Min rätt att fritt röra mig i Anderssons vardagsrum

Under titeln Rätten att röra sig är absolut på Dagens Nyheters ledarsida den 21 september, ställer sig Lena Andersson frågan hur det har blivit så att världen bestämt sig för den nuvarande ordningen, där de som befinner sig i ett land och har byggt upp detta också har rätt att sätta gränser och försvara sitt förvärv. Denna utgångspunkt i diskussionen sätter med all tydlighet perspektivet för hur dessa frågor korrekt bör diskuteras: Politik handlar om social ingenjörskonst, där man uppifrån via diverse skrivbordsteorier ska styra människors liv och leverne. Nu befinner vi oss i en viss ordning, men denna ordning kan med enkelhet ersättas av något annat som "vi" bestämmer oss för. Andersson bortser från det faktum att våra fri- och rättigheter upprätthålls av en kultur med traditioner och institutioner som det tagit århundraden att bygga upp, och bygger på en värdegrund vi som individer fostras in i.

I verkligheten är det nämligen så att invandring både kräver något från de som kommer och från de som mottar. Det måste knytas mellanmänskliga band för att integration ska kunna ske, vilket i sin tur är nödvändigt för att kunna nå samhörighet så att de nya inte inlemmas i parallellsamfund. Alltså bör man givetvis arbeta för att samhället ska vara öppet och tolerant, där så mycket som möjligt inte är politik utan lämnas åt individerna, familjerna och civilsamfundet att själva bestämma och ansvara för. Likväl är kapaciteten att införliva nytillkomna i vårt kulturarv under alla omständigheter en begränsande faktor.

Dessutom närmar sig Lena Andersson härmed ett försvar för ganska tuffa positiva rättigheter, i och med att hennes "grundfrihet" innebär stora skyldigheter för andra. Att detta är sant beror inte på det som Andersson kallar "obehaglig gemenskapsteori", utan på att den som kommer från ett sammanhang med rik debattvana och med högt i tak kräver betydligt mindre av integrationsarbete än den som kommer från ett sammanhang med bestraffande av ifrågasättande och omgivningar där många är analfabeter. Nu är det förvisso sannolikt att en viss grad av samhörighet och socialt kitt är fördelaktigt för att upprätthålla mellanmänskligt ansvar och är därmed i förlängningen en nödvändighet för det civila samhället. Det förstår nog också Andersson. Men även om detta inte skulle vara sant är det fortfarande så att med hennes förslag slås spelplanen undan, och därmed också möjligheterna att förvalta förutsättningarna för den öppna och fria nationen som inte på något vis uppstått spontant i ett historielöst vakuum.

Slutligen håller undertecknad med Lena Andersson om att stater utgör hinder för individer och därför bör hållas i koppel, men någon alternativ makt för upprätthållande av rättspraxis existerar inte. Sannolikt hade jag vunnit kampen om Anderssons vardagsrum ifall muskelkraft snarare än rättsstat styrde. Varför någon under dylika omständigheter skulle bruka "rätten att fritt söka försörjning" i den Administrativa Ytan tidigare känd som Sverige och inte i exempelvis ett varmare land, där mogna persikor hänger från träden, det är för alla och envar som inte nyligen gått en kvällskurs i samtida svensk tolkning av liberalism ett mysterium.