- Nedskärningsåren som formade en generation
av Gustav Fridolin
Det har varit en spännande kontrast att läsa Gustav Fridolins bok omedelbart efter David Eberhards. De beskriver nämligen till dels samma problem, men från helt olika premisser. Där en av Eberhards poänger var den om att ungdomars bitterhet låg i en bortskämdhet och en brist på realitetssans man tidigare enbart såg hos överklassen, är Fridolins utgångspunkt just från dessa ungdomar - vilka idag närmar sig trettio. Är det så att Eberhard har rätt i att unga idag inte utrustats med vad som behövs för att klara sig och förvalta samhället, annat än i en snäv tillvaro av evigt växande välfärd, eller har Fridolin några motargument?
Gustav Fridolins övergripande analys är den att det under 90-talet genomfördes stora besparingar i det offentliga och att man i vissa tider av livet är mer beroende av det gemensamma än annars: Som gammal, som ung och som sjuk. När skolklasser blir större och eleverna därför inte hinns med, kuratorer bortrationaliseras, idrottsföreningar ska vara självförsörjande, fritidsgårdar läggs ner och det utrymme som istället erbjuds ungdomar är köpcentrum och gatuhörn. Då skapas utanförskap, psykiskt illamående och dåliga resultat i skolan. Han skriver om Skolverkets läroplan från 1994 som ett evangelium för nedskärningens apostlar. Inte bara om gamla lokaler och direkt felaktig litteratur, utan lärarlösa lektioner i stora antal och vidare: "Några minuter med läraren räcker kanske för att lösa en halvsvår ekvation, men knappast för att lära sig algebra". När eleverna känner sig som problem i kommunens budget snarare än som en tillgång börjar en hel generation, i Fridolins mening, att känna sig uppgivna och svikna. Då de väl hade kommit igenom skolan fanns det ingen plats till dem på arbetsmarknaden och utan arbete föga betalningsförmåga. Livet kom aldrig i gång. Det gavs fler valmöjligheter men alla innebar en försämring och enbart ett fåtal gav en trygg ekonomi: "Vi har fler möjligheter än någon före oss, men sämre förutsättningar att utnyttja dem" berättas om och om igen i Blåsta. Kontentan är i Gustav Fridolins mening att 80-talisterna är en generation det är synd om.
Då denna övergripande analys för hur det faktiskt varit för min generation delvis är riktig, åtminstone upplever antagligen många det så, betyder det inte att den underliggande analysen Fridolin fiskar efter är riktig. Likt många trygghetsnarkomaner på vänsterkanten idag lätt gör glömmer han nämligen bort att det behövs incitament och inre styrka att uppnå förmåga att klara sig. Ännu mer om man är driven att förändra samhället. Gustav Fridolin skriver "Men medan morfar drömde om att det skulle bli bättre, medan det faktiskt sakta blev allt bättre, så såg vi hur det blev sämre" och ser inte att långt de flesta av morfarsgenerationen hade en helt annan uppväxt än de flesta unga av idag. När man aldrig går hungrig och förutsätter likt det har gjorts under de två-tre senaste decennierna, att allting ska förbli så av sig själv, är det lätt att man blir lat, livsobildad och att tillvaron känns meningslös. Utan förståelse av vad som uppnåtts och vad som krävs för att förvalta detta blir man historielös och kräver blint likt ett barn i affekt. Silversked i mun.
En av Fridolins nyttigare poänger är att det lätt blir så att man pratar om 80-talisterna som en bortskämd och lat generation, och mer än gärna i otroligt generaliserande ordalag. Fast där tar Gustavs poäng slut. I generaliseringen ligger det en del, men inte bara om 80-talisterna. Att han inte går vidare är antagligen därför att han i likhet med de flesta andra på vänsterkanten idag inte har mod nog att kritisera mygel och krav utan skyldighet. Efter hand som välfärdsstaten vuxit sig starkare har det hela tiden funnits plats för just detta, och på somliga ställen har det varit påbjudet. De 80-talister som kom ut på arbetsmarknaden gjorde det inte i ett vakuum, det fanns tydliga regler för hur man beter sig. Fackföreningen hade förbjudit att man hjälpte till lite extra och exempelvis tog på gamla Elsa stödstrumporna om det inte tidigare var beställt. I härlig symbios med de som vill effektivisera hemtjänsten hade rättighetsivrarna glömt bort skyldigheterna och hjälpt till att skapa ett samhälle där medmänskligheten närmast utrotats. Varför jag ändå tolkar detta som en nyttig poäng av Fridolin är tudelat, men vad som följer är inget han nämner i boken:
Dels är det så att 80-talisterna fått betala priset för det som sedan länge borde ha reformerats. Eftersom den svenska ekonomin varit stark har man gått med på en sänkt arbetsmoral med en samtidig orimligt stark arbetsrätt vilket skapar och cementerar utanförskap. När man inte kan avskeda vågar man sig inte heller på att anställa och med stark verkningsgrad hålls unga och invandrare utanför arbetsmarknaden. Eftersom trygghetssystemen i Sverige är knutna kring fastanställningar förklaras bilden i Blåsta.
Den andra delen av den nyttiga poängen jag själv tolkar in är att 80-talisterna är av samma skrot och korn som de andra, vilka vuxit upp i en offentlig välfärd som inte kan hålla sig till det den gör bäst: Effektivt och kortvarigt ekonomiskt skyddsnät, sjukvård, skola, gammelvård och som sociala myndigheter där det verkligen behövs. Föräldrarna till 80-talisterna är antagligen lika onda bovar, som inte uppfostrade sina ungar att lära sig ta hand om sig själv och istället lät dem leva i tron om att alla kan bli allt utan någon slags realistisk sans. Det man glömmer bort då man klagar på 80-talisterna är rimligen att deras barnalstrande föräldrar var lika curlade av välfärdsstaten, den som trängt in på snart sagt alla områden av livet, när de valde pedagogik för att vägleda. Vi lever i de bästa av samhällen, därför behöver vi inte heller förbereda våra barn på något annat. Men livet är ofta svårt, tungt och orättvist. Fågelungar som inte kastas ur sitt bo lär sig aldrig flyga.
Det jag saknar i Fridolins bok är just det jag gillar och ser som det kloka i gröna ideal, de som menar att man inte hela tiden behöver mer för att må bättre. Han nämner visserligen i förbifarten att det i grunden inte handlar om materiella förutsättningar, utan att man hanterar dem man har med glädje. Men enbart för att sedan återgå till ett i grunden vänsteristiskt tjat som förmedlar just motsatsen. Mot slutet av boken börjar han vända sig bort från detta, men tyvärr så blir det ganska tomt. Det är synd, och jag tror att här skulle Gustav Fridolin och David Eberhard faktiskt mötas. Det evigt växande kravet på förhöjd materiell standard är inte av godo och det skapar hos dem som växer upp idag en enorm konformitet och ofta total brist på tolerans. Det ges lite utrymme till att man faktiskt hittar de där annorlunda lösningarna när tillvaron blir som ytlig dokusåpa. Men så är det kanske när det kostar så ofantligt mycket mer med det billigaste torpet idag än vad det gjorde när föräldragenerationen var ung. Eller hur det kan ses med oblida ögon på de som faktiskt reser billigt och lär sig överleva, när till och med det som kallas äventyr idag kräver natt på vandrarhem. Trygghetsnarkomanin i Sverige hämmar ungdomar, den bortklemar och sätter punkt för driftighet.
Jag har stor respekt för Gustav Fridolin och han är faktiskt en väldigt reko och ärlig man. Han låter sig styras av ideal och han slåss för dessa tappert. Det är kanske just därför som jag recenserar honom kritiskt, jag förväntade mig nämligen mer. Kanske till och med förslag på lösningar. Hans beskrivning av hur det har varit för många av oss 80-talister är delvis riktig, men dessvärre tycker jag att han har irrat sig in bland en del föreställningar som slutar i blindo. Det är min förhoppning att han letar sig ut igen, som så många andra av oss dödliga har lyckats med.
Sunday, July 12, 2009
Friday, July 03, 2009
Ingen tar skit i de lättkränktas land
av David Eberhard
I boken I trygghetsnarkomanernas land som kom för några år sedan skriver David Eberhard aningen raljerande, generaliserande och utan att vara rädd för att trampa överkänsliga på tårna. Jag vill exempelvis minnas att jag själv bland annat tyckte att hans teoretiserande kring vegetarianer lyste av förenklad dumhet. Men trots detta så är boken med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet en bok jag uppskattar enormt, och den har fått mig att öppna ögonen för Eberhard som en av de mer genomtänkta och framförallt nyttiga samtidskritikerna av de svenska medborgarna. Jag har antagligen lyckats med konststycket att få några personer att läsa boken, men jag tror att jag varje gång har förordat den understrukit hur viktigt det är att de som läsare försöker följa Eberhards röda tråd och låta bli att hänga upp sig på småsaker som kan förefalla korkade eller stötande. Hur ironiskt är det inte då att det är just denna patologiska ryggmärgsreflex vi senmoderna svenskar drabbats av, som David Eberhard inleder med i det nyutkomna alstret Ingen tar skit i de lättkränktas land.
Eberhard beskriver ingående hur Sverige har kommit att bli en nation där det har institutionaliserats en attityd under vilken det kan ses fördelaktigt att vara offer. Den kränkte är nämligen den som det lyssnas till, och kränktheten ifrågasätts sällan. I kölvattnet av detta skapas det kverulansparanoida rättshaverister som ingen stoppar därför att de inte vill beskyllas för att kränka. Av samma anledning tassas det på tå för människor som faktiskt beter sig illa. Eberhard nämner till exempel Maciej Zarembas omtalade essä i DN, men går vidare och pekar lite på det som jag själv varit inne på några gånger, om hur många av dem som har vuxit upp med välfärdsstaten blivit föga kapabla att ta hand om den. Eberhart beskriver det som "Omogen personlighetsstörning på basen av överklass" och förklarar att den som hela tiden är ett offer att beskydda nämligen också är den som inte kan vara stark och ta stort ansvar, vilket krävs för att förvalta ett välfungerande samhälle. Vardagsproblem blir därför något man vill suicidera på grund av, och då familjer har ersatts av samhället blir det psykakuten som får ta hand om den unga kvinnan vars pojkvän precis har lämnat henne. När inga samhällsinstanser rimligen är dimensionerade för den slags verksamhet känner sig givetvis medborgarna kränkta. Men detta är av Eberhard ingen kritik av välfärdsstaten, vilket somliga kanske skulle tyckönska. I boken pekar han på att det snarare är tecken på bristfällig uppfostran från föräldrarnas sida. Föräldrar som vill vara bästa vänner snarare än att ställa krav (samtidigt som de själva upprätthåller sitt tonårsskap i 45-årsåldern) och i sin iver glömmer bort att en civilisation faktiskt kräver bildning, fostran och hyfs. Den kräver också en förståelse av hur bra vi har det, vilket ansvar det innebär, hur bortskämda vi är och perspektiv till hur tillvaron var för bara några generationer sedan.
En av de ideologier som är grundläggande för den svenska kränkthetsparanoian, enligt David Eberhard, är den om att i evighet älta gamla oförrätter. Detta kan i alla fall delvis skyllas att psykodynamiken, ett i Eberhards mening tokigt hopkok av ibland rent psykotiska fantasier, har haft både pseudovetenskaplig och populär framgång i Sverige. Han går till välartikulerad och argumentativt sund attack mot både psykodynamiken som teoribygge och psykoanalysen som terapimetod, och också mot kränkthetens egna ideologiska kryddblandingar såsom diverse genusteorier vilka närmast oemotsagda (av kränkthetsanledningar givetvis) basuneras ut och skall implementeras i varje led av varje samhällsinstans.
Vid läsningen av boken kan man understundom få känslan av att Eberhard är urtypen för den svensk han säger sig beskriva, som urskillningslöst klagar på allt och alla. Inget verkar vara gott. Men när man begrundar hans argumentation får man känslan av att han faktiskt är en genuint medmänsklig och bekymrad åskådare. Vidare skriver Eberhard av faktisk erfarenhet snarare än världsfrämmat teoretiserade. Han är nämligen överläkare i psykiatri. Läkare är ett av de få akademiska yrken som idag inte är totalt segregerat från hur människor av helt olika livsvägar lever sina liv. Det sprängstoff av tankar som detta kan ge upphov till ses även hos den brittiske läkaren Theodore Dalrymple. På många sätt är alltså David Eberhard en svensk Theodore Dalrymple, de delar inte bara bitterhet men också klokskap.
Ingen tar skit i de lättkränktas land har ibland ett i mina ögon trist skimmer av antiintellektualitet över sig. I slutet av boken tas detta i alla fall delvis igen av en sund vetenskapsteoretisk argumentation och man får då känslan av att bärsärkagång tidigare i boken kanske borde vara aningen mindre omdömeslös. Ibland kan också Eberhard ta lite för enkla tyckanden som grund för sina resonemang. Men detta sätt att skriva är hans, och det känns igen. Eftersom den grundläggande argumentationen är riktig är det ganska avslappnande och illustrativ läsning. Hans text är nödvändig medicin åt det svenska folket.
Boken rymmer en uppsjö av citat där David Eberhard har träffat precis rätt. Jag skulle kunna fylla många bloggposter med dem. Men eftersom jag själv för tillfället arbetar som primärjour på en psykiatrisk akutmottagning (nåja, precis just nu och några veckor till är jag på njurmedicinsk avdelning på kärnsjukhuset i Skövde) blir det som bäst appellerade till mig det som får avsluta denna post. En kort episod ur kapitlet då Eberhard diskuterar offentlig upprättelse:
I boken I trygghetsnarkomanernas land som kom för några år sedan skriver David Eberhard aningen raljerande, generaliserande och utan att vara rädd för att trampa överkänsliga på tårna. Jag vill exempelvis minnas att jag själv bland annat tyckte att hans teoretiserande kring vegetarianer lyste av förenklad dumhet. Men trots detta så är boken med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet en bok jag uppskattar enormt, och den har fått mig att öppna ögonen för Eberhard som en av de mer genomtänkta och framförallt nyttiga samtidskritikerna av de svenska medborgarna. Jag har antagligen lyckats med konststycket att få några personer att läsa boken, men jag tror att jag varje gång har förordat den understrukit hur viktigt det är att de som läsare försöker följa Eberhards röda tråd och låta bli att hänga upp sig på småsaker som kan förefalla korkade eller stötande. Hur ironiskt är det inte då att det är just denna patologiska ryggmärgsreflex vi senmoderna svenskar drabbats av, som David Eberhard inleder med i det nyutkomna alstret Ingen tar skit i de lättkränktas land.
Eberhard beskriver ingående hur Sverige har kommit att bli en nation där det har institutionaliserats en attityd under vilken det kan ses fördelaktigt att vara offer. Den kränkte är nämligen den som det lyssnas till, och kränktheten ifrågasätts sällan. I kölvattnet av detta skapas det kverulansparanoida rättshaverister som ingen stoppar därför att de inte vill beskyllas för att kränka. Av samma anledning tassas det på tå för människor som faktiskt beter sig illa. Eberhard nämner till exempel Maciej Zarembas omtalade essä i DN, men går vidare och pekar lite på det som jag själv varit inne på några gånger, om hur många av dem som har vuxit upp med välfärdsstaten blivit föga kapabla att ta hand om den. Eberhart beskriver det som "Omogen personlighetsstörning på basen av överklass" och förklarar att den som hela tiden är ett offer att beskydda nämligen också är den som inte kan vara stark och ta stort ansvar, vilket krävs för att förvalta ett välfungerande samhälle. Vardagsproblem blir därför något man vill suicidera på grund av, och då familjer har ersatts av samhället blir det psykakuten som får ta hand om den unga kvinnan vars pojkvän precis har lämnat henne. När inga samhällsinstanser rimligen är dimensionerade för den slags verksamhet känner sig givetvis medborgarna kränkta. Men detta är av Eberhard ingen kritik av välfärdsstaten, vilket somliga kanske skulle tyckönska. I boken pekar han på att det snarare är tecken på bristfällig uppfostran från föräldrarnas sida. Föräldrar som vill vara bästa vänner snarare än att ställa krav (samtidigt som de själva upprätthåller sitt tonårsskap i 45-årsåldern) och i sin iver glömmer bort att en civilisation faktiskt kräver bildning, fostran och hyfs. Den kräver också en förståelse av hur bra vi har det, vilket ansvar det innebär, hur bortskämda vi är och perspektiv till hur tillvaron var för bara några generationer sedan.
En av de ideologier som är grundläggande för den svenska kränkthetsparanoian, enligt David Eberhard, är den om att i evighet älta gamla oförrätter. Detta kan i alla fall delvis skyllas att psykodynamiken, ett i Eberhards mening tokigt hopkok av ibland rent psykotiska fantasier, har haft både pseudovetenskaplig och populär framgång i Sverige. Han går till välartikulerad och argumentativt sund attack mot både psykodynamiken som teoribygge och psykoanalysen som terapimetod, och också mot kränkthetens egna ideologiska kryddblandingar såsom diverse genusteorier vilka närmast oemotsagda (av kränkthetsanledningar givetvis) basuneras ut och skall implementeras i varje led av varje samhällsinstans.
Vid läsningen av boken kan man understundom få känslan av att Eberhard är urtypen för den svensk han säger sig beskriva, som urskillningslöst klagar på allt och alla. Inget verkar vara gott. Men när man begrundar hans argumentation får man känslan av att han faktiskt är en genuint medmänsklig och bekymrad åskådare. Vidare skriver Eberhard av faktisk erfarenhet snarare än världsfrämmat teoretiserade. Han är nämligen överläkare i psykiatri. Läkare är ett av de få akademiska yrken som idag inte är totalt segregerat från hur människor av helt olika livsvägar lever sina liv. Det sprängstoff av tankar som detta kan ge upphov till ses även hos den brittiske läkaren Theodore Dalrymple. På många sätt är alltså David Eberhard en svensk Theodore Dalrymple, de delar inte bara bitterhet men också klokskap.
Ingen tar skit i de lättkränktas land har ibland ett i mina ögon trist skimmer av antiintellektualitet över sig. I slutet av boken tas detta i alla fall delvis igen av en sund vetenskapsteoretisk argumentation och man får då känslan av att bärsärkagång tidigare i boken kanske borde vara aningen mindre omdömeslös. Ibland kan också Eberhard ta lite för enkla tyckanden som grund för sina resonemang. Men detta sätt att skriva är hans, och det känns igen. Eftersom den grundläggande argumentationen är riktig är det ganska avslappnande och illustrativ läsning. Hans text är nödvändig medicin åt det svenska folket.
Boken rymmer en uppsjö av citat där David Eberhard har träffat precis rätt. Jag skulle kunna fylla många bloggposter med dem. Men eftersom jag själv för tillfället arbetar som primärjour på en psykiatrisk akutmottagning (nåja, precis just nu och några veckor till är jag på njurmedicinsk avdelning på kärnsjukhuset i Skövde) blir det som bäst appellerade till mig det som får avsluta denna post. En kort episod ur kapitlet då Eberhard diskuterar offentlig upprättelse:
"I mitt dagliga jobb träffar jag mängder med människor som faktiskt varit med om betydligt värre saker än att lamporna i butiken inte är S-märkta.
//
Det är det som är så paradoxalt med att arbeta inom den moderna psykiatrin. Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd eller stöd ens för de mest triviala frågor. Mitt ibland dem sitter samtidigt medmänniskor som gång på gång blivit så misshandlade av livet att det är svårt att förstå för en utomstående. Men det är i allmänhet inte den senare gruppen som klagar. De bär sin erfarenhet med plågat jämnmod alltmedan grannen, vars hund har gått bort, kräver sin rätt till psykoterapi mitt i natten och vägrar acceptera en väntetid på en timme. Och två rum längre bort sitter en människa som tror att han blir bestrålad av ufon eftersom han är Elvis Presley. Och den killen klagar inte. Han anser sig inte ens sjuk."
Tuesday, June 23, 2009
Eftertanke giver klokskap
Jag minns en diskussion jag en gång hade med en sjuksköterska. Det hela begav sig i goda vänners lag, över en middag på ett kulinariskt krypin med mat influerad från södra fjärran österns kök. Denna sjuksköterska ondgjorde sig över att överläkarna på den avdelningen hon arbetade på var så arroganta och självupptagna att de inte ens tog sig tid att knäppa blusen på patienterna efter att de hade genomfört en kroppslig undersökning. Det kan hända att hon hade fog för sina åsikter om sina medkamrater, om det kan jag inte uttala mig, men hennes antagande att dessa erfarna och välutbildade människor i sin profession skulle handla med ovan beskrivna andemening tar jag för otroligt. Läkaryrket handlar mycket om människokännedom, och detta är något som erfarenhet ger. Alla som gått några terminer på läkarutbildningen vet att iaktta: Hur rör sig patienten från väntrummet och in i konsultationsrummet. Hur är hennes humör. Hennes kondition. Verkar hon komma av en annan anledning än den hon berättat om vid telefonkontakten. Och så vidare. En duktig och erfaren läkare är bra på att under hela patientkontakten utföra denna mycket aktiva process, vilken naturligtvis för den okunnige eller icke särdeles uppmärksamma passerar helt obemärkt. Denna kliniska blick, tillsammans med anamnestiska, objektiva och parakliniska metoder används för att nå fram till ett antal möjliga diagnoser för vidare utredning. Det är så man löser mysterier och det är det läkarens yrke innebär, för att på bästa mån behandla. Har patienten svårt att knäppa knapparna på blusen så ger det mycket information om hennes tillstånd. Lokalt eller systemiskt. Av muskuloskeletal, neuronal, immunologisk, annan eller blandad genes.
Av denna anledning är det oerhört viktigt att tänka igenom det man anser om andras handlingar eller icke-handlingar. Likaså måste man hos sig själv ständigt motarbeta fördomen att allting alltid är av ondo. Detta kanske är ännu mer viktigt idag, då var mans ogenomtänkta dårskap kan publiceras, ögonblickligen tillgängligt för allas beskådan. Inte minst av undertecknad.
Av denna anledning är det oerhört viktigt att tänka igenom det man anser om andras handlingar eller icke-handlingar. Likaså måste man hos sig själv ständigt motarbeta fördomen att allting alltid är av ondo. Detta kanske är ännu mer viktigt idag, då var mans ogenomtänkta dårskap kan publiceras, ögonblickligen tillgängligt för allas beskådan. Inte minst av undertecknad.
Monday, May 25, 2009
Escape to Scorraig
by Alan G Bush
Some days ago I returned to the very picturesque small fishing town of Ullapool in western Ross-shire in the Scottish Highlands. As I did the last time, I stayed at the Arch Inn with view over Loch Broom in front of the impressive summit of An Teallach. The Inn is next to the harbour where the Caledonian MacBrayne ferry departs for the three hour sailing to Stornoway on the outer Hebrides every day of the week.
In between Loch Broom and Little Loch Broom is a long peninsula stretching far out. At the furthest point, far from where any roads go and facing a much animated Atlantic is the small crofting community of Scorraig. Crofters were people whom by force were removed from their homes in the fertile inland when the clansmen owning the land wanted ground for their sheep to graze. These people instead had to go living in the coastal, much less fertile, areas. This came to be known as the Highland clearings.
A man who a good deal later made his move to Scorraig is the witty storyteller Alan G Bush. Albeit somewhat crazy at bits he has the skills of keeping the reader caught in the antics and happenings of the gathering of folk and beasts out there. Since he moved there from England, via Wales, in 1963 the community has triumphantly grown. Against all odds must be added as, after all, a more remote place on mainland Britain is harder to imagine. The young lady working at the Inn told me that approximately a hundred people live there these days. But then they do not have to solely rely on the red telephone box courtesy of the British Empire for non-physical communications any more, as they have their own production of electricity and all IT one can hope for. Which, apparently, quite a few of the crofters out there make a living from.
Fact is that my younger brother Anders had his own period of crofting dreams. One time when we drove up from Isle of Skye to Ullapool we went on a detour via a place not far from the anthrax-infected Gruinard Island called Slaggan Bay. It is the most beautiful sandy beach on an isolated bay, and it comes with a few ruins of houses. If I remember correctly is was all left some one hundred years ago. Anders looked into the laws of property and crofting, but as his current project of success lies in Scanian Österlen, it seems likely the Scottish Highlands will have to wait.
The keeper of the Ullapool bookshop whom has supplied me with Alan's earlier writings, Escape to Scorraig, It All My Fault - some happenings before Escape to Scorraig and Escape from Scorraig told me on my recent visit that there was a new piece out. A spot of Scorraig History tells the stories and tales of what and whom was in the dwellings prior to the people currently living in them. As always with Alan, it lacks nostalgia. He gives a portrayal of people in the past, of toil and of hard life. And because of this, of optimism and hope for the future.
Here I had the idea of posting the most fantastic photograph of my good friend Per and Alan's son Ewan, who in the late 80s transported a tractor over the bay. Ewan had purchased it, much needed for the growing crofting-activities out on Scorraig, in Dingwall or some way equally far away anyway. Upon reaching home ground they decided that the best way to get it out to Scorraig, where no such things as roads needed to drive a tractor safely through hills and cliffs go, would be to get it over the bay by boat. However, as the only boats they had accessible were very small, they tied two together and placed planks on top, and then boarded the tractor. The snapshot is that one of the big machine on those tiny two boats on Little Loch Broom, which in no way is that little a loch by the way. The photograph is for the current moment lost though, stuck somewhere in a deep drawer in one of Per's many antique escritoires.
Update 260509. The photo below is a Massey Ferguson MF65 being ferried some when in the 80s. I received it from Alan G Bush today and it is published here with his permission. It remains unclear if it is from the episode I mention above, but it is highly probable. As Alan was in Tasmania back then he does not know. Per just recalled that it was not Ewan, but another guy living out there whom he transported the tractor together with.
Some days ago I returned to the very picturesque small fishing town of Ullapool in western Ross-shire in the Scottish Highlands. As I did the last time, I stayed at the Arch Inn with view over Loch Broom in front of the impressive summit of An Teallach. The Inn is next to the harbour where the Caledonian MacBrayne ferry departs for the three hour sailing to Stornoway on the outer Hebrides every day of the week.
In between Loch Broom and Little Loch Broom is a long peninsula stretching far out. At the furthest point, far from where any roads go and facing a much animated Atlantic is the small crofting community of Scorraig. Crofters were people whom by force were removed from their homes in the fertile inland when the clansmen owning the land wanted ground for their sheep to graze. These people instead had to go living in the coastal, much less fertile, areas. This came to be known as the Highland clearings.
A man who a good deal later made his move to Scorraig is the witty storyteller Alan G Bush. Albeit somewhat crazy at bits he has the skills of keeping the reader caught in the antics and happenings of the gathering of folk and beasts out there. Since he moved there from England, via Wales, in 1963 the community has triumphantly grown. Against all odds must be added as, after all, a more remote place on mainland Britain is harder to imagine. The young lady working at the Inn told me that approximately a hundred people live there these days. But then they do not have to solely rely on the red telephone box courtesy of the British Empire for non-physical communications any more, as they have their own production of electricity and all IT one can hope for. Which, apparently, quite a few of the crofters out there make a living from.
Fact is that my younger brother Anders had his own period of crofting dreams. One time when we drove up from Isle of Skye to Ullapool we went on a detour via a place not far from the anthrax-infected Gruinard Island called Slaggan Bay. It is the most beautiful sandy beach on an isolated bay, and it comes with a few ruins of houses. If I remember correctly is was all left some one hundred years ago. Anders looked into the laws of property and crofting, but as his current project of success lies in Scanian Österlen, it seems likely the Scottish Highlands will have to wait.
The keeper of the Ullapool bookshop whom has supplied me with Alan's earlier writings, Escape to Scorraig, It All My Fault - some happenings before Escape to Scorraig and Escape from Scorraig told me on my recent visit that there was a new piece out. A spot of Scorraig History tells the stories and tales of what and whom was in the dwellings prior to the people currently living in them. As always with Alan, it lacks nostalgia. He gives a portrayal of people in the past, of toil and of hard life. And because of this, of optimism and hope for the future.
Here I had the idea of posting the most fantastic photograph of my good friend Per and Alan's son Ewan, who in the late 80s transported a tractor over the bay. Ewan had purchased it, much needed for the growing crofting-activities out on Scorraig, in Dingwall or some way equally far away anyway. Upon reaching home ground they decided that the best way to get it out to Scorraig, where no such things as roads needed to drive a tractor safely through hills and cliffs go, would be to get it over the bay by boat. However, as the only boats they had accessible were very small, they tied two together and placed planks on top, and then boarded the tractor. The snapshot is that one of the big machine on those tiny two boats on Little Loch Broom, which in no way is that little a loch by the way. The photograph is for the current moment lost though, stuck somewhere in a deep drawer in one of Per's many antique escritoires.
Update 260509. The photo below is a Massey Ferguson MF65 being ferried some when in the 80s. I received it from Alan G Bush today and it is published here with his permission. It remains unclear if it is from the episode I mention above, but it is highly probable. As Alan was in Tasmania back then he does not know. Per just recalled that it was not Ewan, but another guy living out there whom he transported the tractor together with.
Thursday, March 26, 2009
The Adventures of Sherlock Holmes
British Granada Television's adaptations of Sir Arthur Conan Doyle works
When I was eleven-twelve years old I went through a Sherlock Holmes craze. For a period I was obsessed with the persona of the well known detective and I read all of the original stories and also a few of the non-canonical writings. I also remember that Swedish television aired the Sherlock Holmes played by Jeremy Brett, and I of course watched as many of them as I had the chance to.
During the past years I have meditated the thoughts of a renaissance with the master. The purchase of a cheap Signet Classics softcover in a book shop at the top of Victoria Peak, with an impressive view over Kowloon and Hong Kong, marked the starting point of just that revitalisation in my literary world. The bridges from Colonial Hong Kong to the eccentric bohemian cleverness in London's Baker Street are plentiful. Even more so, perhaps, in my psyche.
The entire series produced by Granada Television in between 1984 and 1994 consists of The Adventures of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes, The Case-book of Sherlock Holmes and The Memoirs of Sherlock Holmes. In the first two seasons David Burke plays Mr Holmes' sidekick Dr Watson, and in the remaining seasons the role is instead equally well manoeuvred by Edward Hardwicke. Altogether forty-one out of the sixty stories were adapted and from what I have gathered more seasons were planned. This was however put to halt when Jeremy Brett died from acute myocardial infarction at the age of 61 in 1995. One's eyes does not have to be thoroughly trained to witness Mr Brett's deteriorating health during the episodes in the final season. The portrait of Sherlock Holmes as it appears in The Memoirs is that one of a much older man.
The adaptation is, in one word, excellent. Jeremy Brett grows into the role better as the seasons pass. One can sense an increasing actor's pride in understanding that he is putting a face on what many has come to consider the definitive screen version of the Detective of all detectives. Such self-confidence is needed when being Sherlock. Much care is put into details, not only in how the superior ego and slightly neurotic protagonist is played, but in all characters and scenery.
Sherlock Holmes has wit and humour, and childlike curiosity. He understands the value of imagination and uses it together with his extremely capable powers of reasoning to solve the darkest of mysteries. It works as good now as when I was a boy.
When I was eleven-twelve years old I went through a Sherlock Holmes craze. For a period I was obsessed with the persona of the well known detective and I read all of the original stories and also a few of the non-canonical writings. I also remember that Swedish television aired the Sherlock Holmes played by Jeremy Brett, and I of course watched as many of them as I had the chance to.
During the past years I have meditated the thoughts of a renaissance with the master. The purchase of a cheap Signet Classics softcover in a book shop at the top of Victoria Peak, with an impressive view over Kowloon and Hong Kong, marked the starting point of just that revitalisation in my literary world. The bridges from Colonial Hong Kong to the eccentric bohemian cleverness in London's Baker Street are plentiful. Even more so, perhaps, in my psyche.
The entire series produced by Granada Television in between 1984 and 1994 consists of The Adventures of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes, The Case-book of Sherlock Holmes and The Memoirs of Sherlock Holmes. In the first two seasons David Burke plays Mr Holmes' sidekick Dr Watson, and in the remaining seasons the role is instead equally well manoeuvred by Edward Hardwicke. Altogether forty-one out of the sixty stories were adapted and from what I have gathered more seasons were planned. This was however put to halt when Jeremy Brett died from acute myocardial infarction at the age of 61 in 1995. One's eyes does not have to be thoroughly trained to witness Mr Brett's deteriorating health during the episodes in the final season. The portrait of Sherlock Holmes as it appears in The Memoirs is that one of a much older man.
The adaptation is, in one word, excellent. Jeremy Brett grows into the role better as the seasons pass. One can sense an increasing actor's pride in understanding that he is putting a face on what many has come to consider the definitive screen version of the Detective of all detectives. Such self-confidence is needed when being Sherlock. Much care is put into details, not only in how the superior ego and slightly neurotic protagonist is played, but in all characters and scenery.
Sherlock Holmes has wit and humour, and childlike curiosity. He understands the value of imagination and uses it together with his extremely capable powers of reasoning to solve the darkest of mysteries. It works as good now as when I was a boy.
Tuesday, March 03, 2009
Underwater Rugby
It has been a while since I lived in Malmö and played underwater rugby for Triton, but finally I have given in to the withdrawal symptoms and made it to the bottom of the pool here in Odense. The team is Aquaclub and I am stuck again. Presumably my levels of erythropoietin are running sky high these days as my physical fitness, hopefully, improve.
Monday, March 02, 2009
Frihetskänslan
Ingens herre, ingens träl,
Ingens gunstling vill jag kallas;
Frihetskänslan i min själ
Kan ej köpas, ej befallas.
Wilhelm von Braun
Ingens gunstling vill jag kallas;
Frihetskänslan i min själ
Kan ej köpas, ej befallas.
Wilhelm von Braun
Thursday, February 12, 2009
Palmetrilogin (Välfärdsstatens fall)
av Leif GW Persson
Få mord inbjuder till konspiration såsom mordet på den svenske socialdemokratiske statsministern Olof Palme den 28 februari 1986. Han verkar ha uppfyllt alla upptänkliga kriterier för dylika utsvävningar. Lägg ovanpå att mordet ännu inte är uppklarat och snart har nått åldern för preskription. Mysteriets dimma kan nästan inte vara tjockare. Att jag själv minns var jag befann mig när nyheten basunerades ut, som femåring, beskriver varför många inte dristar sig för att titulera mordet ett svenskt nationaltrauma. Med en gedigen insyn i hur både den öppna och slutna polisverksamheten fungerar i Sverige har GW den bakgrund som krävs för att skriva en bättre genomtänkt skröna. Att han gärna leker med identiteter, sin egen och andras, och blandar samman korn av sanning med korn av fantasi gör det hela till en ännu mer intressant soppa.
I den första boken, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, utreds något som framstår att vara ett självmord begått av en ung man, en amerikansk journalist som tillfälligt bor på ett studenthem i Stockholm. Men som berättelsen veckar ut sig visar det sig att hans öde har vilat på en långt mycket större historia. En historia som också innefattar att statsministern möjligen har varit spion åt Amerika, men nu istället eventuellt spionerar för Sovjetunionens räkning. Bok nummer två, En annan tid, ett annat liv, handlar om en utredning av ett mord på en tämligen osynlig tjänsteman på en av de mer anonyma myndigheterna. Ett mord som aldrig klarades upp. Men så faller muren och ur de gamla arkiven dyker det ständigt nya uppgifter fram. Det visar sig att den mördade en gång hjälpte ockupanterna av den Västtyska Ambassaden i Stockholm 1975. Vilket också mördaren som nu är på väg att bli socialdemokratisk regeringsmedlem hade. Den avslutande berättelsen, Faller fritt som i en dröm, utspelar sig då bokens första upplaga är tryckt. Den riktiga polisen, trilogins protagonist som nu basar för rikskriminalen, bestämmer sig för att ge Palmemordet en sista omgång innan han själv går i pension och utredningen släpps in i den eviga dvalan. Teorin om den vilsne och nerknarkade dåren har han aldrig givit mycket för, och de nya och fräscha utredarna verkar snart nå samma konklusion. Men var någonstans leder spåren egentligen, och är det något som kan offentliggöras? Eller måste fallet förbli olöst och sanningen förborgad för de flesta. Om inte annat så "av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå."
Berättelser och personer flätas samman, precis som i verkliga livet. Begravda spöken väcks till liv. Först när den tredje boken är genomläst och jag blickar tillbaka på handlingen i de tidigare faller det mesta på plats. Då slås jag istället av en orolig magkänsla. Hur stort är egentligen det där kornet av sanning som GW har använt sig av?
Få mord inbjuder till konspiration såsom mordet på den svenske socialdemokratiske statsministern Olof Palme den 28 februari 1986. Han verkar ha uppfyllt alla upptänkliga kriterier för dylika utsvävningar. Lägg ovanpå att mordet ännu inte är uppklarat och snart har nått åldern för preskription. Mysteriets dimma kan nästan inte vara tjockare. Att jag själv minns var jag befann mig när nyheten basunerades ut, som femåring, beskriver varför många inte dristar sig för att titulera mordet ett svenskt nationaltrauma. Med en gedigen insyn i hur både den öppna och slutna polisverksamheten fungerar i Sverige har GW den bakgrund som krävs för att skriva en bättre genomtänkt skröna. Att han gärna leker med identiteter, sin egen och andras, och blandar samman korn av sanning med korn av fantasi gör det hela till en ännu mer intressant soppa.
I den första boken, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, utreds något som framstår att vara ett självmord begått av en ung man, en amerikansk journalist som tillfälligt bor på ett studenthem i Stockholm. Men som berättelsen veckar ut sig visar det sig att hans öde har vilat på en långt mycket större historia. En historia som också innefattar att statsministern möjligen har varit spion åt Amerika, men nu istället eventuellt spionerar för Sovjetunionens räkning. Bok nummer två, En annan tid, ett annat liv, handlar om en utredning av ett mord på en tämligen osynlig tjänsteman på en av de mer anonyma myndigheterna. Ett mord som aldrig klarades upp. Men så faller muren och ur de gamla arkiven dyker det ständigt nya uppgifter fram. Det visar sig att den mördade en gång hjälpte ockupanterna av den Västtyska Ambassaden i Stockholm 1975. Vilket också mördaren som nu är på väg att bli socialdemokratisk regeringsmedlem hade. Den avslutande berättelsen, Faller fritt som i en dröm, utspelar sig då bokens första upplaga är tryckt. Den riktiga polisen, trilogins protagonist som nu basar för rikskriminalen, bestämmer sig för att ge Palmemordet en sista omgång innan han själv går i pension och utredningen släpps in i den eviga dvalan. Teorin om den vilsne och nerknarkade dåren har han aldrig givit mycket för, och de nya och fräscha utredarna verkar snart nå samma konklusion. Men var någonstans leder spåren egentligen, och är det något som kan offentliggöras? Eller måste fallet förbli olöst och sanningen förborgad för de flesta. Om inte annat så "av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå."
Berättelser och personer flätas samman, precis som i verkliga livet. Begravda spöken väcks till liv. Först när den tredje boken är genomläst och jag blickar tillbaka på handlingen i de tidigare faller det mesta på plats. Då slås jag istället av en orolig magkänsla. Hur stort är egentligen det där kornet av sanning som GW har använt sig av?
Friday, February 06, 2009
The Human Zoo of the c64 Scene
The fact that a scene was founded by nerdy teenage boys is obviously reflected in its nicknames, titles of productions and names of crews. A dead old computer scene with continuity since the very beginning, as opposed to an all recently made up retro scene, will bear colourations of its rich history. Together with my friends in the notorious gang, after quite a delay, the renowned disk-magazine finally turned issue fifty. The Golden Edition is at last released, thirty-four chapters, twelve exclusively composed SID-tunes and quite an impressive graphical design. Fifty issues since it was started by the Tasmanian devils in 1991. With a c64 scene that against all odds keeps the pacemaker throbbing, I do not see a near end to the wickedness.
The articles I have written are readable online, but I would strongly recommend them either on the real machine or in an emulator.
The articles I have written are readable online, but I would strongly recommend them either on the real machine or in an emulator.
Wednesday, January 14, 2009
Den Kapitalistiska Välfärdsstaten
av Andreas Bergh
Fördjupande samhällspolitiska diskussioner tenderar alltför ofta att inte bli av mellan människor av olika åsikter. Delvis kan detta skyllas att många hävdar sin ståndpunkt utan att vilja argumentera för den, och detta anses ofta fullkomligt acceptabelt. En annan orsak är att det verkar vara ett utmärkande drag hos vissa att hävda sin begränsning av relevant kunskap för att kunna föra ett lite djupare samtal om en fråga. Nog kan det sistnämnda ses som ett tecken på sund ödmjukhet, men ofta i politiska diskussioner får jag en känsla av att det snarare verkar bero på en ovilja att informera sig och problematisera sina uppfattningar, eller en rädsla för att ta ställning. Med andra ord en möjlighet att fly från besvären och aktivt hålla sig dåligt allmänbildad. Kombinera detta med en generellt gångbar jargong som gärna urskillningslöst klandrar både politiker och andra beslutsfattare, och en desillusion över den förlorade utopin kan ses spridas som ogräs i vissa folklag.
I Den Kapitalistiska Välfärdsstaten diskuterar lundaforskaren Andreas Bergh den politiska och ekonomiska historia som ligger bakom uppbyggnaden av den svenska modellen. Med tanke på sin ställning och insatthet i frågorna är det föga märkligt att Bergh kan föra sunda resonemang om dessa angelägenheter, men det som är anmärkningsvärt är hans förmåga att förmedla dessa tankegångar. Berghs tillgängliga och avspända språk i skriften gör att läsaren själv inbjuds att ta sig funderare. De åsikter han själv framför pådyvlas inte, även om de onekligen ter sig grundade i gott omdöme.
I kapitlet De gyllene åren 1870-1970 beskrivs den starka svenska industrins framväxt som lade grunden till de rikedomar som kunde få Sverige att resa sig ur fattigdom och bli ett av världens rikaste länder. Sveriges naturresurser såsom skog och malm tillskrivs ofta vara källan för välståndet, men dessa tillgångar hade varit lite värda utan de stabila institutioner Sverige hade. Tydliga spelregler som möjliggjorde exempelvis tryggt ägande, förädling, handel och finans gjorde att vi undvek den naturresursernas förbannelse i form av konflikter och korruption som är det som än idag håller fattiga länder utblottade. Tydligast blir kanske den rationella arbetsdelningen mellan marknad och politik i det sena 1800-talets svenska uppfinnarnation. Utan den välfungerande patentlagstiftning som redan då var på plats är det svårt att se hur hårt arbetande idémakare skulle kunna generera välfärd.
I kapitlet som följer, De inte fullt så gyllene åren 1970-1995, avhandlar Bergh en del av den okloka ekonomiska politik som gjorde att Sverige kom att släpa efter. Han beskriver hur de stabila spelregler som gav förutsättning för ekonomisk tillväxt ersattes av oberäknelig ryckighet. Skattesatser och lagar ändrades och tillkom varje år och statsmaktens agerande blev mindre förutsägbart och mer interventionistiskt. Som exempel kan nämnas ökade arbetsgivaravgifter från 12,5 procent av lönen 1970 till 36,7 procent 1979 och höga marginalskatter vilka uppmuntrade till lånad konsumtion. Andra misstag var omfattande subventioner av branscher och företag som inte var konkurrenskraftiga, såsom varvsindustrin, och innebar att skattemedel gick till att hindra omvandling till nya innovativa verksamheter. Det för den svenska kronans värde kanske tydligaste felsteget var de upprepade devalveringar som genomfördes dels som försök att kortsiktigt hålla uppe industrins konkurrenskraft, men också som direkt politisk följd av att facken krävde centrala löneökningar. Utöver att detta skapar en osäkerhet och hindrar förnuftigt planläggande för företagen behöver man inte vara särskilt bildad för att förstå att alla hade vunnit på om löneökningarna istället hade varit mer måttliga från början.
Andreas Bergh resonerar kring vad som menas med den svenska modellen och nämner bland annat korporativismen, det vill säga att utformningen av politik har överlåtits till förhandlingar mellan intressegrupper som intimt samarbetar med politiker. Detta ger exempelvis svar på varför Sverige har kollektivavtal istället för lagstadgade minimilöner och hur det kan komma sig att vissa intressegrupper närmast verkar ha myndighetsstatus. En annan pelare i efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik är den av LO-ekonomerna utarbetade Rehn-Meidner-modellen som bland annat strävar efter jämn inkomstfördelning. Lönen skulle sättas oberoende av var arbetet utfördes och oavhängigt företagens betalningsförmåga för att erhålla minskad lönespridning. En konsekvens av detta är att olönsamma företag inte tilläts konkurrera med sänkta löner. Eftersom de flesta framgångsrika företag fanns i städerna påskyndade modellen urbaniseringen av landet. Då detta inte tilläts leda till högre löner i städerna och därmed höjda hyror som följd, en marknadssignal som också slagits ut med hjälp av strikta hyresregleringar, blev det inte lönsamt att bygga de bostäder som människor efterfrågade. Den politiska lösningen resulterade istället i miljonprogrammen. Bergh diskuterar vidare hur den förda politiken hindrade mindre företag att växa och istället beskyddade storföretagen från uppstickare.
Det är möjligen rimligt att anta att dessa två exempel av den svenska modellen, författaren resonerar kring fler, var ändamålsenliga för Sverige under industrialismen och att de har bidragit till att bekosta välfärden. Vidare är det troligt att de har medverkat till att hjälpa framväxten av ett stort antal internationella storföretag, inte minst då man tar vårt lands storlek i beaktande. Men det betyder inte att denna modell är optimal i en ny post-industriell tid. Tvärtom kan det hävdas att den faktiskt har en tydlig hämmande effekt på framväxten av nya branscher och för att innovativa småfirmor ska tillåtas växa, och är med till att förklara varför Sverige är ett land med mycket få mellanstora företag. Andreas Bergh uttrycker att det i tider av strukturomvandling är extra viktigt att ha en hög grad av experimenterande i ekonomin.
Den svenska modellens ovilja att tillåta löneskillnader leder till en annan form av ojämlikhet eftersom den effektivt håller lågproduktiva grupper utanför arbetsmarknaden, vilket leder till stort utanförskap hos unga och invandrare. Om man väl har kommit in i systemet sitter man på en position där man i tider av rationaliseringar snarare slussas in i välfärdsstatens olika stödsystem än till nya och växande företag. Detta blir uppenbart av att de regionala sjukskrivningsmönsterna i landet beror på arbetsmarknadsläget. En extrem variant av detta, vilket den nu sittande regeringen hårt har kritiserat och reformerat, är människor i mitten av livet som klassats som icke längre arbetsföra förtidspensionärer. Bergh resonerar vidare kring hur litet incitamentet kan vara för någon att gå från hög a-kassa till ett aningen sämre betalt jobb. Minskade bidrag och ökade skatter kan ge en marginaleffekt som gör att den disponibla inkomsten enbart ökar obetydligt, vilket knappast gör det lönsamt att börja jobba igen. En tydlig fattigdomsfälla som författaren tar upp är det svenska socialbidraget vilket trappas av krona för krona mot alla inkomster i hushållet, och därför markant hämmar enskild initiativförmåga och handlingskraft.
Om Sveriges invånare vill kunna fortsätta njuta av materiellt välstånd i nivå med de rikaste länderna i världen krävs det att de också arbetar i genomsnitt lika mycket som befolkningen i dessa länder. För att uppnå dessa arbetstillfällen krävs ett företagsklimat som uppmuntrar till driftighet och entreprenörsskap, vilket är grunden för att den kapitalistiska och solidariska välfärdsstaten ska kunna fortleva. Bergh diskuterar de reformer som genomförts i denna riktning och föreslår ytterligare områden som bör läggas till reformagendan.
Författaren har bjudit på en 150 sidor spännande resa mellan skiftesreformerna i Skåne och dagens partiledardebatt i riksdagshuset. För att ta del av hans kommentarer bland annat om hur den sittande alliansen uppför sig rekommenderas varmt Berghs betraktelser.
Fördjupande samhällspolitiska diskussioner tenderar alltför ofta att inte bli av mellan människor av olika åsikter. Delvis kan detta skyllas att många hävdar sin ståndpunkt utan att vilja argumentera för den, och detta anses ofta fullkomligt acceptabelt. En annan orsak är att det verkar vara ett utmärkande drag hos vissa att hävda sin begränsning av relevant kunskap för att kunna föra ett lite djupare samtal om en fråga. Nog kan det sistnämnda ses som ett tecken på sund ödmjukhet, men ofta i politiska diskussioner får jag en känsla av att det snarare verkar bero på en ovilja att informera sig och problematisera sina uppfattningar, eller en rädsla för att ta ställning. Med andra ord en möjlighet att fly från besvären och aktivt hålla sig dåligt allmänbildad. Kombinera detta med en generellt gångbar jargong som gärna urskillningslöst klandrar både politiker och andra beslutsfattare, och en desillusion över den förlorade utopin kan ses spridas som ogräs i vissa folklag.
I Den Kapitalistiska Välfärdsstaten diskuterar lundaforskaren Andreas Bergh den politiska och ekonomiska historia som ligger bakom uppbyggnaden av den svenska modellen. Med tanke på sin ställning och insatthet i frågorna är det föga märkligt att Bergh kan föra sunda resonemang om dessa angelägenheter, men det som är anmärkningsvärt är hans förmåga att förmedla dessa tankegångar. Berghs tillgängliga och avspända språk i skriften gör att läsaren själv inbjuds att ta sig funderare. De åsikter han själv framför pådyvlas inte, även om de onekligen ter sig grundade i gott omdöme.
I kapitlet De gyllene åren 1870-1970 beskrivs den starka svenska industrins framväxt som lade grunden till de rikedomar som kunde få Sverige att resa sig ur fattigdom och bli ett av världens rikaste länder. Sveriges naturresurser såsom skog och malm tillskrivs ofta vara källan för välståndet, men dessa tillgångar hade varit lite värda utan de stabila institutioner Sverige hade. Tydliga spelregler som möjliggjorde exempelvis tryggt ägande, förädling, handel och finans gjorde att vi undvek den naturresursernas förbannelse i form av konflikter och korruption som är det som än idag håller fattiga länder utblottade. Tydligast blir kanske den rationella arbetsdelningen mellan marknad och politik i det sena 1800-talets svenska uppfinnarnation. Utan den välfungerande patentlagstiftning som redan då var på plats är det svårt att se hur hårt arbetande idémakare skulle kunna generera välfärd.
I kapitlet som följer, De inte fullt så gyllene åren 1970-1995, avhandlar Bergh en del av den okloka ekonomiska politik som gjorde att Sverige kom att släpa efter. Han beskriver hur de stabila spelregler som gav förutsättning för ekonomisk tillväxt ersattes av oberäknelig ryckighet. Skattesatser och lagar ändrades och tillkom varje år och statsmaktens agerande blev mindre förutsägbart och mer interventionistiskt. Som exempel kan nämnas ökade arbetsgivaravgifter från 12,5 procent av lönen 1970 till 36,7 procent 1979 och höga marginalskatter vilka uppmuntrade till lånad konsumtion. Andra misstag var omfattande subventioner av branscher och företag som inte var konkurrenskraftiga, såsom varvsindustrin, och innebar att skattemedel gick till att hindra omvandling till nya innovativa verksamheter. Det för den svenska kronans värde kanske tydligaste felsteget var de upprepade devalveringar som genomfördes dels som försök att kortsiktigt hålla uppe industrins konkurrenskraft, men också som direkt politisk följd av att facken krävde centrala löneökningar. Utöver att detta skapar en osäkerhet och hindrar förnuftigt planläggande för företagen behöver man inte vara särskilt bildad för att förstå att alla hade vunnit på om löneökningarna istället hade varit mer måttliga från början.
Andreas Bergh resonerar kring vad som menas med den svenska modellen och nämner bland annat korporativismen, det vill säga att utformningen av politik har överlåtits till förhandlingar mellan intressegrupper som intimt samarbetar med politiker. Detta ger exempelvis svar på varför Sverige har kollektivavtal istället för lagstadgade minimilöner och hur det kan komma sig att vissa intressegrupper närmast verkar ha myndighetsstatus. En annan pelare i efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik är den av LO-ekonomerna utarbetade Rehn-Meidner-modellen som bland annat strävar efter jämn inkomstfördelning. Lönen skulle sättas oberoende av var arbetet utfördes och oavhängigt företagens betalningsförmåga för att erhålla minskad lönespridning. En konsekvens av detta är att olönsamma företag inte tilläts konkurrera med sänkta löner. Eftersom de flesta framgångsrika företag fanns i städerna påskyndade modellen urbaniseringen av landet. Då detta inte tilläts leda till högre löner i städerna och därmed höjda hyror som följd, en marknadssignal som också slagits ut med hjälp av strikta hyresregleringar, blev det inte lönsamt att bygga de bostäder som människor efterfrågade. Den politiska lösningen resulterade istället i miljonprogrammen. Bergh diskuterar vidare hur den förda politiken hindrade mindre företag att växa och istället beskyddade storföretagen från uppstickare.
Det är möjligen rimligt att anta att dessa två exempel av den svenska modellen, författaren resonerar kring fler, var ändamålsenliga för Sverige under industrialismen och att de har bidragit till att bekosta välfärden. Vidare är det troligt att de har medverkat till att hjälpa framväxten av ett stort antal internationella storföretag, inte minst då man tar vårt lands storlek i beaktande. Men det betyder inte att denna modell är optimal i en ny post-industriell tid. Tvärtom kan det hävdas att den faktiskt har en tydlig hämmande effekt på framväxten av nya branscher och för att innovativa småfirmor ska tillåtas växa, och är med till att förklara varför Sverige är ett land med mycket få mellanstora företag. Andreas Bergh uttrycker att det i tider av strukturomvandling är extra viktigt att ha en hög grad av experimenterande i ekonomin.
Den svenska modellens ovilja att tillåta löneskillnader leder till en annan form av ojämlikhet eftersom den effektivt håller lågproduktiva grupper utanför arbetsmarknaden, vilket leder till stort utanförskap hos unga och invandrare. Om man väl har kommit in i systemet sitter man på en position där man i tider av rationaliseringar snarare slussas in i välfärdsstatens olika stödsystem än till nya och växande företag. Detta blir uppenbart av att de regionala sjukskrivningsmönsterna i landet beror på arbetsmarknadsläget. En extrem variant av detta, vilket den nu sittande regeringen hårt har kritiserat och reformerat, är människor i mitten av livet som klassats som icke längre arbetsföra förtidspensionärer. Bergh resonerar vidare kring hur litet incitamentet kan vara för någon att gå från hög a-kassa till ett aningen sämre betalt jobb. Minskade bidrag och ökade skatter kan ge en marginaleffekt som gör att den disponibla inkomsten enbart ökar obetydligt, vilket knappast gör det lönsamt att börja jobba igen. En tydlig fattigdomsfälla som författaren tar upp är det svenska socialbidraget vilket trappas av krona för krona mot alla inkomster i hushållet, och därför markant hämmar enskild initiativförmåga och handlingskraft.
Om Sveriges invånare vill kunna fortsätta njuta av materiellt välstånd i nivå med de rikaste länderna i världen krävs det att de också arbetar i genomsnitt lika mycket som befolkningen i dessa länder. För att uppnå dessa arbetstillfällen krävs ett företagsklimat som uppmuntrar till driftighet och entreprenörsskap, vilket är grunden för att den kapitalistiska och solidariska välfärdsstaten ska kunna fortleva. Bergh diskuterar de reformer som genomförts i denna riktning och föreslår ytterligare områden som bör läggas till reformagendan.
Författaren har bjudit på en 150 sidor spännande resa mellan skiftesreformerna i Skåne och dagens partiledardebatt i riksdagshuset. För att ta del av hans kommentarer bland annat om hur den sittande alliansen uppför sig rekommenderas varmt Berghs betraktelser.
Saturday, January 10, 2009
The Subject of Language
This may actually be the funniest sketch ever produced.
"Is English capable of sustaining demagoguery?
//
Is English too ironic to sustain Hitlerian styles. Would his language simply run false in our ears?"
Sunday, December 14, 2008
The Elegant Universe
by Brian Greene
This book is one of those that has been lying unread in my bookshelves for a considerable amount of years. I remember I purchased it not too long after I read Tor Nørretranders The User Illusion, which I did on the Greyhound bus trip from Montréal to British Columbia back in 2001. The User Illusion gave me that intellectual brain itch one comes across every now and then, and as the junkie I am I obviously wanted the effect imitated somehow. My constant search for euphoria lead to eager consumption of titles on popularized science such as Stephen Hawking's A Brief History of Time. At that period in my life, actually on that very North America trip, I was at a crossroad of crucial decisions. If I really wanted to make an attempt of getting into medical school I first needed to achieve much more comprehensive core studies of natural science, which meant heaps of supplementary evening studies at the municipal adult education concurrent with my beloved studies in philosophy at Lund University. These books I somehow decided to use as my own cognitive behavioural therapy to build up motivation for getting seriously into science. But for some reason, of which I am glad now, Brian Greene's book was saved for later.
In The Elegant Universe - Superstrings, Hidden Dimensions and the Quest for The Ultimate Theory the Columbia University mathematics and physics professor elaborates string theory and contemporary theoretical physics in a non-technical and pretty laid-back way. I often wish my skills in maths were much more thorough as I then could venture into these studies, which in many way touches some of those fields of philosophy that keeps me awake. However, accepting my limitations can also be a healthy insight I suppose, and thanks to the civilization of human collaboration I have the opportunity to enjoy it popularized, but nonetheless as thoroughgoing in its explanations as I could ask for. Again I am left immensely grateful for the shoulders of the giants upon which I am, and indeed we all are, standing on.
The grand Theory of Everything is an attempt of uniting the essentially different physics of macro cosmos, as in Einstein's theory of general relativity, and the quantum physics of micro cosmos. Both those theories are fundamentally coherent in themselves, but have seemed equally fundamentally inconsistent with one another. Greene's book tells us it seems string theory, or rather the six string theories comprised in an M-theory and its many dimensions beyond the three spatial and one time dimension we all are used to, is well on the way to bridge this unexplained chasm. It may be that a lot has happened since it came in 1999, even so the text is interesting as it gives a good introduction to the background of the problem and as it is filled with simple explanatory illustrations and analogies on events that suddenly becomes within a layman's grasp to ponder on. Beautiful! However, despite his high hopes of deducing the laws of physics, Brian Greene is still humble on the fact that such an attempt may not be the end to it. He writes about an idea of several universes, with their own intrinsic set of physics, the multiverse hypothesis.
The Elegant Universe again and again plays with epistemology and the fabric of reality, time and space and other branches of philosophy. Like when Greene is discussing what mysteries remains in our understanding of black holes, and its consequences for the debate concerning determinism. It may be that Laplace's demon with knowledge of position and velocity of all particles in the universe, which because of this knowledge would also be able to determine their historical and future positions and velocities, is undermined by the uncertainty principle of Heisenberg, one of the pillars of quantum mechanics. Probability and exactly is not the same. The then suggested case for quantum determinism within a framework of exact mathematical rule for all events/wave functions, which would enable an intelligence to determine future and history is, according to Hawking, derailed by the existence of black holes. When something falls into a black hole the calculations for all future wave functions will be incorrect, as such information is lost. It is no longer possible to disregard this conclusion as Hawking (again) has shown that black holes are not completely black, and that they are emitting energy, slowly evaporating. Black holes are thus not possible to isolate from the rest of cosmos as the distance between the centre of the black hole and event horizon shrinks, and no longer is keeping the rest of us cut off. But what if the black hole then again emits the information it has devoured, is not that what is necessary for quantum determinism? Well, Hawking and Thorne have bet against, claiming that the information is forever lost, and Preskill has bet on that the information returns as the black hole evaporates. Apparently the winner of the gamble will receive an encyclopaedia.
I have obviously enjoyed reading the book quite a lot, which explains why I opened this review with how I am glad it was left unread on my bookshelf. In fact his second book on theoretical physics, The Fabric of the Cosmos, is on order for me. I have also understood that Nova made a documentary with Brian Greene on The Elegant Universe which, despite the medium's shortcomings on these matters, I must get my hands on. Until then I am left waiting and contemplating, hoping they will get the Large Hadron Collider fired up again next year, finding the Higgs boson.
This book is one of those that has been lying unread in my bookshelves for a considerable amount of years. I remember I purchased it not too long after I read Tor Nørretranders The User Illusion, which I did on the Greyhound bus trip from Montréal to British Columbia back in 2001. The User Illusion gave me that intellectual brain itch one comes across every now and then, and as the junkie I am I obviously wanted the effect imitated somehow. My constant search for euphoria lead to eager consumption of titles on popularized science such as Stephen Hawking's A Brief History of Time. At that period in my life, actually on that very North America trip, I was at a crossroad of crucial decisions. If I really wanted to make an attempt of getting into medical school I first needed to achieve much more comprehensive core studies of natural science, which meant heaps of supplementary evening studies at the municipal adult education concurrent with my beloved studies in philosophy at Lund University. These books I somehow decided to use as my own cognitive behavioural therapy to build up motivation for getting seriously into science. But for some reason, of which I am glad now, Brian Greene's book was saved for later.
In The Elegant Universe - Superstrings, Hidden Dimensions and the Quest for The Ultimate Theory the Columbia University mathematics and physics professor elaborates string theory and contemporary theoretical physics in a non-technical and pretty laid-back way. I often wish my skills in maths were much more thorough as I then could venture into these studies, which in many way touches some of those fields of philosophy that keeps me awake. However, accepting my limitations can also be a healthy insight I suppose, and thanks to the civilization of human collaboration I have the opportunity to enjoy it popularized, but nonetheless as thoroughgoing in its explanations as I could ask for. Again I am left immensely grateful for the shoulders of the giants upon which I am, and indeed we all are, standing on.
The grand Theory of Everything is an attempt of uniting the essentially different physics of macro cosmos, as in Einstein's theory of general relativity, and the quantum physics of micro cosmos. Both those theories are fundamentally coherent in themselves, but have seemed equally fundamentally inconsistent with one another. Greene's book tells us it seems string theory, or rather the six string theories comprised in an M-theory and its many dimensions beyond the three spatial and one time dimension we all are used to, is well on the way to bridge this unexplained chasm. It may be that a lot has happened since it came in 1999, even so the text is interesting as it gives a good introduction to the background of the problem and as it is filled with simple explanatory illustrations and analogies on events that suddenly becomes within a layman's grasp to ponder on. Beautiful! However, despite his high hopes of deducing the laws of physics, Brian Greene is still humble on the fact that such an attempt may not be the end to it. He writes about an idea of several universes, with their own intrinsic set of physics, the multiverse hypothesis.
The Elegant Universe again and again plays with epistemology and the fabric of reality, time and space and other branches of philosophy. Like when Greene is discussing what mysteries remains in our understanding of black holes, and its consequences for the debate concerning determinism. It may be that Laplace's demon with knowledge of position and velocity of all particles in the universe, which because of this knowledge would also be able to determine their historical and future positions and velocities, is undermined by the uncertainty principle of Heisenberg, one of the pillars of quantum mechanics. Probability and exactly is not the same. The then suggested case for quantum determinism within a framework of exact mathematical rule for all events/wave functions, which would enable an intelligence to determine future and history is, according to Hawking, derailed by the existence of black holes. When something falls into a black hole the calculations for all future wave functions will be incorrect, as such information is lost. It is no longer possible to disregard this conclusion as Hawking (again) has shown that black holes are not completely black, and that they are emitting energy, slowly evaporating. Black holes are thus not possible to isolate from the rest of cosmos as the distance between the centre of the black hole and event horizon shrinks, and no longer is keeping the rest of us cut off. But what if the black hole then again emits the information it has devoured, is not that what is necessary for quantum determinism? Well, Hawking and Thorne have bet against, claiming that the information is forever lost, and Preskill has bet on that the information returns as the black hole evaporates. Apparently the winner of the gamble will receive an encyclopaedia.
I have obviously enjoyed reading the book quite a lot, which explains why I opened this review with how I am glad it was left unread on my bookshelf. In fact his second book on theoretical physics, The Fabric of the Cosmos, is on order for me. I have also understood that Nova made a documentary with Brian Greene on The Elegant Universe which, despite the medium's shortcomings on these matters, I must get my hands on. Until then I am left waiting and contemplating, hoping they will get the Large Hadron Collider fired up again next year, finding the Higgs boson.
Friday, November 28, 2008
Platform
by Michel Houellebecq
The story begins with the death of the protagonist's father. This event leads the public servant of Paris to take some weeks of holiday as a sexual tourist in Thailand. He has no moral scruples about the matter as he only engages in adult women under consent, and he pays well. It appears he does not problematize the issue a bit. He has made attempts of relationships before and it does not seem to give him what he wants, and as he is starting to become middle-aged he might as well accept that prostitution and pornography are his only true partners in life. However, on this trip to Thailand the champion of the story connects with a fellow traveller, a woman in her later 20s whom things just fit with. There is no need to make any attempts of anything or try and enter a role, with her things just seem to work out.
Houellebecq portrays the hunger for meaningless happiness and the fear of committing oneself to another person. If one always has to be open for a better alternative that may or may not come up and at the same time one wants maximum joy, what option is left: Sex becomes a pleasure allowed as long as it is without desire. Houellebecq seems to ask if our careers and western life lies in the way of sexual lust and the real emotion of love. Is he a moralist or does he finger a very important part of an ongoing psychological collapse?
The protagonist's new love is working hard in the travel industry. She often spends all her time in the office and is well aware of that she constantly has to improve herself in order to survive in the business. Part of her work lies in figuring out how to lure tourists to her company's destinations. On a job trip to Cuba he gives her the idea of making sex tourism the next big thing. It would give her bureau the edge over the competitors on the market. He believes this is what westerners crave and even sees it as a solution. It is a way of opening up new markets and creating wealth, or with French lingo perhaps more accurately; a way of transferring riches. The plans are put into effect, investments made and travel packages created. But not only does the moral conscience at home oppose it, so does the Islamist terrorists. On a relaxed vacation in one of the company's resorts, where she has just told him she wants them to move away from her stressful life and start something new, Muslim radicals open fire. Killing her and many others.
The story ends with his own death. He visualizes it will come at night and he hopes it will come soon. When he is gone he wants and knows he soon will be forgotten. The reader understands that Platform is the suicide note of our protagonist, written not many months after his only love was murdered.
The story begins with the death of the protagonist's father. This event leads the public servant of Paris to take some weeks of holiday as a sexual tourist in Thailand. He has no moral scruples about the matter as he only engages in adult women under consent, and he pays well. It appears he does not problematize the issue a bit. He has made attempts of relationships before and it does not seem to give him what he wants, and as he is starting to become middle-aged he might as well accept that prostitution and pornography are his only true partners in life. However, on this trip to Thailand the champion of the story connects with a fellow traveller, a woman in her later 20s whom things just fit with. There is no need to make any attempts of anything or try and enter a role, with her things just seem to work out.
Houellebecq portrays the hunger for meaningless happiness and the fear of committing oneself to another person. If one always has to be open for a better alternative that may or may not come up and at the same time one wants maximum joy, what option is left: Sex becomes a pleasure allowed as long as it is without desire. Houellebecq seems to ask if our careers and western life lies in the way of sexual lust and the real emotion of love. Is he a moralist or does he finger a very important part of an ongoing psychological collapse?
The protagonist's new love is working hard in the travel industry. She often spends all her time in the office and is well aware of that she constantly has to improve herself in order to survive in the business. Part of her work lies in figuring out how to lure tourists to her company's destinations. On a job trip to Cuba he gives her the idea of making sex tourism the next big thing. It would give her bureau the edge over the competitors on the market. He believes this is what westerners crave and even sees it as a solution. It is a way of opening up new markets and creating wealth, or with French lingo perhaps more accurately; a way of transferring riches. The plans are put into effect, investments made and travel packages created. But not only does the moral conscience at home oppose it, so does the Islamist terrorists. On a relaxed vacation in one of the company's resorts, where she has just told him she wants them to move away from her stressful life and start something new, Muslim radicals open fire. Killing her and many others.
The story ends with his own death. He visualizes it will come at night and he hopes it will come soon. When he is gone he wants and knows he soon will be forgotten. The reader understands that Platform is the suicide note of our protagonist, written not many months after his only love was murdered.
Tuesday, November 25, 2008
Colossus
-the Rise and Fall of the American Empire
by Niall Ferguson
The Scottish-born history professor Niall Ferguson, behind the international bestseller on the British Empire, opens this argumentative book by telling us that it may be true that a power vacuum could emerge if the United States would be to lose its top position as a hegemon in world politics. Such situations are not unknown in history, he tells us, but experiences of absence of power is in no way encouraging. Apolarity is hardly something of a pacifist utopia but much more probably something leading to political fragmentation and an anarchic new Dark Age. And given the likely scenario that another power would soon seize the opportunity and bid for the role as world hegemon it is by no means of any likelihood that such a power replacing America would be more sensitive to critique, if we scrutinise the supposed options. A question important to ask is if critique would even be allowed.
What about an alternative spelled international community, where established autonomies of powers were to debate and conclude in supranational institutions such as the UN and WTO. Would it not rather be a new Light Age instead of an American superpower? Such is not the trend of today, as Mr Ferguson sees it, since the universal claims such supranational bodies rely on demands authority, and the defining characteristic of our age is not a shift of power upward, but downward. Means of producing general devastation and free flow of destructive technology, lack of control of channels of communication and the collapse of states' monopoly of violence empower criminal organizations and terrorist cells. That is the current trend.
With this background Niall Ferguson argues the case for America to stop living in denial and pronounce what it functions as. International agreements and multipolarity demands, just as a working national state, enforcement of rule of law. Multipolarity between open societies depends on the Liberal Empire. "The best case for empire is always the case for order. Liberty is, of course, a loftier goal. But only those who have never known disorder fail to grasp that it is the necessary precondition for liberty."
If the United States were to become self-conscious as a liberal empire and had the courage to articulate goals, what should be learned? What is the blueprint for spreading wealth, democracy and freedom? There are good reasons to believe that a minimum requirement for economic success lies in adopting a state governed by rule of law where property is protected, as it would be quite impossible to attract investments otherwise. Furthermore, what is needed for development is a legal system of publicly known rules securing rights of personal liberty, not only against tyranny but also against crime and corruption. Under such stability the finances of the state would be in such a condition that the government also could start having some welfare responsibilities. This does not only seem well-grounded in theory, professor Ferguson reasons, but is demonstrated in former parts of the British empire, and has been crucial in why global poverty levels have decreased the past decades.
The British endeavoured to build institutions they regarded as essential to prosperity: free trade and migration, infrastructural investment, balanced budgets, incorrupt administration and rule of law. This form of liberal Empire, Niall Ferguson argues, was on balance a good thing, but he questions if the United States of today actually is up to it. America, just like Europe, faces huge demographic problems with seventy-five million baby boomers starting to collect social security and medicare benefits. Ferguson uses the term generational accounting, and implies that people born today faces extremely high taxes in order to finance the ever-growing retired population. Under such circumstances it may be hard winning an election on arguing the case for a costly liberal empire. Mr Ferguson's other big doubt on whether America is up to such an achievement is due to the lack of character in the modern man. He describes this partly by pointing to one of the bigger differences between the American occupier and the British empire. That is to say that the former one wants to get out as quick as possible. Successful nation building however takes endurance, which is dependent on self-sacrifice and a belief in the goal. Where the Britons sent their best educated away, fostered with an overtly imperial ethos, hardly anyone at all of the graduates of the top American universities aspire to spend their life in far away disease-ridden, malicious and uncomfortable areas: "the letters ambitious young Americans would like to see after their names are CEO, not CBE."
What if Niall Ferguson had painted another opening in Colossus. Would a different conclusion be possible? Most certainly, that is the very honest basis of his way of interpreting history. I must say however, that I find his preconditions seeming pretty sound. Perhaps sad at times, but nonetheless truthful. Colossus is a very healthy response to those people certain of only one thing, and that is how bad America is. When so many wanting to pull the United States from grace, what exactly are they opposing? One must force these people to be more explicit in their critique, as in some circles all bad things in the world falls under the category of Americanism. If it is junk food and too high a BMI score one criticizes, then Ferguson would most certainly join in. In fact he does it wittily in this book, writing about the White Man's Burden around his waist. But if it would be America as the world power and defender of reliable supranational institutions these people are against, what is it they realistically opt for instead?
The mere fact that we have the opportunity to discuss these matters is proof of that we live in a free world. It is even more underlined by the fact that we can, and in some aspects should, criticize American power. But one must not let go of a sober view on matters. The free world is not free as in something we get for nothing. In that way the free world is far from free, it is quite the exact opposite. To bear the burden of defending it, for several reasons, is never a popular task. An ignorant scope may too often fail to understand its necessity and yearn for its downfall. In this respect the importance of this lucid defence of United States as guardian of, and in cooperation with, the free world should not be diminished.
by Niall Ferguson
The Scottish-born history professor Niall Ferguson, behind the international bestseller on the British Empire, opens this argumentative book by telling us that it may be true that a power vacuum could emerge if the United States would be to lose its top position as a hegemon in world politics. Such situations are not unknown in history, he tells us, but experiences of absence of power is in no way encouraging. Apolarity is hardly something of a pacifist utopia but much more probably something leading to political fragmentation and an anarchic new Dark Age. And given the likely scenario that another power would soon seize the opportunity and bid for the role as world hegemon it is by no means of any likelihood that such a power replacing America would be more sensitive to critique, if we scrutinise the supposed options. A question important to ask is if critique would even be allowed.
What about an alternative spelled international community, where established autonomies of powers were to debate and conclude in supranational institutions such as the UN and WTO. Would it not rather be a new Light Age instead of an American superpower? Such is not the trend of today, as Mr Ferguson sees it, since the universal claims such supranational bodies rely on demands authority, and the defining characteristic of our age is not a shift of power upward, but downward. Means of producing general devastation and free flow of destructive technology, lack of control of channels of communication and the collapse of states' monopoly of violence empower criminal organizations and terrorist cells. That is the current trend.
With this background Niall Ferguson argues the case for America to stop living in denial and pronounce what it functions as. International agreements and multipolarity demands, just as a working national state, enforcement of rule of law. Multipolarity between open societies depends on the Liberal Empire. "The best case for empire is always the case for order. Liberty is, of course, a loftier goal. But only those who have never known disorder fail to grasp that it is the necessary precondition for liberty."
If the United States were to become self-conscious as a liberal empire and had the courage to articulate goals, what should be learned? What is the blueprint for spreading wealth, democracy and freedom? There are good reasons to believe that a minimum requirement for economic success lies in adopting a state governed by rule of law where property is protected, as it would be quite impossible to attract investments otherwise. Furthermore, what is needed for development is a legal system of publicly known rules securing rights of personal liberty, not only against tyranny but also against crime and corruption. Under such stability the finances of the state would be in such a condition that the government also could start having some welfare responsibilities. This does not only seem well-grounded in theory, professor Ferguson reasons, but is demonstrated in former parts of the British empire, and has been crucial in why global poverty levels have decreased the past decades.
The British endeavoured to build institutions they regarded as essential to prosperity: free trade and migration, infrastructural investment, balanced budgets, incorrupt administration and rule of law. This form of liberal Empire, Niall Ferguson argues, was on balance a good thing, but he questions if the United States of today actually is up to it. America, just like Europe, faces huge demographic problems with seventy-five million baby boomers starting to collect social security and medicare benefits. Ferguson uses the term generational accounting, and implies that people born today faces extremely high taxes in order to finance the ever-growing retired population. Under such circumstances it may be hard winning an election on arguing the case for a costly liberal empire. Mr Ferguson's other big doubt on whether America is up to such an achievement is due to the lack of character in the modern man. He describes this partly by pointing to one of the bigger differences between the American occupier and the British empire. That is to say that the former one wants to get out as quick as possible. Successful nation building however takes endurance, which is dependent on self-sacrifice and a belief in the goal. Where the Britons sent their best educated away, fostered with an overtly imperial ethos, hardly anyone at all of the graduates of the top American universities aspire to spend their life in far away disease-ridden, malicious and uncomfortable areas: "the letters ambitious young Americans would like to see after their names are CEO, not CBE."
What if Niall Ferguson had painted another opening in Colossus. Would a different conclusion be possible? Most certainly, that is the very honest basis of his way of interpreting history. I must say however, that I find his preconditions seeming pretty sound. Perhaps sad at times, but nonetheless truthful. Colossus is a very healthy response to those people certain of only one thing, and that is how bad America is. When so many wanting to pull the United States from grace, what exactly are they opposing? One must force these people to be more explicit in their critique, as in some circles all bad things in the world falls under the category of Americanism. If it is junk food and too high a BMI score one criticizes, then Ferguson would most certainly join in. In fact he does it wittily in this book, writing about the White Man's Burden around his waist. But if it would be America as the world power and defender of reliable supranational institutions these people are against, what is it they realistically opt for instead?
The mere fact that we have the opportunity to discuss these matters is proof of that we live in a free world. It is even more underlined by the fact that we can, and in some aspects should, criticize American power. But one must not let go of a sober view on matters. The free world is not free as in something we get for nothing. In that way the free world is far from free, it is quite the exact opposite. To bear the burden of defending it, for several reasons, is never a popular task. An ignorant scope may too often fail to understand its necessity and yearn for its downfall. In this respect the importance of this lucid defence of United States as guardian of, and in cooperation with, the free world should not be diminished.
Saturday, November 22, 2008
Travels in the Scriptorium
by Paul Auster
In this thin book Paul Auster does not offer quite the same excitement that we have gotten used to in his other volumes. There is no force making you have to turn the page just now, but rather you are left with a tepid feeling of I could do it later.
At first one could think the story is that one of a man, suffering from dementia of some sort, in a kind of nursing home. Mr Blank struggles to make pieces match one another, with incoherent recollections, photographs and stories which reminds him, but does not connect him with an actual past. Names of characters from other Auster tales come intruding into a patchwork of short stories, in resemblance I guess, to the mind of a man whose sentience and consciousness is deteriorating due to structural neurological failure. This is Paul Auster however, and not Oliver Sacks. Auster is into mental and emotional reflexes triggered by imaginative reasoning, just like Samuel Farr who is Mr Blank's doctor in this story, on a visit from In the Country of Last Things. For such a therapy to function, it needs a working narrative to hang upon. Because the lack of this Travels in the Scriptorium becomes almost a little dull, until the very end where it all turns revolutionary and one really wonders what this plot is all about.
Perhaps I should hold on to my tepid feeling and give this book another chance when I have the time, later. It could be that the detective work needed to decipher the puzzle of this trip needs a revitalisation of my memories of City of Glass, In the Country of Last Things and the most fantastic Oracle Night. If not I shall be left without a full appreciation of this clip show or rap album of a novel, as Bookslut puts it.
In this thin book Paul Auster does not offer quite the same excitement that we have gotten used to in his other volumes. There is no force making you have to turn the page just now, but rather you are left with a tepid feeling of I could do it later.
At first one could think the story is that one of a man, suffering from dementia of some sort, in a kind of nursing home. Mr Blank struggles to make pieces match one another, with incoherent recollections, photographs and stories which reminds him, but does not connect him with an actual past. Names of characters from other Auster tales come intruding into a patchwork of short stories, in resemblance I guess, to the mind of a man whose sentience and consciousness is deteriorating due to structural neurological failure. This is Paul Auster however, and not Oliver Sacks. Auster is into mental and emotional reflexes triggered by imaginative reasoning, just like Samuel Farr who is Mr Blank's doctor in this story, on a visit from In the Country of Last Things. For such a therapy to function, it needs a working narrative to hang upon. Because the lack of this Travels in the Scriptorium becomes almost a little dull, until the very end where it all turns revolutionary and one really wonders what this plot is all about.
Perhaps I should hold on to my tepid feeling and give this book another chance when I have the time, later. It could be that the detective work needed to decipher the puzzle of this trip needs a revitalisation of my memories of City of Glass, In the Country of Last Things and the most fantastic Oracle Night. If not I shall be left without a full appreciation of this clip show or rap album of a novel, as Bookslut puts it.
Monday, November 03, 2008
Linda - som i Lindamordet
av Leif GW Persson
På en grek-ö gör man två saker; man hyr antingen moped och upptäcker glädjen i trafik utan regler eller så ligger man i en badring med ölhållare ute i Medelhavet och läser. Har man dessutom fått tag på en billig restresa till något ställe där andra skandinaver ofta huserar kan man ha möjligheten att hitta annan litteratur än den man själv har tagit med sig, vilket kan vara otroligt praktiskt eftersom seriös avslappning ofta leder till att man läser sju gånger fortare än man räknade med när man packade böcker. Detta är bakgrunden till att jag kom att läsa min första Leif GW Persson på norska. Denna svenska macho-ikon (av helt annan kaliber än Paolo) har jag faktiskt tänkt att läsa flera år, faktiskt ända sedan jag träffade någon som hävdade att hon var GWs dotter på musikfestivalen i Hultsfred. Vi hade samtalat moral och politik över ett par pilsner innan hon försvann i myllret på The Streets-konserten.
Leif GW beskriver i boken den utrotningshotade svenska mannen. Han som över huvud taget inte teoretiserar kring könsroller, är smått konspiratoriskt lagd, otroligt självgod och bitter över omgivningarna. Helt klart är denna man en pelare varpå samhället vilar, och i detta specifika fall, i mordkommissionens utredning av det sadistiska Lindamordet. I veckorna som följer de tragiska händelserna på Pär Lagerkvists väg i Växjö behåller denna huvudefterforskare fanan högt trots den konstanta dryckturen. Under tiden avrättas hans guldfisk hemma i huvudstaden, feminister bestämmer den samhälleliga dagordningen, samt annat samhälleligt förfall. Efter en rad fadäser bestämmer högre ort i Stockholm att de antagligen borde göra en annan ansvarig för det som sker nere i provinsen, och in skickas räddningen för mordutredningen i form av professionalism - två kvinnor. Den ena av dessa kvinnor skriver dessutom en avhandling i praktisk filosofi om semiotiska förbindelser mellan sexualmord och hur dessa mord kom att tituleras i media. Nåja, GW är nog ingen akademiker, men han skriver roligt i alla fall. I slutet av boken sitter den före detta mordutredaren hemma med en maltwhisky och myser. På tv går ett program där en psykläkare uttalar sig om den mentala undersökningen av den nu funna Lindamördaren. Vår hjälte som trots sina fel och brister har en stark förnimmelse av folklig rättskänsla, tycker det vore betydligt bättre om de bara hade kokat lim på den jäveln.
Linda - som i Lindadrapet var en ypperlig träning i att läsa norska. Eftersom jag för stunden residerar i den Skandinaviska metropolen Odense är min omedelbara bekantskapskrets bestående av danskar, svenskar, norrmän och islänningar. Pubkvällar företas i pan-skandinavisk anda på något slags mellanspråk, och den svensk som hävdar att vederbörande har svårt att förstå danska eller norska göre sig ej besvär. Dylika utsagor är hur som helst tämligen pinsamma, och då det egentligen är i stort sett samma språk handlar det naturligtvis enbart om träning för att få bort sådana stockholmska fasoner. Engelska är ett språk som är otroligt mångfacetterat och vackert, det är därför jag har valt att studera det och försöker upprätthålla en hög nivå genom mångsidigt användande. Men engelska ska vi skandinaver använda till de utomnordiska, inte sinsemellan. Viktigt är att vi försöker odla fram en renässans för Skandinavismen, och att vi så småningom i vänskaplig anda försöker lösa tvisten om huruvida civilisationens vagga låg utanför Uppsala eller någonstans på Jylland.
På en grek-ö gör man två saker; man hyr antingen moped och upptäcker glädjen i trafik utan regler eller så ligger man i en badring med ölhållare ute i Medelhavet och läser. Har man dessutom fått tag på en billig restresa till något ställe där andra skandinaver ofta huserar kan man ha möjligheten att hitta annan litteratur än den man själv har tagit med sig, vilket kan vara otroligt praktiskt eftersom seriös avslappning ofta leder till att man läser sju gånger fortare än man räknade med när man packade böcker. Detta är bakgrunden till att jag kom att läsa min första Leif GW Persson på norska. Denna svenska macho-ikon (av helt annan kaliber än Paolo) har jag faktiskt tänkt att läsa flera år, faktiskt ända sedan jag träffade någon som hävdade att hon var GWs dotter på musikfestivalen i Hultsfred. Vi hade samtalat moral och politik över ett par pilsner innan hon försvann i myllret på The Streets-konserten.
Leif GW beskriver i boken den utrotningshotade svenska mannen. Han som över huvud taget inte teoretiserar kring könsroller, är smått konspiratoriskt lagd, otroligt självgod och bitter över omgivningarna. Helt klart är denna man en pelare varpå samhället vilar, och i detta specifika fall, i mordkommissionens utredning av det sadistiska Lindamordet. I veckorna som följer de tragiska händelserna på Pär Lagerkvists väg i Växjö behåller denna huvudefterforskare fanan högt trots den konstanta dryckturen. Under tiden avrättas hans guldfisk hemma i huvudstaden, feminister bestämmer den samhälleliga dagordningen, samt annat samhälleligt förfall. Efter en rad fadäser bestämmer högre ort i Stockholm att de antagligen borde göra en annan ansvarig för det som sker nere i provinsen, och in skickas räddningen för mordutredningen i form av professionalism - två kvinnor. Den ena av dessa kvinnor skriver dessutom en avhandling i praktisk filosofi om semiotiska förbindelser mellan sexualmord och hur dessa mord kom att tituleras i media. Nåja, GW är nog ingen akademiker, men han skriver roligt i alla fall. I slutet av boken sitter den före detta mordutredaren hemma med en maltwhisky och myser. På tv går ett program där en psykläkare uttalar sig om den mentala undersökningen av den nu funna Lindamördaren. Vår hjälte som trots sina fel och brister har en stark förnimmelse av folklig rättskänsla, tycker det vore betydligt bättre om de bara hade kokat lim på den jäveln.
Linda - som i Lindadrapet var en ypperlig träning i att läsa norska. Eftersom jag för stunden residerar i den Skandinaviska metropolen Odense är min omedelbara bekantskapskrets bestående av danskar, svenskar, norrmän och islänningar. Pubkvällar företas i pan-skandinavisk anda på något slags mellanspråk, och den svensk som hävdar att vederbörande har svårt att förstå danska eller norska göre sig ej besvär. Dylika utsagor är hur som helst tämligen pinsamma, och då det egentligen är i stort sett samma språk handlar det naturligtvis enbart om träning för att få bort sådana stockholmska fasoner. Engelska är ett språk som är otroligt mångfacetterat och vackert, det är därför jag har valt att studera det och försöker upprätthålla en hög nivå genom mångsidigt användande. Men engelska ska vi skandinaver använda till de utomnordiska, inte sinsemellan. Viktigt är att vi försöker odla fram en renässans för Skandinavismen, och att vi så småningom i vänskaplig anda försöker lösa tvisten om huruvida civilisationens vagga låg utanför Uppsala eller någonstans på Jylland.
Thursday, October 30, 2008
5-årsjubileum av "best of volvo.info.se" (ungefär)
Skrotbilar, stadsbor, enskiften, fysikens lagar, byggnadsmetoder, spänning, lärdom, Sebastian, Frodo, politik, svampar, historia, norrlänningar, skånska anarkistiska bönder, äventyr, antropologi, kultur, osanningar och verklighet. Dogmamentary från 2004.
..och på grund av att den nya stämningen ändå inte längre tillåter studie- eller arbetsro tipsas om Katastrofala omslag.
Wednesday, October 29, 2008
Gäst hos verkligheten
av Pär Lagerkvist
När man läser Pär Lagerkvists barndomsskildring i det förra sekelskiftets Växjö slås man av den lägre materiella standarden i dåtidens Sverige. Den tacksamhet och livsförståelse denna uppväxt ger får jag känslan av att många idag, födda med välfärd och helt okunniga inför ett annat samhälle, verkar antingen sakna eller förneka. Jag är medveten om att det är en otroligt viktig balansgång att inte hamna i ett slags exotiserande av den ädle fattige, men att också kunna se faran i att se trygghetssystemen som självklara. För att hålla levande den ansvarskänsla som krävs för en välfärd måste man förmå att uppskatta denna, och då måste man vara medveten om ett annat liv än det bortskämda. I boken Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Disappeared tror jag att detta är en av Andrew Browns huvudpoänger, den att ju längre bort minnena av fattigdom är, desto mindre är drivkraften för att skapa välstånd, och när hågkomsten helt är borta gror välfärdssamhällets förfall.
Lagerkvists bok är en vacker berättelse om barndomsupplevelser och varma relationer, om att uppskatta de små sakerna i livet. Den beskriver äventyret att ta trallan på järnvägen, med far som är stationsmästare, från småstaden ut till morföräldrarna på landet och den då samtida förändringen från bondesamhället till det industriella och urbaniserade Sverige. Men Gäst hos verkligheten har också de existentiella spörsmålen Pär Lagerkvist ofta tampades med, sammandrabbningen med den kyliga rädslan för döden och huruvida gudstron i uppväxten verkligen har en solid grund när man själv knackar på dörren för att bli vuxen.
Gällande Andrew Browns funderingar om Sveriges inte längre existerande framtid som utopi är en annan viktig poäng den om dess trånga begränsning. De skandinaviska ländernas jantelag är motsatsen till ett pluralistiskt sinnelag, och då är det lätt att hitta grogrund för politisk ovilja mot dem man inte tycker passar in. Min övertygelse blir mer och mer att den sociala konformitet som politisk korrekthet innebär ger mer näring till rasism än mycket annat. Det som politisk korrekthet uppnår är att för stunden tvinga de flesta att tycka en viss sak, samtidigt som den förfrämlingar och förhindrar ett nödvändigt förnuftigt mellanmänskligt samtal för att konstant uppfostras in i ett dynamiskt samhälle.
Guardian och Economist om Browns Fishing in Utopia.
När man läser Pär Lagerkvists barndomsskildring i det förra sekelskiftets Växjö slås man av den lägre materiella standarden i dåtidens Sverige. Den tacksamhet och livsförståelse denna uppväxt ger får jag känslan av att många idag, födda med välfärd och helt okunniga inför ett annat samhälle, verkar antingen sakna eller förneka. Jag är medveten om att det är en otroligt viktig balansgång att inte hamna i ett slags exotiserande av den ädle fattige, men att också kunna se faran i att se trygghetssystemen som självklara. För att hålla levande den ansvarskänsla som krävs för en välfärd måste man förmå att uppskatta denna, och då måste man vara medveten om ett annat liv än det bortskämda. I boken Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Disappeared tror jag att detta är en av Andrew Browns huvudpoänger, den att ju längre bort minnena av fattigdom är, desto mindre är drivkraften för att skapa välstånd, och när hågkomsten helt är borta gror välfärdssamhällets förfall.
Lagerkvists bok är en vacker berättelse om barndomsupplevelser och varma relationer, om att uppskatta de små sakerna i livet. Den beskriver äventyret att ta trallan på järnvägen, med far som är stationsmästare, från småstaden ut till morföräldrarna på landet och den då samtida förändringen från bondesamhället till det industriella och urbaniserade Sverige. Men Gäst hos verkligheten har också de existentiella spörsmålen Pär Lagerkvist ofta tampades med, sammandrabbningen med den kyliga rädslan för döden och huruvida gudstron i uppväxten verkligen har en solid grund när man själv knackar på dörren för att bli vuxen.
Gällande Andrew Browns funderingar om Sveriges inte längre existerande framtid som utopi är en annan viktig poäng den om dess trånga begränsning. De skandinaviska ländernas jantelag är motsatsen till ett pluralistiskt sinnelag, och då är det lätt att hitta grogrund för politisk ovilja mot dem man inte tycker passar in. Min övertygelse blir mer och mer att den sociala konformitet som politisk korrekthet innebär ger mer näring till rasism än mycket annat. Det som politisk korrekthet uppnår är att för stunden tvinga de flesta att tycka en viss sak, samtidigt som den förfrämlingar och förhindrar ett nödvändigt förnuftigt mellanmänskligt samtal för att konstant uppfostras in i ett dynamiskt samhälle.
Guardian och Economist om Browns Fishing in Utopia.
Tuesday, October 21, 2008
A Confederacy of Dunces
by John Kennedy Toole
New Orleans is still on my list of cities to visit, but as I read A Confederacy of Dunces on a recent stay on the Greek island of Samos I believe my environment should not have been altogether faulty. I partly build this thought on the introductory quote of A.J. Liebling's The Earl of Louisiana on how the waves of the Mexican Gulf, the Caribbean and the Mediterranean is one homogeneous sea, although interrupted here and there. On the banks of the Mississippi River, not too much upstream in the delta where the transformation to the Mexican Gulf has begun, lies the port of New Orleans. I understand the birthplace of Jazz has much in common with a port town in, say Greece or Italy, albeit in America. Hence, even more exciting I trust.
The anti-hero of Ignatius Jacques Reilly leads the most squalid and depraved good for nothing life with his mother, Irene Reilly, in 1960s New Orleans. He is thirty years old, exceedingly smug and has not seemed to do much use with his existence. The economy of this household striving to achieve full white trash standard forces him to get an income. Gainful employment is something Ignatius opposes for all his worth and he does his best not to have to. He succeeds in failing work as he uses it as a political platform, partly in obstinacy with his study mate from his time at the university, Myrna Minkoff, whom now spends her time in New York. Ms Minkoff loathes Louisiana and is into radical sexual politics and agitates erotic freedom as a weapon against reactionary forces.
In the book we get to follow the political thinking of Mr Reilly and his attempt of creating, for himself, some kind of coherence of it all. It is a transition from the party of divine right which culminated in the rather fantastic insurgence of the Crusade for Moorish redress, to the eternal dispute between pragmatism and morality and the question of the glorious goal of Peace is worthy the terrible mean of Degeneration. The latter leads him to the disheartening attempt of trying to recruit sodomites. His suffering mother contacts a charity psychiatric clinic, and just before the ambulance comes to take Ignatius away, the musk odorous Myra Minkoff is there to liberate.
Despite how unreasonable Ignatius Jacques Reilly is, he is it in an intellectually sorrowful way, and I cannot help but agreeing in some of his acrimony over modern life. It is a sad fact that John Kennedy Toole committed suicide in 1969, but perhaps not too unthinkable as at least part of the story seems to have been somewhat biographical. It would have been quite something to read of the future adventures of Ignatius and Myra on their road towards New York and beyond. In any way do I not disagree with the Pulitzer board that posthumously gave the author of this book the prize for fiction in the year I was born.
New Orleans is still on my list of cities to visit, but as I read A Confederacy of Dunces on a recent stay on the Greek island of Samos I believe my environment should not have been altogether faulty. I partly build this thought on the introductory quote of A.J. Liebling's The Earl of Louisiana on how the waves of the Mexican Gulf, the Caribbean and the Mediterranean is one homogeneous sea, although interrupted here and there. On the banks of the Mississippi River, not too much upstream in the delta where the transformation to the Mexican Gulf has begun, lies the port of New Orleans. I understand the birthplace of Jazz has much in common with a port town in, say Greece or Italy, albeit in America. Hence, even more exciting I trust.
The anti-hero of Ignatius Jacques Reilly leads the most squalid and depraved good for nothing life with his mother, Irene Reilly, in 1960s New Orleans. He is thirty years old, exceedingly smug and has not seemed to do much use with his existence. The economy of this household striving to achieve full white trash standard forces him to get an income. Gainful employment is something Ignatius opposes for all his worth and he does his best not to have to. He succeeds in failing work as he uses it as a political platform, partly in obstinacy with his study mate from his time at the university, Myrna Minkoff, whom now spends her time in New York. Ms Minkoff loathes Louisiana and is into radical sexual politics and agitates erotic freedom as a weapon against reactionary forces.
In the book we get to follow the political thinking of Mr Reilly and his attempt of creating, for himself, some kind of coherence of it all. It is a transition from the party of divine right which culminated in the rather fantastic insurgence of the Crusade for Moorish redress, to the eternal dispute between pragmatism and morality and the question of the glorious goal of Peace is worthy the terrible mean of Degeneration. The latter leads him to the disheartening attempt of trying to recruit sodomites. His suffering mother contacts a charity psychiatric clinic, and just before the ambulance comes to take Ignatius away, the musk odorous Myra Minkoff is there to liberate.
Despite how unreasonable Ignatius Jacques Reilly is, he is it in an intellectually sorrowful way, and I cannot help but agreeing in some of his acrimony over modern life. It is a sad fact that John Kennedy Toole committed suicide in 1969, but perhaps not too unthinkable as at least part of the story seems to have been somewhat biographical. It would have been quite something to read of the future adventures of Ignatius and Myra on their road towards New York and beyond. In any way do I not disagree with the Pulitzer board that posthumously gave the author of this book the prize for fiction in the year I was born.
Wednesday, October 01, 2008
Down There on a Visit
by Christopher Isherwood
As I was unable to find this book in any of the English bookstores I visited this August, and was left with references to obscure tiny publishing houses on the other side of the Atlantic pond, I had the incentive to finally try out the "used & new"-option at Amazon. And was I glad by the success of my attempt. Some garage bookseller in the UK had a good paperback of the first Four Square edition, published two years after the book first came out in 1962.
Down There on a Visit was published some decades after The Berlin Stories but it takes place around the same period of time, starting a little bit earlier and continuing quite a few years after the timeline of the Berlin novels. The writing of Isherwood had become somewhat different during those years, perhaps more mature a language one would be inclined to call it. It consists of four short stories in chronology, but with a few years in between each of them. Though all four stories told autobiographically has their own protagonist, many of the people return and become enlaced in the other stories and thus the tales are entwined. Rather than actually calling it autobiographical, Christopher makes a point out of whether the self of today is in a one-to-one relation with the self of the past. In fact he seems to view the Isherwood of the stories almost as a stranger, not only in opinions, accent, mannerisms, prejudices and habits, but also by the looks: We have in common the label of our name, and a continuity of consciousness; there has been no break in the sequence of daily statements that I am I. But what I am has refashioned itself throughout the days and years, until now almost all that remains constant is the mere awareness of being conscious. As Christopher had left his worker idolisation for a spiritual worship of some sort, the quote ends: And that awareness belongs to everybody; it isn't a particular person. I am a glad person that it is obtainable to all of us.
As I was unable to find this book in any of the English bookstores I visited this August, and was left with references to obscure tiny publishing houses on the other side of the Atlantic pond, I had the incentive to finally try out the "used & new"-option at Amazon. And was I glad by the success of my attempt. Some garage bookseller in the UK had a good paperback of the first Four Square edition, published two years after the book first came out in 1962.
Down There on a Visit was published some decades after The Berlin Stories but it takes place around the same period of time, starting a little bit earlier and continuing quite a few years after the timeline of the Berlin novels. The writing of Isherwood had become somewhat different during those years, perhaps more mature a language one would be inclined to call it. It consists of four short stories in chronology, but with a few years in between each of them. Though all four stories told autobiographically has their own protagonist, many of the people return and become enlaced in the other stories and thus the tales are entwined. Rather than actually calling it autobiographical, Christopher makes a point out of whether the self of today is in a one-to-one relation with the self of the past. In fact he seems to view the Isherwood of the stories almost as a stranger, not only in opinions, accent, mannerisms, prejudices and habits, but also by the looks: We have in common the label of our name, and a continuity of consciousness; there has been no break in the sequence of daily statements that I am I. But what I am has refashioned itself throughout the days and years, until now almost all that remains constant is the mere awareness of being conscious. As Christopher had left his worker idolisation for a spiritual worship of some sort, the quote ends: And that awareness belongs to everybody; it isn't a particular person. I am a glad person that it is obtainable to all of us.
Sunday, September 14, 2008
Påtvingad offerroll, tvingande offerroller
För några dagar sedan presenterade Socialdemokraterna några av sina slutsatser för hur framtidens välfärd ska finansieras. De konstaterar bland annat att det är önskvärt att fler människor jobbar längre innan de går i pension. Så långt inget anmärkningsvärt. Det är antagligen en på flera sätt välgrundad analys för vad som krävs tillsammans med en del andra reformer för att kunna bibehålla någon slags svensk modell i det rådande demografiska läget. Vad jag förstår har exempelvis redan Island genomfört en dylik förändring av pensionsåldern.
Det kan hända att jag är alldeles för känslig eller drar på för stora växlar, men det sticker mig i ögonen att man känner sig nödgad att börja prata om diskriminering av äldre i samma andetag som man redogör för vad man har konkluderat. En officiell rapport från Sveriges största parti kan inte resonera med befolkningen som att den vore vuxen, utan måste i sin argumentation utgå ifrån att gamla är offer. Är det för att den strukturella analysen man har som sosse smittar av sig, och så måste allting ses i relation av förtryckta eller förtryckare? Är inte detta en dålig mylla för all politik som handlar om människor som inte vill se sig som offer, och framför allt, vad implicerar det för människo- och samhällssyn?
Och nej, jag hävdar inte på något sätt att det inte finns strukturer eller förtryck. Det jag vänder mig emot är den syn som ligger till grund för att man alltid ska försöka stoppa in människor i dylika förenklingar, och vidare vänder jag mig mot den otroligt dåliga pedagogik det innebär. Bland det värsta en människa kan göra är nämligen att identifiera sig som ett offer. Ju fler erfarenheter jag får av människor som de facto är offer, ju tydligare blir detta för mig. Det verkar ofta vara rollen av underdog eller martyr som håller människor nere mer än faktiska sakförhållanden, och att sedan bli kvitt känslan av att vara offer verkar också tillhöra bland det som är riktigt svårt.
Livet är ibland jobbigt och vi stöter ofta på motgångar, en del av dessa är av sådan natur att mellanmänskliga attityder och ibland även formella strukturer ligger till grund. Det kan ligga bra politik i att begränsa och motarbeta vissa av dessa, men att tvunget tolka in all politik i sådan tankeverkstad eller jargong är enbart av ondo.
Det kan hända att jag är alldeles för känslig eller drar på för stora växlar, men det sticker mig i ögonen att man känner sig nödgad att börja prata om diskriminering av äldre i samma andetag som man redogör för vad man har konkluderat. En officiell rapport från Sveriges största parti kan inte resonera med befolkningen som att den vore vuxen, utan måste i sin argumentation utgå ifrån att gamla är offer. Är det för att den strukturella analysen man har som sosse smittar av sig, och så måste allting ses i relation av förtryckta eller förtryckare? Är inte detta en dålig mylla för all politik som handlar om människor som inte vill se sig som offer, och framför allt, vad implicerar det för människo- och samhällssyn?
Och nej, jag hävdar inte på något sätt att det inte finns strukturer eller förtryck. Det jag vänder mig emot är den syn som ligger till grund för att man alltid ska försöka stoppa in människor i dylika förenklingar, och vidare vänder jag mig mot den otroligt dåliga pedagogik det innebär. Bland det värsta en människa kan göra är nämligen att identifiera sig som ett offer. Ju fler erfarenheter jag får av människor som de facto är offer, ju tydligare blir detta för mig. Det verkar ofta vara rollen av underdog eller martyr som håller människor nere mer än faktiska sakförhållanden, och att sedan bli kvitt känslan av att vara offer verkar också tillhöra bland det som är riktigt svårt.
Livet är ibland jobbigt och vi stöter ofta på motgångar, en del av dessa är av sådan natur att mellanmänskliga attityder och ibland även formella strukturer ligger till grund. Det kan ligga bra politik i att begränsa och motarbeta vissa av dessa, men att tvunget tolka in all politik i sådan tankeverkstad eller jargong är enbart av ondo.
Thursday, September 11, 2008
Goodbye to Berlin
by Christopher Isherwood
While I was reading the second of The Berlin Novels it several times crossed my mind how contemporary to the present day Isherwood is in his writing. The depiction of human interaction, also with references to roles of for instance gender, seems to be universal. At least for an enlightened clique of people during the past hundred years. Either that, or perhaps more likely, Christopher Isherwood was quite an avant-gardist and also was staying in such circles in the Weimar Republic Berliner underground scene. It is very clear that what Isherwood in this book, and as William Bradshaw in Mr Norris Changes Trains, experiences and is part of has had a continuity to today's liberal and leftist progressive political thought. Rejecting his well off background, he is an anthropologist rather than a novelist, spending time at the very bottom and making "Brilliant sketches of a society in decay" as George Orwell described it.
When I visited David's in Tasmania last year we released a c64 production entitled Digi Demo in which he called me the traveling man. I remember his data garage in the Launceston suburb, an Iraqi cigar, some local beers and a conversation partly reflected in the scroll text of the demo. The talk was on the subject of inexpensive trips on trains, coaches or as a hitchhiker, seeing places, having the journey itself as a goal, surviving on a few dollars and only having responsibility for yourself. Obviously we came to discuss not being able to procrastinate as adults, with careers, family responsibilities and such. However, both having a history of bumming around quite a while it became a session of adventure nostalgia. When in the early parts of Goodbye to Berlin Isherwood describes how Frl Schroeder tells him stories of earlier tenants and "I have been listening to her for some time, I find myself relapsing into a curious trance-like state of depression. I begin to feel profoundly unhappy. Where are all those lodgers now? Where, in another ten years, shall I be, myself? Certainly not here. How many seas and frontiers shall I have to cross to reach that distant day; how far shall I have to travel", I could not help thinking of the escapism of our youth.
At the same time as Christopher Isherwood may have spent time with people of political will with relation and also some coherence to today's counterparts, his journeys took place in a world where the dogmas were different. The taboos on what issues to debate and which truths to follow are what socially creates much of a political movement striving for consensus, at least in some European traditions. In a sad way such unwillingness to differ rationale from mere taste often creates a hinder for the genuine topics that truly ought to be politically debated.
While I was reading the second of The Berlin Novels it several times crossed my mind how contemporary to the present day Isherwood is in his writing. The depiction of human interaction, also with references to roles of for instance gender, seems to be universal. At least for an enlightened clique of people during the past hundred years. Either that, or perhaps more likely, Christopher Isherwood was quite an avant-gardist and also was staying in such circles in the Weimar Republic Berliner underground scene. It is very clear that what Isherwood in this book, and as William Bradshaw in Mr Norris Changes Trains, experiences and is part of has had a continuity to today's liberal and leftist progressive political thought. Rejecting his well off background, he is an anthropologist rather than a novelist, spending time at the very bottom and making "Brilliant sketches of a society in decay" as George Orwell described it.
When I visited David's in Tasmania last year we released a c64 production entitled Digi Demo in which he called me the traveling man. I remember his data garage in the Launceston suburb, an Iraqi cigar, some local beers and a conversation partly reflected in the scroll text of the demo. The talk was on the subject of inexpensive trips on trains, coaches or as a hitchhiker, seeing places, having the journey itself as a goal, surviving on a few dollars and only having responsibility for yourself. Obviously we came to discuss not being able to procrastinate as adults, with careers, family responsibilities and such. However, both having a history of bumming around quite a while it became a session of adventure nostalgia. When in the early parts of Goodbye to Berlin Isherwood describes how Frl Schroeder tells him stories of earlier tenants and "I have been listening to her for some time, I find myself relapsing into a curious trance-like state of depression. I begin to feel profoundly unhappy. Where are all those lodgers now? Where, in another ten years, shall I be, myself? Certainly not here. How many seas and frontiers shall I have to cross to reach that distant day; how far shall I have to travel", I could not help thinking of the escapism of our youth.
At the same time as Christopher Isherwood may have spent time with people of political will with relation and also some coherence to today's counterparts, his journeys took place in a world where the dogmas were different. The taboos on what issues to debate and which truths to follow are what socially creates much of a political movement striving for consensus, at least in some European traditions. In a sad way such unwillingness to differ rationale from mere taste often creates a hinder for the genuine topics that truly ought to be politically debated.
Wednesday, September 03, 2008
Knark på flaska
I Danmark, som bekant, fungerar alkohollagstiftningen aningen annorlunda än den gör i Sverige. Då jag var på jakt efter en något mer spännande brygd till en bror som fyller tjugo fann jag till min förvåning att de nu också säljer Knark. I helgen ska jag över till mina bröder i Skåne för att fira och hoppas att tullen inte kommer att ställa till med besvär.Mer om stouten som är från ett mikrobryggeri på Jylland vid namn Duelund Bryglade kan inhämtas här.
Monday, September 01, 2008
Mr Norris Changes Trains
by Christopher Isherwood
I first encountered Christopher Isherwood's writings in the second half of the 1990s through a couple of female acquaintances. I remember how my interpretation of their way of discussing him and his writings was as if they were part of some sort of fan cult. It was however, with all certainty, my naivety rather than factual circumstances that caused such a deriving from my part. I recall a coach trip to Prague with those ladies around that time, and I believe, though I could be mistaken as my memory of it is vague, that I already on that trip had read a library copy of Down There on a Visit, the book they so much talked about. Later I bought a paperback of Goodbye to Berlin. Since then it has several timed crossed my mind that I wanted to read those two novels again, but it was not until I stumbled upon the first of The Berlin Novels, this one, in Winchester that things really seemed to happen.
Mr Norris Changes Trains is narrated by William Bradshaw, whom encounters Arthur Norris in the opening chapter, taking place on a train trip to Berlin. It is plausible that it starts out when the train travels through either Belgium or Holland. William, lacking something to read, foresees a seven or eight hour tedious journey, and rather than remaining in utter silence he demands attention from the stranger with the unusually light blue eyes. This happens to be the start of a friendship running through the two years that follows. The book was published in 1935 and the background storyline follows that one of the early 30s in Germany which means Nazi national socialism in confrontation with Leninist-Stalinist Communism, public antisemitism growing strong and similar forms of sinister political manoeuvres. Mr Norris, whom really is an exciting character growing increasingly odd as the chapters passes not only seems to be a masochist but also joins a Red Front sect, claiming to be part of the Third International.
The reader is given clues to the Berlin society around Mr Bradshaw: Proletarian Lokale where people go for beer are some being communist and others being governed by the Hitler-Jugend; prostitutes with elaborate sexual services; Baron von Pregnitz dreaming of a Pacific island for him and seven boys, ages ranging from sixteen to nineteen. In the midst of this is the polite gentleman adventurer telling us the story. The well meaning and naive William Bradshaw is lured into one of Norris' schemes for funds and is used as a decoy in order to get the Baron on a holiday to Switzerland. In the Alps Norris' plan is they will meet up with the apparent French spy Margot, disguised as a Dutch gentleman calling himself van Hoorn. Bradshaw returns to Berlin and finds out the plot through one of the Communist leaders. Subsequently Arthur Norris escapes in a hurry to south America and not long after the Reichstag is on fire. A lot of his Communist friends are being eliminated by the Nazis and William returns to England. The final pages of the book are excerpts from letters Mr Bradshaw receives from Mr Norris, whom does not seem to have the best of his times.
I first encountered Christopher Isherwood's writings in the second half of the 1990s through a couple of female acquaintances. I remember how my interpretation of their way of discussing him and his writings was as if they were part of some sort of fan cult. It was however, with all certainty, my naivety rather than factual circumstances that caused such a deriving from my part. I recall a coach trip to Prague with those ladies around that time, and I believe, though I could be mistaken as my memory of it is vague, that I already on that trip had read a library copy of Down There on a Visit, the book they so much talked about. Later I bought a paperback of Goodbye to Berlin. Since then it has several timed crossed my mind that I wanted to read those two novels again, but it was not until I stumbled upon the first of The Berlin Novels, this one, in Winchester that things really seemed to happen.
Mr Norris Changes Trains is narrated by William Bradshaw, whom encounters Arthur Norris in the opening chapter, taking place on a train trip to Berlin. It is plausible that it starts out when the train travels through either Belgium or Holland. William, lacking something to read, foresees a seven or eight hour tedious journey, and rather than remaining in utter silence he demands attention from the stranger with the unusually light blue eyes. This happens to be the start of a friendship running through the two years that follows. The book was published in 1935 and the background storyline follows that one of the early 30s in Germany which means Nazi national socialism in confrontation with Leninist-Stalinist Communism, public antisemitism growing strong and similar forms of sinister political manoeuvres. Mr Norris, whom really is an exciting character growing increasingly odd as the chapters passes not only seems to be a masochist but also joins a Red Front sect, claiming to be part of the Third International.
The reader is given clues to the Berlin society around Mr Bradshaw: Proletarian Lokale where people go for beer are some being communist and others being governed by the Hitler-Jugend; prostitutes with elaborate sexual services; Baron von Pregnitz dreaming of a Pacific island for him and seven boys, ages ranging from sixteen to nineteen. In the midst of this is the polite gentleman adventurer telling us the story. The well meaning and naive William Bradshaw is lured into one of Norris' schemes for funds and is used as a decoy in order to get the Baron on a holiday to Switzerland. In the Alps Norris' plan is they will meet up with the apparent French spy Margot, disguised as a Dutch gentleman calling himself van Hoorn. Bradshaw returns to Berlin and finds out the plot through one of the Communist leaders. Subsequently Arthur Norris escapes in a hurry to south America and not long after the Reichstag is on fire. A lot of his Communist friends are being eliminated by the Nazis and William returns to England. The final pages of the book are excerpts from letters Mr Bradshaw receives from Mr Norris, whom does not seem to have the best of his times.
Sunday, August 31, 2008
Under tiden på Gmail-chat: diskussionsdödaren
Johan: Vad göra vi med avfolkningsbygderna? Är vi tvugna att acceptera att ödemarkerna brer ut sig mellan stadsregionerna?
me: Nej, men svaret erhålls väl inte genom den frågan?
Självfallet kan man få igång verksamheter även på mindre orter i ett post-1960-tals Sverige, på vissa sätt är det säkerligen enklare där. Men det är ju aldrig lika enkelt som att klaga och tycka att ont i magen är en bättre lösning på problemet.
Det är väl lite märkligt att tro att en tänkande och dessutom välutbildad befolkning inte har något att bidra med till en global och lokal ekonomi.
"vi" som du ställer frågan förutsätter den största delen av lösningen sitter i Stockholm.
Vilket är fel, precis som frågan är felställd.
Du håller inte med?
Johan: Jo, diskussionen faller lite på det, tror jag.
me: Nej, men svaret erhålls väl inte genom den frågan?
Självfallet kan man få igång verksamheter även på mindre orter i ett post-1960-tals Sverige, på vissa sätt är det säkerligen enklare där. Men det är ju aldrig lika enkelt som att klaga och tycka att ont i magen är en bättre lösning på problemet.
Det är väl lite märkligt att tro att en tänkande och dessutom välutbildad befolkning inte har något att bidra med till en global och lokal ekonomi.
"vi" som du ställer frågan förutsätter den största delen av lösningen sitter i Stockholm.
Vilket är fel, precis som frågan är felställd.
Du håller inte med?
Johan: Jo, diskussionen faller lite på det, tror jag.
Thursday, August 28, 2008
The Evils of Revolution
- What is Liberty without Wisdom and without Virtue?
It is the Greatest of all Possible Evils.
by Edmund Burke
In one of the world class bookstores in the area of Tottenham Court Road I recently discovered the third volume of the Penguin Books Great Ideas series. Not only was it a range of some rather interesting titles which should be proving a stimulating read, but the cover design of parts of the series itself was from out of this world. The one my eyes at once captured was a jacket designed by a gentleman named Alistair Hall, which is composed of the title in white capital letters with debossed print, making up the entire front on a grey background.
Penguin has published a 85 page selection of Reflections on the Revolution in France, which is Edmund Burke's both cerebral and emotional attack on the French Revolution. It was published in 1790, id est in the midst of the upheavals, where at least Burke himself would imagine having a bird's eye view upon the occurrences on the other side of the English Channel. It has been seen as a charge on the Enlightenment and analytical thought, and while that of course partly is true and deplorable, Burke's legacy is also one of a good reminder of reflection. A theory or ideology is not something that can be implemented without regard to the context, and any attempt of doing it in a hurry, Edmund Burke rightly predicted, risks leading to tyranny. As the father of conservatism he was not regressive, many would argue the opposite, but he argued the case of gradual change. A wisdom important to understand for all political animals.
Consider "you chose to act as if you had never been molded into civil society and had everything to begin anew. You began ill, because you began by despising everything that belonged to you": Learning appreciation for the giants upon whose shoulders we stand on is an essential part of growing up, even more so if one argues the case of political change. We owe this man quite some intellectual debt.
It is the Greatest of all Possible Evils.
by Edmund Burke
In one of the world class bookstores in the area of Tottenham Court Road I recently discovered the third volume of the Penguin Books Great Ideas series. Not only was it a range of some rather interesting titles which should be proving a stimulating read, but the cover design of parts of the series itself was from out of this world. The one my eyes at once captured was a jacket designed by a gentleman named Alistair Hall, which is composed of the title in white capital letters with debossed print, making up the entire front on a grey background.
Penguin has published a 85 page selection of Reflections on the Revolution in France, which is Edmund Burke's both cerebral and emotional attack on the French Revolution. It was published in 1790, id est in the midst of the upheavals, where at least Burke himself would imagine having a bird's eye view upon the occurrences on the other side of the English Channel. It has been seen as a charge on the Enlightenment and analytical thought, and while that of course partly is true and deplorable, Burke's legacy is also one of a good reminder of reflection. A theory or ideology is not something that can be implemented without regard to the context, and any attempt of doing it in a hurry, Edmund Burke rightly predicted, risks leading to tyranny. As the father of conservatism he was not regressive, many would argue the opposite, but he argued the case of gradual change. A wisdom important to understand for all political animals.
Consider "you chose to act as if you had never been molded into civil society and had everything to begin anew. You began ill, because you began by despising everything that belonged to you": Learning appreciation for the giants upon whose shoulders we stand on is an essential part of growing up, even more so if one argues the case of political change. We owe this man quite some intellectual debt.
Tuesday, August 26, 2008
Behind me right now
There are strong reasons to believe that Alva actually is affected by listening to Beethoven's Symphony No. 9.
Monday, August 25, 2008
Millenium-trilogin
av Stieg Larsson
Stieg Larssons tre böcker är av den typen som är svåra att lägga ifrån sig och därmed läses igenom i ett sträck, gärna långt in på småtimmarna. Spänningen i historierna kliar i kroppen på ett sätt som antagligen inte kan åstadkommas med annat medium än bokform, och trilogin är ett gott exempel på den slags litteratur där innehållet i skildringen är alenabärande och inte kräver de former av nyans som skulle ha inneburit att språket måste spela en mer framträdande roll. Det är kiosk-krimi, inte problematisk att översätta under förutsättning att man lyckas förmedla den tydliga svenska kulturkontexten. Jag vill med detta inte ge negativ kritik av Larssons berättelser, jag är rätt sorts snobb och jag uppskattade alla tre böckerna. Vidare hyser berättelserna en analys av den roll kön spelar och som kan innebära att kvinnor kan tvingas starta från helt andra utgångslägen än män. Han beskriver också den maktrelation detta kan ge upphov till och de mest förskräckliga handlingar vilka kan ligga i kölvattnet av denna relation. Larsson som med stor sannolikhet hade en strukturell analys av detta samhällstillstånd beskriver det allt annat än subtilt, men väldigt välartikulerat. Hans angrepp genom beskrivelse av den mellan könen stundom tydliga maktobalans är sund i det att de inte förutsätter ett konspiratoriskt sinnelag. De är naturligtvis i berättelsen skilda från själva huvudhistorien. Den första volymens titel Män som hatar kvinnor är passande och fyller en funktion, och jag är aningen besviken på den felaktiga engelska översättningen av den.
Såframt Larssons illustration av Paolo Roberto i den andra boken Flickan som lekte med elden överensstämmer med den faktiske Roberto är jag beredd att erkänna att jag starkt måste ompröva min bild av denne. Då min fördom tidigare, måste jag erkänna, har varit att Paolo är en tämligen korkad och alltför självgod machismo, som av outgrundlig anledning givits alldeles för mycket tid i etern. Att Roberto är macho är möjligen korrekt, men det är fullt förenligt med att samtidigt vara en god gentleman. Hade jag sett mer av den sida av Roberto som Larsson vill porträttera hade min bild av honom varit annorlunda. Problemet kan vara att jag dessvärre kikat alltför selektivt, eller också att denna sida av Paolo Roberto inte existerar. I fortsättningen ska jag göra mitt bästa för att ge honom the benefit of the doubt.
Det utdelas i trilogin också en tydlig känga till det mediesverige där det kan tillåtas tillfälliga kollektiva psykoser i form av så kallade mediedrev. Man behöver inte ha den mest fullkomliga förmåga till eget kritiskt tänkande för att förstå det osakliga som ibland skildras medialt, och som blåögt verkar presenteras på i stort sett samma sätt av alla de olika dagstidningarna. Jag har samtalat med tillräckligt många som har insikt i och erfarenhet av mediesverige för att förstå att Larssons beskrivelse av hur normala regler kan upphöra att gälla, och att vilket nonsens som helst kan placera sig på ett löp eller i en kultursida, är en ibland sorgligt sann verklighetsbeskrivelse. Med den åtminstone teoretiska mångfald Sverige har tycker man att åtminstone något av de spridda redaktionerna ute i landet borde ha förmåga att förmedla annorlunda och inte blint följa fårskocken.
Utan redaktioner och journalister som gräver behövs inte institutioner som står över parlamentarisk kontroll, vilka är de som beskrivs i Larssons roman, för att inbjuda till maktmissbruk. Därför är det viktigt att media inte behandlas som något slags underhållningsverktyg, utan att den tredje stadsmakten faktiskt granskar och belyser. Den uppsjö av gratistidningar, vilka verkar ha noll och ingen budgetering för dylikt arbete är därför ett hån inte bara mot journalistiken, utan också mot det öppna samhälle som kräver en saklig skärskådan av makthavare. Med sin bakgrund i stiftelsen Expo var säkerligen en tidskrift som Millennium en av Stieg Larssons allra mest våta drömmar, och egentligen är det väl det för alla som uppskattar den fina balans demokrati innebär.
Stieg Larssons tre böcker är av den typen som är svåra att lägga ifrån sig och därmed läses igenom i ett sträck, gärna långt in på småtimmarna. Spänningen i historierna kliar i kroppen på ett sätt som antagligen inte kan åstadkommas med annat medium än bokform, och trilogin är ett gott exempel på den slags litteratur där innehållet i skildringen är alenabärande och inte kräver de former av nyans som skulle ha inneburit att språket måste spela en mer framträdande roll. Det är kiosk-krimi, inte problematisk att översätta under förutsättning att man lyckas förmedla den tydliga svenska kulturkontexten. Jag vill med detta inte ge negativ kritik av Larssons berättelser, jag är rätt sorts snobb och jag uppskattade alla tre böckerna. Vidare hyser berättelserna en analys av den roll kön spelar och som kan innebära att kvinnor kan tvingas starta från helt andra utgångslägen än män. Han beskriver också den maktrelation detta kan ge upphov till och de mest förskräckliga handlingar vilka kan ligga i kölvattnet av denna relation. Larsson som med stor sannolikhet hade en strukturell analys av detta samhällstillstånd beskriver det allt annat än subtilt, men väldigt välartikulerat. Hans angrepp genom beskrivelse av den mellan könen stundom tydliga maktobalans är sund i det att de inte förutsätter ett konspiratoriskt sinnelag. De är naturligtvis i berättelsen skilda från själva huvudhistorien. Den första volymens titel Män som hatar kvinnor är passande och fyller en funktion, och jag är aningen besviken på den felaktiga engelska översättningen av den.
Såframt Larssons illustration av Paolo Roberto i den andra boken Flickan som lekte med elden överensstämmer med den faktiske Roberto är jag beredd att erkänna att jag starkt måste ompröva min bild av denne. Då min fördom tidigare, måste jag erkänna, har varit att Paolo är en tämligen korkad och alltför självgod machismo, som av outgrundlig anledning givits alldeles för mycket tid i etern. Att Roberto är macho är möjligen korrekt, men det är fullt förenligt med att samtidigt vara en god gentleman. Hade jag sett mer av den sida av Roberto som Larsson vill porträttera hade min bild av honom varit annorlunda. Problemet kan vara att jag dessvärre kikat alltför selektivt, eller också att denna sida av Paolo Roberto inte existerar. I fortsättningen ska jag göra mitt bästa för att ge honom the benefit of the doubt.
Det utdelas i trilogin också en tydlig känga till det mediesverige där det kan tillåtas tillfälliga kollektiva psykoser i form av så kallade mediedrev. Man behöver inte ha den mest fullkomliga förmåga till eget kritiskt tänkande för att förstå det osakliga som ibland skildras medialt, och som blåögt verkar presenteras på i stort sett samma sätt av alla de olika dagstidningarna. Jag har samtalat med tillräckligt många som har insikt i och erfarenhet av mediesverige för att förstå att Larssons beskrivelse av hur normala regler kan upphöra att gälla, och att vilket nonsens som helst kan placera sig på ett löp eller i en kultursida, är en ibland sorgligt sann verklighetsbeskrivelse. Med den åtminstone teoretiska mångfald Sverige har tycker man att åtminstone något av de spridda redaktionerna ute i landet borde ha förmåga att förmedla annorlunda och inte blint följa fårskocken.
Utan redaktioner och journalister som gräver behövs inte institutioner som står över parlamentarisk kontroll, vilka är de som beskrivs i Larssons roman, för att inbjuda till maktmissbruk. Därför är det viktigt att media inte behandlas som något slags underhållningsverktyg, utan att den tredje stadsmakten faktiskt granskar och belyser. Den uppsjö av gratistidningar, vilka verkar ha noll och ingen budgetering för dylikt arbete är därför ett hån inte bara mot journalistiken, utan också mot det öppna samhälle som kräver en saklig skärskådan av makthavare. Med sin bakgrund i stiftelsen Expo var säkerligen en tidskrift som Millennium en av Stieg Larssons allra mest våta drömmar, och egentligen är det väl det för alla som uppskattar den fina balans demokrati innebär.
Saturday, August 23, 2008
Friday, August 22, 2008
Halvlekssnack med regeringen
Det är nu snart halvlek i regeringen Reinfeldts match för Sverige. Naturligtvis är det mycket man både kan och bör kritisera, många hållningar som tycks modifieras i det realpolitiska arbete det innebär att styra ett land. På gott och ont. Det är rimligt att anta att då man befinner sig i en svår och tung maktposition får man nya perspektiv. Har man friska idéer kan dessa perspektiv vara sunda, men om de blir formulerade utifrån en självsvuren rätt till makten är det mer än illa. Hamnar man i ett scenario där man vägrar rannsaka sin egen politik är det bästa möjliga att man hamnar i opposition, tvingas ner på jorden och omformulera det man står för. Det är farligt att sitta för länge på toppen, anarkisterna likasom Lord Acton har nämligen rätt i att makt korrumperar. Därför var det oerhört nyttigt för vänsterblocket att de förlorade valet 2006.
Jag ska här inte gå till angrepp mot den sittande regeringen, det finns redan alldeles för många som kör på autopilot med dylika sura kommentarer. Min förhoppning är att det stora förändringsarbete som krävs för att Sverige ska få ha kvar en välfärdsstat värd namnet ska fortsätta. Jag är nämligen bestämt övertygad om att ett fungerande socialt skyddsnät som kan hjälpa till att resa den som ligger ner är någonting väldigt viktigt att upprätthålla. Detta är en förståelse som vissa borgerliga debattörer ibland verkar bortse ifrån. Den insikt grundad av faktiska erfarenheter som gett övertygelser vilka byggde upp en allmän välfärd. Å andra sidan är vissa vänsterdebattörers hållning om att ta alla typer av välfärd för given, och en rättighet under alla omständigheter, rungande pinsam och naiv. Att tomt gnälla upprätthåller inte välfärd, det visar enbart på brinnande oinsatthet i frågorna vilket i politiska sammanhang är tecken på dålig stil.
Den aktuella demografiska kalkylen i Europa är radikalt annorlunda än den var då de skandinaviska modellerna byggdes upp. Människor lever betydligt längre idag, är därför i pension under en längre tid och blir rimligen också ju äldre de blir mer kostsamma för sjukvården. I de nordeuropeiska länderna där omhändertagandet av våra gamla i stort sett helt överflyttats från familjen till offentliga institutioner innebär detta förhållande naturligtvis en i sammanhanget ännu större utgift för den gemensamma plånboken. I Sverige ska till detta läggas en stor omställning av var människor arbetar och hur staten därmed får in pengar till just denna plånbok. Den svenska socialdemokratiska modellen, välfärdsstat och arbetsmarknadspolitik, med sin uppbyggnad kring de väldigt stora svenska företag som en gång stod för betalningen av en mycket större proportion lönekuvert än idag, står i motsättning till det som är nödvändigt nu. Färre är nämligen de gigantfirmor som har ekonomi att rycka på axlarna åt långa eller många sjukperioder. Något som skulle tvinga många fåmansföretag att faktiskt lägga ner, varpå den samhälleliga pengapungens inkomst helt försvinner. Det krävs färre regler om en absolut rättighet att få behålla arbetet under alla omständigheter, och fler sätt att skapa fler jobb vilket leder till mer skatteintäkter. Det behövs också en vilja och moral att arbeta och göra rätt för sig, och även tungt artilleri mot det utanförskap som gör att hela stadsdelar står i det närmaste helt utanför arbetsmarknaden. Utöver detta måste det skapas en välfärd som är generell i ordets riktiga bemärkelse för att medborgarens skattemoral ska dunka hårt innanför bröstet. Det ska inte krävas medlemskap i diverse klubbar och intresseföreningar för att du ska få ta del av trygghetssystem. Även egenföretagare vars ekonomi är oskiljbar från sin firmas ekonomi kan bli sjuk, med familj att försörja. Också papperslösa flyktingar som så småningom förhoppningsvis ska bidra till det gemensamma kan ha behov av vård. Politiker som tar hänsyn till ovan skrivna är politiker som jag lyhört kommer att lyssna till under nästa halvlek.
Det ironiska i sammanhanget är måhända att en hel del av det förändringsarbetet som regeringen Reinfeldt mödosamt genomför, och får ta skit för, är antagligen nödvändigt för framtida socialdemokratisk politik. Jag sätter femhundra kronor på att hökarna på den röda sidan är otroligt medvetna och tacksamma.
Jag ska här inte gå till angrepp mot den sittande regeringen, det finns redan alldeles för många som kör på autopilot med dylika sura kommentarer. Min förhoppning är att det stora förändringsarbete som krävs för att Sverige ska få ha kvar en välfärdsstat värd namnet ska fortsätta. Jag är nämligen bestämt övertygad om att ett fungerande socialt skyddsnät som kan hjälpa till att resa den som ligger ner är någonting väldigt viktigt att upprätthålla. Detta är en förståelse som vissa borgerliga debattörer ibland verkar bortse ifrån. Den insikt grundad av faktiska erfarenheter som gett övertygelser vilka byggde upp en allmän välfärd. Å andra sidan är vissa vänsterdebattörers hållning om att ta alla typer av välfärd för given, och en rättighet under alla omständigheter, rungande pinsam och naiv. Att tomt gnälla upprätthåller inte välfärd, det visar enbart på brinnande oinsatthet i frågorna vilket i politiska sammanhang är tecken på dålig stil.
Den aktuella demografiska kalkylen i Europa är radikalt annorlunda än den var då de skandinaviska modellerna byggdes upp. Människor lever betydligt längre idag, är därför i pension under en längre tid och blir rimligen också ju äldre de blir mer kostsamma för sjukvården. I de nordeuropeiska länderna där omhändertagandet av våra gamla i stort sett helt överflyttats från familjen till offentliga institutioner innebär detta förhållande naturligtvis en i sammanhanget ännu större utgift för den gemensamma plånboken. I Sverige ska till detta läggas en stor omställning av var människor arbetar och hur staten därmed får in pengar till just denna plånbok. Den svenska socialdemokratiska modellen, välfärdsstat och arbetsmarknadspolitik, med sin uppbyggnad kring de väldigt stora svenska företag som en gång stod för betalningen av en mycket större proportion lönekuvert än idag, står i motsättning till det som är nödvändigt nu. Färre är nämligen de gigantfirmor som har ekonomi att rycka på axlarna åt långa eller många sjukperioder. Något som skulle tvinga många fåmansföretag att faktiskt lägga ner, varpå den samhälleliga pengapungens inkomst helt försvinner. Det krävs färre regler om en absolut rättighet att få behålla arbetet under alla omständigheter, och fler sätt att skapa fler jobb vilket leder till mer skatteintäkter. Det behövs också en vilja och moral att arbeta och göra rätt för sig, och även tungt artilleri mot det utanförskap som gör att hela stadsdelar står i det närmaste helt utanför arbetsmarknaden. Utöver detta måste det skapas en välfärd som är generell i ordets riktiga bemärkelse för att medborgarens skattemoral ska dunka hårt innanför bröstet. Det ska inte krävas medlemskap i diverse klubbar och intresseföreningar för att du ska få ta del av trygghetssystem. Även egenföretagare vars ekonomi är oskiljbar från sin firmas ekonomi kan bli sjuk, med familj att försörja. Också papperslösa flyktingar som så småningom förhoppningsvis ska bidra till det gemensamma kan ha behov av vård. Politiker som tar hänsyn till ovan skrivna är politiker som jag lyhört kommer att lyssna till under nästa halvlek.
Det ironiska i sammanhanget är måhända att en hel del av det förändringsarbetet som regeringen Reinfeldt mödosamt genomför, och får ta skit för, är antagligen nödvändigt för framtida socialdemokratisk politik. Jag sätter femhundra kronor på att hökarna på den röda sidan är otroligt medvetna och tacksamma.
Tuesday, August 19, 2008
Perfume
by Patrick Süskind
I read this book on a recent visit to the metropolis of London where it was quite something to become alerted on how things smell. However, I would have preferred the fragrance of the summer meadows of Somerset, Devon and Cornwall where I was prior to my stay in the capital.
Parisian city dwellers of today would with all certainty receive an olfactory shock if returned to the city of the protagonist in Patrick Süskind's story, Jean-Babtiste Grenoille. 17th century Paris stank of manure, sulphur, coagulated blood, mouldering wood and rats and rotten teeth. Foul odours did not only emanate from the industries, but from each and everyone came a foetor. Into that world Jean-Babtiste was born, and as an orphan he was sold to a tanner. This young boy had an extraordinary sense of smell and on top of that he recognised, distinguished and could discriminate the different flavours of all aromas. In his early life he spent all his free time memorising the scent of everything and he did it so rigidly accurate that he favoured his mental map of smells rather than his sight. Because of this he often chose to walk blindly, with his eyes shut. Grenoille escaped the stench of humans and lived, or rather lied in lethargy, many years in a cave as far away from man-made settlements as possible, unaware and uninterested of the riots, revolutions and wars on the outside. In his cold sweaty nightmare he suddenly realises that he himself is without a human smell, and that he always has been. With this realisation he starts to understand the behaviour of others towards him, but also how he can use it together with his skills in composing the perfect scent and either being loved or at least have his retribution. He leaves his cave and the story of the murderer of virgins can begin.
While writing this, the black dog in my household sits with her big resonance box of a nose outside the window, peering over the market beneath. Amongst men, only Jean-Babtiste Grenoille would have understood.
I read this book on a recent visit to the metropolis of London where it was quite something to become alerted on how things smell. However, I would have preferred the fragrance of the summer meadows of Somerset, Devon and Cornwall where I was prior to my stay in the capital.
Parisian city dwellers of today would with all certainty receive an olfactory shock if returned to the city of the protagonist in Patrick Süskind's story, Jean-Babtiste Grenoille. 17th century Paris stank of manure, sulphur, coagulated blood, mouldering wood and rats and rotten teeth. Foul odours did not only emanate from the industries, but from each and everyone came a foetor. Into that world Jean-Babtiste was born, and as an orphan he was sold to a tanner. This young boy had an extraordinary sense of smell and on top of that he recognised, distinguished and could discriminate the different flavours of all aromas. In his early life he spent all his free time memorising the scent of everything and he did it so rigidly accurate that he favoured his mental map of smells rather than his sight. Because of this he often chose to walk blindly, with his eyes shut. Grenoille escaped the stench of humans and lived, or rather lied in lethargy, many years in a cave as far away from man-made settlements as possible, unaware and uninterested of the riots, revolutions and wars on the outside. In his cold sweaty nightmare he suddenly realises that he himself is without a human smell, and that he always has been. With this realisation he starts to understand the behaviour of others towards him, but also how he can use it together with his skills in composing the perfect scent and either being loved or at least have his retribution. He leaves his cave and the story of the murderer of virgins can begin.
While writing this, the black dog in my household sits with her big resonance box of a nose outside the window, peering over the market beneath. Amongst men, only Jean-Babtiste Grenoille would have understood.
Thursday, July 31, 2008
The Brooklyn Follies
by Paul Auster
Many would agree with that no matter how much excitement we throw ourselves into, with growing up we have to face more of mundanity as our responsibilities and tasks towards one another rises in importance. Due to this, we sometimes question the dull, and may in brief moments ask ourselves if this actually is it. The works of Paul Auster is a good remedy against such though. His writings tend to bring youthful enthusiasm to life, not necessarily cheerful but it forces nonetheless ones thoughts to follow new paths. They are a good formula for a promenade of reading exhilaration: "'It's about nonexistent worlds,' my newphew said. 'A study of the inner refuge, a map of the place a man goes to when life in the real world is no longer possible.'" Needless to emphasize further, I am a big fan of the guy.
Despite my affection for Austerian books I have had the beige and blue Henry Holt and Company first edition unread in my shelf the past two years at least. Perhaps it is because I needed a breather to be able appreciate the work, having consumed most of Paul Auster's novels in too little a time prior to that. In The Brooklyn Follies we get to follow Nathan Glass whom is returning to Brooklyn, where he hasn't lived or spent any of his time since he was three, and he does so because he has reason to believe his days are numbered. The 60-year-old is recently divorced and retired. Having worked all his life, and been quite successful in what he has done, he now has the economy to live of what he has saved. The stage is set for the classical character in Austers novels, the lonely man. This book is narrated through Nathan Glass, who perhaps had the honest intention of being solitary, but is by coincidence encountering parts of his family. As this happens on several occasions and he becomes wound up with new friends, this story is that of relations and interactions, and of the intimate emotions such is accompanied with.
Perchance my pause from Paul Auster has had a positive effect of my reading of the book. Some times the longer the intermission from the things we find better, the more we can appreciate the result. That is a delicate game to be played well though, as it can be of importance not to lose what the psychologist Mihály Csíkszentmihályi interprets as flow. In any case, the follies in Brooklyn that occured in the inner refuge during the 18 months up until the cataclysmic events of September 11th was a fantastic vaccination. I am Auster thankful for it. He is good at what he does.
Many would agree with that no matter how much excitement we throw ourselves into, with growing up we have to face more of mundanity as our responsibilities and tasks towards one another rises in importance. Due to this, we sometimes question the dull, and may in brief moments ask ourselves if this actually is it. The works of Paul Auster is a good remedy against such though. His writings tend to bring youthful enthusiasm to life, not necessarily cheerful but it forces nonetheless ones thoughts to follow new paths. They are a good formula for a promenade of reading exhilaration: "'It's about nonexistent worlds,' my newphew said. 'A study of the inner refuge, a map of the place a man goes to when life in the real world is no longer possible.'" Needless to emphasize further, I am a big fan of the guy.
Despite my affection for Austerian books I have had the beige and blue Henry Holt and Company first edition unread in my shelf the past two years at least. Perhaps it is because I needed a breather to be able appreciate the work, having consumed most of Paul Auster's novels in too little a time prior to that. In The Brooklyn Follies we get to follow Nathan Glass whom is returning to Brooklyn, where he hasn't lived or spent any of his time since he was three, and he does so because he has reason to believe his days are numbered. The 60-year-old is recently divorced and retired. Having worked all his life, and been quite successful in what he has done, he now has the economy to live of what he has saved. The stage is set for the classical character in Austers novels, the lonely man. This book is narrated through Nathan Glass, who perhaps had the honest intention of being solitary, but is by coincidence encountering parts of his family. As this happens on several occasions and he becomes wound up with new friends, this story is that of relations and interactions, and of the intimate emotions such is accompanied with.
Perchance my pause from Paul Auster has had a positive effect of my reading of the book. Some times the longer the intermission from the things we find better, the more we can appreciate the result. That is a delicate game to be played well though, as it can be of importance not to lose what the psychologist Mihály Csíkszentmihályi interprets as flow. In any case, the follies in Brooklyn that occured in the inner refuge during the 18 months up until the cataclysmic events of September 11th was a fantastic vaccination. I am Auster thankful for it. He is good at what he does.
Subscribe to:
Posts (Atom)