"Det nye i situationen er, at fremtidens resursemæssige muligheder er langt mere begrænsede, end vi har set i de seneste mange år, og at nye behandlingsmuligheder samtidig synes at komme hurtigere end nogensinde."
Han fortsätter artikeln med att beskriva hur den skattefinansierade hälso- och sjukvården måste sluta anta att resurser kommer såsom manna från himlen och fortsätta med stramare och mer explicit prioritering. För att undvika att populism sätter dagordningen i debatten argumenterar Kjeld Møller Pedersen för att det kan bli aktuellt att snegla mot och lära sig av engelska National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE). Han har många poänger och det är hög tid att börja konkretisera vilka delar av hälso- och sjukvården som är välfärdsstatens uppgifter och vad patienten måste räkna med att själv betala. Detta inte minst när man betänker den senaste SCB-prognosen om den framtida välfärden. Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, skriver:
"I hela Sverige är det i dag fler som inte arbetar än som arbetar, försörjningsbördan är i genomsnitt 2,3."
Jens Magnusson skriver vidare att om 20 år finns det över 200 kommuner med en försörjningsbörda på över 2,5 eller högre, och 12 kommuner som kommer att ha en försörjningsbörda på 3 eller mer. Detta betyder alltså att varje person i arbete ska försörja sig själv och minst två personer till. Det enda som kan få denna kalkyl att någorlunda gå ihop är genom att få fler människor i arbete så att fler delar försörjningsbördan. Visst kan detta handla om att få människor att arbeta upp i en högre ålder, men det handlar också om att få den stora gruppen av unga och inte minst invandrare utan arbete in på arbetsmarknaden. Detta sistnämnda är en truism, men tillåts många gånger att omhändertas av Sverigedemokraternas ofta bristfälliga analys. Av denna anledning är en mer sober debatt nödvändig. Hur som helst, för att det här ska lyckas måste trösklarna in på arbetsmarknaden sänkas radikalt, något som helst skulle ha skett för tjugo år sedan.
Jag är inte i tvivel om att de som nu sitter på makten i Sverige är de minst dåliga i sammanhanget, men fler reformer måste genomföras för att skutan ska komma på rätt köl igen efter årtionden av vanstyre. Det är en bred opinion bland den yngre befolkningen som inser att det inte räcker med ett stålbad för att behålla en grundläggande välfärdsstat i framtiden, det krävs prioritering vilket innebär delvis demontering av det mer permanenta slaget. Om inte så kommer de riktiga fattighusen igen att behöva byggas när vi en gång inte längre är förmögna att arbeta.
Sannolikt är denna förståelse också en starkt bidragande faktor till Socialdemokraternas kris, de framstår nämligen som totalt oförmögna att formulera en realistisk politik som inte är beroende av rikedom att curla befolkningen med. Det krav på individens ansvar som en gång byggde upp välfärd (vari välfärdsstaten enbart är en liten del) hörs inte längre i deras jargong, istället har den ockuperats av ett otal fantasifulla önskemål. Vi är många som inser att detta inte enbart är motsatsen till förvaltande statskonst, det är faktiskt ett våldsförande på välfärdsdebatten.
Men visst är det bittert att utvecklingen av specifika antikroppar att använda som biologiska läkemedel är särdeles kostsam, och också är betydligt dyrare i sin natur eftersom att de är framodlade proteiner och inte kemiskt syntetiserade molekyler. Fan vet att de är effektiva, och att de stora framstegsmöjligheterna är spännande nära.