Om krisen i väst

Det har blivit vardagsmat att höra röster som undrar över hur västvärldens besvärliga situation kunnat uppstå. Vad är fel med väst och hur kommer det sig att Europa och Amerika har så stora skulder? Det är inget mysterium överhuvudtaget om man tittar på det ur ett lite större perspektiv.

Västvärlden har under det sista århundradet byggt upp en levnadsstandard som aldrig förr skådats och har gått från att försöka undvika svält till att konsumera för nöje. Under dylika förhållanden, när befolkningen aldrig behöver att oroa sig över var nästa måltid kommer ifrån, blir politiken och ekonomin naiv. Som om de var verktyg för lustan snarare än behandla vad som är realistiskt möjligt att åstadkomma. Många statsmän klär ut sig till jultomten och valkamper förvandlas till tävlingar i löften och önskelistor. På något sätt känns den marxistiska termen alienation nära till hands när man beskriver spektaklet.

Vad som har hänt under de sista decennierna är att produktionen och förädlingen i mångt och mycket flyttat till andra delar av planeten. Samtidigt har väst betett sig som om ingenting har hänt, trots att de stora intäkterna inte längre finns kvar. Åtskilliga folkvalda argumenterar naivt att vi ska tävla enbart med kunskapsintensivt arbete, som om de inte har universitet med högt motiverade och icke-curlade studenter i Indien och Kina. Under tiden har politiker, för att tillfredsställa befolkningen och på så sätt bli återvalda, prioriterat ökade offentliga utgifter på belånade pengar. Därtill har önskelistorna mer och mer kommit att handla om idéer hämtade från den sociala ingengören, så att vi med hjälp av statskonst tror oss kunna förvandla grannen istället för att behöva ta oss ett snack med vederbörande.

En del primitiva personligheter argumenterar till och med för att västvärlden ska öka på sin offentliga konsumtion med pengar vi inte har, eftersom de inbillar sig att det skulle kunna hjälpa oss att glida igenom krisen och därefter leva lyckliga i alla våra dagar. Att komma med en sådan analys idag låter som en manisk idé från någon ur den neddrogade 1968-generationen. Det har möjligen ett par gånger varit mindre felaktigt än vad det är idag, på den tiden då väst fortfarande ägde produktionsmedlen och höll i de ekonomiska styrspakarna. Men vi diskuterar inte en regelmässig cyklisk nedgång i ekonomin denna gången. Vi är inte längre herrar på täppan. Det kommer kanske som en överraskning för några, men vi behöver tuffa strukturella reformer där välfärdsstaten begränsas till sin viktiga kärna för att vi ska ha möjlighet att bevara just den kärnan. I samma veva måste vi bli konkurrenskraftiga om vi vill ha pengar att köpa in det som är kostsamt. Intäkter och utgifter.

Två tredjedelar av befolkningen kan inte leva antingen på bidrag eller arbeta i den offentliga sektorn när bara en tredjedel betalar. Utöver detta kommer medicinerna och maskinerna jag använder i min profession varje dag, som offentligt finansierad läkare, antagligen inte att bli relativt billigare när en mycket större och global folkmängd kräver dem. Källan är inte oändlig. Matematik för nybörjare. Det sociala materialet för att bygga ett starkt civilsamfund där vi tar hand om varandra och förvaltar de nödvändiga institutionerna i vår civilisation är inte av den bästa kvalitet idag. Inte helt och hållet en gnällande hop av bortskämda snorvalpar, men delvis. Likförbannat är det vad vi har. Livets realiteter.

Delar av välfärdsstaten är mycket bra uppfinningar och är del av en moraliskt anständig kultur. Men dessa åtagande är inte gratis bara för att man tycker att man förtjänar dem. Att förvalta vårt samhälle inkluderar inte att leva över vår inkomst och överlämna en skuld till framtida generationer att betala. Giganterna vars axlar vi vilar på kräver hårt arbete.

Det är inget mysterium, bara brist på nykterhet. Den ekonomiska verkligheten kommer att kräva sund framtida politik och långsiktiga kalkyler. Allt annat är barbari.