Johan: Vad göra vi med avfolkningsbygderna? Är vi tvugna att acceptera att ödemarkerna brer ut sig mellan stadsregionerna?
me: Nej, men svaret erhålls väl inte genom den frågan?
Självfallet kan man få igång verksamheter även på mindre orter i ett post-1960-tals Sverige, på vissa sätt är det säkerligen enklare där. Men det är ju aldrig lika enkelt som att klaga och tycka att ont i magen är en bättre lösning på problemet.
Det är väl lite märkligt att tro att en tänkande och dessutom välutbildad befolkning inte har något att bidra med till en global och lokal ekonomi.
"vi" som du ställer frågan förutsätter den största delen av lösningen sitter i Stockholm.
Vilket är fel, precis som frågan är felställd.
Du håller inte med?
Johan: Jo, diskussionen faller lite på det, tror jag.
Sunday, August 31, 2008
Thursday, August 28, 2008
The Evils of Revolution
- What is Liberty without Wisdom and without Virtue?
It is the Greatest of all Possible Evils.
by Edmund Burke
In one of the world class bookstores in the area of Tottenham Court Road I recently discovered the third volume of the Penguin Books Great Ideas series. Not only was it a range of some rather interesting titles which should be proving a stimulating read, but the cover design of parts of the series itself was from out of this world. The one my eyes at once captured was a jacket designed by a gentleman named Alistair Hall, which is composed of the title in white capital letters with debossed print, making up the entire front on a grey background.
Penguin has published a 85 page selection of Reflections on the Revolution in France, which is Edmund Burke's both cerebral and emotional attack on the French Revolution. It was published in 1790, id est in the midst of the upheavals, where at least Burke himself would imagine having a bird's eye view upon the occurrences on the other side of the English Channel. It has been seen as a charge on the Enlightenment and analytical thought, and while that of course partly is true and deplorable, Burke's legacy is also one of a good reminder of reflection. A theory or ideology is not something that can be implemented without regard to the context, and any attempt of doing it in a hurry, Edmund Burke rightly predicted, risks leading to tyranny. As the father of conservatism he was not regressive, many would argue the opposite, but he argued the case of gradual change. A wisdom important to understand for all political animals.
Consider "you chose to act as if you had never been molded into civil society and had everything to begin anew. You began ill, because you began by despising everything that belonged to you": Learning appreciation for the giants upon whose shoulders we stand on is an essential part of growing up, even more so if one argues the case of political change. We owe this man quite some intellectual debt.
It is the Greatest of all Possible Evils.
by Edmund Burke
In one of the world class bookstores in the area of Tottenham Court Road I recently discovered the third volume of the Penguin Books Great Ideas series. Not only was it a range of some rather interesting titles which should be proving a stimulating read, but the cover design of parts of the series itself was from out of this world. The one my eyes at once captured was a jacket designed by a gentleman named Alistair Hall, which is composed of the title in white capital letters with debossed print, making up the entire front on a grey background.
Penguin has published a 85 page selection of Reflections on the Revolution in France, which is Edmund Burke's both cerebral and emotional attack on the French Revolution. It was published in 1790, id est in the midst of the upheavals, where at least Burke himself would imagine having a bird's eye view upon the occurrences on the other side of the English Channel. It has been seen as a charge on the Enlightenment and analytical thought, and while that of course partly is true and deplorable, Burke's legacy is also one of a good reminder of reflection. A theory or ideology is not something that can be implemented without regard to the context, and any attempt of doing it in a hurry, Edmund Burke rightly predicted, risks leading to tyranny. As the father of conservatism he was not regressive, many would argue the opposite, but he argued the case of gradual change. A wisdom important to understand for all political animals.
Consider "you chose to act as if you had never been molded into civil society and had everything to begin anew. You began ill, because you began by despising everything that belonged to you": Learning appreciation for the giants upon whose shoulders we stand on is an essential part of growing up, even more so if one argues the case of political change. We owe this man quite some intellectual debt.
Tuesday, August 26, 2008
Behind me right now
There are strong reasons to believe that Alva actually is affected by listening to Beethoven's Symphony No. 9.
Monday, August 25, 2008
Millenium-trilogin
av Stieg Larsson
Stieg Larssons tre böcker är av den typen som är svåra att lägga ifrån sig och därmed läses igenom i ett sträck, gärna långt in på småtimmarna. Spänningen i historierna kliar i kroppen på ett sätt som antagligen inte kan åstadkommas med annat medium än bokform, och trilogin är ett gott exempel på den slags litteratur där innehållet i skildringen är alenabärande och inte kräver de former av nyans som skulle ha inneburit att språket måste spela en mer framträdande roll. Det är kiosk-krimi, inte problematisk att översätta under förutsättning att man lyckas förmedla den tydliga svenska kulturkontexten. Jag vill med detta inte ge negativ kritik av Larssons berättelser, jag är rätt sorts snobb och jag uppskattade alla tre böckerna. Vidare hyser berättelserna en analys av den roll kön spelar och som kan innebära att kvinnor kan tvingas starta från helt andra utgångslägen än män. Han beskriver också den maktrelation detta kan ge upphov till och de mest förskräckliga handlingar vilka kan ligga i kölvattnet av denna relation. Larsson som med stor sannolikhet hade en strukturell analys av detta samhällstillstånd beskriver det allt annat än subtilt, men väldigt välartikulerat. Hans angrepp genom beskrivelse av den mellan könen stundom tydliga maktobalans är sund i det att de inte förutsätter ett konspiratoriskt sinnelag. De är naturligtvis i berättelsen skilda från själva huvudhistorien. Den första volymens titel Män som hatar kvinnor är passande och fyller en funktion, och jag är aningen besviken på den felaktiga engelska översättningen av den.
Såframt Larssons illustration av Paolo Roberto i den andra boken Flickan som lekte med elden överensstämmer med den faktiske Roberto är jag beredd att erkänna att jag starkt måste ompröva min bild av denne. Då min fördom tidigare, måste jag erkänna, har varit att Paolo är en tämligen korkad och alltför självgod machismo, som av outgrundlig anledning givits alldeles för mycket tid i etern. Att Roberto är macho är möjligen korrekt, men det är fullt förenligt med att samtidigt vara en god gentleman. Hade jag sett mer av den sida av Roberto som Larsson vill porträttera hade min bild av honom varit annorlunda. Problemet kan vara att jag dessvärre kikat alltför selektivt, eller också att denna sida av Paolo Roberto inte existerar. I fortsättningen ska jag göra mitt bästa för att ge honom the benefit of the doubt.
Det utdelas i trilogin också en tydlig känga till det mediesverige där det kan tillåtas tillfälliga kollektiva psykoser i form av så kallade mediedrev. Man behöver inte ha den mest fullkomliga förmåga till eget kritiskt tänkande för att förstå det osakliga som ibland skildras medialt, och som blåögt verkar presenteras på i stort sett samma sätt av alla de olika dagstidningarna. Jag har samtalat med tillräckligt många som har insikt i och erfarenhet av mediesverige för att förstå att Larssons beskrivelse av hur normala regler kan upphöra att gälla, och att vilket nonsens som helst kan placera sig på ett löp eller i en kultursida, är en ibland sorgligt sann verklighetsbeskrivelse. Med den åtminstone teoretiska mångfald Sverige har tycker man att åtminstone något av de spridda redaktionerna ute i landet borde ha förmåga att förmedla annorlunda och inte blint följa fårskocken.
Utan redaktioner och journalister som gräver behövs inte institutioner som står över parlamentarisk kontroll, vilka är de som beskrivs i Larssons roman, för att inbjuda till maktmissbruk. Därför är det viktigt att media inte behandlas som något slags underhållningsverktyg, utan att den tredje stadsmakten faktiskt granskar och belyser. Den uppsjö av gratistidningar, vilka verkar ha noll och ingen budgetering för dylikt arbete är därför ett hån inte bara mot journalistiken, utan också mot det öppna samhälle som kräver en saklig skärskådan av makthavare. Med sin bakgrund i stiftelsen Expo var säkerligen en tidskrift som Millennium en av Stieg Larssons allra mest våta drömmar, och egentligen är det väl det för alla som uppskattar den fina balans demokrati innebär.
Stieg Larssons tre böcker är av den typen som är svåra att lägga ifrån sig och därmed läses igenom i ett sträck, gärna långt in på småtimmarna. Spänningen i historierna kliar i kroppen på ett sätt som antagligen inte kan åstadkommas med annat medium än bokform, och trilogin är ett gott exempel på den slags litteratur där innehållet i skildringen är alenabärande och inte kräver de former av nyans som skulle ha inneburit att språket måste spela en mer framträdande roll. Det är kiosk-krimi, inte problematisk att översätta under förutsättning att man lyckas förmedla den tydliga svenska kulturkontexten. Jag vill med detta inte ge negativ kritik av Larssons berättelser, jag är rätt sorts snobb och jag uppskattade alla tre böckerna. Vidare hyser berättelserna en analys av den roll kön spelar och som kan innebära att kvinnor kan tvingas starta från helt andra utgångslägen än män. Han beskriver också den maktrelation detta kan ge upphov till och de mest förskräckliga handlingar vilka kan ligga i kölvattnet av denna relation. Larsson som med stor sannolikhet hade en strukturell analys av detta samhällstillstånd beskriver det allt annat än subtilt, men väldigt välartikulerat. Hans angrepp genom beskrivelse av den mellan könen stundom tydliga maktobalans är sund i det att de inte förutsätter ett konspiratoriskt sinnelag. De är naturligtvis i berättelsen skilda från själva huvudhistorien. Den första volymens titel Män som hatar kvinnor är passande och fyller en funktion, och jag är aningen besviken på den felaktiga engelska översättningen av den.
Såframt Larssons illustration av Paolo Roberto i den andra boken Flickan som lekte med elden överensstämmer med den faktiske Roberto är jag beredd att erkänna att jag starkt måste ompröva min bild av denne. Då min fördom tidigare, måste jag erkänna, har varit att Paolo är en tämligen korkad och alltför självgod machismo, som av outgrundlig anledning givits alldeles för mycket tid i etern. Att Roberto är macho är möjligen korrekt, men det är fullt förenligt med att samtidigt vara en god gentleman. Hade jag sett mer av den sida av Roberto som Larsson vill porträttera hade min bild av honom varit annorlunda. Problemet kan vara att jag dessvärre kikat alltför selektivt, eller också att denna sida av Paolo Roberto inte existerar. I fortsättningen ska jag göra mitt bästa för att ge honom the benefit of the doubt.
Det utdelas i trilogin också en tydlig känga till det mediesverige där det kan tillåtas tillfälliga kollektiva psykoser i form av så kallade mediedrev. Man behöver inte ha den mest fullkomliga förmåga till eget kritiskt tänkande för att förstå det osakliga som ibland skildras medialt, och som blåögt verkar presenteras på i stort sett samma sätt av alla de olika dagstidningarna. Jag har samtalat med tillräckligt många som har insikt i och erfarenhet av mediesverige för att förstå att Larssons beskrivelse av hur normala regler kan upphöra att gälla, och att vilket nonsens som helst kan placera sig på ett löp eller i en kultursida, är en ibland sorgligt sann verklighetsbeskrivelse. Med den åtminstone teoretiska mångfald Sverige har tycker man att åtminstone något av de spridda redaktionerna ute i landet borde ha förmåga att förmedla annorlunda och inte blint följa fårskocken.
Utan redaktioner och journalister som gräver behövs inte institutioner som står över parlamentarisk kontroll, vilka är de som beskrivs i Larssons roman, för att inbjuda till maktmissbruk. Därför är det viktigt att media inte behandlas som något slags underhållningsverktyg, utan att den tredje stadsmakten faktiskt granskar och belyser. Den uppsjö av gratistidningar, vilka verkar ha noll och ingen budgetering för dylikt arbete är därför ett hån inte bara mot journalistiken, utan också mot det öppna samhälle som kräver en saklig skärskådan av makthavare. Med sin bakgrund i stiftelsen Expo var säkerligen en tidskrift som Millennium en av Stieg Larssons allra mest våta drömmar, och egentligen är det väl det för alla som uppskattar den fina balans demokrati innebär.
Saturday, August 23, 2008
Friday, August 22, 2008
Halvlekssnack med regeringen
Det är nu snart halvlek i regeringen Reinfeldts match för Sverige. Naturligtvis är det mycket man både kan och bör kritisera, många hållningar som tycks modifieras i det realpolitiska arbete det innebär att styra ett land. På gott och ont. Det är rimligt att anta att då man befinner sig i en svår och tung maktposition får man nya perspektiv. Har man friska idéer kan dessa perspektiv vara sunda, men om de blir formulerade utifrån en självsvuren rätt till makten är det mer än illa. Hamnar man i ett scenario där man vägrar rannsaka sin egen politik är det bästa möjliga att man hamnar i opposition, tvingas ner på jorden och omformulera det man står för. Det är farligt att sitta för länge på toppen, anarkisterna likasom Lord Acton har nämligen rätt i att makt korrumperar. Därför var det oerhört nyttigt för vänsterblocket att de förlorade valet 2006.
Jag ska här inte gå till angrepp mot den sittande regeringen, det finns redan alldeles för många som kör på autopilot med dylika sura kommentarer. Min förhoppning är att det stora förändringsarbete som krävs för att Sverige ska få ha kvar en välfärdsstat värd namnet ska fortsätta. Jag är nämligen bestämt övertygad om att ett fungerande socialt skyddsnät som kan hjälpa till att resa den som ligger ner är någonting väldigt viktigt att upprätthålla. Detta är en förståelse som vissa borgerliga debattörer ibland verkar bortse ifrån. Den insikt grundad av faktiska erfarenheter som gett övertygelser vilka byggde upp en allmän välfärd. Å andra sidan är vissa vänsterdebattörers hållning om att ta alla typer av välfärd för given, och en rättighet under alla omständigheter, rungande pinsam och naiv. Att tomt gnälla upprätthåller inte välfärd, det visar enbart på brinnande oinsatthet i frågorna vilket i politiska sammanhang är tecken på dålig stil.
Den aktuella demografiska kalkylen i Europa är radikalt annorlunda än den var då de skandinaviska modellerna byggdes upp. Människor lever betydligt längre idag, är därför i pension under en längre tid och blir rimligen också ju äldre de blir mer kostsamma för sjukvården. I de nordeuropeiska länderna där omhändertagandet av våra gamla i stort sett helt överflyttats från familjen till offentliga institutioner innebär detta förhållande naturligtvis en i sammanhanget ännu större utgift för den gemensamma plånboken. I Sverige ska till detta läggas en stor omställning av var människor arbetar och hur staten därmed får in pengar till just denna plånbok. Den svenska socialdemokratiska modellen, välfärdsstat och arbetsmarknadspolitik, med sin uppbyggnad kring de väldigt stora svenska företag som en gång stod för betalningen av en mycket större proportion lönekuvert än idag, står i motsättning till det som är nödvändigt nu. Färre är nämligen de gigantfirmor som har ekonomi att rycka på axlarna åt långa eller många sjukperioder. Något som skulle tvinga många fåmansföretag att faktiskt lägga ner, varpå den samhälleliga pengapungens inkomst helt försvinner. Det krävs färre regler om en absolut rättighet att få behålla arbetet under alla omständigheter, och fler sätt att skapa fler jobb vilket leder till mer skatteintäkter. Det behövs också en vilja och moral att arbeta och göra rätt för sig, och även tungt artilleri mot det utanförskap som gör att hela stadsdelar står i det närmaste helt utanför arbetsmarknaden. Utöver detta måste det skapas en välfärd som är generell i ordets riktiga bemärkelse för att medborgarens skattemoral ska dunka hårt innanför bröstet. Det ska inte krävas medlemskap i diverse klubbar och intresseföreningar för att du ska få ta del av trygghetssystem. Även egenföretagare vars ekonomi är oskiljbar från sin firmas ekonomi kan bli sjuk, med familj att försörja. Också papperslösa flyktingar som så småningom förhoppningsvis ska bidra till det gemensamma kan ha behov av vård. Politiker som tar hänsyn till ovan skrivna är politiker som jag lyhört kommer att lyssna till under nästa halvlek.
Det ironiska i sammanhanget är måhända att en hel del av det förändringsarbetet som regeringen Reinfeldt mödosamt genomför, och får ta skit för, är antagligen nödvändigt för framtida socialdemokratisk politik. Jag sätter femhundra kronor på att hökarna på den röda sidan är otroligt medvetna och tacksamma.
Jag ska här inte gå till angrepp mot den sittande regeringen, det finns redan alldeles för många som kör på autopilot med dylika sura kommentarer. Min förhoppning är att det stora förändringsarbete som krävs för att Sverige ska få ha kvar en välfärdsstat värd namnet ska fortsätta. Jag är nämligen bestämt övertygad om att ett fungerande socialt skyddsnät som kan hjälpa till att resa den som ligger ner är någonting väldigt viktigt att upprätthålla. Detta är en förståelse som vissa borgerliga debattörer ibland verkar bortse ifrån. Den insikt grundad av faktiska erfarenheter som gett övertygelser vilka byggde upp en allmän välfärd. Å andra sidan är vissa vänsterdebattörers hållning om att ta alla typer av välfärd för given, och en rättighet under alla omständigheter, rungande pinsam och naiv. Att tomt gnälla upprätthåller inte välfärd, det visar enbart på brinnande oinsatthet i frågorna vilket i politiska sammanhang är tecken på dålig stil.
Den aktuella demografiska kalkylen i Europa är radikalt annorlunda än den var då de skandinaviska modellerna byggdes upp. Människor lever betydligt längre idag, är därför i pension under en längre tid och blir rimligen också ju äldre de blir mer kostsamma för sjukvården. I de nordeuropeiska länderna där omhändertagandet av våra gamla i stort sett helt överflyttats från familjen till offentliga institutioner innebär detta förhållande naturligtvis en i sammanhanget ännu större utgift för den gemensamma plånboken. I Sverige ska till detta läggas en stor omställning av var människor arbetar och hur staten därmed får in pengar till just denna plånbok. Den svenska socialdemokratiska modellen, välfärdsstat och arbetsmarknadspolitik, med sin uppbyggnad kring de väldigt stora svenska företag som en gång stod för betalningen av en mycket större proportion lönekuvert än idag, står i motsättning till det som är nödvändigt nu. Färre är nämligen de gigantfirmor som har ekonomi att rycka på axlarna åt långa eller många sjukperioder. Något som skulle tvinga många fåmansföretag att faktiskt lägga ner, varpå den samhälleliga pengapungens inkomst helt försvinner. Det krävs färre regler om en absolut rättighet att få behålla arbetet under alla omständigheter, och fler sätt att skapa fler jobb vilket leder till mer skatteintäkter. Det behövs också en vilja och moral att arbeta och göra rätt för sig, och även tungt artilleri mot det utanförskap som gör att hela stadsdelar står i det närmaste helt utanför arbetsmarknaden. Utöver detta måste det skapas en välfärd som är generell i ordets riktiga bemärkelse för att medborgarens skattemoral ska dunka hårt innanför bröstet. Det ska inte krävas medlemskap i diverse klubbar och intresseföreningar för att du ska få ta del av trygghetssystem. Även egenföretagare vars ekonomi är oskiljbar från sin firmas ekonomi kan bli sjuk, med familj att försörja. Också papperslösa flyktingar som så småningom förhoppningsvis ska bidra till det gemensamma kan ha behov av vård. Politiker som tar hänsyn till ovan skrivna är politiker som jag lyhört kommer att lyssna till under nästa halvlek.
Det ironiska i sammanhanget är måhända att en hel del av det förändringsarbetet som regeringen Reinfeldt mödosamt genomför, och får ta skit för, är antagligen nödvändigt för framtida socialdemokratisk politik. Jag sätter femhundra kronor på att hökarna på den röda sidan är otroligt medvetna och tacksamma.
Tuesday, August 19, 2008
Perfume
by Patrick Süskind
I read this book on a recent visit to the metropolis of London where it was quite something to become alerted on how things smell. However, I would have preferred the fragrance of the summer meadows of Somerset, Devon and Cornwall where I was prior to my stay in the capital.
Parisian city dwellers of today would with all certainty receive an olfactory shock if returned to the city of the protagonist in Patrick Süskind's story, Jean-Babtiste Grenoille. 17th century Paris stank of manure, sulphur, coagulated blood, mouldering wood and rats and rotten teeth. Foul odours did not only emanate from the industries, but from each and everyone came a foetor. Into that world Jean-Babtiste was born, and as an orphan he was sold to a tanner. This young boy had an extraordinary sense of smell and on top of that he recognised, distinguished and could discriminate the different flavours of all aromas. In his early life he spent all his free time memorising the scent of everything and he did it so rigidly accurate that he favoured his mental map of smells rather than his sight. Because of this he often chose to walk blindly, with his eyes shut. Grenoille escaped the stench of humans and lived, or rather lied in lethargy, many years in a cave as far away from man-made settlements as possible, unaware and uninterested of the riots, revolutions and wars on the outside. In his cold sweaty nightmare he suddenly realises that he himself is without a human smell, and that he always has been. With this realisation he starts to understand the behaviour of others towards him, but also how he can use it together with his skills in composing the perfect scent and either being loved or at least have his retribution. He leaves his cave and the story of the murderer of virgins can begin.
While writing this, the black dog in my household sits with her big resonance box of a nose outside the window, peering over the market beneath. Amongst men, only Jean-Babtiste Grenoille would have understood.
I read this book on a recent visit to the metropolis of London where it was quite something to become alerted on how things smell. However, I would have preferred the fragrance of the summer meadows of Somerset, Devon and Cornwall where I was prior to my stay in the capital.
Parisian city dwellers of today would with all certainty receive an olfactory shock if returned to the city of the protagonist in Patrick Süskind's story, Jean-Babtiste Grenoille. 17th century Paris stank of manure, sulphur, coagulated blood, mouldering wood and rats and rotten teeth. Foul odours did not only emanate from the industries, but from each and everyone came a foetor. Into that world Jean-Babtiste was born, and as an orphan he was sold to a tanner. This young boy had an extraordinary sense of smell and on top of that he recognised, distinguished and could discriminate the different flavours of all aromas. In his early life he spent all his free time memorising the scent of everything and he did it so rigidly accurate that he favoured his mental map of smells rather than his sight. Because of this he often chose to walk blindly, with his eyes shut. Grenoille escaped the stench of humans and lived, or rather lied in lethargy, many years in a cave as far away from man-made settlements as possible, unaware and uninterested of the riots, revolutions and wars on the outside. In his cold sweaty nightmare he suddenly realises that he himself is without a human smell, and that he always has been. With this realisation he starts to understand the behaviour of others towards him, but also how he can use it together with his skills in composing the perfect scent and either being loved or at least have his retribution. He leaves his cave and the story of the murderer of virgins can begin.
While writing this, the black dog in my household sits with her big resonance box of a nose outside the window, peering over the market beneath. Amongst men, only Jean-Babtiste Grenoille would have understood.
Thursday, July 31, 2008
The Brooklyn Follies
by Paul Auster
Many would agree with that no matter how much excitement we throw ourselves into, with growing up we have to face more of mundanity as our responsibilities and tasks towards one another rises in importance. Due to this, we sometimes question the dull, and may in brief moments ask ourselves if this actually is it. The works of Paul Auster is a good remedy against such though. His writings tend to bring youthful enthusiasm to life, not necessarily cheerful but it forces nonetheless ones thoughts to follow new paths. They are a good formula for a promenade of reading exhilaration: "'It's about nonexistent worlds,' my newphew said. 'A study of the inner refuge, a map of the place a man goes to when life in the real world is no longer possible.'" Needless to emphasize further, I am a big fan of the guy.
Despite my affection for Austerian books I have had the beige and blue Henry Holt and Company first edition unread in my shelf the past two years at least. Perhaps it is because I needed a breather to be able appreciate the work, having consumed most of Paul Auster's novels in too little a time prior to that. In The Brooklyn Follies we get to follow Nathan Glass whom is returning to Brooklyn, where he hasn't lived or spent any of his time since he was three, and he does so because he has reason to believe his days are numbered. The 60-year-old is recently divorced and retired. Having worked all his life, and been quite successful in what he has done, he now has the economy to live of what he has saved. The stage is set for the classical character in Austers novels, the lonely man. This book is narrated through Nathan Glass, who perhaps had the honest intention of being solitary, but is by coincidence encountering parts of his family. As this happens on several occasions and he becomes wound up with new friends, this story is that of relations and interactions, and of the intimate emotions such is accompanied with.
Perchance my pause from Paul Auster has had a positive effect of my reading of the book. Some times the longer the intermission from the things we find better, the more we can appreciate the result. That is a delicate game to be played well though, as it can be of importance not to lose what the psychologist Mihály Csíkszentmihályi interprets as flow. In any case, the follies in Brooklyn that occured in the inner refuge during the 18 months up until the cataclysmic events of September 11th was a fantastic vaccination. I am Auster thankful for it. He is good at what he does.
Many would agree with that no matter how much excitement we throw ourselves into, with growing up we have to face more of mundanity as our responsibilities and tasks towards one another rises in importance. Due to this, we sometimes question the dull, and may in brief moments ask ourselves if this actually is it. The works of Paul Auster is a good remedy against such though. His writings tend to bring youthful enthusiasm to life, not necessarily cheerful but it forces nonetheless ones thoughts to follow new paths. They are a good formula for a promenade of reading exhilaration: "'It's about nonexistent worlds,' my newphew said. 'A study of the inner refuge, a map of the place a man goes to when life in the real world is no longer possible.'" Needless to emphasize further, I am a big fan of the guy.
Despite my affection for Austerian books I have had the beige and blue Henry Holt and Company first edition unread in my shelf the past two years at least. Perhaps it is because I needed a breather to be able appreciate the work, having consumed most of Paul Auster's novels in too little a time prior to that. In The Brooklyn Follies we get to follow Nathan Glass whom is returning to Brooklyn, where he hasn't lived or spent any of his time since he was three, and he does so because he has reason to believe his days are numbered. The 60-year-old is recently divorced and retired. Having worked all his life, and been quite successful in what he has done, he now has the economy to live of what he has saved. The stage is set for the classical character in Austers novels, the lonely man. This book is narrated through Nathan Glass, who perhaps had the honest intention of being solitary, but is by coincidence encountering parts of his family. As this happens on several occasions and he becomes wound up with new friends, this story is that of relations and interactions, and of the intimate emotions such is accompanied with.
Perchance my pause from Paul Auster has had a positive effect of my reading of the book. Some times the longer the intermission from the things we find better, the more we can appreciate the result. That is a delicate game to be played well though, as it can be of importance not to lose what the psychologist Mihály Csíkszentmihályi interprets as flow. In any case, the follies in Brooklyn that occured in the inner refuge during the 18 months up until the cataclysmic events of September 11th was a fantastic vaccination. I am Auster thankful for it. He is good at what he does.
Tuesday, July 22, 2008
The Road
by Cormac McCarthy
The rugged hardback I have of this book was a gift from a good friend when he was over from San Francisco not long ago. It is a first edition brown and black Alfred A. Knopf publishing, with the Borzoi colophon, and it looks as well used as it is. The pages are unevenly cut and it had been in someone else’s possession before my friend decided to have it as a travel book when touring Europe. On the inside of the front cover my friend has written a message to me with a black pen, a note from one explorer to the other. All this has made my reading experience more thorough, as a clean and glossy multicolour soft cover would never have done the story justice. A man and a boy hiking through a desolate, uninhabited and dead landscape in a very dystopic post-apocalypse, searching for food in the form of tinned foods, hiding from the ones that want them dead. The dialogue is short, male. Towards the end of the book they reach the ocean, it is birdless give but the bones of seabirds and “At the tide line a woven mat of weeds and the ribs of fishes in their millions stretching along the shore as far as the eye could see like an isocline of death.” The man coughs blood and the boy almost passes away in fever, but it is despair that kills. The writing is as abrasive for something that could be regarded your soul, as the first drink of cask strength single malt from southeastern Isle of Islay is for your throat when it has been withheld from such for a while.
The rugged hardback I have of this book was a gift from a good friend when he was over from San Francisco not long ago. It is a first edition brown and black Alfred A. Knopf publishing, with the Borzoi colophon, and it looks as well used as it is. The pages are unevenly cut and it had been in someone else’s possession before my friend decided to have it as a travel book when touring Europe. On the inside of the front cover my friend has written a message to me with a black pen, a note from one explorer to the other. All this has made my reading experience more thorough, as a clean and glossy multicolour soft cover would never have done the story justice. A man and a boy hiking through a desolate, uninhabited and dead landscape in a very dystopic post-apocalypse, searching for food in the form of tinned foods, hiding from the ones that want them dead. The dialogue is short, male. Towards the end of the book they reach the ocean, it is birdless give but the bones of seabirds and “At the tide line a woven mat of weeds and the ribs of fishes in their millions stretching along the shore as far as the eye could see like an isocline of death.” The man coughs blood and the boy almost passes away in fever, but it is despair that kills. The writing is as abrasive for something that could be regarded your soul, as the first drink of cask strength single malt from southeastern Isle of Islay is for your throat when it has been withheld from such for a while.
Sunday, July 20, 2008
The Story of San Michele
by Axel Munthe
No matter how much Axel Munthe has seasoned the actual happenings of his life in this book, one is assured of that he was a man who did his best to bravely jump into experiences. The story begins in 1880s Paris, where the young Swede finished his medical education in a hurry in order to set up a practice at Avenue de Villiers. The first half of the book is an exciting tale on Munthe's mingling with the aristocratic and creative jet set, amongst the latter many renowned Swedes who at the time took their refuge in the French capital. These were at least partly made his acquaintance through his medical skills, which Munthe claims being much the same as his luck. He travels all over, from his practice in Paris to England, from the very north of Scandinavian Thule to southern Italy and through the Alps and cities of Western Europe. For anyone who has been interrailing sufficiently Axel Munthe's chronicles is a fantastic read, and makes it possible to understand the ventures of going from Lund, via ferry from Korsör on Western Zealand to Kiel on the continent and all the way to Paris in 48 hours. Munthe considered his work as a doctor a calling and argues on how to make medical care available also for the destitute. When the cholera epidemic ravages Naples, he hurries south to be able to give a physician's helping hand. He writes about how he befriended one of the fathers of modern neurology, Jean-Martin Charcot, and how he attended his famous demonstrations at la Salpêtrière. The brusque ending of that friendship humiliates Munthe greatly and acts as a turn for the narrative.
The last part of this autobiography is, apart from Axel Munthe's endless and fierce fight against the suffering of the poor and human cruelty towards animals, less of political agitation and philosophical writing. The reminiscences are not in as much of detail as those from his youth and come between vaster periods of time. One understands that much of his later life is left out, perhaps partly because Munthe wants to finish his book. He writes about building up Villa San Michele and the beauty of the simple life at the island of Capri. After his account of the time he ran a clinic in Rome the story becomes less coherent and more of a reflection of growing old. In the final chapter, in which Munthe writes about his own death, he claims he is saved from purgatory at the gates of heaven by Francis of Assisi, patron saint of the animals.
No matter how much Axel Munthe has seasoned the actual happenings of his life in this book, one is assured of that he was a man who did his best to bravely jump into experiences. The story begins in 1880s Paris, where the young Swede finished his medical education in a hurry in order to set up a practice at Avenue de Villiers. The first half of the book is an exciting tale on Munthe's mingling with the aristocratic and creative jet set, amongst the latter many renowned Swedes who at the time took their refuge in the French capital. These were at least partly made his acquaintance through his medical skills, which Munthe claims being much the same as his luck. He travels all over, from his practice in Paris to England, from the very north of Scandinavian Thule to southern Italy and through the Alps and cities of Western Europe. For anyone who has been interrailing sufficiently Axel Munthe's chronicles is a fantastic read, and makes it possible to understand the ventures of going from Lund, via ferry from Korsör on Western Zealand to Kiel on the continent and all the way to Paris in 48 hours. Munthe considered his work as a doctor a calling and argues on how to make medical care available also for the destitute. When the cholera epidemic ravages Naples, he hurries south to be able to give a physician's helping hand. He writes about how he befriended one of the fathers of modern neurology, Jean-Martin Charcot, and how he attended his famous demonstrations at la Salpêtrière. The brusque ending of that friendship humiliates Munthe greatly and acts as a turn for the narrative.
The last part of this autobiography is, apart from Axel Munthe's endless and fierce fight against the suffering of the poor and human cruelty towards animals, less of political agitation and philosophical writing. The reminiscences are not in as much of detail as those from his youth and come between vaster periods of time. One understands that much of his later life is left out, perhaps partly because Munthe wants to finish his book. He writes about building up Villa San Michele and the beauty of the simple life at the island of Capri. After his account of the time he ran a clinic in Rome the story becomes less coherent and more of a reflection of growing old. In the final chapter, in which Munthe writes about his own death, he claims he is saved from purgatory at the gates of heaven by Francis of Assisi, patron saint of the animals.
Saturday, June 14, 2008
The House of God
by Samuel Shem
The book takes place in the 70s: The narration includes Freudian psycho dynamics as something radical and intellectually negotiable; from a medical point of view it is obvious that some time has passed since it was written as there actually is a lot more that can be done these days, which of course leads to new issues I should be debating elsewhere; and as Shem writes about an ongoing public complaint against President Nixon the approximate dates are there to estimate. However, nothing of this shadows the current interest in what the author really wants to debate, on how the pressure put on medical students especially during their residency can force them into learning to cope with it in odd ways. Shem writes about harsh sarcasm and suicide, and on the importance of not being lonely but rather communicate the startling emotions that necessarily show up when suddenly having full responsibility in life and death situations. What he tells us is vital, that in order to be a good doctor specialist knowledge is not sufficient. He does not come with a solution though, and that may be because there is not one. It is a constant act of balance. To be able to gain all the experience and knowledge is tough, there is no way out of that, and at the same time it is important to stay human. To be able to listen emphatically and then give advice that can hurt. It was not only good for Samuel Shem's Relationship On Rocks that he opted for psychiatry I imagine, although the GOMERS would probably have needed the guy on the ward.
The book takes place in the 70s: The narration includes Freudian psycho dynamics as something radical and intellectually negotiable; from a medical point of view it is obvious that some time has passed since it was written as there actually is a lot more that can be done these days, which of course leads to new issues I should be debating elsewhere; and as Shem writes about an ongoing public complaint against President Nixon the approximate dates are there to estimate. However, nothing of this shadows the current interest in what the author really wants to debate, on how the pressure put on medical students especially during their residency can force them into learning to cope with it in odd ways. Shem writes about harsh sarcasm and suicide, and on the importance of not being lonely but rather communicate the startling emotions that necessarily show up when suddenly having full responsibility in life and death situations. What he tells us is vital, that in order to be a good doctor specialist knowledge is not sufficient. He does not come with a solution though, and that may be because there is not one. It is a constant act of balance. To be able to gain all the experience and knowledge is tough, there is no way out of that, and at the same time it is important to stay human. To be able to listen emphatically and then give advice that can hurt. It was not only good for Samuel Shem's Relationship On Rocks that he opted for psychiatry I imagine, although the GOMERS would probably have needed the guy on the ward.
Saturday, April 19, 2008
Empire
- How Britain Made The Modern World
by Niall Ferguson
The British Empire has been subject to fierce castigation, and whilst much of it has been from a thorough and solid perspective, not all of it has. In this well written and accessible book Niall Ferguson puts the Empire into perspective and the sometimes very progressive moral fabric of the Empire discerns. Ferguson does not try to argue a black and white case, not at all, but he rather gives fresh wood to a debate which is far from over. The debate is vital not only for Anglophiles with a taste for history, but for anyone interested in contemporary international politics, and for the role of western politics and analytical morality today.
by Niall Ferguson
The British Empire has been subject to fierce castigation, and whilst much of it has been from a thorough and solid perspective, not all of it has. In this well written and accessible book Niall Ferguson puts the Empire into perspective and the sometimes very progressive moral fabric of the Empire discerns. Ferguson does not try to argue a black and white case, not at all, but he rather gives fresh wood to a debate which is far from over. The debate is vital not only for Anglophiles with a taste for history, but for anyone interested in contemporary international politics, and for the role of western politics and analytical morality today.
Subscribe to:
Posts (Atom)