Det har blivit vardagsmat att höra röster som undrar över hur västvärldens besvärliga situation kunnat uppstå. Vad är fel med väst och hur kommer det sig att Europa och Amerika har så stora skulder? Det är inget mysterium överhuvudtaget om man tittar på det ur ett lite större perspektiv.
Västvärlden har under det sista århundradet byggt upp en levnadsstandard som aldrig förr skådats och har gått från att försöka undvika svält till att konsumera för nöje. Under dylika förhållanden, när befolkningen aldrig behöver att oroa sig över var nästa måltid kommer ifrån, blir politiken och ekonomin naiv. Som om de var verktyg för lustan snarare än behandla vad som är realistiskt möjligt att åstadkomma. Många statsmän klär ut sig till jultomten och valkamper förvandlas till tävlingar i löften och önskelistor. På något sätt känns den marxistiska termen alienation nära till hands när man beskriver spektaklet.
Vad som har hänt under de sista decennierna är att produktionen och förädlingen i mångt och mycket flyttat till andra delar av planeten. Samtidigt har väst betett sig som om ingenting har hänt, trots att de stora intäkterna inte längre finns kvar. Åtskilliga folkvalda argumenterar naivt att vi ska tävla enbart med kunskapsintensivt arbete, som om de inte har universitet med högt motiverade och icke-curlade studenter i Indien och Kina. Under tiden har politiker, för att tillfredsställa befolkningen och på så sätt bli återvalda, prioriterat ökade offentliga utgifter på belånade pengar. Därtill har önskelistorna mer och mer kommit att handla om idéer hämtade från den sociala ingengören, så att vi med hjälp av statskonst tror oss kunna förvandla grannen istället för att behöva ta oss ett snack med vederbörande.
En del primitiva personligheter argumenterar till och med för att västvärlden ska öka på sin offentliga konsumtion med pengar vi inte har, eftersom de inbillar sig att det skulle kunna hjälpa oss att glida igenom krisen och därefter leva lyckliga i alla våra dagar. Att komma med en sådan analys idag låter som en manisk idé från någon ur den neddrogade 1968-generationen. Det har möjligen ett par gånger varit mindre felaktigt än vad det är idag, på den tiden då väst fortfarande ägde produktionsmedlen och höll i de ekonomiska styrspakarna. Men vi diskuterar inte en regelmässig cyklisk nedgång i ekonomin denna gången. Vi är inte längre herrar på täppan. Det kommer kanske som en överraskning för några, men vi behöver tuffa strukturella reformer där välfärdsstaten begränsas till sin viktiga kärna för att vi ska ha möjlighet att bevara just den kärnan. I samma veva måste vi bli konkurrenskraftiga om vi vill ha pengar att köpa in det som är kostsamt. Intäkter och utgifter.
Två tredjedelar av befolkningen kan inte leva antingen på bidrag eller arbeta i den offentliga sektorn när bara en tredjedel betalar. Utöver detta kommer medicinerna och maskinerna jag använder i min profession varje dag, som offentligt finansierad läkare, antagligen inte att bli relativt billigare när en mycket större och global folkmängd kräver dem. Källan är inte oändlig. Matematik för nybörjare. Det sociala materialet för att bygga ett starkt civilsamfund där vi tar hand om varandra och förvaltar de nödvändiga institutionerna i vår civilisation är inte av den bästa kvalitet idag. Inte helt och hållet en gnällande hop av bortskämda snorvalpar, men delvis. Likförbannat är det vad vi har. Livets realiteter.
Delar av välfärdsstaten är mycket bra uppfinningar och är del av en moraliskt anständig kultur. Men dessa åtagande är inte gratis bara för att man tycker att man förtjänar dem. Att förvalta vårt samhälle inkluderar inte att leva över vår inkomst och överlämna en skuld till framtida generationer att betala. Giganterna vars axlar vi vilar på kräver hårt arbete.
Det är inget mysterium, bara brist på nykterhet. Den ekonomiska verkligheten kommer att kräva sund framtida politik och långsiktiga kalkyler. Allt annat är barbari.
Wednesday, October 12, 2011
Saturday, October 08, 2011
Blíð er summarnátt á Føroyalandi
av Jógvan Isaksen
I egenskap av småbarnsfar till två irrar man ofta omkring sömndrucken. Desillusionen låg därför inte långt borta när vår tids stålman Leif GW Persson valde att slå ihjäl Lars Martin Johansson i Den döende detektiven. Likt en urlakad narkoman hade jag förberett mig för slutet genom att ha en ny kriminalroman liggande vid sängen, Blid er den færøske sommernat av Jógvan Isaksen. Som i ett försök att vägra bearbeta den nyliga förlusten var jag inom ett par minuter efter att den legendariska mordutredaren och tidigare chefen för Rikskriminalen begravts, introducerad till Hannis Martinsson alkoholindränkta liv.
Redan i den första bokens prolog sätts en känslofull ton som sedan ständigt följer det annars prosaiskt banala porträtterandet av den kringflackande frilansande journalisten Hannis Martinsson. Han återvänder till Färöarna på grund av Sonja Pætursdóttirs död. Hennes hädangång följs inom kort av mordet på nyrika Hugo och det visar sig att en vitmålad Paraguaysk skonare som ligger för ankare i Torshamn har ett par gammelnazister ombord. Den vita skonaren letar febrilt efter något bestämt i de närmast oändliga skrymslen som finns längs örikets kuster. Boken utspelar sig för tjugo år sedan, innan alkoholransoneringen och de bland världens strängaste alkohollagar avskaffades. Hjälten är därför förvisad till ölklubbar för den smärtstillande själslindring som fordras av de slag och sparkar Hannis inkasserar.
I den andra boken som kom några år senare inträffar ett spektakulärt mord i inledningen som raskt följs av ytterligare. Den våghalsige Martinsson hittar spår till en välbeställd färöisk sektledare och otroligt nog vidare ut till Propaganda Due, Vatikanen och till den bank som omgående dök upp i Lugano när Banco Ambrosiano kollapsade 1982. Det är nära att gå illa för huvudpersonen, men mot slutet av berättelsen sitter han och pysslar med vapenvård av ett Remington-gevär. Långt innan dylik belåtenskap återfinns emellertid en Brochmands-predikan om den offentliga sjukdomen, en ungefärlig tredjedel in i boken, som kräver citering:
Bok nummer tre skrevs ett årtionde senare och tiderna har förändrats. Nu återvänder Hannis Martinsson hem till sitt gamla örike. På dörren till kontoret skriver han Information & Rådgivning på skylten, men senare förefaller han byta ut det mot Oplysninger & Rådgivning. Det skildras hur öbornas ekonomi har haft svårt att anpassa sig till ett globalt tidevarv, med nedläggning av fiskfabriker som flyttar filéande och förpackande till länder som utbetalar lägre löner. Samtidigt beskrivs färöingarnas omättliga intresse för modern teknik och den vaksamme läsaren undrar plötsligt över harmonin i budgeten. I samma veva bedriver miljöaktivister terroristisk verksamhet mot landets kvarvarande näring för att utpressa Färöarna till att sluta med jakt på grindvalar. Många starka känslor väcks.
Den senaste boken inleds med att pumparna går varma för att rensa Hoyvíkstjørns vatten inför stundande finbesök från dronning Margrethe och prins Henrik. Ett lik återfinns och i väntan på svar från kriminalteknisk avdelning i Köpenhamn har den avdöda fått namnet Metusalem i folkmun. Metusalem heter Metusela i de svenska översättningarna av Första Mosebok. Analyserna från Riksfælleskabets huvudstad visar att liket är ett halvt århundrade, men höger hand är betydligt äldre. Någon som utger sig för att vara likets bror anlitar Hannis, som med sina kontroversiella metoder lyckas konkludera att den högra handen är utbytt mot en 1600-tals biskops, men den är dessutom beprydd med en ring som har tillhört Absalon. Den samma Absalon som blev begravd i Sorø 1201. Själva historien behandlar mycket om Färöarna som spelbricka under kalla kriget. Om hur det är att leva under danskt överhuvud när denne är medlem i Nato, med västliga militära installationer och sovjetiska spionfartyg i en svunnen tid. Då man var tvingad till ölklubbar för att få utskänkning av livets goda drycker.
Det är föga troligt att GW kommer att göra en Conan Doylsk Final Problem och låta sin portalfigur överleva, likt Sherlock Holmes under bataljen med professor Moriarty vid Reichenbachfallen. Men i den mån Isaksens dylika person lyckas undvika skrumplever är det inte helt omöjligt att fler moloket amusanta skildringar följer.
Vad mitt eget resande angår faller det naturligt, efter en vecka var med bilande och utforskande på Shetlandsöarna och Orkneyöarna respektive, att i nästa omgång fredligt rekognosera Färöarna. Jógvan Isaksens böcker har sannerligen ökat på motivationen för detta. Men det kanske mest förtäljer något om undertecknad.
Blid er den færøske sommernat (1990), Grå oktober (1994), Korsmesse (2005), Metusalem (2008)
Rigsfællesskabet, Norden, Norra Europa. Islands unionsavtal löpte ut 1944 och förlängdes inte eftersom man ville undvika tysk ockupation.
I egenskap av småbarnsfar till två irrar man ofta omkring sömndrucken. Desillusionen låg därför inte långt borta när vår tids stålman Leif GW Persson valde att slå ihjäl Lars Martin Johansson i Den döende detektiven. Likt en urlakad narkoman hade jag förberett mig för slutet genom att ha en ny kriminalroman liggande vid sängen, Blid er den færøske sommernat av Jógvan Isaksen. Som i ett försök att vägra bearbeta den nyliga förlusten var jag inom ett par minuter efter att den legendariska mordutredaren och tidigare chefen för Rikskriminalen begravts, introducerad till Hannis Martinsson alkoholindränkta liv.
Redan i den första bokens prolog sätts en känslofull ton som sedan ständigt följer det annars prosaiskt banala porträtterandet av den kringflackande frilansande journalisten Hannis Martinsson. Han återvänder till Färöarna på grund av Sonja Pætursdóttirs död. Hennes hädangång följs inom kort av mordet på nyrika Hugo och det visar sig att en vitmålad Paraguaysk skonare som ligger för ankare i Torshamn har ett par gammelnazister ombord. Den vita skonaren letar febrilt efter något bestämt i de närmast oändliga skrymslen som finns längs örikets kuster. Boken utspelar sig för tjugo år sedan, innan alkoholransoneringen och de bland världens strängaste alkohollagar avskaffades. Hjälten är därför förvisad till ölklubbar för den smärtstillande själslindring som fordras av de slag och sparkar Hannis inkasserar.
I den andra boken som kom några år senare inträffar ett spektakulärt mord i inledningen som raskt följs av ytterligare. Den våghalsige Martinsson hittar spår till en välbeställd färöisk sektledare och otroligt nog vidare ut till Propaganda Due, Vatikanen och till den bank som omgående dök upp i Lugano när Banco Ambrosiano kollapsade 1982. Det är nära att gå illa för huvudpersonen, men mot slutet av berättelsen sitter han och pysslar med vapenvård av ett Remington-gevär. Långt innan dylik belåtenskap återfinns emellertid en Brochmands-predikan om den offentliga sjukdomen, en ungefärlig tredjedel in i boken, som kräver citering:
- Jo, ser du. Før var der som oftest en direkte forbindelse mellem arbejde og indtægt. Jo mere man sled og slæbte, jo større indsats man gjorde, desto mere fik man ud af det. Nu til dags er der for manges vedkommende intet forhold mellem indsats og gevinst. Man får sin løn, lige meget om man bestiller noget eller ej. Efterhånden forsvinder enhver fornemmelse af, at det er nødvendigt at arbejde, at der må skabes og produceres for at skaffe penge til livets ophold. Resultatet er, at folk bare kræver og kræver uden tanke på, hvorfra pengene skal komme. Han lo lidt: - Før vi får set os om, ligner vi de gamle præsteslægter, der fuldt og fast tror, at penge vokser på træerne.
Bok nummer tre skrevs ett årtionde senare och tiderna har förändrats. Nu återvänder Hannis Martinsson hem till sitt gamla örike. På dörren till kontoret skriver han Information & Rådgivning på skylten, men senare förefaller han byta ut det mot Oplysninger & Rådgivning. Det skildras hur öbornas ekonomi har haft svårt att anpassa sig till ett globalt tidevarv, med nedläggning av fiskfabriker som flyttar filéande och förpackande till länder som utbetalar lägre löner. Samtidigt beskrivs färöingarnas omättliga intresse för modern teknik och den vaksamme läsaren undrar plötsligt över harmonin i budgeten. I samma veva bedriver miljöaktivister terroristisk verksamhet mot landets kvarvarande näring för att utpressa Färöarna till att sluta med jakt på grindvalar. Många starka känslor väcks.
Den senaste boken inleds med att pumparna går varma för att rensa Hoyvíkstjørns vatten inför stundande finbesök från dronning Margrethe och prins Henrik. Ett lik återfinns och i väntan på svar från kriminalteknisk avdelning i Köpenhamn har den avdöda fått namnet Metusalem i folkmun. Metusalem heter Metusela i de svenska översättningarna av Första Mosebok. Analyserna från Riksfælleskabets huvudstad visar att liket är ett halvt århundrade, men höger hand är betydligt äldre. Någon som utger sig för att vara likets bror anlitar Hannis, som med sina kontroversiella metoder lyckas konkludera att den högra handen är utbytt mot en 1600-tals biskops, men den är dessutom beprydd med en ring som har tillhört Absalon. Den samma Absalon som blev begravd i Sorø 1201. Själva historien behandlar mycket om Färöarna som spelbricka under kalla kriget. Om hur det är att leva under danskt överhuvud när denne är medlem i Nato, med västliga militära installationer och sovjetiska spionfartyg i en svunnen tid. Då man var tvingad till ölklubbar för att få utskänkning av livets goda drycker.
Det var klaret op, men solen havde ingen magt, den lod til at have nok at gøre andre steder end på Færøerne, her herskede skyerne. „Niflheimr“ kalder Snorri Sturluson i Gylfaginning en tågeverden, der er ældre end jorden. Ideen har han uden tvivl fået, da han kom forbi vores øer.
Det är föga troligt att GW kommer att göra en Conan Doylsk Final Problem och låta sin portalfigur överleva, likt Sherlock Holmes under bataljen med professor Moriarty vid Reichenbachfallen. Men i den mån Isaksens dylika person lyckas undvika skrumplever är det inte helt omöjligt att fler moloket amusanta skildringar följer.
Vad mitt eget resande angår faller det naturligt, efter en vecka var med bilande och utforskande på Shetlandsöarna och Orkneyöarna respektive, att i nästa omgång fredligt rekognosera Färöarna. Jógvan Isaksens böcker har sannerligen ökat på motivationen för detta. Men det kanske mest förtäljer något om undertecknad.
Blid er den færøske sommernat (1990), Grå oktober (1994), Korsmesse (2005), Metusalem (2008)
Rigsfællesskabet, Norden, Norra Europa. Islands unionsavtal löpte ut 1944 och förlängdes inte eftersom man ville undvika tysk ockupation.
Sunday, September 25, 2011
On the Crisis of the West
It has become commonplace to hear questions wondering why the current economic predicament occurs. What is wrong with the western world and how come Europe and America have such huge debts? It is no mystery whatsoever when looking at the bigger perspective.
The West has during the past century built up living standards never seen before, and has gone from trying to avoid starvation to consuming for pleasure. Under such circumstances, when the population does not have to worry at all where the next meal comes from, politics and economics become naive. As if they were tools for delight rather than dealing with what is realistically achievable. Many politicians dress in the clothes of Father Christmas and elections turn into contests of wishing and campaign promising. Somehow the marxist term alienation comes to mind when describing the entire spectacle.
What has happened during the past decades is that production and refining in large has moved to other parts of the planet. Meanwhile the West act as if nothing has happened, despite the fact that big revenue no longer is here. Many politicians naively argue that we should compete not with labour but with brains, as if they do not have universities with unpampered and very motivated students in India and China. In the interim, in order to satisfy the population and become re-elected, more public spending on loaned funds is prioritised.
Some primitive folk even argue that the West should go on a spending spree with cash we do not have, as they believe it would ease us out of the crisis in order to live happily ever after. Coming with such an analysis today sounds like the manic idea from someone out of the drugged generation of 1968. It has perhaps once or twice been less false than it is now, back when the West still owned the means of production and controlled the economy. But we are not discussing a regular slowdown of the economy this time. We are no longer the King of the Hill. It may come as a surprise to some, but we will need tough structural reforms where the welfare state is narrowed down to its important core in order to save just that core.
Two thirds of the population can not live either on benefits or work in the public sector if only one third is paying. Likewise the medicines and machinery I use in my profession every day, as a publicly funded physician, is not probable to become relatively cheaper when a much bigger and global crowd is demanding them. The fountain is not infinite. Do your maths. The social material for building a strong civil society, where we take care of one another and the important institutions of our civilisation, is not in the best of quality today. Not entirely a whining party of spoilt brats, but partly so. Nonetheless, it is what we have. The facts of life.
Parts of the welfare state are very good inventions indeed, and are part of a morally decent culture. But these undertakings does not come for free just because we regard ourselves worthy of them. Managing our society does not include living over our income, leaving a burden of debt for future generations. The shoulders of the giants we are standing upon require hard work.
There is no mystery, just lack of sobriety. Economic reality will demand sound future policies. Everything else is barbarism.
Johan Christian Dahl (1788-1857) Skibbrudd ved den norske kyst/Shipwreck on the Coast of Norway (Nasjonalgalleriet, Oslo).
The West has during the past century built up living standards never seen before, and has gone from trying to avoid starvation to consuming for pleasure. Under such circumstances, when the population does not have to worry at all where the next meal comes from, politics and economics become naive. As if they were tools for delight rather than dealing with what is realistically achievable. Many politicians dress in the clothes of Father Christmas and elections turn into contests of wishing and campaign promising. Somehow the marxist term alienation comes to mind when describing the entire spectacle.
What has happened during the past decades is that production and refining in large has moved to other parts of the planet. Meanwhile the West act as if nothing has happened, despite the fact that big revenue no longer is here. Many politicians naively argue that we should compete not with labour but with brains, as if they do not have universities with unpampered and very motivated students in India and China. In the interim, in order to satisfy the population and become re-elected, more public spending on loaned funds is prioritised.
Some primitive folk even argue that the West should go on a spending spree with cash we do not have, as they believe it would ease us out of the crisis in order to live happily ever after. Coming with such an analysis today sounds like the manic idea from someone out of the drugged generation of 1968. It has perhaps once or twice been less false than it is now, back when the West still owned the means of production and controlled the economy. But we are not discussing a regular slowdown of the economy this time. We are no longer the King of the Hill. It may come as a surprise to some, but we will need tough structural reforms where the welfare state is narrowed down to its important core in order to save just that core.
Two thirds of the population can not live either on benefits or work in the public sector if only one third is paying. Likewise the medicines and machinery I use in my profession every day, as a publicly funded physician, is not probable to become relatively cheaper when a much bigger and global crowd is demanding them. The fountain is not infinite. Do your maths. The social material for building a strong civil society, where we take care of one another and the important institutions of our civilisation, is not in the best of quality today. Not entirely a whining party of spoilt brats, but partly so. Nonetheless, it is what we have. The facts of life.
Parts of the welfare state are very good inventions indeed, and are part of a morally decent culture. But these undertakings does not come for free just because we regard ourselves worthy of them. Managing our society does not include living over our income, leaving a burden of debt for future generations. The shoulders of the giants we are standing upon require hard work.
There is no mystery, just lack of sobriety. Economic reality will demand sound future policies. Everything else is barbarism.
Johan Christian Dahl (1788-1857) Skibbrudd ved den norske kyst/Shipwreck on the Coast of Norway (Nasjonalgalleriet, Oslo).
Sunday, September 18, 2011
Samtidens nordiska socialdemokrati*
Det är omöjligt att bygga en välfungerande demokrati med tillhörande välfärdsstat där en tredjedel arbetar hårt för att två tredjedelar inte ska behöva arbeta. Det kan då inte talas om att de med bredast skuldror ska axla ett större ansvar och än mindre om något som kan kallas gemensamt finansierad välfärd. Under dylika förhållanden sätts de fundament som genererar välfärd och är bland grundförutsättningarna för mellanmänskliga plikter och rättigheter ur spel. Dessutom framkallas missunnsamhet och en oförståelse för hårt arbete och strävan.
Istället borde man erkänna att det handlar det om en önskan att med hjälp av transfereringssystem uppnå minskade klyftor. Detta är något som åstadkoms på helt annat vis, nämligen genom att fler människor arbetar och bidrar. Det här är något som försvåras av den oerhörda specialisering som nu råder på arbetsmarknaden och som till dels är en produkt av att vilja upprätthålla en dyr och stor välfärdsstat utan en bred basindustri.
Den som hävdar att höjd skatt innebär mer pengar till välfärden är blind för var pengarna kommer ifrån. Skola, sjukvård, infrastruktur, civilförsvar, och så vidare, betalas framför allt av den icke-offentligt finansierade sektorn. Storleken på denna är avgörande för framtidens välfärd. I dessa tider behövs motsatsen till ekonomisk analfabetism. Alienationsbegreppet kan med fördel användas om de som inte förstår elementära spörsmål om intäkter och utgifter. Glöm inte det om ni vill driva en förvaltande politik. Eljest vill jag passa på att gratulera till vinsten i valet!
*Angående de danska Socialdemokraternas nära förestående regeringsbildning med stödpartierna Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti vilket, om man ska försöka se ljust på det hela, är del av god dansk tradition om att inte låta regeringar sitta för länge. En sedvänja som skapar ett gott politiskt debattklimat och alstrar välfungerande dynamik i partiernas förhållande till befolkningen.
Istället borde man erkänna att det handlar det om en önskan att med hjälp av transfereringssystem uppnå minskade klyftor. Detta är något som åstadkoms på helt annat vis, nämligen genom att fler människor arbetar och bidrar. Det här är något som försvåras av den oerhörda specialisering som nu råder på arbetsmarknaden och som till dels är en produkt av att vilja upprätthålla en dyr och stor välfärdsstat utan en bred basindustri.
Den som hävdar att höjd skatt innebär mer pengar till välfärden är blind för var pengarna kommer ifrån. Skola, sjukvård, infrastruktur, civilförsvar, och så vidare, betalas framför allt av den icke-offentligt finansierade sektorn. Storleken på denna är avgörande för framtidens välfärd. I dessa tider behövs motsatsen till ekonomisk analfabetism. Alienationsbegreppet kan med fördel användas om de som inte förstår elementära spörsmål om intäkter och utgifter. Glöm inte det om ni vill driva en förvaltande politik. Eljest vill jag passa på att gratulera till vinsten i valet!
*Angående de danska Socialdemokraternas nära förestående regeringsbildning med stödpartierna Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti vilket, om man ska försöka se ljust på det hela, är del av god dansk tradition om att inte låta regeringar sitta för länge. En sedvänja som skapar ett gott politiskt debattklimat och alstrar välfungerande dynamik i partiernas förhållande till befolkningen.
Thursday, September 08, 2011
Wednesday, August 31, 2011
Om framtidens skandinaviska modell
Det är valtid i Danmark och tillsammans med min (øl &) politiska diskussionskamrat och tillika medlem av Liberal Alliance, Jost Stricker Jørgensen, publicerar vi samma debattkrönika på bägge sidor av Öresund, i Fyens Stiftstidende respektive Skånska Dagbladet.
Föga förvånande är vårt recept för långsiktigt hållbart förvaltande motsatsen till den Keynesianism som nu råder i den ekonomiska debatten bland vänsterpolitiker. Denna bygger nämligen på en uppfattning som inte längre är ett faktum, det vill säga att vi i väst fortfarande håller i de ekonomiska styrspakarna och därför bara ska "rida igenom krisen" för att igen kunna leva loppan när den passerat. Vad vår generation istället måste göra är att på nytt bygga konkurrenskraftig industri för att kunna betala för relevanta offentliga utgifter. Samtidigt med detta krävs det en avsmalnad välfärdsstat, med mer av reell produktion av vård och behandling samt mindre av byråkrati, för att styrkan ska finnas där när detta är moraliskt påbjudet.
Hur mycket den samtida vänstern än önsketänker kan vi inte fortsätta att leva som att vi var rikast i världen när det mesta av varuproduktion och förädling flyttat till Asien. De enorma realintäkter väst vant sig vid blir svårt att uppbära från en tjänstesektor och de offentliga utgifternas mun måste mättas efter plånbokens storlek. Annars skjuter vi bara ett allt större berg av skulder framför oss.
Det är hög tid att sluta upp med att ljuga om skatten (SkD)
Stop løgnen om skatten (FS via 180Grader.dk)
Utan danskt medborgarskap får jag inte rösta till Folketinget den 15 september, men om jag skulle få välja skulle jag lägga min röst på de Konservative eller möjligen Venstre.
Gustaf Rydberg (1835-1933) Vinterlandskap med hästfora/Winter Landscape with Horse Sled (1868).
Föga förvånande är vårt recept för långsiktigt hållbart förvaltande motsatsen till den Keynesianism som nu råder i den ekonomiska debatten bland vänsterpolitiker. Denna bygger nämligen på en uppfattning som inte längre är ett faktum, det vill säga att vi i väst fortfarande håller i de ekonomiska styrspakarna och därför bara ska "rida igenom krisen" för att igen kunna leva loppan när den passerat. Vad vår generation istället måste göra är att på nytt bygga konkurrenskraftig industri för att kunna betala för relevanta offentliga utgifter. Samtidigt med detta krävs det en avsmalnad välfärdsstat, med mer av reell produktion av vård och behandling samt mindre av byråkrati, för att styrkan ska finnas där när detta är moraliskt påbjudet.
Hur mycket den samtida vänstern än önsketänker kan vi inte fortsätta att leva som att vi var rikast i världen när det mesta av varuproduktion och förädling flyttat till Asien. De enorma realintäkter väst vant sig vid blir svårt att uppbära från en tjänstesektor och de offentliga utgifternas mun måste mättas efter plånbokens storlek. Annars skjuter vi bara ett allt större berg av skulder framför oss.
Det är hög tid att sluta upp med att ljuga om skatten (SkD)
Stop løgnen om skatten (FS via 180Grader.dk)
Utan danskt medborgarskap får jag inte rösta till Folketinget den 15 september, men om jag skulle få välja skulle jag lägga min röst på de Konservative eller möjligen Venstre.
Gustaf Rydberg (1835-1933) Vinterlandskap med hästfora/Winter Landscape with Horse Sled (1868).
Sunday, August 28, 2011
Vi, de drunknade
av Carsten Jensen
Tiden gör sig svår att fånga, också i litteraturen. Likväl är det vad skepparsonen Carsten Jensen lyckas med i Vi, de druknede. Vi får följa generationer av män som lämnat Marstal för det oändliga äventyret på havet. Ofta har de lämnat för gott och begravts på botten. Eller som i ett enkelt tillfälle, startat ett nytt liv på en avlägsen tropisk ö. Bakom sig har de lämnat änka och ungar hemma på Ærø, i ett avlägset hörn av Östersjön. Innanför sjöfartsnationen Danmarks gränser, men en av dess allra ljusstarkaste bastioner i den globala skeppsfarten. Männen har lämnat barn som sedan vuxit upp med den starka drivkraften att axla det hårda och farliga sjömanslivet för att se nya horisonter och få världsvana. Präglade av ett stolt samfund, men ändå, eller kanske på grund av just detta, med en stark och envis egen vilja.
För vad ter sig en förlisning i en storm på det öppna havet eller att drunkna i den mörka kylan som annat än döden. Och vad är döden mot möjligheten att segla syd om Kap Horn, passera Sydney på väg mot Tasmaniens ljusskygga barer, segla förbi den amerikanska västkusten eller Barbareskkusten. Att få uppleva revolutionsgarden i Setubal som förhindrar avlastningen av godset. Dricka ättika, saltvatten, fiskolja och få se Valparaiso. Anlöpa Callao och Câmara de Lobos, mönstra en tremastad Nova Scotia fullrigg och sätta kurs mot västindien. Träffa flickor på Foretop Street, i La Boca, Newfoundland, norra Ryssland och i Tiger Bay. Lasta kol på en liverpoolbark på väg till Cardiff. Att döpas i tjära när man korsar ekvatorn är tveklöst värt att riskera livet för.
Berättelsen påbörjas med tyska kanonsalvor och avskjutna lemmar samt mänskliga inälvor på däck i Eckenförde fjord, ombord Christian den Ottonde. Den avslutas hundra år senare i andra världskrigets sluttamp, där Harald Blåtand blir född i det iskalla vattnet och tillsammans med sin nyblivna mor är de enda som lyckas räddas ombord på Nimbus. Undsatt från ett sjunkande torpederat skepp, i ett stormigt ishav omgivet av u-båtar under naziflagg. Men trots den alltid närvarande döden och undermåliga maten, eller igen kanske på grund av just detta, finns en flammande livsfackla, enorm äventyrslusta och passionerad kärlek.
Men Carsten Jensen visar oss också myntets andra sida. Vi får möta den frustrerade änkan Klara Friis som allra helst vill att klotets alla hav drar sig tillbaka och ger land och hem. Hem där alla kan vara tillsammans, far, mor och barn förenade för evigt. Hon köper upp fartyg och säljer av dem till skeppare utanför ön. Hon driver rederier i konkurs och ger kärleksgåvor till byn Marstal i form av bibliotek, barnhem, museum och ålderdomshem. Butiker och restauranger ska ge arbete, inte havet. Hon föraktar sjöfarten, hon hatar den för alla söner, makar och fäder den stulit. Klara Friis förefaller att agera välgörare, men drar samtidigt undan existensgrundlaget för den by hon älskar. Trygghet på bekostnad av det längre perspektivet, ett tema som undertecknad gång efter annan verkar dra politiska analogier ur.
Den röda tråden som gör att generationernas passerande synnerligen gott bygger romanen är saltindränkta Marstal. Ett samhälle som också i denna dag har sin själ i havet och därför i resten av världen. Inte enbart på grund av sin historia med ett imponerande sjöfartsmuseum och det pågående restaureringsarbetet av skonaren Bonavista, men genom varv, båtbygge och navigationsskola. När jag häromdagen satt nere på kajen med min son underhölls vi länge av det högljudda arbetet i dockan på Marstal varv, där ett rött tankskepp blev ommålat och restaurerat. Realistiska människor som vill hålla i liv och förvalta vet att nostalgi och önskan inte på långa vägar är tillräckligt. Men så är det också svårt att avväga och balansera när man är enögd.
Tiden gör sig svår att fånga, också i litteraturen. Likväl är det vad skepparsonen Carsten Jensen lyckas med i Vi, de druknede. Vi får följa generationer av män som lämnat Marstal för det oändliga äventyret på havet. Ofta har de lämnat för gott och begravts på botten. Eller som i ett enkelt tillfälle, startat ett nytt liv på en avlägsen tropisk ö. Bakom sig har de lämnat änka och ungar hemma på Ærø, i ett avlägset hörn av Östersjön. Innanför sjöfartsnationen Danmarks gränser, men en av dess allra ljusstarkaste bastioner i den globala skeppsfarten. Männen har lämnat barn som sedan vuxit upp med den starka drivkraften att axla det hårda och farliga sjömanslivet för att se nya horisonter och få världsvana. Präglade av ett stolt samfund, men ändå, eller kanske på grund av just detta, med en stark och envis egen vilja.
För vad ter sig en förlisning i en storm på det öppna havet eller att drunkna i den mörka kylan som annat än döden. Och vad är döden mot möjligheten att segla syd om Kap Horn, passera Sydney på väg mot Tasmaniens ljusskygga barer, segla förbi den amerikanska västkusten eller Barbareskkusten. Att få uppleva revolutionsgarden i Setubal som förhindrar avlastningen av godset. Dricka ättika, saltvatten, fiskolja och få se Valparaiso. Anlöpa Callao och Câmara de Lobos, mönstra en tremastad Nova Scotia fullrigg och sätta kurs mot västindien. Träffa flickor på Foretop Street, i La Boca, Newfoundland, norra Ryssland och i Tiger Bay. Lasta kol på en liverpoolbark på väg till Cardiff. Att döpas i tjära när man korsar ekvatorn är tveklöst värt att riskera livet för.
Berättelsen påbörjas med tyska kanonsalvor och avskjutna lemmar samt mänskliga inälvor på däck i Eckenförde fjord, ombord Christian den Ottonde. Den avslutas hundra år senare i andra världskrigets sluttamp, där Harald Blåtand blir född i det iskalla vattnet och tillsammans med sin nyblivna mor är de enda som lyckas räddas ombord på Nimbus. Undsatt från ett sjunkande torpederat skepp, i ett stormigt ishav omgivet av u-båtar under naziflagg. Men trots den alltid närvarande döden och undermåliga maten, eller igen kanske på grund av just detta, finns en flammande livsfackla, enorm äventyrslusta och passionerad kärlek.
Men Carsten Jensen visar oss också myntets andra sida. Vi får möta den frustrerade änkan Klara Friis som allra helst vill att klotets alla hav drar sig tillbaka och ger land och hem. Hem där alla kan vara tillsammans, far, mor och barn förenade för evigt. Hon köper upp fartyg och säljer av dem till skeppare utanför ön. Hon driver rederier i konkurs och ger kärleksgåvor till byn Marstal i form av bibliotek, barnhem, museum och ålderdomshem. Butiker och restauranger ska ge arbete, inte havet. Hon föraktar sjöfarten, hon hatar den för alla söner, makar och fäder den stulit. Klara Friis förefaller att agera välgörare, men drar samtidigt undan existensgrundlaget för den by hon älskar. Trygghet på bekostnad av det längre perspektivet, ett tema som undertecknad gång efter annan verkar dra politiska analogier ur.
„Hvem skal nu føre skuden?“ sagde han til skipper Ludvigsen, kaldet Kommandøren, der kom for at bestille en gravsten til sin kone.
Dødesamlaren svarede selv på spørgsmålet.
„Det skal kvinderne. Bare vent. Eller se på Klara Friis. Læg mærke til, hvad jeg siger. Det er kvinderne, der tager over nu.“
Ludvigsen rystede på hovedet.
„Det har kvinder sgu da ikke forstand på.“
„Jeg sagde heller ikke, at de havde forstand på det. Jeg sagde bare, at det er dem, der bestemmer nu.“
Den röda tråden som gör att generationernas passerande synnerligen gott bygger romanen är saltindränkta Marstal. Ett samhälle som också i denna dag har sin själ i havet och därför i resten av världen. Inte enbart på grund av sin historia med ett imponerande sjöfartsmuseum och det pågående restaureringsarbetet av skonaren Bonavista, men genom varv, båtbygge och navigationsskola. När jag häromdagen satt nere på kajen med min son underhölls vi länge av det högljudda arbetet i dockan på Marstal varv, där ett rött tankskepp blev ommålat och restaurerat. Realistiska människor som vill hålla i liv och förvalta vet att nostalgi och önskan inte på långa vägar är tillräckligt. Men så är det också svårt att avväga och balansera när man är enögd.
Wednesday, August 03, 2011
Enduring impression defence against transience
Ever since I moved to the medieval parts of Old Town Odense some five years ago, I have been window shopping at the clock and watchmaker on Overgade close to where I live. Some years ago I purchased my 1950s Giroxa Swiss wrist watch there. However, what I have yearned for the most is this one, a first generation of European made alarm clocks from Junghans. It is from around the last turn of the century and when opening it in order to wind it up, it has the original printed paper label behind the pendulum. Owing to my family-in-law, congratulating me for becoming a medical doctor, it is now under my ownership.
Sunday, July 17, 2011
Thursday, July 07, 2011
Välfungerande primärvård är lösningen
Just nu hörs det i Skåne högljudda röster om en vårdapparat som inte lever upp till förväntningarna. Det är då viktigt att hålla i minnet det systemfel som är inbyggt i svensk primärvård sedan naiva 1970-talsreformer, varefter tillgängligheten hela tiden minskat. Detta är inte önskvärt eftersom primärvården är billigare, men samtidigt ofta betydligt mer lämpad för många av de problem som idag trängs om plats i akutsjukvården. Genom att öka tillgängligheten och kontinuiteten i primärvården kan sjukhusen avlastas och patienterna känna sig mer nöjda.
Detta uppnås på samma sätt i Sverige som Norge gjorde det med en gedigen reform för tio år sedan, nämligen genom att kopiera det danska systemet med egen läkare. Gör patientlistorna knutna till allmänläkarna vilka agerar som självägda entreprenörer och därmed investerar både ekonomiskt och socialt kapital i sina patienter. Gör en större del av ersättningen beroende av produktion av vård och behandling. Låt läkarägda kliniker i primärvården agera som koordinerande spindel i nätet mellan en patient som är orolig för sjukdom och en alltför komplicerad välfärdsstat.
Initialt kan det möjligen kosta en del under omställningen, men det är i det långa loppet en hållbar, kostnadseffektiv och patientvänlig reform. I höstas skrev jag om ämnet:
Många av vårdens problem finns i den svenska primärvårdens organisationsform (Newsmill, augusti 2010) Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Egen »praktiserende læge« bättre än anonym vårdcentral
(Läkartidningen 35, 2010)
Detta uppnås på samma sätt i Sverige som Norge gjorde det med en gedigen reform för tio år sedan, nämligen genom att kopiera det danska systemet med egen läkare. Gör patientlistorna knutna till allmänläkarna vilka agerar som självägda entreprenörer och därmed investerar både ekonomiskt och socialt kapital i sina patienter. Gör en större del av ersättningen beroende av produktion av vård och behandling. Låt läkarägda kliniker i primärvården agera som koordinerande spindel i nätet mellan en patient som är orolig för sjukdom och en alltför komplicerad välfärdsstat.
Initialt kan det möjligen kosta en del under omställningen, men det är i det långa loppet en hållbar, kostnadseffektiv och patientvänlig reform. I höstas skrev jag om ämnet:
Många av vårdens problem finns i den svenska primärvårdens organisationsform (Newsmill, augusti 2010) Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Egen »praktiserende læge« bättre än anonym vårdcentral
(Läkartidningen 35, 2010)
Friday, July 01, 2011
Konststycket att devalvera akademin
Många akademiker saknar den kunskapsteoretiska verktygslåda som gör att de kan förklara och försvara den vetenskap de själva är delaktiga i. På detta sätt blir högskoleutbildningen mest en fortsättning på gymnasiestudierna och ett perspektivlöst förhållningssätt utan insikt om tidigare vetenskapliga paradigm frodas. Som lösning på detta har jag ofta förfäktat en idé om en initial så kallad Core Curriculum för akademiska studier. Under ett halvår av gedigen vetenskapsteori, läsning och genomgång av stora verk som präglat västerlandet, vetenskapshistoria samt smakprov från olika naturvetenskapliga och humanistiska discipliner, ges akademikern dessa verktyg. Dessutom erhålles den allmänkännedom som är att förvänta från en person med högre bildning. Dylika inledande studier är förövrigt ofta kännetecknande för bättre universitet världen över och är egentligen ett nödvändigt villkor för att på djupet kunna förmedla varför vetenskaplig evidens är skiljt från löst tyckande.
Likväl, som led i att devalvera den svenska akademin och skapa krav på högskoleutbildning för snart sagt nästan alla yrkeskategorier, samtidigt som man omintetgjort värdet på praktisk skolning och arbete, har man lyckats med att i stor utsträckning förstöra ovanstående insikter i Sverige. Detta är naturligtvis en följd av att det inte kan ställas sådana höga krav såvida alla ska bli universitetsstuderande. Därför lyckas man med just motsatsen i utbyte, nämligen ödeläggandet av de traditioner som burit upp förvaltandet av våra framsteg. Detta i samma veva som man lurar en hel generation att skuldsätta sig, istället för att påbörja det förvärvsarbete och ekonomiska oberoende från föräldrarna som de flesta eftersträvade.
I den pågående debatten är alltså problemet snarare att vi byggt upp så kallade högskolor i vart och vartannat buskage. På dessa ställen erbjuds allsköns flum som knappast har med akademiska studier att göra. Listan på exempel över vad som kan läsas på "universitetet" och som snarare borde vara egenfinansierade kvällskurser är betydligt längre än vinprovning, matlagningskurser, konstkurser utan formella krav och genuspedagogik. Universitet ska inte locka, de som studerar där ska drivas av bildningsideal. Reell humanistisk bildningstradition tar lång tid att bygga upp och kan enbart existera i sammanhang där det finns tradition för att tillåta idéer att stötas och blötas på djupet. Men detta är naturligtvis något som 68-kåren bortser från, eftersom de i sin livsmani önskat kröna sitt CV med en låtsastitel på en ideologifabrik innan de säger farväl.
Man kan alltså sannerligen konstatera att väldigt många av högskoleutbildningarna är fullkomligt onödiga och är en slags hobbykurser. Men då får man inte bortse från den humanistiska idétradition som bär upp och är oumbärligt för förvaltandet av de framsteg vilka vår västerländska civilisation vilar på. Detta är en nödvändig förståelse som gärna går om intet när allt ska anpassas till just in time production eller någon av de andra förenklade teorierna som det alldeles för stora antalet ekonomistuderande ivrar. Med detta sagt kan man emellertid försvara skillnad i studiemedel mellan olika utbildningar. Jag har själv lång erfarenhet från både humanistisk och naturvetenskaplig universitetsutbildning, samtidigt som jag i stora delar av min studietid läst dubbelt och nästan alltid arbetat parallellt. Den tid utan studier som fanns för jobb var givetvis betydligt större under de förra. Med en reform av detta slag ser man dessutom till att de som faktiskt läser på universitetet drivs av en önskan till bildning. Underhållning kan skötas annorstädes.
Likväl, som led i att devalvera den svenska akademin och skapa krav på högskoleutbildning för snart sagt nästan alla yrkeskategorier, samtidigt som man omintetgjort värdet på praktisk skolning och arbete, har man lyckats med att i stor utsträckning förstöra ovanstående insikter i Sverige. Detta är naturligtvis en följd av att det inte kan ställas sådana höga krav såvida alla ska bli universitetsstuderande. Därför lyckas man med just motsatsen i utbyte, nämligen ödeläggandet av de traditioner som burit upp förvaltandet av våra framsteg. Detta i samma veva som man lurar en hel generation att skuldsätta sig, istället för att påbörja det förvärvsarbete och ekonomiska oberoende från föräldrarna som de flesta eftersträvade.
I den pågående debatten är alltså problemet snarare att vi byggt upp så kallade högskolor i vart och vartannat buskage. På dessa ställen erbjuds allsköns flum som knappast har med akademiska studier att göra. Listan på exempel över vad som kan läsas på "universitetet" och som snarare borde vara egenfinansierade kvällskurser är betydligt längre än vinprovning, matlagningskurser, konstkurser utan formella krav och genuspedagogik. Universitet ska inte locka, de som studerar där ska drivas av bildningsideal. Reell humanistisk bildningstradition tar lång tid att bygga upp och kan enbart existera i sammanhang där det finns tradition för att tillåta idéer att stötas och blötas på djupet. Men detta är naturligtvis något som 68-kåren bortser från, eftersom de i sin livsmani önskat kröna sitt CV med en låtsastitel på en ideologifabrik innan de säger farväl.
Man kan alltså sannerligen konstatera att väldigt många av högskoleutbildningarna är fullkomligt onödiga och är en slags hobbykurser. Men då får man inte bortse från den humanistiska idétradition som bär upp och är oumbärligt för förvaltandet av de framsteg vilka vår västerländska civilisation vilar på. Detta är en nödvändig förståelse som gärna går om intet när allt ska anpassas till just in time production eller någon av de andra förenklade teorierna som det alldeles för stora antalet ekonomistuderande ivrar. Med detta sagt kan man emellertid försvara skillnad i studiemedel mellan olika utbildningar. Jag har själv lång erfarenhet från både humanistisk och naturvetenskaplig universitetsutbildning, samtidigt som jag i stora delar av min studietid läst dubbelt och nästan alltid arbetat parallellt. Den tid utan studier som fanns för jobb var givetvis betydligt större under de förra. Med en reform av detta slag ser man dessutom till att de som faktiskt läser på universitetet drivs av en önskan till bildning. Underhållning kan skötas annorstädes.
Monday, June 13, 2011
Den sociala ingenjörens felslut
I debatten om Pride och Kristdemokraternas eventuella kollektiva medverkan på detta festliga evenemang tycks många blanda samman partiernas ställningstaganden med de i befolkningen. Likaså verkar man tro att förändringar i åsikter hos gemene man kan styras uppifrån.
Det är en enkel sak för de politiska partierna att känna av hur vinden blåser i den offentliga debatten och därmed medverka i det som för stunden framstår som populärt. Problematiken ligger i att detta ofta förefaller stå i vägen för det med nödvändighet långsamma arbete som det innebär att påverka människors attityder. Vidare att sådan förändring sker genom sociala rörelser och till följd av att människor diskuterar och samtalar med varandra på en ömsesidig nivå. Det kan på intet sätt förminskas till ett klick på "gilla" i ett så kallat socialt medium. Kultur betyder odling, och för detta krävs både god jordmån och långsiktighet.
Tack och lov styrs människors genuina attityder inte likt en flock får av hur en liten klick människor i den offentliga debatten dikterar. Detta är ett perspektiv från den sociala ingenjören som tror sig kunna påverka en hel befolkning genom en enkel knapptryckning på maskinen. Att alla ska med är otroligt förenklat.
Det är dessutom direkt farligt när politiken styrs av förlitan på social ingenjörskonst, eftersom att människor med andra åsikter isoleras till ytterlighetsgrupperingar istället för att kunna bemötas på ett mer resonligt läge. På detta sätt skapar den politiska korrektheten extremism. Rättsmedvetande är inte samma sak som flockmentalitet, men man kan lätt ersätta det förra med det senare i ett samhälle med konsensusdrömmar.
Naturligtvis ska lagstiftning och andra formella institutioner som är förtryckande och orättvisa bekämpas, men man kan inte tro att politiken ska lägga sig i allt mellanmänskligt. Det mesta i livet bör aldrig dikteras från andra än medborgarna själva. Ett annat scenario är ett skrämmande orwellianskt dylikt.
Det ironiska med en socialt nödvändig så kallad disclaimer: För att slippa det misstänkliggörande som ofta används i ett debattklimat som det ovan beskrivna ska det nämnas att jag har både goda vänner och nära familj som är homosexuella. Jag hyser fobi mot reell homofobi och tar mycket illa upp av genuint förakt mot medmänniskor. Detta inlägg i debatten handlar således inte om att försvara homofobi, men om att problematisera en direkt felaktig analys som riskerar spä på ohyggliga sociala krafter.
Roland Poirier Martinsson bemöter Per Altenberg som led i debatten.
Hendrick Avercamp (1585-1634) Winterlandschap met schaatsers/Winter Landscape with ice Skaters (Rijksmuseum, Amsterdam).
Det är en enkel sak för de politiska partierna att känna av hur vinden blåser i den offentliga debatten och därmed medverka i det som för stunden framstår som populärt. Problematiken ligger i att detta ofta förefaller stå i vägen för det med nödvändighet långsamma arbete som det innebär att påverka människors attityder. Vidare att sådan förändring sker genom sociala rörelser och till följd av att människor diskuterar och samtalar med varandra på en ömsesidig nivå. Det kan på intet sätt förminskas till ett klick på "gilla" i ett så kallat socialt medium. Kultur betyder odling, och för detta krävs både god jordmån och långsiktighet.
Tack och lov styrs människors genuina attityder inte likt en flock får av hur en liten klick människor i den offentliga debatten dikterar. Detta är ett perspektiv från den sociala ingenjören som tror sig kunna påverka en hel befolkning genom en enkel knapptryckning på maskinen. Att alla ska med är otroligt förenklat.
Det är dessutom direkt farligt när politiken styrs av förlitan på social ingenjörskonst, eftersom att människor med andra åsikter isoleras till ytterlighetsgrupperingar istället för att kunna bemötas på ett mer resonligt läge. På detta sätt skapar den politiska korrektheten extremism. Rättsmedvetande är inte samma sak som flockmentalitet, men man kan lätt ersätta det förra med det senare i ett samhälle med konsensusdrömmar.
Naturligtvis ska lagstiftning och andra formella institutioner som är förtryckande och orättvisa bekämpas, men man kan inte tro att politiken ska lägga sig i allt mellanmänskligt. Det mesta i livet bör aldrig dikteras från andra än medborgarna själva. Ett annat scenario är ett skrämmande orwellianskt dylikt.
Det ironiska med en socialt nödvändig så kallad disclaimer: För att slippa det misstänkliggörande som ofta används i ett debattklimat som det ovan beskrivna ska det nämnas att jag har både goda vänner och nära familj som är homosexuella. Jag hyser fobi mot reell homofobi och tar mycket illa upp av genuint förakt mot medmänniskor. Detta inlägg i debatten handlar således inte om att försvara homofobi, men om att problematisera en direkt felaktig analys som riskerar spä på ohyggliga sociala krafter.
Roland Poirier Martinsson bemöter Per Altenberg som led i debatten.
Hendrick Avercamp (1585-1634) Winterlandschap met schaatsers/Winter Landscape with ice Skaters (Rijksmuseum, Amsterdam).
Sunday, June 05, 2011
Ledare och söndagsledare
"I den representativa demokratin utgör det en betydande risk att allt för mycket skilja sig från väljarna."
I en välformulerad söndagsledare av Per Gudmundson recenseras Henrik Montgomerys nyutgivna Statsministern. Diskrepansen mellan ämbetet som Sveriges statsminister och den starka ledare som häromdagen hävdades var en fjärdedel av unga svenskars uppfattning om gott styre framstår uppenbar. Frågan är om det är så enkelt.
Gudmundson skriver vidare att ingenting är tillgjort i bilden av Reinfeldt och jag är beredd att hålla med honom. Den samtida politiska verkligheten är nämligen av det slaget och den skillnad som antagligen efterfrågas av dagens unga är inte den om en sabel och kungakrona, men att fasaden ska se proper ut och verksamheten förväntas skötas professionellt. Sålunda en dialektisk örfil på den generation som basunerade ut att det privata är politiskt.
Förvisso har den örfilade generationens "kamp för frigörelse" medfört en del goda ting: Män har också ett känsloliv att utveckla. Kvinnors symptom är inte alltid hysteri. Män har rätt till god tid med sina barn. Homosexualitet är inget att vara generad över. Och så vidare. Men när detta skett dyker nya problem upp, och svaret kommer då inte ur varan socialt teoribygge i form av ytterligare lager genus-sociologi. Den varan gör nämligen ännu mer mellanmänskligt till (välfärds)statens domän, hindrar fria människor att själva förvalta sina liv och ivrar illavarslande föreställningar om medborgare såsom små kuggar i en maskin. Kuggar som är alienerade ansvarsbefriade blir andefattiga, vilket Dick Erixon icke-religiöst satte ord på nyligen.
För att upprätthålla ett civilt samhälle krävs det att medborgarna, inom rimlighetens gränser, är kapabla att rymma sitt eget känsloliv. För att styra ett land krävs det mycket mer. En statsminister ska inte inta offerrollen och låta sitt humör eller privatliv gå ut över andra. Antagandet att den som är deprimerad eller alkoholist har rätt att göra vad som helst platsar inte för någon, allra minst för den som regerar. Något som utåt sett är betydligt svårare idag, när mycket av det privata görs offentligt.
Faran som uppstår är naturligtvis den att i en representativ demokrati ska ledarna representera de som bygger samhället. Om inget framstår tillgjort på grund av att statsministern levt i en värld av enbart politiker och spindoktorer, där allt färre har verklig kontakt med det riktiga arbetslivet och det i vissa kretsar till och med ses som fördelaktigt att aldrig haft insyn i näringslivets premisser, där är representanterna oförmögna till annat än ideologiska tankeschema från skyddad verkstad. I en dylik värld behöver inget vara tillgjort, realpolitiken blir med stor sannolikhet ändå ett utslag av social ingenjörskonst. Det är faran.
Statsminister Fredrik Reinfeldt är ett litet sansat steg på rätt väg. De som styr ska vara en kapabel elit. Men en elit på meriter och med tydligt avgränsad makt i förhållande till familjen och individen. Var fjärde år kan de avsättas. I en demokrati och ett öppet samhälle är resten medborgarnas ansvar och egenmakt.
Wednesday, May 25, 2011
Det motbjudande dåliga uppförandet
Under ett par lediga timmar av stilla vredesmod tillbringade jag söndagsförmiddagen med att författa artikeln som borde ha skrivits för länge sedan: Svensk brist på fason fjärmar oss från nordisk gemenskap ligger nu ute till publik beskådan.
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Johan Christian Dahl (1788-1857) Stensætning ved vintertide/Megalith Grave in Winter (Museum der Bildenden Künste, Leipzig).
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Johan Christian Dahl (1788-1857) Stensætning ved vintertide/Megalith Grave in Winter (Museum der Bildenden Künste, Leipzig).
Monday, May 16, 2011
Carl Gustaf Gilbert Hamilton
av Jan Guillou
Under hösten läste jag till den ämbetsexamen som efter avklarande gjorde det möjligt för mig att svära läkareden. Av denna anledning var det litterära fördjupandet satt på intermission till fördel för mindre krävande men ändock spännande kioskkrimi. Eftersom de starka könsmaktsnormer och osynliga strukturer som präglar vårt samhälle kräver att varje man av svensk börd borde kunna hänvisa till Hamilton-serien för att inte vara the odd man out på fredagsaftonens stillasittande begivenheter bestämde jag mig för att läsa denna av Jan Guillou berömda dekalogi. Ehuru ska det understrykas att följetongen inte faller in under genren kriminalromaner, ty Hamilton är spion.
Guillou och jag är tämligen långt från varandra vad gäller politisk ideologi. Möjligen har vi det surgubbiga gemensamt, samt att vi båda inser att stadsbor är handikappade när det handlar om att klara sig i verkligheten. Men politiskt anser jag att han är fast i djupa teoretiska träsk som jag menar gör politiken världsfrånvänd och som idag fortfarande hänger som ett ok över svensk politik.
Inte desto mindre vurmade jag i en period av mina tonår för eftermälet av Majrevolten 1968 och fördjupade mig i den lek med idéer som Daniel Cohn-Bendit, Cornelius Castoriadis, Simone de Beauvoir, Murray Bookchin, Jean-Paul Sartre hade vidareutvecklat från tidigare anarkistiska och socialistiska teoretiker. Jag läste till och med igenom grundkursen i marxistisk politisk ekonomi i små blåa häften. Främst uppskattade jag dock de gamla utopistiska tänkarna, innan skismen mellan liberalism och socialism, såsom Charles Fourier och Henri de Saint-Simon. Naturligtvis diskuterade jag dessa idéer med begeistring och fick därför inblick i de fickor av primärt ekologiska anarkister och liknande som gömmer sig i fickor och hålrum runtom i staden.
Av denna anledning är den världsbild som döljer sig i Hamiltons bakgrund i Clarté för mig inte helt okänd. Även om jag naturligtvis på intet sätt innehar Guillous expertis, är de konflikter med diverse socialistiska kontrahenter något jag trots allt har lite inblick i. Desto mer komiskt blir det därför i min mening när man hör Guillou debattera politik idag, eftersom att han står fast i orealistiska övertygelser, i alla fall om man vill förvalta välfärd. Men så ska man komma ihåg att han tillhör den aristokrati som utgör en generation uppvuxen i Sverige då ekonomiska spörsmål aldrig behövts ställas, eftersom att västvärlden både ensamt höll i spakarna och hade en industri som betalade allsköns kalas och bakfylla. När hans generation med rätta pratar om curlade unga av idag, vill jag poängtera den vuxengeneration som tillåtit curling och förlitat sig på att en välfärdsstat som vuxit sig ohållbart stor ska ta över. När för mycket förvandlas till problem för välfärdsstaten blir medborgaren inte enbart ekonomisk analfabet, jag skulle också vilja använda den marxistiska termen alienerad om dennes tillvaro. Men detta är naturligtvis inget som uppmärksammas som "forskningsämne" på alla de "genusinstitutioner" vilka återfinns i den uppsjö av "högskolor" som uppförts i var och varannan provins. De som sitter på titlarna där vårdar nämligen just sin bakfylla ypperligt genom att devalvera begreppen akademi och universitet.
Nåja, jag ska inte gå vidare med att förklara varför social ingenjörskonst är en frukt av satan och varför politik som byggs på dylika förenklingar är tramsig. Jag tror faktiskt förövrigt att Guillou i viss mån också hade hållit med mig om detta. Däremot ska jag berätta att från och med Coq Rouge till och med En medborgare höjd över varje misstanke, som jag nyss lade ifrån mig, har jag satt i mig Guillous litterära figurs förehavande med stor tillfredsställelse. Det ges inblick i författarens egna kval, moraliska som politiska, och detta ger berättelserna tyngd. Vidare är det naturligtvis nöjsamt att följa med i de kommentarer till böckernas respektive samtid som ges, och för egen del uppskattar jag givetvis också den datorhistoria som presenteras. Carl Gustaf Gilbert Hamilton är förvisso en närmast titanisk person, men en mycket god och mänsklig sådan om man bortser från den tämligen grava politiska snedvridning han ärvt från sin skapare. Såvida inte den uppmärksamhetsstörning som följer av teknologiska framsteg och så kallade sociala medier hindrar ungdomar från att läsa en dekalogi idag, är Navy SEAL attackdykaren och underrättelseofficeren amiral Hamilton trots allt en god förebild för unga män och i viss mån också för unga kvinnor.
Coq Rouge (1986), Den demokratiske terroristen (1987), I nationens intresse (1988), Fiendens fiende (1989), Den hedervärdige mördaren (1990), Vendetta (1991), Ingen mans land (1992), Den enda segern (1993), I hennes majestäts tjänst (1994), En medborgare höjd över varje misstanke (1995)
Undertecknad som Gubbdata-karikatyr i Commodore 64-format. Pixlad av grafikern Vanja Utne.
Under hösten läste jag till den ämbetsexamen som efter avklarande gjorde det möjligt för mig att svära läkareden. Av denna anledning var det litterära fördjupandet satt på intermission till fördel för mindre krävande men ändock spännande kioskkrimi. Eftersom de starka könsmaktsnormer och osynliga strukturer som präglar vårt samhälle kräver att varje man av svensk börd borde kunna hänvisa till Hamilton-serien för att inte vara the odd man out på fredagsaftonens stillasittande begivenheter bestämde jag mig för att läsa denna av Jan Guillou berömda dekalogi. Ehuru ska det understrykas att följetongen inte faller in under genren kriminalromaner, ty Hamilton är spion.
Guillou och jag är tämligen långt från varandra vad gäller politisk ideologi. Möjligen har vi det surgubbiga gemensamt, samt att vi båda inser att stadsbor är handikappade när det handlar om att klara sig i verkligheten. Men politiskt anser jag att han är fast i djupa teoretiska träsk som jag menar gör politiken världsfrånvänd och som idag fortfarande hänger som ett ok över svensk politik.
Inte desto mindre vurmade jag i en period av mina tonår för eftermälet av Majrevolten 1968 och fördjupade mig i den lek med idéer som Daniel Cohn-Bendit, Cornelius Castoriadis, Simone de Beauvoir, Murray Bookchin, Jean-Paul Sartre hade vidareutvecklat från tidigare anarkistiska och socialistiska teoretiker. Jag läste till och med igenom grundkursen i marxistisk politisk ekonomi i små blåa häften. Främst uppskattade jag dock de gamla utopistiska tänkarna, innan skismen mellan liberalism och socialism, såsom Charles Fourier och Henri de Saint-Simon. Naturligtvis diskuterade jag dessa idéer med begeistring och fick därför inblick i de fickor av primärt ekologiska anarkister och liknande som gömmer sig i fickor och hålrum runtom i staden.
Av denna anledning är den världsbild som döljer sig i Hamiltons bakgrund i Clarté för mig inte helt okänd. Även om jag naturligtvis på intet sätt innehar Guillous expertis, är de konflikter med diverse socialistiska kontrahenter något jag trots allt har lite inblick i. Desto mer komiskt blir det därför i min mening när man hör Guillou debattera politik idag, eftersom att han står fast i orealistiska övertygelser, i alla fall om man vill förvalta välfärd. Men så ska man komma ihåg att han tillhör den aristokrati som utgör en generation uppvuxen i Sverige då ekonomiska spörsmål aldrig behövts ställas, eftersom att västvärlden både ensamt höll i spakarna och hade en industri som betalade allsköns kalas och bakfylla. När hans generation med rätta pratar om curlade unga av idag, vill jag poängtera den vuxengeneration som tillåtit curling och förlitat sig på att en välfärdsstat som vuxit sig ohållbart stor ska ta över. När för mycket förvandlas till problem för välfärdsstaten blir medborgaren inte enbart ekonomisk analfabet, jag skulle också vilja använda den marxistiska termen alienerad om dennes tillvaro. Men detta är naturligtvis inget som uppmärksammas som "forskningsämne" på alla de "genusinstitutioner" vilka återfinns i den uppsjö av "högskolor" som uppförts i var och varannan provins. De som sitter på titlarna där vårdar nämligen just sin bakfylla ypperligt genom att devalvera begreppen akademi och universitet.
Nåja, jag ska inte gå vidare med att förklara varför social ingenjörskonst är en frukt av satan och varför politik som byggs på dylika förenklingar är tramsig. Jag tror faktiskt förövrigt att Guillou i viss mån också hade hållit med mig om detta. Däremot ska jag berätta att från och med Coq Rouge till och med En medborgare höjd över varje misstanke, som jag nyss lade ifrån mig, har jag satt i mig Guillous litterära figurs förehavande med stor tillfredsställelse. Det ges inblick i författarens egna kval, moraliska som politiska, och detta ger berättelserna tyngd. Vidare är det naturligtvis nöjsamt att följa med i de kommentarer till böckernas respektive samtid som ges, och för egen del uppskattar jag givetvis också den datorhistoria som presenteras. Carl Gustaf Gilbert Hamilton är förvisso en närmast titanisk person, men en mycket god och mänsklig sådan om man bortser från den tämligen grava politiska snedvridning han ärvt från sin skapare. Såvida inte den uppmärksamhetsstörning som följer av teknologiska framsteg och så kallade sociala medier hindrar ungdomar från att läsa en dekalogi idag, är Navy SEAL attackdykaren och underrättelseofficeren amiral Hamilton trots allt en god förebild för unga män och i viss mån också för unga kvinnor.
Coq Rouge (1986), Den demokratiske terroristen (1987), I nationens intresse (1988), Fiendens fiende (1989), Den hedervärdige mördaren (1990), Vendetta (1991), Ingen mans land (1992), Den enda segern (1993), I hennes majestäts tjänst (1994), En medborgare höjd över varje misstanke (1995)
Undertecknad som Gubbdata-karikatyr i Commodore 64-format. Pixlad av grafikern Vanja Utne.
Sunday, May 01, 2011
Det där med produktionsmedel
Så här till första maj lite idédebatt på Newsmill om den arbetande klassen som betalar välfärdsstaten, samt en förhoppning om en ökad allmän insikt i hur det gemensamma finansieras: De offentliganställdas inkomst borde vara obeskattad nettolön.
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Johan Thomas Lundbye (1818-1848) Åben egn i det nordlige Sjælland/Open Country in North Zealand (Statens Museum for kunst, Copenhagen).
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Johan Thomas Lundbye (1818-1848) Åben egn i det nordlige Sjælland/Open Country in North Zealand (Statens Museum for kunst, Copenhagen).
Thursday, April 07, 2011
Thus passes the glory of the world
Having seen it yet another time I can justly conclude that Gran Torino is the best film of the 21st century. Help us lord, when Clint Eastwood is gone.
Wednesday, March 30, 2011
Contemporary Beautiful
Watch these impressive non-c64 demos!
Many of us are old snorty conservative c64-sceners and have a hard time understanding what all the fuss is about concerning these more modern machines called Amiga, Atari ST, PC, Super Nintendo, Dreamcast, PSP and godknowswhat. Home computers such as VIC20, CBM PET, C128, C16, Plus/4 and perhaps ZX Spectrum seems more like it in our book, more so than those odd nonclassical devices anyway. In any case will this chapter ask the common Commodore 64 scener (although "common" obviously is an almost condescending adjective when used on us) to have a generous mind. As votesheets were handed out at the multiplatform event of Datastorm, the author of this chapter thought it be interesting to see what it is all about. Consider it suggestions of what can be interesting to investigate, when time is plenty enough to let Your c64 wait that is. If this chapter offends You to much, just return to the main menu and try and forget all about it. A special edition of this issue of VN, where this chapter has been removed, is available for those who find it necessary.
The Charts for Demos on Other Platforms but the C64:
01. LifeForce / Andromeda Software Development (PC)
02. Masagin (Nvision 08 Invitation) / Farbrausch & Neuro (PC)
03. Linger in Shadows / Plastic (PlayStation 3)
04. FR-41 "debris." / Farbrausch (PC)
05. Rupture / Andromeda Software Development (PC)
06. Wir Sind Einstein / United Force & Digital Dynamite (PC)
07. The Seeker / Still (PC)
08. Ocean Machine / The Black Lotus (Amiga AGA/Atari Falcon)
09. Stargazer / Andromeda & Orb (PC)
10. Media Error / CNCD & Fairlight & Orange (PC)
11. The Evolution of Vision / Andromeda Software Development (PC)
12. FR-043 "rove" / Farbrausch (PC)
13. Aura for Laura / Soopadoopa (PlayStation 2)
14. Agenda Circling Forth / Fairlight & CNCD (PC)
15. We Come In Peace / Elude (Amiga AGA)
16. Wrath / Matt Current (PC)
17. Route 1066 / UKScene Allstars (PC)
When coming from a c64 demoscene perspective and watch demos made on modern machinery one can sometimes feel bewildered and puzzled. However, the utter beauty of some Andromeda Software Development and Farbrausch productions would astonish just about all of us. LifeForce, Debris, Rupture, Masagin and Linger in Shadows are demos that I would, and will, suggest anyone to observe and contemplate. Anything else I would consider a sincere loss for that person. Seriously, those demos are brilliant.
Slightly modified excerpts from the original article I wrote for the disk magazine VN#55, published March 21st 2011.
Many of us are old snorty conservative c64-sceners and have a hard time understanding what all the fuss is about concerning these more modern machines called Amiga, Atari ST, PC, Super Nintendo, Dreamcast, PSP and godknowswhat. Home computers such as VIC20, CBM PET, C128, C16, Plus/4 and perhaps ZX Spectrum seems more like it in our book, more so than those odd nonclassical devices anyway. In any case will this chapter ask the common Commodore 64 scener (although "common" obviously is an almost condescending adjective when used on us) to have a generous mind. As votesheets were handed out at the multiplatform event of Datastorm, the author of this chapter thought it be interesting to see what it is all about. Consider it suggestions of what can be interesting to investigate, when time is plenty enough to let Your c64 wait that is. If this chapter offends You to much, just return to the main menu and try and forget all about it. A special edition of this issue of VN, where this chapter has been removed, is available for those who find it necessary.
The Charts for Demos on Other Platforms but the C64:
01. LifeForce / Andromeda Software Development (PC)
02. Masagin (Nvision 08 Invitation) / Farbrausch & Neuro (PC)
03. Linger in Shadows / Plastic (PlayStation 3)
04. FR-41 "debris." / Farbrausch (PC)
05. Rupture / Andromeda Software Development (PC)
06. Wir Sind Einstein / United Force & Digital Dynamite (PC)
07. The Seeker / Still (PC)
08. Ocean Machine / The Black Lotus (Amiga AGA/Atari Falcon)
09. Stargazer / Andromeda & Orb (PC)
10. Media Error / CNCD & Fairlight & Orange (PC)
11. The Evolution of Vision / Andromeda Software Development (PC)
12. FR-043 "rove" / Farbrausch (PC)
13. Aura for Laura / Soopadoopa (PlayStation 2)
14. Agenda Circling Forth / Fairlight & CNCD (PC)
15. We Come In Peace / Elude (Amiga AGA)
16. Wrath / Matt Current (PC)
17. Route 1066 / UKScene Allstars (PC)
When coming from a c64 demoscene perspective and watch demos made on modern machinery one can sometimes feel bewildered and puzzled. However, the utter beauty of some Andromeda Software Development and Farbrausch productions would astonish just about all of us. LifeForce, Debris, Rupture, Masagin and Linger in Shadows are demos that I would, and will, suggest anyone to observe and contemplate. Anything else I would consider a sincere loss for that person. Seriously, those demos are brilliant.
Slightly modified excerpts from the original article I wrote for the disk magazine VN#55, published March 21st 2011.
Friday, March 18, 2011
Politik utan social ingenjörskonst
I samtalet om Konservatismen på Newsmill publicerar jag idag ett inlägg med titeln Till välfärdsstatens försvar. Mitt primära mål med artikeln är att bena upp problemet som uppstår när politiken ödelägger snarare än uppmuntrar mellanmänsklighet, samtidigt som jag siar om att Moderaterna fortsätter vinna mark genom att försvara en tydligt avgränsad men stark välfärdsstat.
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Aert van der Neer (1603-1677) Riviergezicht bij maanlicht/River View by Moonlight (Rijksmuseum Amsterdam).
Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.
Aert van der Neer (1603-1677) Riviergezicht bij maanlicht/River View by Moonlight (Rijksmuseum Amsterdam).
Sunday, March 13, 2011
Lycka till Juholt!
Ifall Håkan Juholt innebär mindre av identitetspolitik och dess avarter ifrån den sociala ingenjörskonsten är det något gott både för oppositionen och för Sverige. Men att bedriva förvaltande socialdemokratisk politik idag, i en tillvaro när den närande sektorn inte har fler anställda än på 1950-talet blir svårt. Framför allt när vänsterns jargong länge gått ut på att otröstligt förvänta sig fler uppfyllda önskemål i form av uppgifter för staten, och mindre på att realistiskt analysera hur.
Blir Juholt den som hos (S) lyckas med att vända skutan, vågar att använda uttrycket välfärdsstatens viktiga kärna och faktiskt poängtera att dess uppgifter är begränsade?
Blir Juholt den som hos (S) lyckas med att vända skutan, vågar att använda uttrycket välfärdsstatens viktiga kärna och faktiskt poängtera att dess uppgifter är begränsade?
Saturday, February 26, 2011
Hur hela Sverige ska leva
Efter mitt förslag på reform av den svenska primärvården ger jag mig nu i kast med nästa hjärtefråga.
Ett av de stora utmaningarna som Sverige står inför är att lyckas reformera arbetsmarknaden så att den blir mer dynamisk och inkluderande. Med lägre ingångslöner och uppluckringar i anställningsskyddet skulle mindre företag våga anställa fler och därmed växa. På detta sätt bekämpar man inte enbart det oerhörda exkluderande av unga vuxna och invandrare som dagens arbetsmarknadsmodell medför, man åstadkommer dessutom förutsättningar för att mer realintäkter når välfärdsstaten.
Min poäng i denna reflexion är att man genom en reform av det ovan skisserade slaget till på köpet skulle tillåta landsorten och glesbygden att konkurrera på betydligt rimligare villkor. Den svenska kollektivavtalsmodellen har med sina centrala krav på löneökningar trissat upp lönerna på ett sätt som gör att det inte är stor skillnad på inkomst i de tre stora regionerna och i provinsen. En konsekvens av detta är att det i stora delar av Sverige är stolligt dyrt att köpa torp eller lya, fram tills sista industrin lagt ner och då blir plötsligt en prästgård löjligt billig. Men när det väl har skett är det heller inte aktuellt för den större delen av den förvärvsarbetande befolkningen att bo kvar. Således, eftersom att det finns stora möjligheter att leva billigare utanför städerna borde man genom förändring av arbetsmarknaden i rätt riktning kunna uppnå väsentliga fördelar för företag att etablera och växa här.
I bruksorterna åstadkoms på detta sätt konkurrenskraftiga löner, och med Sveriges välutbildade befolkning borde högt förädlingsvärde understundom kunna frambringas. Framtiden finnes med andra ord icke enkom i tjänstesektorn. Faktisk växt kan skapas.
De globala transporterna förväntas bli dyrare och Kina börjar bli verkstad åt sina egna nyrika. Se så mycket ljusare vi fritänkande borgare kan se det hela, om man bara vågar pilla vid det ofrånkomliga.
Kanhända man skulle tillåta sig lite kvällsmys med Den Kapitalistiska Välfärdsstaten en afton som denna.
Ett av de stora utmaningarna som Sverige står inför är att lyckas reformera arbetsmarknaden så att den blir mer dynamisk och inkluderande. Med lägre ingångslöner och uppluckringar i anställningsskyddet skulle mindre företag våga anställa fler och därmed växa. På detta sätt bekämpar man inte enbart det oerhörda exkluderande av unga vuxna och invandrare som dagens arbetsmarknadsmodell medför, man åstadkommer dessutom förutsättningar för att mer realintäkter når välfärdsstaten.
Min poäng i denna reflexion är att man genom en reform av det ovan skisserade slaget till på köpet skulle tillåta landsorten och glesbygden att konkurrera på betydligt rimligare villkor. Den svenska kollektivavtalsmodellen har med sina centrala krav på löneökningar trissat upp lönerna på ett sätt som gör att det inte är stor skillnad på inkomst i de tre stora regionerna och i provinsen. En konsekvens av detta är att det i stora delar av Sverige är stolligt dyrt att köpa torp eller lya, fram tills sista industrin lagt ner och då blir plötsligt en prästgård löjligt billig. Men när det väl har skett är det heller inte aktuellt för den större delen av den förvärvsarbetande befolkningen att bo kvar. Således, eftersom att det finns stora möjligheter att leva billigare utanför städerna borde man genom förändring av arbetsmarknaden i rätt riktning kunna uppnå väsentliga fördelar för företag att etablera och växa här.
I bruksorterna åstadkoms på detta sätt konkurrenskraftiga löner, och med Sveriges välutbildade befolkning borde högt förädlingsvärde understundom kunna frambringas. Framtiden finnes med andra ord icke enkom i tjänstesektorn. Faktisk växt kan skapas.
De globala transporterna förväntas bli dyrare och Kina börjar bli verkstad åt sina egna nyrika. Se så mycket ljusare vi fritänkande borgare kan se det hela, om man bara vågar pilla vid det ofrånkomliga.
Kanhända man skulle tillåta sig lite kvällsmys med Den Kapitalistiska Välfärdsstaten en afton som denna.
Monday, February 21, 2011
Välfärdstat kräver prioritering
Det börjar så smått gå upp för människor att det inte längre är västvärlden som håller i spakarna, precis som vänstern alltid drömt om. Likaså börjar möjligen de strikt libertarianskt hållna att se konsekvenserna för både civila och sociala strukturer i hemlandet när produktionen och därmed skatteinkomsterna till staten flyttat annorstädes. I förra veckans Ugeskrift for Læger formulerade sig professorn i hälsoekonomi Kjeld Møller Pedersen (Syddansk Universitet) i detta avseende synnerligen stringent och sansat:
Han fortsätter artikeln med att beskriva hur den skattefinansierade hälso- och sjukvården måste sluta anta att resurser kommer såsom manna från himlen och fortsätta med stramare och mer explicit prioritering. För att undvika att populism sätter dagordningen i debatten argumenterar Kjeld Møller Pedersen för att det kan bli aktuellt att snegla mot och lära sig av engelska National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE). Han har många poänger och det är hög tid att börja konkretisera vilka delar av hälso- och sjukvården som är välfärdsstatens uppgifter och vad patienten måste räkna med att själv betala. Detta inte minst när man betänker den senaste SCB-prognosen om den framtida välfärden. Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, skriver:
Jens Magnusson skriver vidare att om 20 år finns det över 200 kommuner med en försörjningsbörda på över 2,5 eller högre, och 12 kommuner som kommer att ha en försörjningsbörda på 3 eller mer. Detta betyder alltså att varje person i arbete ska försörja sig själv och minst två personer till. Det enda som kan få denna kalkyl att någorlunda gå ihop är genom att få fler människor i arbete så att fler delar försörjningsbördan. Visst kan detta handla om att få människor att arbeta upp i en högre ålder, men det handlar också om att få den stora gruppen av unga och inte minst invandrare utan arbete in på arbetsmarknaden. Detta sistnämnda är en truism, men tillåts många gånger att omhändertas av Sverigedemokraternas ofta bristfälliga analys. Av denna anledning är en mer sober debatt nödvändig. Hur som helst, för att det här ska lyckas måste trösklarna in på arbetsmarknaden sänkas radikalt, något som helst skulle ha skett för tjugo år sedan.
Jag är inte i tvivel om att de som nu sitter på makten i Sverige är de minst dåliga i sammanhanget, men fler reformer måste genomföras för att skutan ska komma på rätt köl igen efter årtionden av vanstyre. Det är en bred opinion bland den yngre befolkningen som inser att det inte räcker med ett stålbad för att behålla en grundläggande välfärdsstat i framtiden, det krävs prioritering vilket innebär delvis demontering av det mer permanenta slaget. Om inte så kommer de riktiga fattighusen igen att behöva byggas när vi en gång inte längre är förmögna att arbeta.
Sannolikt är denna förståelse också en starkt bidragande faktor till Socialdemokraternas kris, de framstår nämligen som totalt oförmögna att formulera en realistisk politik som inte är beroende av rikedom att curla befolkningen med. Det krav på individens ansvar som en gång byggde upp välfärd (vari välfärdsstaten enbart är en liten del) hörs inte längre i deras jargong, istället har den ockuperats av ett otal fantasifulla önskemål. Vi är många som inser att detta inte enbart är motsatsen till förvaltande statskonst, det är faktiskt ett våldsförande på välfärdsdebatten.
Men visst är det bittert att utvecklingen av specifika antikroppar att använda som biologiska läkemedel är särdeles kostsam, och också är betydligt dyrare i sin natur eftersom att de är framodlade proteiner och inte kemiskt syntetiserade molekyler. Fan vet att de är effektiva, och att de stora framstegsmöjligheterna är spännande nära.
"Det nye i situationen er, at fremtidens resursemæssige muligheder er langt mere begrænsede, end vi har set i de seneste mange år, og at nye behandlingsmuligheder samtidig synes at komme hurtigere end nogensinde."
Han fortsätter artikeln med att beskriva hur den skattefinansierade hälso- och sjukvården måste sluta anta att resurser kommer såsom manna från himlen och fortsätta med stramare och mer explicit prioritering. För att undvika att populism sätter dagordningen i debatten argumenterar Kjeld Møller Pedersen för att det kan bli aktuellt att snegla mot och lära sig av engelska National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE). Han har många poänger och det är hög tid att börja konkretisera vilka delar av hälso- och sjukvården som är välfärdsstatens uppgifter och vad patienten måste räkna med att själv betala. Detta inte minst när man betänker den senaste SCB-prognosen om den framtida välfärden. Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, skriver:
"I hela Sverige är det i dag fler som inte arbetar än som arbetar, försörjningsbördan är i genomsnitt 2,3."
Jens Magnusson skriver vidare att om 20 år finns det över 200 kommuner med en försörjningsbörda på över 2,5 eller högre, och 12 kommuner som kommer att ha en försörjningsbörda på 3 eller mer. Detta betyder alltså att varje person i arbete ska försörja sig själv och minst två personer till. Det enda som kan få denna kalkyl att någorlunda gå ihop är genom att få fler människor i arbete så att fler delar försörjningsbördan. Visst kan detta handla om att få människor att arbeta upp i en högre ålder, men det handlar också om att få den stora gruppen av unga och inte minst invandrare utan arbete in på arbetsmarknaden. Detta sistnämnda är en truism, men tillåts många gånger att omhändertas av Sverigedemokraternas ofta bristfälliga analys. Av denna anledning är en mer sober debatt nödvändig. Hur som helst, för att det här ska lyckas måste trösklarna in på arbetsmarknaden sänkas radikalt, något som helst skulle ha skett för tjugo år sedan.
Jag är inte i tvivel om att de som nu sitter på makten i Sverige är de minst dåliga i sammanhanget, men fler reformer måste genomföras för att skutan ska komma på rätt köl igen efter årtionden av vanstyre. Det är en bred opinion bland den yngre befolkningen som inser att det inte räcker med ett stålbad för att behålla en grundläggande välfärdsstat i framtiden, det krävs prioritering vilket innebär delvis demontering av det mer permanenta slaget. Om inte så kommer de riktiga fattighusen igen att behöva byggas när vi en gång inte längre är förmögna att arbeta.
Sannolikt är denna förståelse också en starkt bidragande faktor till Socialdemokraternas kris, de framstår nämligen som totalt oförmögna att formulera en realistisk politik som inte är beroende av rikedom att curla befolkningen med. Det krav på individens ansvar som en gång byggde upp välfärd (vari välfärdsstaten enbart är en liten del) hörs inte längre i deras jargong, istället har den ockuperats av ett otal fantasifulla önskemål. Vi är många som inser att detta inte enbart är motsatsen till förvaltande statskonst, det är faktiskt ett våldsförande på välfärdsdebatten.
Men visst är det bittert att utvecklingen av specifika antikroppar att använda som biologiska läkemedel är särdeles kostsam, och också är betydligt dyrare i sin natur eftersom att de är framodlade proteiner och inte kemiskt syntetiserade molekyler. Fan vet att de är effektiva, och att de stora framstegsmöjligheterna är spännande nära.
Wednesday, February 09, 2011
The art of cheap travelling
I grew up wanting to travel, though my family hardly ever did. I remember the excitement I felt as a young teenager on my first trip abroad, i.e. outside Sweden and Denmark, when the coastline of Rügen appeared on the ferry trip from Trelleborg to Sassnitz in Mecklenburg-Vorpommern. I often read a about other countries and landscapes within Sweden, but nothing of it seemed to satisfy my need for adventures. A need which I nurtured good.
When I was around fifteen-sixteen I stumbled across an obscure advert in a fanzine of sorts for the "Interrailer/Hitchhikers/Bum/Tramp Guide to the Galaxy". As I have lost track of it at the moment I cannot record its correct title. In any way did it consist of xeroxed pages of addresses all over, where one could sleep for free or almost for free: the well known book store in the 5th Arrondissement of Paris, ultra cheap hostels, private homes or artist collectives where the sofa was offered as a crashpad for travellers, squats, advices on which parts of beaches that are safe. You name it. I guess it was the fanzine version of how the Coachsurfing forum works these days, as this was the time of phone numbers and snail-mail addresses.
I always had that guide in my backpack when bumming around. Even if I did not use it all that much it always came with a "backup plan", or at least I hoped so. That is the way when travelling on an extremely low budget, you are thrown out there and in the end you will have to find a way to spend the night. As much of my bumming around came with an interrail ticket in my pocket, I often ended up getting on the night train to wake up to a new city the next morning. Needless to say, I often made new friends and have slept on many a living room sofa for a day or two. Some of these people are friends to this day.
When I flew into Canada for my first time in North America I had only 4000 SEK (circa 600 USD) on my pocket, but an address where I could sleep a few weeks and a vague idea of how to get around, partly using the dead cheap pre-ordered Greyhound bus tickets I had purchased. On that trip, in Canada and the US, I ended up WWOOFing (willing workers on organic farms) a month, hitch-hike Vancouver Island, see six Canadian Provinces and a whole lot of American States. I crossed the continent twice, and I did not take off until I flew back to Sweden.
A close friend of mine whom today has a company selling used machine tools started out hitch-hiking his way through South America. With him he carried a prospectus of a machine he had purchased from a discontinued factory in Sweden. When he sold it he had made a profit and had funds to buy more machines. Today his company has a number of employees and does not only engender tax revenues to the welfare state.
Neither such entrepreneurship nor cheap travelling is possible if the expectations and demands of a person are set too high. It is about daring and learning to rely on yourself, about initiative and enterprise. Nothing ventured, nothing gained. These days however, I am a family father and with it comes a completely different type of responsibility. When I travel today my requirements are obviously higher, but the sense of security I carry with me in my two shoes follows me all over the planet.
Tomorrow I will fly into Portugal for a week of road-tripping. For the first night I have a room waiting for me in the Pensão Londres.
When I was around fifteen-sixteen I stumbled across an obscure advert in a fanzine of sorts for the "Interrailer/Hitchhikers/Bum/Tramp Guide to the Galaxy". As I have lost track of it at the moment I cannot record its correct title. In any way did it consist of xeroxed pages of addresses all over, where one could sleep for free or almost for free: the well known book store in the 5th Arrondissement of Paris, ultra cheap hostels, private homes or artist collectives where the sofa was offered as a crashpad for travellers, squats, advices on which parts of beaches that are safe. You name it. I guess it was the fanzine version of how the Coachsurfing forum works these days, as this was the time of phone numbers and snail-mail addresses.
I always had that guide in my backpack when bumming around. Even if I did not use it all that much it always came with a "backup plan", or at least I hoped so. That is the way when travelling on an extremely low budget, you are thrown out there and in the end you will have to find a way to spend the night. As much of my bumming around came with an interrail ticket in my pocket, I often ended up getting on the night train to wake up to a new city the next morning. Needless to say, I often made new friends and have slept on many a living room sofa for a day or two. Some of these people are friends to this day.
When I flew into Canada for my first time in North America I had only 4000 SEK (circa 600 USD) on my pocket, but an address where I could sleep a few weeks and a vague idea of how to get around, partly using the dead cheap pre-ordered Greyhound bus tickets I had purchased. On that trip, in Canada and the US, I ended up WWOOFing (willing workers on organic farms) a month, hitch-hike Vancouver Island, see six Canadian Provinces and a whole lot of American States. I crossed the continent twice, and I did not take off until I flew back to Sweden.
A close friend of mine whom today has a company selling used machine tools started out hitch-hiking his way through South America. With him he carried a prospectus of a machine he had purchased from a discontinued factory in Sweden. When he sold it he had made a profit and had funds to buy more machines. Today his company has a number of employees and does not only engender tax revenues to the welfare state.
Neither such entrepreneurship nor cheap travelling is possible if the expectations and demands of a person are set too high. It is about daring and learning to rely on yourself, about initiative and enterprise. Nothing ventured, nothing gained. These days however, I am a family father and with it comes a completely different type of responsibility. When I travel today my requirements are obviously higher, but the sense of security I carry with me in my two shoes follows me all over the planet.
Tomorrow I will fly into Portugal for a week of road-tripping. For the first night I have a room waiting for me in the Pensão Londres.
Tuesday, February 01, 2011
Vad som påbörjades för sex år sedan
I Västerbottniska Umeå började jag läkarprogrammet i januari 2005. En Medicine Masterexamen är nu avklarad i Fynska Odense, och läkareden är svuren.
Jonatan Forsberg-Gillving i Blå Bog, Lægeløftekandidater januar 2011.
Min læsemakker: Martin Söderholm (der røg til Lund) og Steinar Sandberg (Molde's finest).
Drømmespeciale: Ærlig talt er jeg mindre sikker nu end på lang tid. Spørg igen om et år.
Skal i KBU: Kolding Skadestue (FAM) + Kolding Psykiatri
Det her gør jeg om 10 år: Bor på landet.
Lidt om mig: Jeg kommer oprindelig fra Skåne/Østdanmark/Sydsverige. Før lægestudierne boede jeg i London og læste engelsk, arbejdede, rejste og blev næsten helt færdig med en BA i Filosofi (retning især politisk filosofi og kognition) ved Lunds Universitet.
Jeg påbegyndte mine lægestudier ved Umeå Universitet, Sverige, i januar 2005. Efter et år kom min kone ind her i Odense og et halvår senere flyttede jeg efter. Et bedre valg af studieby end den Pan-Skandinavistiske metropol Odense har jeg svært at forestille mig, og er således meget tilfreds med mit valg. Det første år var dog hårdt idet jeg ville komme i fase og ikke være nød til at læse ekstra semestere, hvilket indebar ca 100 ECTS på knap 10 måneder.
Ved siden af studierne har jeg arbejdet en hel del for FADL hvor jeg nåede at blive børneventilator, og de senere år har jeg haft nogle lægevikariater. Da jeg ikke haft SU/CSN i flere år har arbejdsmulighederne i Odense været yderligere noget positivt med byen.
Under studietiden har jeg haft en del klinikophold i udlandet, men det mest interessante er et selvarrangeret ved Launceston General på Tasmanien, Australien. Jeg boede hos en gammel ven derover og når klinikken på hæmatologisk afdeling var overstået fandtes der god tid indplaneret til at roadtrippe rundt før jeg skiftede miljø til klinikopholdet i almen praksis i Sønderborg.
Jeg bor sammen med min kone Mimmi, søn August og hund Alva i den gamle middelalders bymidte af Odense. Mine interesser ved siden af den medicinske videnskab er alt for utallige for at komme ind på her. De må på tidspunkt diskuteres over mørkristet kaffe, øl eller Single Malt.
Molde-gutten og jeg på lægefesten sidste lørdag.
Jonatan Forsberg-Gillving i Blå Bog, Lægeløftekandidater januar 2011.Min læsemakker: Martin Söderholm (der røg til Lund) og Steinar Sandberg (Molde's finest).
Drømmespeciale: Ærlig talt er jeg mindre sikker nu end på lang tid. Spørg igen om et år.
Skal i KBU: Kolding Skadestue (FAM) + Kolding Psykiatri
Det her gør jeg om 10 år: Bor på landet.
Lidt om mig: Jeg kommer oprindelig fra Skåne/Østdanmark/Sydsverige. Før lægestudierne boede jeg i London og læste engelsk, arbejdede, rejste og blev næsten helt færdig med en BA i Filosofi (retning især politisk filosofi og kognition) ved Lunds Universitet.
Jeg påbegyndte mine lægestudier ved Umeå Universitet, Sverige, i januar 2005. Efter et år kom min kone ind her i Odense og et halvår senere flyttede jeg efter. Et bedre valg af studieby end den Pan-Skandinavistiske metropol Odense har jeg svært at forestille mig, og er således meget tilfreds med mit valg. Det første år var dog hårdt idet jeg ville komme i fase og ikke være nød til at læse ekstra semestere, hvilket indebar ca 100 ECTS på knap 10 måneder.
Ved siden af studierne har jeg arbejdet en hel del for FADL hvor jeg nåede at blive børneventilator, og de senere år har jeg haft nogle lægevikariater. Da jeg ikke haft SU/CSN i flere år har arbejdsmulighederne i Odense været yderligere noget positivt med byen.
Under studietiden har jeg haft en del klinikophold i udlandet, men det mest interessante er et selvarrangeret ved Launceston General på Tasmanien, Australien. Jeg boede hos en gammel ven derover og når klinikken på hæmatologisk afdeling var overstået fandtes der god tid indplaneret til at roadtrippe rundt før jeg skiftede miljø til klinikopholdet i almen praksis i Sønderborg.
Jeg bor sammen med min kone Mimmi, søn August og hund Alva i den gamle middelalders bymidte af Odense. Mine interesser ved siden af den medicinske videnskab er alt for utallige for at komme ind på her. De må på tidspunkt diskuteres over mørkristet kaffe, øl eller Single Malt.
Molde-gutten og jeg på lægefesten sidste lørdag.
Wednesday, January 12, 2011
Autumn Clouds (2004)
The excavation of the 2004 c64 demo experiments continued.
Released at X'2004 in October that year. Credits: Ed, Orcan, Joe, Macx.
Released at X'2004 in October that year. Credits: Ed, Orcan, Joe, Macx.
Friday, January 07, 2011
Walking Man (2004)
From the old chest of drawers.
Released at LCP in August 2004. Music by Wally Beben.
Released at LCP in August 2004. Music by Wally Beben.
Monday, December 13, 2010
The Paradox of Freedom - Toleransparadoxen
In times like these it is important to pay attention to Sir Karl Popper on The Paradox of Freedom in The Open Society and Its Enemies from 1945:
I dessa tider är det angeläget att skänka uppmärksamhet till Sir Karl Poppers ord om Toleransparadoxen i Det öppna samhället och dess fiender från 1945:
"If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them."
"We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant."
I dessa tider är det angeläget att skänka uppmärksamhet till Sir Karl Poppers ord om Toleransparadoxen i Det öppna samhället och dess fiender från 1945:
"Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem."
"De toleranta måste därför vara redo att vara intoleranta."
Wednesday, December 08, 2010
Laakso fejar hos en alienerad vänster
Det är ytterst befriande att läsa Erik Laaksos utspel om testuggande socialister på Newsmill idag:
Med passus som detta framstår Laakso med denna artikel som något så ovanligt i den samtida svenska politiska debatten, som en Socialdemokrat vilken vågar beskriva vänsterns moraliska ras. I en tillvaro där en otalig mängd spörsmål blivit förvandlade till något som behöver utredas och kan kräva sin egen myndighet är det tillfredsställande att sent omsider se en nutida (S)-märkt debattör som inser att detta måste konkurrera med skolan, sjukvården, barnomsorgen, äldrevården, psykvården, och så vidare:
Det är därför Moderaterna idag är Sveriges största parti. De försvarar välfärdsstatens kärna med en verklighetsförankrad beskrivning, deras ideologi hävdar inte "fåniga regleringar för årliga jämställdhetsplaner ända ned till ensamföretag". Dagens vänsterblock har blandat ihop politik med välfärdsstat och detta devalverar begreppen. Tillräckligt många svenskar inser att en hållbar ekonomisk kalkyl är angeläget, just därför att den välfärd som byggts upp på smärtfulla erfarenheter inte är ointressant.
Samtidigt, när tider är svåra och den globala spelplanen är en annan behövs det åter ett mellanmänskligt kitt som både ger och tar. Det är denna fogmassa som en gång utgjorde grunden till varför välfärdsstaten byggdes upp, och av precis den anledningen är det föga troligt att någon som röstade på Socialdemokraterna för femtio år sedan skulle känna sig bekväm med att rösta på samma parti idag. Det är med belåtenhet, jag har efterlyst det, som jag ser Laakso försöka att vända en Atlantångare.
"En politik för full sysselsättning har stöd hos en majoritet av befolkningen men en arbetslöshetsförsäkring som kan användas utan bortre gräns har det inte. Det är ytterst tvivelaktigt att någon av våra föregångare som samlade in arbetslöshetspremien till de första kassorna skulle kunna föreställa sig möjligheten att leva på kassan utan en bortre gräns."
Med passus som detta framstår Laakso med denna artikel som något så ovanligt i den samtida svenska politiska debatten, som en Socialdemokrat vilken vågar beskriva vänsterns moraliska ras. I en tillvaro där en otalig mängd spörsmål blivit förvandlade till något som behöver utredas och kan kräva sin egen myndighet är det tillfredsställande att sent omsider se en nutida (S)-märkt debattör som inser att detta måste konkurrera med skolan, sjukvården, barnomsorgen, äldrevården, psykvården, och så vidare:
"Att tro att vi godtyckligt kan styra och ställa med andras pengar och egendomar strider emot vår egen idé om egenmakt och skydd för våra rättigheter."
Det är därför Moderaterna idag är Sveriges största parti. De försvarar välfärdsstatens kärna med en verklighetsförankrad beskrivning, deras ideologi hävdar inte "fåniga regleringar för årliga jämställdhetsplaner ända ned till ensamföretag". Dagens vänsterblock har blandat ihop politik med välfärdsstat och detta devalverar begreppen. Tillräckligt många svenskar inser att en hållbar ekonomisk kalkyl är angeläget, just därför att den välfärd som byggts upp på smärtfulla erfarenheter inte är ointressant.
Samtidigt, när tider är svåra och den globala spelplanen är en annan behövs det åter ett mellanmänskligt kitt som både ger och tar. Det är denna fogmassa som en gång utgjorde grunden till varför välfärdsstaten byggdes upp, och av precis den anledningen är det föga troligt att någon som röstade på Socialdemokraterna för femtio år sedan skulle känna sig bekväm med att rösta på samma parti idag. Det är med belåtenhet, jag har efterlyst det, som jag ser Laakso försöka att vända en Atlantångare.
Thursday, December 02, 2010
Nordic Cross Whisky Corner
The Pictish lands where Vikings travelled now produce the finest of Single Malts. The people of the far north Thule fellowships are henceforth represented in my Usquebaugh Cache: Iceland. Faroe Islands. Shetland Islands. Orkney Islands. Norway. Denmark. Bornholm. Skåneland. Sweden. Åland Islands. Finland. Other leagues in alliance, whether far remote provinces or with coast in the Baltic, North and Norwegian Seas, will have to await their representation until the whisky room is a bigger one. When I buy my countryside house that is.
Saturday, November 13, 2010
Sent ska syndaren vakna
Med en tredagars ämbetsexamen i OSCE-form i antågande borde det råda stiltje här. Men för dem som känner mig allt för väl kräver även förberedelserna inför svärandet av grekiska eder andrum. Då är det härligt att kunna ta del av begivenheterna på andra sidan Øresund.
Som en del säkert minns från sommarens eskapader saknades det substans i vänsterblockets ekonomiska analys. Många med mig efterlyste mindre tomma argument och mer realistiska hållningar, men flummerierna staplades på ände och de rödgröna blev därför sin egen gravgrävare. Så sent som några veckor efter valet minns jag att Thomas Östros varnade för en diskussion om vad som är intäkter och utgifter under förespeglingen att detta skapar ett dåligt politiskt klimat. Man behöver inte använda just termerna närande och tärande, men ett ansvarstagande för framtida offentligt finansierad välfärd som blundar för det mest elementära är inget annat än sagor för vuxna.
Därför är det nu socker för skämtlynnet att se Östros faktiskt överväga en verklighetssinnad ekonomisk politik. Fröjden blir ännu större när man minns vad Anders Borg sagt:
Den största förtvivlans munterhet måste dock återfinnas hos dem med sinnesnärvaro som fortfarande identifierar sig med dagens svenska vänsterblock, och då syftar jag på reaktionerna mot Östros från eget led. Det kan kallas att aktivt vägra sig en mer nykter attityd. (S) förutsättningar för att kunna förvalta en välfärdsstat i en verklighet som är helt annorlunda än bortskämda årtionden av aldrig tidigare skådat ekonomiskt uppsving är stadigt tynande. För att citera Petter Kloke i ett dystert auditorium häromveckan. Kontexten är en föreläsning om nya mediciner inom hematologin som kostar många hundra tusen till flera miljoner per patient och år. Då jag viskar något om behovet av politik som inte önskar hur dyr vård ska betalas, utan istället ger möjlighet för den betalande (icke-offentliga/privata) sektorn att växa för att åstadkomma just detta svarar han:
När stämningen ändå är på topp tillåter jag mig att publicera en riktig glädjespridare. Vykortet följde med notan till en lunch på nämnda ställe i San Francisco för snart två år sedan då jag var där med min fru. Nu återfinns det inramat ovanför mitt skrivbord.
Som en del säkert minns från sommarens eskapader saknades det substans i vänsterblockets ekonomiska analys. Många med mig efterlyste mindre tomma argument och mer realistiska hållningar, men flummerierna staplades på ände och de rödgröna blev därför sin egen gravgrävare. Så sent som några veckor efter valet minns jag att Thomas Östros varnade för en diskussion om vad som är intäkter och utgifter under förespeglingen att detta skapar ett dåligt politiskt klimat. Man behöver inte använda just termerna närande och tärande, men ett ansvarstagande för framtida offentligt finansierad välfärd som blundar för det mest elementära är inget annat än sagor för vuxna.
Därför är det nu socker för skämtlynnet att se Östros faktiskt överväga en verklighetssinnad ekonomisk politik. Fröjden blir ännu större när man minns vad Anders Borg sagt:
"I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat, men däremot i uppfattningar om hur saker hänger ihop och vad som bör göras."
Den största förtvivlans munterhet måste dock återfinnas hos dem med sinnesnärvaro som fortfarande identifierar sig med dagens svenska vänsterblock, och då syftar jag på reaktionerna mot Östros från eget led. Det kan kallas att aktivt vägra sig en mer nykter attityd. (S) förutsättningar för att kunna förvalta en välfärdsstat i en verklighet som är helt annorlunda än bortskämda årtionden av aldrig tidigare skådat ekonomiskt uppsving är stadigt tynande. För att citera Petter Kloke i ett dystert auditorium häromveckan. Kontexten är en föreläsning om nya mediciner inom hematologin som kostar många hundra tusen till flera miljoner per patient och år. Då jag viskar något om behovet av politik som inte önskar hur dyr vård ska betalas, utan istället ger möjlighet för den betalande (icke-offentliga/privata) sektorn att växa för att åstadkomma just detta svarar han:
"Vänsterdrömmen har nog alltid varit en fantasi."
När stämningen ändå är på topp tillåter jag mig att publicera en riktig glädjespridare. Vykortet följde med notan till en lunch på nämnda ställe i San Francisco för snart två år sedan då jag var där med min fru. Nu återfinns det inramat ovanför mitt skrivbord.
Friday, September 24, 2010
On The Edge
- The Spectacular Rise and Fall of Commodore
by Brian Bagnall
We are all told that it is the winning side that dictates how history is written. Such is the starting point where the author of On The Edge begins when narrating the history of personal computers. Brian Bagnall's thesis is not controversial in itself, but when claiming that it is mostly due to Commodore that computers became part of everyday life, his statement may be. He argues that Commodore's drive of inexpensive computers for the masses broke a new market. Its large counterparts IBM on one side pushed business computers and the other being Apple had a slow start and only rose with their stylish and dearer computers after the market for the consumer microcomputer industry was in place. From being something located in universities and the garages of the très nerdy, personal computers are now a commodity present in most homes. Mr Bagnall has conducted plenty of research, partly through interviewing heaps of Commodore insiders. With his attempt of proving his thesis he is not only telling the story of the ventures behind the PET-, the Commodore- and the Amiga-machines - but he is also describing a completely different age. It is easy to become blind to how much our contemporary society is one occurring in the aftermath a computer revolution.
It was the period in time prior to Tron and WarGames and designing the surface of a microprocessor was literally macroscopic artistry. Transistors were in their thousands and not millions and the semiconductor design and fabrication company MOS Technology had their financier Irving Gould; their A-type personality juggernaut Jack Tramiel and their god of technology Chuck Peddle - the three important ingredients needed for a hi-tech company of that era to succeed. Mr Peddle had earlier worked for Motorola with developing their 68000 processor. He now, together with Bill Mensch, became the father of the renowned 6502 processor. It was developed in 1976 and was used in products like the Nintendo Entertainment System, the Apple I and II, the 8-bit computers from Atari, the Commodore PET, VIC-20 and so on. Even the robot in Futurama, Bender, has the 6502 microprocessor as brain. The 6510 processor which has its home in the most sold computer of all time according to Guinness Book of World Records, the Commodore 64, is a slightly modified form of the 6502. It is easy to belittle the legacy. Brian Bagnall's description of how the craftsmanlike design and production of chips at MOS took place is one of breathtaking engineering creativity, and it is indeed an enjoyable read.
On The Edge tells of how Commodore cheaply acquired an incredible unending license for Basic from a company named Micro-Soft, run by a young Bill Gates. It contains the story of how Commodore negotiated with Steve Jobs and Steve Wozniak on purchasing Apple and plays with the thought of how different the world would have been today if the transaction had gone through. In 1977 Star Wars appeared in the cinemas and the public was primed for the PET 2001-machines trickling out of the small Commodore factory. In April 1978 the first machines arrived on British soil and became an immediate success. Douglas Adams writes about his first encounter of it in Salmon of Doubt. In 1980 the VIC-20 was announced and it became the first computer to sell one million units. The triumph can partly be explained by the VIC-20 primarily being sold in retail, such as K-Mart, rather than from authorised dealers and thus competed with the game console market. William Shatner of Star Trek became its spokesman in television advertisements asking "Why just buy a video game?". Jack Tramiel gave his engineers one month to create a production model of the VIC-20 and working under such a tight schedule was more of a rule than exception at Commodore. Bill Seiler, Bob Russell, Robert Yannes, Al Charpentier, Charles Winterble, John Feagans and others toiled hard under codename Vixen.
Having had a liaison with the Model T of computers, the Commodore 64, for some twenty years I obviously looked forward to reading about its birth. The VIC-20 had been a gold mine for Commodore and for this reason it served as a stepping stone for the beauty to come. While Al Charpentier worked on the VIC-II graphic video chip, Robert Yannes designed the architecture for a new sound chip. It was a dream he had nurtured for quite some time infatuated by the up and coming sounds of electronic music. Mr Yannes had since high school built analogue synthesizers and initially planned to support an astonishing 32 voices on the SID-chip. The little miniature synthesizer was dubbed one of the top-20 most important chips by Byte magazine in 1995, and the sounds of the C64 are epic for generations of nerds. As with the VIC-20 the creation of the Commodore 64 was rushed and many hasty solutions characterized its final design. The machine had to get out in time. The tale of how Bob Russell's high-speed lines for a new mark of disk drives were mistakenly removed from the schematics is just one out of many. A consequence of the deletion of a few metal circuit traces has caused millions of wasted hours for C64 owners. However, it is when Mr Bagnall writes about the designing of the Commodore 128 which was to be backward compatible with the C64 that it becomes truly apparent. Achieving such compatibility was a mission as all the glitches in the Commodore 64 had to be reproduced in order to make the software and peripherals work. Programs were dependent on bugs and the monumental software library for the Commodore 64 was part of its success story and a reason why so many millions of computers were sold. The C64 designers were not hardware engineers, but chip designers. They did not know some of the fundamental rules, and it is thanks to such mistakes that the old breadbox is what so many have come to appreciate to this day.
Brian Bagnall continues the book by writing about the successful Commodore Amiga computers and the shaky governing of the company which ultimately lead to its demise and death in 1994. On The Edge gives an insight not only of this particular enterprise, but of how such a world works. The saga is written in a language for everyone interested and Mr Bagnall presents necessary evidence for his case, I am however partial and hence unable to play judge. Nevertheless is it sound to say that the rise and decline of Commodore is a story that should be told, and the myth of it will continue to flourish. The C64 scene of today which is continuous since the mid 1980s, as opposed to other contemporary computer scenes, is part of this context.
This article was originally published in the c64 disk magazine VN#53.
by Brian Bagnall
We are all told that it is the winning side that dictates how history is written. Such is the starting point where the author of On The Edge begins when narrating the history of personal computers. Brian Bagnall's thesis is not controversial in itself, but when claiming that it is mostly due to Commodore that computers became part of everyday life, his statement may be. He argues that Commodore's drive of inexpensive computers for the masses broke a new market. Its large counterparts IBM on one side pushed business computers and the other being Apple had a slow start and only rose with their stylish and dearer computers after the market for the consumer microcomputer industry was in place. From being something located in universities and the garages of the très nerdy, personal computers are now a commodity present in most homes. Mr Bagnall has conducted plenty of research, partly through interviewing heaps of Commodore insiders. With his attempt of proving his thesis he is not only telling the story of the ventures behind the PET-, the Commodore- and the Amiga-machines - but he is also describing a completely different age. It is easy to become blind to how much our contemporary society is one occurring in the aftermath a computer revolution.
It was the period in time prior to Tron and WarGames and designing the surface of a microprocessor was literally macroscopic artistry. Transistors were in their thousands and not millions and the semiconductor design and fabrication company MOS Technology had their financier Irving Gould; their A-type personality juggernaut Jack Tramiel and their god of technology Chuck Peddle - the three important ingredients needed for a hi-tech company of that era to succeed. Mr Peddle had earlier worked for Motorola with developing their 68000 processor. He now, together with Bill Mensch, became the father of the renowned 6502 processor. It was developed in 1976 and was used in products like the Nintendo Entertainment System, the Apple I and II, the 8-bit computers from Atari, the Commodore PET, VIC-20 and so on. Even the robot in Futurama, Bender, has the 6502 microprocessor as brain. The 6510 processor which has its home in the most sold computer of all time according to Guinness Book of World Records, the Commodore 64, is a slightly modified form of the 6502. It is easy to belittle the legacy. Brian Bagnall's description of how the craftsmanlike design and production of chips at MOS took place is one of breathtaking engineering creativity, and it is indeed an enjoyable read.
On The Edge tells of how Commodore cheaply acquired an incredible unending license for Basic from a company named Micro-Soft, run by a young Bill Gates. It contains the story of how Commodore negotiated with Steve Jobs and Steve Wozniak on purchasing Apple and plays with the thought of how different the world would have been today if the transaction had gone through. In 1977 Star Wars appeared in the cinemas and the public was primed for the PET 2001-machines trickling out of the small Commodore factory. In April 1978 the first machines arrived on British soil and became an immediate success. Douglas Adams writes about his first encounter of it in Salmon of Doubt. In 1980 the VIC-20 was announced and it became the first computer to sell one million units. The triumph can partly be explained by the VIC-20 primarily being sold in retail, such as K-Mart, rather than from authorised dealers and thus competed with the game console market. William Shatner of Star Trek became its spokesman in television advertisements asking "Why just buy a video game?". Jack Tramiel gave his engineers one month to create a production model of the VIC-20 and working under such a tight schedule was more of a rule than exception at Commodore. Bill Seiler, Bob Russell, Robert Yannes, Al Charpentier, Charles Winterble, John Feagans and others toiled hard under codename Vixen.
Having had a liaison with the Model T of computers, the Commodore 64, for some twenty years I obviously looked forward to reading about its birth. The VIC-20 had been a gold mine for Commodore and for this reason it served as a stepping stone for the beauty to come. While Al Charpentier worked on the VIC-II graphic video chip, Robert Yannes designed the architecture for a new sound chip. It was a dream he had nurtured for quite some time infatuated by the up and coming sounds of electronic music. Mr Yannes had since high school built analogue synthesizers and initially planned to support an astonishing 32 voices on the SID-chip. The little miniature synthesizer was dubbed one of the top-20 most important chips by Byte magazine in 1995, and the sounds of the C64 are epic for generations of nerds. As with the VIC-20 the creation of the Commodore 64 was rushed and many hasty solutions characterized its final design. The machine had to get out in time. The tale of how Bob Russell's high-speed lines for a new mark of disk drives were mistakenly removed from the schematics is just one out of many. A consequence of the deletion of a few metal circuit traces has caused millions of wasted hours for C64 owners. However, it is when Mr Bagnall writes about the designing of the Commodore 128 which was to be backward compatible with the C64 that it becomes truly apparent. Achieving such compatibility was a mission as all the glitches in the Commodore 64 had to be reproduced in order to make the software and peripherals work. Programs were dependent on bugs and the monumental software library for the Commodore 64 was part of its success story and a reason why so many millions of computers were sold. The C64 designers were not hardware engineers, but chip designers. They did not know some of the fundamental rules, and it is thanks to such mistakes that the old breadbox is what so many have come to appreciate to this day.
Brian Bagnall continues the book by writing about the successful Commodore Amiga computers and the shaky governing of the company which ultimately lead to its demise and death in 1994. On The Edge gives an insight not only of this particular enterprise, but of how such a world works. The saga is written in a language for everyone interested and Mr Bagnall presents necessary evidence for his case, I am however partial and hence unable to play judge. Nevertheless is it sound to say that the rise and decline of Commodore is a story that should be told, and the myth of it will continue to flourish. The C64 scene of today which is continuous since the mid 1980s, as opposed to other contemporary computer scenes, is part of this context.
This article was originally published in the c64 disk magazine VN#53.
Wednesday, September 01, 2010
»Praktiserende læge« bättre än vårdcentral
I Läkartidningen skriver jag under titeln Egen »praktiserende læge« bättre än anonym vårdcentral (som pdf, artikeln finns även i html med kommentering här) att kontinuitet och koordinerande funktion är hörnstenar i en välfungerande primärvård. Jag beskriver varför det inte fungerar optimalt i Sverige och hur det kan förbättras genom att knyta patienterna till sina läkare samt genom att få svenska primärvårdsläkarna att axla ansvaret för sina kliniker/läkarhus.
För er som letar efter MSc-uppsatsen som nämns i artikeln finns den tillgänglig här.
För er som letar efter MSc-uppsatsen som nämns i artikeln finns den tillgänglig här.
Thursday, August 26, 2010
Val till Sveriges riksdag
Delar av välfärdsstaten är väldigt bra uppfinningar utan vilka risken ökar för flera moraliskt förkastliga situationer. Men för att säkra välfärd också i framtiden behövs det inte fler orealistiska skrik på mer, det behövs hållbara ekonomiska kalkyler. Fokus måste ligga på välfärdsstatens kärna och strävan efter att göra myndigheter kugge i alla mellanmänskliga aktiviteter måste brytas. Det krävs en verklighetssinnad politik som förstår att i grunden bestäms utgiftssidans storlek av realintäkternas omfattning, och statens realintäkter kommer naturligtvis från den icke-offentligt finansierade sektorn.
Inget av alternativen i höstens val är felfritt, men så fungerar demokratin. Däremot framstår det med all tydlighet att den utstakade vägen från den Borgerliga Alliansen har större förankring i en politik som kan förvalta Sveriges välfärd också in i framtiden.
Idag röstade jag på det svenska konsulatet i Odense.
Sunday, August 22, 2010
Livet på samhällets botten
av Theodore Dalrymple
Denna bok, liksom många andra av Theodore Dalrymple, är inget enhetligt manifest med ett stort abstraktionsbygge. Den består av kortare essäer och kolumner med kommentarer till samtiden. Livet på samhällets botten kan därför ses som en skrift som tar avstånd från stora ideologier och Dalrymple sällar sig av denna grund till de som försöker skala bort de skygglappar som dylika världsuppfattningar skapar. Det betyder inte att boken inte beskriver ett system av idéer eller följer en röd tråd, men den förutsätter att läsaren inte behöver få en förenklad lärosats skriven på näsan för att se det sunda i författarens argumentation. Likaledes är boken inte skriven från från en teoretisk horisont där man kan föreställa sig allt mellan himmel och jord, och där man kan önska sig till naiva världsbilder genom att bortse från hur människor faktiskt beter sig.
Theodore Dalrymple blundar inte för möjligheten att han skriver från ett icke-representativt perspektiv, han har trots allt arbetat som läkare i fängelser och i socialt utsatta stadsdelar, men han har härifrån samlat på sig åtskilliga erfarenheter. Det problematiska är emellertid att många andra intellektuella som bemöter Dalrymples studier gör det just med argumentet att han har en skev världsbild och har bittra glasögon till följd av den lärdom han har dragit ifrån det engelska trasproletariatet. Argumentet om att det som Dalrymple beskriver är ett uttryck för nymoraliserande är ett bekvämt blånekande av dessa människoödens existens, eller i alla fall ett kraftigt förminskande av dess omfattning i demografin. Det bygger dessutom på dessa intellektuellas icke-representativa perspektiv, ofta välbesuttet och med en hög nivå av bildning. Med andra ord en helt annan värld än den på samhällets skuggsida, vilken Dalrymple har omfattande inblick i.
Den underklass som Theodore Dalrymple beskriver är inte fattig på ett sätt som innebär att de saknar tak över huvudet eller mat för dagen. Tvärtom har de det ganska gott ställt materiellt, och det har under lång tid avsatts allt mer offentliga resurser för att motarbeta "de ökade klassklyftorna", vilket i sin tur har skapat incitament att slippa ta ansvar för sin egen tillvaro. Nu beskriver Dalrymple erfarenheter från England, men flera av berättelserna kan extrapoleras till svenska förhållanden. En skola bränns ner i Rinkeby eller ett hundratal bilar brinner i Rosengård och från politiskt och intellektuellt håll råder det plötsligt närmast total enighet om att det är brist på ekonomiska resurser som har förorsakat detta. Föga märkligt är att det under sådana förhållanden, i breda folklag, existerar en desillusionerad världsbild eftersom det väldigt sällan är någon som i offentligt ljus poängterar att det är i brist på moralisk uppfostran som orsaken till skadegörelsen finns att hämta. En kriminologisk vänsteruppfattning om att det alltid är någon annans fel (förslagsvis "de rikas" eller "högerpolitikernas") blir allmängods och för vissa arma själar blir detta snarast en uppmaning till att bli heltidskriminell: "Den som äger något ipso facto har råd att förlora det, medan den som inte äger det ipso facto har rätt att ta det. Brott är inget annat än en form av skatteomfördelning underifrån."
De fall som skildras i Livet på samhällets botten redogör inte för den stereotypiserade bilden av någon som begår ett par enstaka fel och därför lever i misär resten av livet, sonandes sin ungdoms brott. Det handlar om vuxna människor som konstant vägrar att ta ansvar för sitt eget liv och Dalrymple beskriver med all önskvärd noggrannhet hur detta steg för steg direkt eller indirekt uppmuntrats av engelska lagar om socialt skydd skapade för att främja "fattigdomsbekämpning". Theodore Dalrymple skriver om bristen på reflektion över sin tillvaro när man väljer den våldsdömde knarkaren som far till far sitt fjärde barn, efter tre barn med tre olika män som alla misshandlat en. Det handlar om människor som fått chans efter chans men aktivt valt att leva i en serie sammanhangslösa ögonblick, snarare än att skapa en sammanhängande berättelse av sitt liv och därför förnekat sig själv livsvisdom. I en kultur där allt är lika bra och ingen får fördöma någon annans val behöver man inte se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns inte längre några mellanmänskliga normer som uppmanar människorna på samhällets botten att välja att leva på ett sätt de borde. Dalrymple skriver att det inte är ovanligt att dessa människor på en eller annan tidspunkt kommer till honom med en önskan om att få diagnosen depression, men han tillbakavisar oftast detta. De är nämligen inte deprimerade utan olyckliga, och de är olyckliga därför att de lever ett liv som gör det omöjligt att vara lycklig.
I denna självvalda misär är det värsta man kan göra att underlåta att påpeka individens ansvar, både praktiskt och moraliskt. Det sätter nämligen käppar i hjulen för dessa människor att faktiskt lära sig av sina misstag och ta sig ur det armod de befinner sig i. Å andra sidan kan man med enkelhet förstå de psykologiska mekanismer som gör att det framstår närmast moraliskt förkastligt att klandra den som fördärvat sitt liv och lever i elände. Då ter sig en ideologi om "fattiga", "klassklyftor" och "speciell definition av orättvisa" genast betydligt mer angenäm, den visar nämligen att det är någon annan som har gjort fel och som kan skuldbeläggas. Den dygdlösa människan på samhällets botten är plötsligt definierad som ett fattigt offer och i och med detta har man hastigt slagit undan potentialen för individen att förbättra sin situation genom att ta tag i sitt liv och utveckla inre styrka. Theodore Dalrymple menar att det i England idag är betydligt svårare att resa sig ur misär än det var då hans mor kom till landet som utblottad judisk flykting från Naziregimen under andra världskriget. De största skillnaderna nu från då ligger i att det idag finns en stark välfärdsstat med en uppsjö av välmenande lagar som är satta till att förhindra fattigdom och att det idag råder en kultur som förnekar att det finns bra och dåliga val, ett tyranni under bristen på fördömande.
Men på vilket sätt är då detta relevant för oss? De som läser denna text befinner sig nämligen inte i det fördärv som Theodore Dalrymple beskriver. Om man bortser från det moraliskt förkastliga i en kultur av förfall reses där i boken ett varnande finger för att den trasproletära ansvarsbefriade tolkningen av tillvaron populariseras och återfinns därför allt högre upp i samhällshierarkierna. En kvasiintellektuell övertygelse om att våld och kriminalitet är naturliga inslag i tillvaron och som är följder av mänskliga instinkter accepteras, snarare än att kultivera en förståelse för att dessa måste fördömas för att inte multiplicera sig självt. Civilsamhället resignerar. Detta innebär en ödeläggelse av de mellanmänskliga förutsättningarna för vårt samfund, alltså också för dig och mig.
Dalrymple skriver så att det sticker i ögonen både på många av de som kallar sig vänster och de som kallar sig liberaler. Dessvärre kommer detta antagligen att utgöra hinder för dessa att ta hans budskap till sig. Istället kommer man att hålla sig till sina trygga tvångstankar, välbeprövade i sin förmåga att kvarhålla människor i elände: Ideologin om en totalt egalitär omfördelning av rikedomar och/eller absolut frihet från nödvändiga samhälleliga normer framför allt! Men för oss andra är Livet på samhällets botten inte bara en lärorik och underhållande bok, utan också humoristisk och mänskligt varm. För den som faktiskt ivrar för fattigas möjligheter är den konservative Theodore Dalrymple en betydligt bättre förkämpe än vilken nutida vänsterdebattör som helst.
Denna bok, liksom många andra av Theodore Dalrymple, är inget enhetligt manifest med ett stort abstraktionsbygge. Den består av kortare essäer och kolumner med kommentarer till samtiden. Livet på samhällets botten kan därför ses som en skrift som tar avstånd från stora ideologier och Dalrymple sällar sig av denna grund till de som försöker skala bort de skygglappar som dylika världsuppfattningar skapar. Det betyder inte att boken inte beskriver ett system av idéer eller följer en röd tråd, men den förutsätter att läsaren inte behöver få en förenklad lärosats skriven på näsan för att se det sunda i författarens argumentation. Likaledes är boken inte skriven från från en teoretisk horisont där man kan föreställa sig allt mellan himmel och jord, och där man kan önska sig till naiva världsbilder genom att bortse från hur människor faktiskt beter sig.
Theodore Dalrymple blundar inte för möjligheten att han skriver från ett icke-representativt perspektiv, han har trots allt arbetat som läkare i fängelser och i socialt utsatta stadsdelar, men han har härifrån samlat på sig åtskilliga erfarenheter. Det problematiska är emellertid att många andra intellektuella som bemöter Dalrymples studier gör det just med argumentet att han har en skev världsbild och har bittra glasögon till följd av den lärdom han har dragit ifrån det engelska trasproletariatet. Argumentet om att det som Dalrymple beskriver är ett uttryck för nymoraliserande är ett bekvämt blånekande av dessa människoödens existens, eller i alla fall ett kraftigt förminskande av dess omfattning i demografin. Det bygger dessutom på dessa intellektuellas icke-representativa perspektiv, ofta välbesuttet och med en hög nivå av bildning. Med andra ord en helt annan värld än den på samhällets skuggsida, vilken Dalrymple har omfattande inblick i.
Den underklass som Theodore Dalrymple beskriver är inte fattig på ett sätt som innebär att de saknar tak över huvudet eller mat för dagen. Tvärtom har de det ganska gott ställt materiellt, och det har under lång tid avsatts allt mer offentliga resurser för att motarbeta "de ökade klassklyftorna", vilket i sin tur har skapat incitament att slippa ta ansvar för sin egen tillvaro. Nu beskriver Dalrymple erfarenheter från England, men flera av berättelserna kan extrapoleras till svenska förhållanden. En skola bränns ner i Rinkeby eller ett hundratal bilar brinner i Rosengård och från politiskt och intellektuellt håll råder det plötsligt närmast total enighet om att det är brist på ekonomiska resurser som har förorsakat detta. Föga märkligt är att det under sådana förhållanden, i breda folklag, existerar en desillusionerad världsbild eftersom det väldigt sällan är någon som i offentligt ljus poängterar att det är i brist på moralisk uppfostran som orsaken till skadegörelsen finns att hämta. En kriminologisk vänsteruppfattning om att det alltid är någon annans fel (förslagsvis "de rikas" eller "högerpolitikernas") blir allmängods och för vissa arma själar blir detta snarast en uppmaning till att bli heltidskriminell: "Den som äger något ipso facto har råd att förlora det, medan den som inte äger det ipso facto har rätt att ta det. Brott är inget annat än en form av skatteomfördelning underifrån."
De fall som skildras i Livet på samhällets botten redogör inte för den stereotypiserade bilden av någon som begår ett par enstaka fel och därför lever i misär resten av livet, sonandes sin ungdoms brott. Det handlar om vuxna människor som konstant vägrar att ta ansvar för sitt eget liv och Dalrymple beskriver med all önskvärd noggrannhet hur detta steg för steg direkt eller indirekt uppmuntrats av engelska lagar om socialt skydd skapade för att främja "fattigdomsbekämpning". Theodore Dalrymple skriver om bristen på reflektion över sin tillvaro när man väljer den våldsdömde knarkaren som far till far sitt fjärde barn, efter tre barn med tre olika män som alla misshandlat en. Det handlar om människor som fått chans efter chans men aktivt valt att leva i en serie sammanhangslösa ögonblick, snarare än att skapa en sammanhängande berättelse av sitt liv och därför förnekat sig själv livsvisdom. I en kultur där allt är lika bra och ingen får fördöma någon annans val behöver man inte se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns inte längre några mellanmänskliga normer som uppmanar människorna på samhällets botten att välja att leva på ett sätt de borde. Dalrymple skriver att det inte är ovanligt att dessa människor på en eller annan tidspunkt kommer till honom med en önskan om att få diagnosen depression, men han tillbakavisar oftast detta. De är nämligen inte deprimerade utan olyckliga, och de är olyckliga därför att de lever ett liv som gör det omöjligt att vara lycklig.
I denna självvalda misär är det värsta man kan göra att underlåta att påpeka individens ansvar, både praktiskt och moraliskt. Det sätter nämligen käppar i hjulen för dessa människor att faktiskt lära sig av sina misstag och ta sig ur det armod de befinner sig i. Å andra sidan kan man med enkelhet förstå de psykologiska mekanismer som gör att det framstår närmast moraliskt förkastligt att klandra den som fördärvat sitt liv och lever i elände. Då ter sig en ideologi om "fattiga", "klassklyftor" och "speciell definition av orättvisa" genast betydligt mer angenäm, den visar nämligen att det är någon annan som har gjort fel och som kan skuldbeläggas. Den dygdlösa människan på samhällets botten är plötsligt definierad som ett fattigt offer och i och med detta har man hastigt slagit undan potentialen för individen att förbättra sin situation genom att ta tag i sitt liv och utveckla inre styrka. Theodore Dalrymple menar att det i England idag är betydligt svårare att resa sig ur misär än det var då hans mor kom till landet som utblottad judisk flykting från Naziregimen under andra världskriget. De största skillnaderna nu från då ligger i att det idag finns en stark välfärdsstat med en uppsjö av välmenande lagar som är satta till att förhindra fattigdom och att det idag råder en kultur som förnekar att det finns bra och dåliga val, ett tyranni under bristen på fördömande.
Men på vilket sätt är då detta relevant för oss? De som läser denna text befinner sig nämligen inte i det fördärv som Theodore Dalrymple beskriver. Om man bortser från det moraliskt förkastliga i en kultur av förfall reses där i boken ett varnande finger för att den trasproletära ansvarsbefriade tolkningen av tillvaron populariseras och återfinns därför allt högre upp i samhällshierarkierna. En kvasiintellektuell övertygelse om att våld och kriminalitet är naturliga inslag i tillvaron och som är följder av mänskliga instinkter accepteras, snarare än att kultivera en förståelse för att dessa måste fördömas för att inte multiplicera sig självt. Civilsamhället resignerar. Detta innebär en ödeläggelse av de mellanmänskliga förutsättningarna för vårt samfund, alltså också för dig och mig.
Dalrymple skriver så att det sticker i ögonen både på många av de som kallar sig vänster och de som kallar sig liberaler. Dessvärre kommer detta antagligen att utgöra hinder för dessa att ta hans budskap till sig. Istället kommer man att hålla sig till sina trygga tvångstankar, välbeprövade i sin förmåga att kvarhålla människor i elände: Ideologin om en totalt egalitär omfördelning av rikedomar och/eller absolut frihet från nödvändiga samhälleliga normer framför allt! Men för oss andra är Livet på samhällets botten inte bara en lärorik och underhållande bok, utan också humoristisk och mänskligt varm. För den som faktiskt ivrar för fattigas möjligheter är den konservative Theodore Dalrymple en betydligt bättre förkämpe än vilken nutida vänsterdebattör som helst.
Subscribe to:
Posts (Atom)