På en grek-ö gör man två saker; man hyr antingen moped och upptäcker glädjen i trafik utan regler eller så ligger man i en badring med ölhållare ute i Medelhavet och läser. Har man dessutom fått tag på en billig restresa till något ställe där andra skandinaver ofta huserar kan man ha möjligheten att hitta annan litteratur än den man själv har tagit med sig, vilket kan vara otroligt praktiskt eftersom seriös avslappning ofta leder till att man läser sju gånger fortare än man räknade med när man packade böcker. Detta är bakgrunden till att jag kom att läsa min första Leif GW Persson på norska. Denna svenska macho-ikon (av helt annan kaliber än Paolo) har jag faktiskt tänkt att läsa flera år, faktiskt ända sedan jag träffade någon som hävdade att hon var GWs dotter på musikfestivalen i Hultsfred. Vi hade samtalat moral och politik över ett par pilsner innan hon försvann i myllret på The Streets-konserten.
Leif GW beskriver i boken den utrotningshotade svenska mannen. Han som över huvud taget inte teoretiserar kring könsroller, är smått konspiratoriskt lagd, otroligt självgod och bitter över omgivningarna. Helt klart är denna man en pelare varpå samhället vilar, och i detta specifika fall, i mordkommissionens utredning av det sadistiska Lindamordet. I veckorna som följer de tragiska händelserna på Pär Lagerkvists väg i Växjö behåller denna huvudefterforskare fanan högt trots den konstanta dryckturen. Under tiden avrättas hans guldfisk hemma i huvudstaden, feminister bestämmer den samhälleliga dagordningen, samt annat samhälleligt förfall. Efter en rad fadäser bestämmer högre ort i Stockholm att de antagligen borde göra en annan ansvarig för det som sker nere i provinsen, och in skickas räddningen för mordutredningen i form av professionalism - två kvinnor. Den ena av dessa kvinnor skriver dessutom en avhandling i praktisk filosofi om semiotiska förbindelser mellan sexualmord och hur dessa mord kom att tituleras i media. Nåja, GW är nog ingen akademiker, men han skriver roligt i alla fall. I slutet av boken sitter den före detta mordutredaren hemma med en maltwhisky och myser. På tv går ett program där en psykläkare uttalar sig om den mentala undersökningen av den nu funna Lindamördaren. Vår hjälte som trots sina fel och brister har en stark förnimmelse av folklig rättskänsla, tycker det vore betydligt bättre om de bara hade kokat lim på den jäveln.
Linda - som i Lindadrapet var en ypperlig träning i att läsa norska. Eftersom jag för stunden residerar i den Skandinaviska metropolen Odense är min omedelbara bekantskapskrets bestående av danskar, svenskar, norrmän och islänningar. Pubkvällar företas i pan-skandinavisk anda på något slags mellanspråk, och den svensk som hävdar att vederbörande har svårt att förstå danska eller norska göre sig ej besvär. Dylika utsagor är hur som helst tämligen pinsamma, och då det egentligen är i stort sett samma språk handlar det naturligtvis enbart om träning för att få bort sådana stockholmska fasoner. Engelska är ett språk som är otroligt mångfacetterat och vackert, det är därför jag har valt att studera det och försöker upprätthålla en hög nivå genom mångsidigt användande. Men engelska ska vi skandinaver använda till de utomnordiska, inte sinsemellan. Viktigt är att vi försöker odla fram en renässans för Skandinavismen, och att vi så småningom i vänskaplig anda försöker lösa tvisten om huruvida civilisationens vagga låg utanför Uppsala eller någonstans på Jylland.
