeligheden en smule, men man når på ingen måde den samme effekt som i Danmark, hvor patientlisterne ejes af lægen.

Når læger investerer i køb af praksis, bliver de bundet geografisk til området. Dette sikrer kontinuitet mellem patient og læge, hvilket skaber langt mere effektive konsultationer end dem, hvor man er nødt til at begynde forfra hver eneste gang. En høj tilgængelighed sammen med kontinuitet er med til at aflaste den meget dyrere sekundære sygehussektor, og for alle indblandede parter er det ofte mere optimalt med hurtig udredning og behandling i primærsektoren. Ud over dette kender lægen mange gange hele familien og er en del af lokalsamfundet, hvilket sandsynligvis er med til at give det skattefinansierede sundhedssystem et ansigt og dermed skabe tillid.

Den geografiske binding indebærer også, at lægen får en meget gunstig koordinerende tovholderfunktion, som slet ikke eksisterer i svensk primærsektor. Ikke bare er dette relevant for at sikre diagnosticering, udredning og henvisning til forskellige dele af sundhedsvæsenet, men patienten ved hele tiden, hvem han eller hun skal henvende sig til ved bekymring for sygdom eller ved opfølgning efter besøg på sygehuset. Nemlig til sin læge, den samme, som for eksempel også kender den medicin, patienten tager, hvad røntgenbillederne har vist, og hvilke tidligere epikriser, der findes. En praktiserende læge med det overordnede blik.

Hvis Danmark får lægehuse med kortvarigt ansatte »stafetlæger«, er der stor risiko for, at alle disse tre parametre: tilgængelighed, koordination og kontinuitet forringes. Hvis dette sker, må den sekundære sygehussektor regne med at trække et tungere læs, og patienterne må regne med den dårligere kvalitet, som dette indebærer. Såfremt man hævder, at det lægefaglige arbejde ikke skulle påvirkes af en forandring af den slags, betyder det formodentlig, at den brugte definition af »lægefaglig« er alt for smal.

Introlæge i almen praksis Jonatan Forsberg-Gillving, Sydfyn.

Monday, September 10, 2012

Återindustrialisering ger framtidstro

Av 27 EU-länder låg Tyskland bäst till 1:a kvartalet 2012 med knappt 8% i ungdomsarbetslöshet. Sämst till låg Spanien med drygt 51% av sin ungdom som arbetslös tätt följt av Grekland, Portugal och Italien. Sverige hamnade i mitten med 23% av de unga som arbetslösa. I juni i år hade den stigit till 28%. Oberoende av läshuvud uppmanas alla att ”utbilda sig”, men för många väntar därefter ytterligare arbetslöshet. Livet rinner undan.

Naivitet och rundgång i systemet
En tillbakablick kastar ljus över scenariot. Stora delar av den europeiska industrin har emigrerat, en utveckling som kom igång i Sverige redan på 1960-talet. Den tvingades fram av ett ständigt stigande kostnadsläge för löner, sociala avgifter, skatter och av överdriven byråkratisk regleringsiver. Många industrier lades ner och hela branscher såg en ljusare framtid i Sydostasien, Kina, Indiska halvön och Brasilien. Sent omsider förstår allt fler att vi inte längre varken är herrar på täppan eller har de resurser som många sett som självklara.

I dag har bara 20% av den svenska arbetskraften sin inkomst från industrin. För att erbjuda försörjning till privatpersoner i gapet efter de förlorade jobben har den skattefinansierade offentliga sektorn expanderat svulstartat. Utöver detta har en flora vuxit fram av jobbskapande åtgärder och projekt för arbetslösa, varav de flesta initiativ saknar förankring i konkret ekonomisk verklighet. Beskattning av offentliganställda innebär enbart att skattemedel flyttas runt i systemet, alltså en rundgång utan reella intäkter.

Samtidens politik domineras av naiva önskelistor och en satsning på högteknologisk exportindustri och tjänsteexport, blind både för det faktum att forskning och utveckling givetvis följer produktionen och förädlingen utomlands och att länderna vi konkurrerar med också har starkt motiverade och duktiga studerande. Dessutom borde det vara uppenbart för envar tänkande att många av de arbetsföra inte passar i kunskapsintensiv produktion.

Återindustrialisering ger arbete åt massorna
Det är genom att de många är anställda i den icke-offentligt finansierade sektorn som realintäkter säkras, även till staten. Det privata näringslivet kan skapa verklig och stark industriell tillväxt, en dynamisk internationell och inhemsk handel, en tjänstesektor som fyller en naturlig funktion utan draghjälp av politiskt styrda och dyra skattefinansierade projekt.

För välstånd i väst krävs således att vi drastiskt tänker om. Industrins konkurrenskraft är en förutsättning för välfärden. Våra löner, lönebikostnader och skatter är på en alldeles för hög nivå i förhållande till våra konkurrentländer. Dessutom är det nödvändigt med en hälsosam bantning av den oerhört kostsamma offentliga sektorn, som är i ett akut svällande tillstånd med lager på lager av byråkrati beträffande allsköns uppgifter egentligen hemmahörande i den mellanmänskliga sfären.

Till skillnad från högteknologisk industri och tjänsteexport pressar basindustri ner arbetslösheten. Med industrierna följer också den know-how, forskning och utveckling som är knuten därtill. Industriell mångfald reducerar beroendet av ett litet antal storföretag och ger möjlighet för fler företag att växa.

Verklighetsanpassning - inte lånebubblor som spricker
Ekonomiska resurser till statens primära åtaganden måste säkras, härunder skola, samhällsskydd, polis- och rättsapparat, infrastruktur och försvar. Vad gäller resurser till en moraliskt förpliktande gemensamt finansierad välfärdsstat ska dessa gå till produktion av välfärd sjuk- och primärvård, skydd för barn som far illa, kortvarig basinkomst mellan jobb, och så vidare  inte till pappersvänderi. Ett starkare civilsamfund är under alla omständigheter den långsiktiga och verkliga garanten för hållbar välfärd.

Eftersom att inga av de stora tillväxtländerna står i kö för att betala för västvärldens höga levnadsnivå måste vårt löneläge underordnas vår produktivitet. Med sänkta skatter som följd av minskade offentliga utgifter kan fler leva på sin lön. Samtidigt tvingas de finansiella aktörernas patologiska beroende av billiga och nytryckta pengar bort, och både individer och stater inser att sparande kommer före investering. Politiken kommer på så vis inte längre att handla om att lyssna till teoretiskt skolade siare som tävlar om att låta bra, men om sunt förnuft och om vad som faktiskt fungerar. Ruset har lagt sig.

Debattartikeln är författad tillsammans med civilekonom och entreprenör Carl Anders Breitholtz.

Tuesday, August 28, 2012

On the invalidity of Keynes today

Keynes may have had a few valuable ideas concerning the state acting as a stabilising factor in the economy between cycles of booms and recessions. However, what has happened since his theories were launched is that a rather profound dimension has emerged – a dimension that has managed to be ignored as the West still had quite a lot of competitive industry and still was seen as the king of the hill, and thus could build up debts in order to keep living on high standards of living.

That is no longer possible. As our productive part of the economy is diminishing when industry is moving to other parts of the planet, state revenue decreases. Rather than making the necessary structural reforms to make our part of the world less expensive (ie. living on less), in order to attract the production and refining back to the West, many argue the opposite policy – propping up the economy with more public funds (ie. living on what we do not have), in accordance with Keynesian theory. Furthermore, when the same people talk of an economy in balance they often refer to debt versus GDP. Here no distinguishment is made between publicly funded salaries, of which taxation means a few extra laps in the state budget – and non publicly funded salaries, of which taxation means real contribution to the revenue of the state. In conclusion a question lingers: Is it Keynes or having been spoilt that has made us blind to the very foundation of economy – income and expense?

For us who see parts of the publicly funded welfare state as good inventions, such naivety is sad. It hinders realistic politics and administration for preserving its important core, and it leaves an ever increasing bill for the future. “In the Long Run We Are All Dead” is not a very moral standpoint resting on the contract between generations, is it?

Sunday, August 26, 2012

On distinguishment and colonial fashion

A problem with much contemporary parlance is that it does not differentiate the usage of the word "capitalists" enough. On one hand we have entrepreneurs, industrialists and merchants and on another complacent economic elites watching each other's backs, demanding the central banks to print money in order to secure something not lasting. The former ones are much needed to create wealth, which is necessary if you want welfare. The latter ones are an obstacle for the creative destruction needed to maintain wealth, which is necessary if you want welfare.

Some hundred years ago people in our part of the world starved ever so often. During industrialisation we built up riches and today, when much of the industry has moved elsewhere, many argue the case that we could keep the wealth without devoting a thought to industrial work. Somehow we should spend our time being knowledge-intensive, let others toil and get away with it. The morale seems to have vanished with the affluence. What is more, at parts the analysis seems rather colonial to yours truly.

Tuesday, July 17, 2012

On the Crisis of the West III

The original post, On the Crisis of the West.
A hundred years ago public spending often took a tenth of the economy. These days it many times takes up more than half:


Monday, July 16, 2012

On the Crisis of the West II

The original post, On the Crisis of the West.
As an example, France has not balanced its books since 1974:

Friday, June 29, 2012

Civilsamfundet och den obekväma kontroversen

När jag för några veckor sedan flög till Dublin för att bila runt på den irländska västkusten fördjupade jag mig i nummer 18, 2012 av Weekendavisen. Här fastnade jag för artikeln Sverige under forandring (.jpg) och slogs av den statistik skribenten redovisade. Framförallt bet sig frågan fast om hur många som kan komma till ett land samtidigt som förnuftig integration säkras. Eftersom frågan förutsätter kunskap både om alla de som anländer och alla de som mottager låter den sig inte besvaras, men det betyder inte att den för den sakens skull kan ignoreras. Samhällsvetenskaperna och humaniora har nämligen helt andra evidenskrav än naturvetenskaperna, och det som ofta lids brist på är mer jordnära diskussion baserat på sunt förnuft.

Parallellt har det rasat en debatt som berör delar av ämnet. Ett axplock ger bland många andra namnkunniga Sanandaji, Neuding, Gudmundson, Demirbag-Sten och Norberg, Shachar, Sanandaji igen, samt ytterligare dito på Newsmill. En grundläggande nyans har dock saknats och av denna anledning författade jag ett alster om den oangenäma motsättningen, vilken betitlats Integration måste ske i det civila samhället. Den publiceras i dagens Svensk Tidskrift.

Jens Erik Carl Rasmussen (1841-1893) Jagthavari/Yacht shipwreck.

Tuesday, June 05, 2012

The Necessity of Manufacturing

I could not have said it better myself. Peter Schiff explains the necessity of manufacturing. First day at school, pay attention kids (5:13):

"If we ever are going to actually have a real recovery and not a stimulus-induced temporary high, it is going to have to be led by manufacturing. 
The problem is that manufacturing has declined so much because of government policy. We now have more people who work for government than who work in manufacturing. 
The reason we have been able to get away with this is because the world has taken the money we print in exchange for the stuff they produce. 
We run enormous trade deficits because the dollar is the reserve currency. But we have abused that privilige and we are going to lose it. 
When the dollar plunges, Americans are only going to be able to consume what we produce. Or if we want to import something we are going to have to export something of equal value, not just money. 
And then we are going to have to have a lot of manufacturing."

Basic knowledge really. It needs to be repeated with persistence though, as the West keeps adhering to ignorance. For a good enough future it is time to stop wishing and start producing.

Friday, May 25, 2012

Newfangled industry, no revolution

As global political power follow the means of production elsewhere, the publication I have been addicted to for an awfully long time serves us with an imaginative but oh so dewy-eyed analysis. Not good at all in my humble opinion, but too late to send it to the Letters to the editor by now.

SIR - In The Economist Special Report on the subject of the so called "third industrial revolution" (April 21st) an unpleasantly naïve perspective on matters was incurred upon the readers in a way I would not expect from Your pages. Any 10-year old with minor experience of working with materials understand what is necessary to make things durable, yet such familiarisation is perhaps just what contemporary urban dwellers are highly deficient of. Something 3D-printed may work for a plastic case, but not for an engine.
The leader on the same topic wrote of blurring lines between manufacturing and services in an equally theoretical way, disregarding fundamental knowledge of how things work (and what Rolls Royce produce). Furthermore is the clinging to manufacturing not romanticism as production and refining is what creates actual growth. Services and finance on a social theory & engineering level much less so. Such mild dumbness was not concealed by the obvious and much correct remark that government subsidies does not have any place in the equation.
Allowing "design" to be the new manufacturing and we might as well get rid of the idea of being industrious altogether. We will not receive the revenue needed for infrastructure by cutting each others hair. But then I will have to ride a carpented horse carriage if cars are to be printed anyhow.

Wednesday, May 16, 2012

Dear President François Hollande

"Regarding Your suggestions of how to create growth it is important to keep in mind that savings come first if You want to invest, and France has run with deficit since 1973. Not one year since then has Your country had government expenses and revenues in balance."

Monday, May 14, 2012

Välstånd eller livegenskap



Framsidesbilden från majnumret av American Spectator illustrerar med all tydlighet det som i ännu högre grad borde ordas om. Dagens DR Nyheder gör stor sak av hur statliga garantier i form av exportkrediter till vindmölleindustrin vuxit till 33 miljarder bara under förra året. Detta eftersom ingen med förnuft kan se hur den alls skulle kunna betala sig själv, eller varför det blivit en fix idé att lägga ner oerhörda resurser på en kolossal vindkraftsutbyggnad som på andra håll anses meningslös (Kungliga Vetenskapsakademin på SvD Brännpunkt). Då satsar man hellre sina pengar på annat.

Västliga staters vilja att ge garantier till företag snarare än att låta dessa själva ta riskerna undergräver möjligheterna för att vi ska kunna erhålla statliga realintäkter och stabila finanser, och därmed resa oss ur krisen. Det är klokt att tydligt skilja stat och kapital eftersom det är därur framtida välstånd ligger. Inte genom att vi i väst likt ekonomiska analfabeter röstar för att spendera pengar som inte finns, i namn av tillväxt som inte är tillväxt.

Min generation kommer att få bekosta nedmonteringen av alla dessa otaliga vindkraftverk, vilka placerats på natursköna platser överallt i provinsen. Tjugo år tar det för dem att bli skrot enligt tillverkarnas egna utsagor. Det är detta som kallas långsiktigt hållbart och som kostar ett gigantiskt ekologiskt fotavtryck bara att producera och uppmontera. Dylik naiv önskedrömspolitik har länge påpekats vara vansinnig, men självfallet har naturparker i hela Europa ödelagts, privat egendom exproprierats, elräkningen tillförts en mängd dolda avgifter och rätt få ge vika för hysteri.

Friday, April 27, 2012

Tydliggörande om sociala angelägenheter

På bakgrund av allmän oro i supporterskaran kommer här ett klargörande av mer enkel karaktär, som på så vis lämpar sig för slagord och dylikt:

Nej, jag är inte själslig motståndare till genusivrare och feminister. Liksom jag avskyr genuin rasism är dålig behandling  av medmänniskor på bakgrund av fördomar något som ska angripas av envar medborgare. Vidare är jag medveten om att vissa språk har neutrala pronomen, vilka skulle kunna motsvaras av ett hen på det svenska språket.

Däremot motsätter jag mig skarpt trosuppfattningen att man kan förvandla dessa typer av sociala frågor till något som politiskt ska styras uppifrån. Liknande experiment har försökts gång på gång i olika typer av regimer världen över, och hör och häpna, det är inte något som fungerar. Förändringar av den här typen sköts inte medelst ideologisk politik, men av att idéer och föreställningar samtalas mellan människor. Faktiskt argumenterar jag för att en kombination av lågt till tak i offentlig debatt, vilket är tillfället i Sverige, kombinerat med diverse påbud från sociala ingenjörer, i själva verket utgör ett hinder för sunt samhällsklimat på dessa områden.

Idag tillåts våra folkvalda vinna billiga poänger genom att skenbart göra något i form av att tillsätta en utredning eller lyssna på en "genusexpert", vars krav på evidens förövrigt är fullständigt skiljt från riktig vetenskap. På så vis kan alla känna sig glada över att något har åstadkommits, av någon annan. Man bortser då från att sociala frågor löses just av att man är social. Följaktligen slipper man också att inse att när tankar stöts och blöts i verkligheten, uppstår något annat än den vackra teori man lärt sig eller funderat fram. Alltså, analysen är direkt felaktig och en konsekvens är att politikerföraktet ökar eftersom det inte är några gökar i Stockholm som egentligen styr dessa angelägenheter. Samtidigt är det ett reellt sakförhållande att skattepengarna istället skulle kunna användas till saker som de facto är statens domäner.

Michael Ancher (1849-1927) Vil han klare pynten?/Will he round the point? (1885)

Friday, April 20, 2012

Vad beträffar kunskapsintensivitet

Något som ofta gör sig gällande i debatten är att våra framtida intäkter ligger i kunskapsintensivt arbete. Vi kostar tydligen för mycket för att producera och förädla på arbetsplatser som inte kräver utbildning, och av denna anledning ska vi istället konkurrera med hjärna. För vissa framstår det till och med som att en dylik utveckling skulle kunna generera mer intäkter eftersom att värdet på den specialiserade produktionen skulle vara större.

Visst är det så att det ligger en del i resonemanget som förs fram, men likt alla sociala tankescheman bygger det på förenklingar som blundar för de nödvändiga faktorer som låter sig göras gällande i verkligheten utanför teoribygget.

För det första är det som så att bara för att specialiserad produktion kan ge mer värde betyder inte det att argumentet kan användas gång på gång i evighet. Det finns rimligen vissa gränser för då det inte längre låter sig göras gällande. Likaså betyder inte det sunda i resonemanget att råvaruproduktion och enkel förädling slutar att vara nyttig. Tvärtom är det naturligtvis som så att det mesta av det människor dagligen konsumerar bygger på tämligen enkla processer som inte kräver teoretisk utbildning.

För det andra bortser teorin från att väldigt många människor inte platsar på en kunskapsintensiv arbetsmarknad. De har varken förmågan eller motivationen till att tröska igenom år efter år på en högskola, och om de ändå gör det blir resultatet magert. Enbart skrivbordsmänniskor som har väldigt liten erfarenhet av att träffa olika slags människor har svårt att förstå denna självklarhet. Vidare blundar teorin för det faktum att de länder vi ska konkurrera med också har en mängd olika universitet med högt motiverade studenter.

För det tredje saknar många av de säten som byggts upp för så kallad högre utbildning (med tillhörande överdimensionerad administration) den nivå som efterfrågas och dessutom bedriver de i vissa fall låtsasutbildningar. Som nämnts tidigare är detta på intet sett ett argument mot humanistisk utbildning, men snarare mot bristen på förståelse för den kontext som krävs för dylik. Många av de som går dessa utbildningar kommer i mycket liten utsträckning att anställas för andra pengar än offentliga och ska därmed tävla om resurser som borde gå till annat. Dessutom är vissa av institutionerna ideologifabriker och ger mycket lite, om alls någon, humanistisk bildning. Studenterna kommer inte nämnvärt att ha det kunskapsteoretiska djup som är att förvänta av en akademiker - och som faktiskt skulle kunna vara en konkurrensfördel utöver att det självfallet har ett värde i sig själv.

Anledningen till att vi kostar för mycket beror delvis på lönenivåer som byggts upp under en tid då västvärlden ensamt höll i spakarna och vi slapp konkurrens utifrån, men det beror i hög grad också på att mängden administration och byråkrati ökat till ohållbart höga nivåer. Detta inte minst i den offentligt finansierade sektorns byråkratikluster stat-landsting-kommun, vilken i vissa fall verkar ha fått till uppdrag att öka i kvantitet när arbetsplatserna i den icke-offentligt finansierade sektorn uteblivit. De som inte ser det orimliga i en sådan kalkyl har naturligtvis glömt vad som betalar och vad som kostar, samt hur hela processen leder till ytterligare omkostnader med minskad konkurrenskraft och därmed också minskade statsintäkter som följd. Vill man få skutan på rätt köl kan man inte önska bort de reformer som faktiskt krävs.

Det finns många bruksorter med produktion och förädling och det finns en provins som brukar jord och skog, vilket därmed ger riktig tillväxt och näring åt en stor mängd administrativ personal samt teoretiskt skolade proffstyckare innanför tullarna. Men eftersom få verkar vilja jobba på riktigt, alternativt under kombination av a-kassa och studiemedel alltför länge hållits borta från arbetslivet för att orka med detsamma, importerar flera av dessa basindustrier arbetskraft. Det här bör man hålla in mente när man klagar på att alla inte genomför gymnasial utbildning och att mer resurser borde sättas in för att åstadkomma detta. Det nobla syftet att undvika att dessa människor hamnar i livslångt utanförskap misslyckas eftersom den bakomliggande analysen inte når dit skon faktiskt klämmer. Felslutet blir uppenbart när man betänker att 9-årig grundskola i många tillfällen är mer än nog och att alla inte kan pressas in i den mall som kallas kunskapsintensiv. Då är det bättre att man lär sig jobba, måhända som lärling, och senare har möjligheten för att eventuellt komplettera. Det är nämligen motivation, inre styrka och driftighet som skapar storheter, lång utbildning kan om allt vill sig väl högst vara en hjälp på vägen.

Jens Juel (1745-1802). Den sildige aften efter solens nedgang. Tusmørke./A late evening after sunset. Twilight.

Thursday, April 19, 2012

Ge ansvaret tillbaka till medborgarna

I det senaste numret av Det Konservative Folkepartis medlemsblad Politisk Horisont skriver partiordförande Lars Barfoed insiktsfullt i ledaren:

"Det borde vara en mänsklig rättighet att ha ansvar för sitt eget liv. Som medborgare och familj bör man fritt kunna fatta beslut och själv stå till ansvar för dessa, också om det inte nödvändigtvis är till gagn för ens hälsa, ekonomiska förmåga, personliga renommé eller andra grunder som ett flertal i den lagstiftande församlingen anser felaktigt eller oförnuftigt. Det avgörande måste vara att man inte handlar på sätt som går ut över andra eller deras rätt till samma frihet."
"Men vi lever i en tid där samfundets moraliserande och inte minst regeringens längtan till reglering i hög grad hotar med att ta ansvaret från medborgarna."
"Partierna i den sittande röda regeringen har planer om att reglera medborgarnas liv mer än någonsin. Detta eftersom att de själva anser att de har receptet på det goda livet."

Mot slutet av ledaren skriver Barfoed:
"Det är på tiden att vi sätter stopp för denna utveckling. Det behövs en uppgörelse med den överdrivna regleringen. Vi måste påbörja en frihetsprocess där ansvaret och det fria valet åter ges till medborgarna."

När jag jämför med hur debatten låter i Sverige, tyvärr också hos de sittande borgerliga partierna, kan jag ibland slås över hur det verkar saknas en tydlig dimension i det politiska spektrat. Vem i Sverige säger det Lars Barfoed säger och varför framstår det stundtals som att de som sitter på makten tycks behöva bekräfta sin position genom att göra fler snarare än färre problem till statens?

Sunday, April 01, 2012

Metastaserande stat och självgödande byråkrati

I en färsk CNBC-intervju med Nassim Nicholas Taleb uttrycker denne starkt stöd för Ron Paul i nomineringen till det amerikanska presidentvalet. Taleb identifierar fyra huvudsakliga problem som USA står inför och som alla bidrar till ökande budgetunderskott och skuldsättning. Den ansedda epistemologen är inte speciellt försynt när han tar till orda om metastaserande statsbildning med självgödande byråkrati. Vidare liknar han Ron Pauls adresserande av de fundamentala och strukturella aber nationen (och hela västvärlden) står inför med kemoterapi, i motsättning till alla andra kandidaters försök med ytterligare smärtstillande. Å andra sidan har han fog för det han säger och formulerar själv att man slösar inte med framtida generationers pengar.

På vår sida Atlanten gillar vi att behandla vuxna människor som små barn. Det övervägs EU-regler om att byggjobbare ska använda läppcerat. I Danmark gav Fødevarestyrelsen en juicekedja en sur smiley (fråga inte ens!) för att de har juiceblandningar med namn i stil med Go Away Doc, trots att dryckerna intet kurerar. Detta föranledde någon att poängtera att dryckjomet White Russian inte har ryssar i sig och Svensk pølseret är utan svenskar. Fødevarestyrelsen tog en paus och det senaste är att de lutar åt att dra tillbaka sin sura smiley (betänk antalet skattefinansierade arbetstimmar till detta äventyr!). I Sverige föreslås det att alla förskolor ska ha en genuspedagog för att fostra barnen efter statliga direktiv. Eftersom begreppet "högskola" har devalverats till "skattefinansierad idologifabrik utan förankring till akademisk tradition", där alla dessa genuspedagoger utbildas, ska de rimligen ingå som nya nödvändiga kuggar i statsförvaltningen. Detta är enbart få exempel, men det visar på världsbilden i byråkratiklustret stat-landsting-kommun. Bakom den nödvändiga administrationen av polismakt och civilförsvar, skola, vård och infrastruktur, återfinns lager av "kvalitet och koordination" som konkurrerar om resurserna.

Men det som möjligen är än mer bekymmersamt är att det verkar regera en föreställning om att det är legitimt att från politiskt håll styra andra människors liv. Är det för att kunna upprätthålla en allt för dyr välfärdsstat som detta krävs, eller möjligen för att det finns en bakomliggande föreställning av att skapa den perfekta människan? Såframt det är för att den moderna medborgaren är såpass curlad att hon är oförmögen att se konsekvenserna av sitt eget leverne är faktiskt lösningen färre regler så att hon får skinn på näsan och odlar egen analytisk förmåga. I ett scenario där detaljstyrning ersätter sunt förnuft och denna detaljstyrning levereras från skrivbordsplaner för att passa in i den sociale ingenjörens teoribygge är det för länge sedan akut angeläget att begränsa statens domäner. Erfarenhet går före ideologi. Familjer, vuxna människor och lokalsamhällen är nämligen därur samhället växer - inte tvärtom. Faktiskt kan man argumentera för att individens egen vilja och förmåga att ta ansvar minskar när någon annan antas ta hand om det (vilket i sin tur gärna försvinner mellan stolarna bland allt pappersvänderiet).

Ifall vi haft ett magiskt ymnighetshorn hade vi inte haft några ekonomiska problem med att ha den offentliga sektorn som motor för tillväxten av nya jobb, men vi har tack och lov inga trollkonster och alltså är det Herr Taleb (och Dr Paul) uttrycker till dels högst relevant också för oss. Repetitio est mater studiorum: Antalet anställda i den betalande, den icke-offentliga sektorn, har inte ökat sedan 1950. Prioriteringarna borde snarare ligga på att ha balans i budgeten och produktion av (ett tydligt avgränsat antal) offentliga tjänster snarare än politiskt motiverad byråkrati. Den sociala ingenjören borde börja snacka med folk istället för att sitta på kammaren, helst över ett par öl för att kunna slappna av och därefter skaffa nytt jobb.
Källa: Ingen tillväxt av privata jobb sedan 1950 (Ekonomifakta)

Tuesday, March 06, 2012

Beyond outsourcing

I have the past months been occupied with renovating our recently purchased home, moving into it and most importantly, been busy with paternity leave. Hence it has been less of time for political commenting. Despite having had my head into carpentry and other handicraft, the mind has gotten a decent dose of what it craves. Some time ago, included with an issue of The Economist, I received a copy of the Ernst & Young publication Performance Preview, and a title caught my attention: Why manufacturing matters.

The article refers to studies claiming that as production has been outsourced, a widening knowledge gap has emerged because Western companies have failed to recognise the symbiotic relationship between research & development and the manufacturing process. These are constantly evolving and are thus intertwined, which can make outsourcing cheaper in the short term, but is also a good way of teaching your competitors. A quote is highlighted:

"New studies suggest that the decision to outsource your manufacturing capability may permanently impair your ability to innovate."

D'oh! I told you so. That is simple logic for any thinking person, no studies were necessary if the ideas had been rationally contemplated in the first place. Social engineering is dumb and evil also when it is called economic theorising.

Not only does the revenues diminish as production and refining move elsewhere, making it harder to maintain balance of trade and have the state deliver the goods in those areas where it is supposed to. The shift of power, especially as the inner strength of those brought up pampered often tend to be impaired, will obviously follow the means of production eastbound (no worries, I just like to paraphrase Karl Marx every now and then, despite being something of a liberal conservative).

Hopefully this predicament of ours will call for economic realism where we finally return to calling a spade by no other name than a spade. When looking at the coverage of fiscally sober Ron Paul in the Republican Party presidential primaries on the other side of the Atlantic pond, it looks like we still have got a long way ahead of us. A head in the sand still seems like a valid option for oh too many.

Friday, January 20, 2012

Flytt- och renovationsstök

Det råder för närvarande oordning eftersom familjen har köpt hus på Tåsinge i det Sydfynska Öhavet, inte särskilt långt från var den Malmöfödda löjtnanten Sixten Sparre ligger begravd bredvid sin cirkusprinsessa Elvira Madigan. Det är i nuläget god prutmån på den danska bostadsmarknaden och då den Forsberg-Gillvingska boningen kräver lite händighet innan allt är färdigställt, betraktar undertecknad inköpet som ett riktigt kap. Särskilt när man betänker att det ligger ute på landet i gångavstånd till havet, nära Svendborg och en dryg halvtimme från Odense, samt under två timmar från Skåne.


I de nordostliggande skandinaviska provinserna har Bengt Ohlsson rört om en aning i grytorna med en välkomponerad artikel om kulturarbetarna i Sverige, När ska det röda rinna av kulturens fana?. Denna har Lars Anders Johansson kommenterat och åstadkommit en läsvärd och stringent analys, Förståeligt att kulturarbetare inte vill vara höger:

Under den borgerliga renässans som följde på löntagarfondsstriden i början av 80-talet lämnade borgerligheten den humanistiska grundsyn som alltid varit kärnan i dess identitet bakom sig. Istället för bildning och kultur som grund för individens utveckling blev ekonomisk tillväxt ett självändamål. En historisk ironi är att man därmed tillägnade sig den teknokratiska människo- och samhällssyn som socialdemokratin utvecklat på 50-talet, när man övergivit folkbildningsidealet för den sociala ingenjörskonsten. Yuppieerans nya borgerlighet visade föga intresse för kulturella frågor. Något som ytterligare distanserade dem från en redan skeptisk kultursektor.

Undertecknad applåderar.

Samtidigt här i Danmark har det parti som så ofta beskrivs som högerextremt i svenska medier, nämligen Dansk Folkeparti, gjort gemensam sak med socialistkommunistiska Enhedslisten. Den sittande vänsterregeringen vill nämligen förnuftigt nog sänka skatten på arbete, vilket skulle göra landet mer konkurrenskraftigt och på detta sätt få fler anställda i den närande sektorn för att uppnå större realintäkter till den offentliga kassan. Varken ytterlighetsvänstern eller Dansk Folkeparti, båda kända som ekonomiska analfabeter, vill däremot gå med på att konsekvensen av en dylik skattesänkning innebär att de som inte arbetar inte får sänkt skatt. Observera att detta inte är ett skämt. Naturligtvis kan det tolkas som en jakt på billiga poänger, vilket kännetecknar populistiska partier, men under alla omständigheter sätter det spik i kistan för föreställningen att DF är ett borgerligt parti på högersidan av den politiska skalan. De är rimligen ett vänster-mittenparti av gammaldags socialdemokratisk modell som samtidigt förespråkar en väldigt stram invandringspolitik.

Nåväl, en mycket läsvärd och nyanserad kommentar presterade Bent Winther häromdagen i diskussionen om det ohållbara antalet i passiv försörjning: Tre forklaringer på hvorfor over halvdelen er på overførsler, och konkluderar sunt att alla tre förklaringsmodeller innehåller en del av sanningen.

Saturday, January 07, 2012

Pachelbel's Canon

San Francisco based music ensemble Voices of Music performs Johann Pachelbel's Canon in D with original instruments.

This one has been August's favoured piece of music during the year that just has passed.