Återindustrialisering ger framtidstro

Av 27 EU-länder låg Tyskland bäst till 1:a kvartalet 2012 med knappt 8% i ungdomsarbetslöshet. Sämst till låg Spanien med drygt 51% av sin ungdom som arbetslös tätt följt av Grekland, Portugal och Italien. Sverige hamnade i mitten med 23% av de unga som arbetslösa. I juni i år hade den stigit till 28%. Oberoende av läshuvud uppmanas alla att ”utbilda sig”, men för många väntar därefter ytterligare arbetslöshet. Livet rinner undan.

Naivitet och rundgång i systemet
En tillbakablick kastar ljus över scenariot. Stora delar av den europeiska industrin har emigrerat, en utveckling som kom igång i Sverige redan på 1960-talet. Den tvingades fram av ett ständigt stigande kostnadsläge för löner, sociala avgifter, skatter och av överdriven byråkratisk regleringsiver. Många industrier lades ner och hela branscher såg en ljusare framtid i Sydostasien, Kina, Indiska halvön och Brasilien. Sent omsider förstår allt fler att vi inte längre varken är herrar på täppan eller har de resurser som många sett som självklara.

I dag har bara 20% av den svenska arbetskraften sin inkomst från industrin. För att erbjuda försörjning till privatpersoner i gapet efter de förlorade jobben har den skattefinansierade offentliga sektorn expanderat svulstartat. Utöver detta har en flora vuxit fram av jobbskapande åtgärder och projekt för arbetslösa, varav de flesta initiativ saknar förankring i konkret ekonomisk verklighet. Beskattning av offentliganställda innebär enbart att skattemedel flyttas runt i systemet, alltså en rundgång utan reella intäkter.

Samtidens politik domineras av naiva önskelistor och en satsning på högteknologisk exportindustri och tjänsteexport, blind både för det faktum att forskning och utveckling givetvis följer produktionen och förädlingen utomlands och att länderna vi konkurrerar med också har starkt motiverade och duktiga studerande. Dessutom borde det vara uppenbart för envar tänkande att många av de arbetsföra inte passar i kunskapsintensiv produktion.

Återindustrialisering ger arbete åt massorna
Det är genom att de många är anställda i den icke-offentligt finansierade sektorn som realintäkter säkras, även till staten. Det privata näringslivet kan skapa verklig och stark industriell tillväxt, en dynamisk internationell och inhemsk handel, en tjänstesektor som fyller en naturlig funktion utan draghjälp av politiskt styrda och dyra skattefinansierade projekt.

För välstånd i väst krävs således att vi drastiskt tänker om. Industrins konkurrenskraft är en förutsättning för välfärden. Våra löner, lönebikostnader och skatter är på en alldeles för hög nivå i förhållande till våra konkurrentländer. Dessutom är det nödvändigt med en hälsosam bantning av den oerhört kostsamma offentliga sektorn, som är i ett akut svällande tillstånd med lager på lager av byråkrati beträffande allsköns uppgifter egentligen hemmahörande i den mellanmänskliga sfären.

Till skillnad från högteknologisk industri och tjänsteexport pressar basindustri ner arbetslösheten. Med industrierna följer också den know-how, forskning och utveckling som är knuten därtill. Industriell mångfald reducerar beroendet av ett litet antal storföretag och ger möjlighet för fler företag att växa.

Verklighetsanpassning - inte lånebubblor som spricker
Ekonomiska resurser till statens primära åtaganden måste säkras, härunder skola, samhällsskydd, polis- och rättsapparat, infrastruktur och försvar. Vad gäller resurser till en moraliskt förpliktande gemensamt finansierad välfärdsstat ska dessa gå till produktion av välfärd ‒ sjuk- och primärvård, skydd för barn som far illa, kortvarig basinkomst mellan jobb, och så vidare  ‒ inte till pappersvänderi. Ett starkare civilsamfund är under alla omständigheter den långsiktiga och verkliga garanten för hållbar välfärd.

Eftersom att inga av de stora tillväxtländerna står i kö för att betala för västvärldens höga levnadsnivå måste vårt löneläge underordnas vår produktivitet. Med sänkta skatter som följd av minskade offentliga utgifter kan fler leva på sin lön. Samtidigt tvingas de finansiella aktörernas patologiska beroende av billiga och nytryckta pengar bort, och både individer och stater inser att sparande kommer före investering. Politiken kommer på så vis inte längre att handla om att lyssna till teoretiskt skolade siare som tävlar om att låta bra, men om sunt förnuft och om vad som faktiskt fungerar. Ruset har lagt sig.

Debattartikeln är författad tillsammans med civilekonom och entreprenör Carl Anders Breitholtz.

On the invalidity of Keynes today

Keynes may have had a few valuable ideas concerning the state acting as a stabilising factor in the economy between cycles of booms and recessions. However, what has happened since his theories were launched is that a rather profound dimension has emerged – a dimension that has managed to be ignored as the West still had quite a lot of competitive industry and still was seen as the king of the hill, and thus could build up debts in order to keep living on high standards of living.

That is no longer possible. As our productive part of the economy is diminishing when industry is moving to other parts of the planet, state revenue decreases. Rather than making the necessary structural reforms to make our part of the world less expensive (ie. living on less), in order to attract the production and refining back to the West, many argue the opposite policy – propping up the economy with more public funds (ie. living on what we do not have), in accordance with Keynesian theory. Furthermore, when the same people talk of an economy in balance they often refer to debt versus GDP. Here no distinguishment is made between publicly funded salaries, of which taxation means a few extra laps in the state budget – and non publicly funded salaries, of which taxation means real contribution to the revenue of the state. In conclusion a question lingers: Is it Keynes or having been spoilt that has made us blind to the very foundation of economy – income and expense?

For us who see parts of the publicly funded welfare state as good inventions, such naivety is sad. It hinders realistic politics and administration for preserving its important core, and it leaves an ever increasing bill for the future. “In the Long Run We Are All Dead” is not a very moral standpoint resting on the contract between generations, is it?

On distinguishment and colonial fashion

A problem with much contemporary parlance is that it does not differentiate the usage of the word "capitalists" enough. On one hand we have entrepreneurs, industrialists and merchants and on another complacent economic elites watching each other's backs, demanding the central banks to print money in order to secure something not lasting. The former ones are much needed to create wealth, which is necessary if you want welfare. The latter ones are an obstacle for the creative destruction needed to maintain wealth, which is necessary if you want welfare.

Some hundred years ago people in our part of the world starved ever so often. During industrialisation we built up riches and today, when much of the industry has moved elsewhere, many argue the case that we could keep the wealth without devoting a thought to industrial work. Somehow we should spend our time being knowledge-intensive, let others toil and get away with it. The morale seems to have vanished with the affluence. What is more, at parts the analysis seems rather colonial to yours truly.

On the Crisis of the West III

The original post, On the Crisis of the West.
A hundred years ago public spending often took a tenth of the economy. These days it many times takes up more than half:

On the Crisis of the West II

The original post, On the Crisis of the West.
As an example, France has not balanced its books since 1974:

Civilsamfundet och den obekväma kontroversen

När jag för några veckor sedan flög till Dublin för att bila runt på den irländska västkusten fördjupade jag mig i nummer 18, 2012 av Weekendavisen. Här fastnade jag för artikeln Sverige under forandring (.jpg) och slogs av den statistik skribenten redovisade. Framförallt bet sig frågan fast om hur många som kan komma till ett land samtidigt som förnuftig integration säkras. Eftersom frågan förutsätter kunskap både om alla de som anländer och alla de som mottager låter den sig inte besvaras, men det betyder inte att den för den sakens skull kan ignoreras. Samhällsvetenskaperna och humaniora har nämligen helt andra evidenskrav än naturvetenskaperna, och det som ofta lids brist på är mer jordnära diskussion baserat på sunt förnuft.

Parallellt har det rasat en debatt som berör delar av ämnet. Ett axplock ger bland många andra namnkunniga Sanandaji, Neuding, Gudmundson, Demirbag-Sten och Norberg, Shachar, Sanandaji igen, samt ytterligare dito på Newsmill. En grundläggande nyans har dock saknats och av denna anledning författade jag ett alster om den oangenäma motsättningen, vilken betitlats Integration måste ske i det civila samhället. Den publiceras i dagens Svensk Tidskrift.

Jens Erik Carl Rasmussen (1841-1893) Jagthavari/Yacht shipwreck.

The Necessity of Manufacturing

I could not have said it better myself. Peter Schiff explains the necessity of manufacturing. First day at school, pay attention kids (5:13):

"If we ever are going to actually have a real recovery and not a stimulus-induced temporary high, it is going to have to be led by manufacturing. 

The problem is that manufacturing has declined so much because of government policy. We now have more people who work for government than who work in manufacturing. 

The reason we have been able to get away with this is because the world has taken the money we print in exchange for the stuff they produce. 

We run enormous trade deficits because the dollar is the reserve currency. But we have abused that privilige and we are going to lose it. 

When the dollar plunges, Americans are only going to be able to consume what we produce. Or if we want to import something we are going to have to export something of equal value, not just money. 

And then we are going to have to have a lot of manufacturing."

Basic knowledge really. It needs to be repeated with persistence though, as the West keeps adhering to ignorance. For a good enough future it is time to stop wishing and start producing.

Newfangled industry, no revolution

As global political power follow the means of production elsewhere, the publication I have been addicted to for an awfully long time serves us with an imaginative but oh so dewy-eyed analysis. Not good at all in my humble opinion, but too late to send it to the Letters to the editor by now.

SIR - In The Economist Special Report on the subject of the so called "third industrial revolution" (April 21st) an unpleasantly naïve perspective on matters was incurred upon the readers in a way I would not expect from Your pages. Any 10-year old with minor experience of working with materials understand what is necessary to make things durable, yet such familiarisation is perhaps just what contemporary urban dwellers are highly deficient of. Something 3D-printed may work for a plastic case, but not for an engine.

The leader on the same topic wrote of blurring lines between manufacturing and services in an equally theoretical way, disregarding fundamental knowledge of how things work (and what Rolls Royce produce). Furthermore is the clinging to manufacturing not romanticism as production and refining is what creates actual growth. Services and finance on a social theory & engineering level much less so. Such mild dumbness was not concealed by the obvious and much correct remark that government subsidies does not have any place in the equation.

Allowing "design" to be the new manufacturing and we might as well get rid of the idea of being industrious altogether. We will not receive the revenue needed for infrastructure by cutting each others hair. But then I will have to ride a carpented horse carriage if cars are to be printed anyhow.

Dear President François Hollande

"Regarding Your suggestions of how to create growth it is important to keep in mind that savings come first if You want to invest, and France has run with deficit since 1973. Not one year since then has Your country had government expenses and revenues in balance."

Välstånd eller livegenskap

Framsidesbilden från majnumret av American Spectator illustrerar med all tydlighet det som i ännu högre grad borde ordas om. Dagens DR Nyheder gör stor sak av hur statliga garantier i form av exportkrediter till vindmölleindustrin vuxit till 33 miljarder bara under förra året. Detta eftersom ingen med förnuft kan se hur den alls skulle kunna betala sig själv, eller varför det blivit en fix idé att lägga ner oerhörda resurser på en kolossal vindkraftsutbyggnad som på andra håll anses meningslös (Kungliga Vetenskapsakademin på SvD Brännpunkt). Då satsar man hellre sina pengar på annat.

Västliga staters vilja att ge garantier till företag snarare än att låta dessa själva ta riskerna undergräver möjligheterna för att vi ska kunna erhålla statliga realintäkter och stabila finanser, och därmed resa oss ur krisen. Det är klokt att tydligt skilja stat och kapital eftersom det är därur framtida välstånd ligger. Inte genom att vi i väst likt ekonomiska analfabeter röstar för att spendera pengar som inte finns, i namn av tillväxt som inte är tillväxt.

Min generation kommer att få bekosta nedmonteringen av alla dessa otaliga vindkraftverk, vilka placerats på natursköna platser överallt i provinsen. Tjugo år tar det för dem att bli skrot enligt tillverkarnas egna utsagor. Det är detta som kallas långsiktigt hållbart och som kostar ett gigantiskt ekologiskt fotavtryck bara att producera och uppmontera. Dylik naiv önskedrömspolitik har länge påpekats vara vansinnig, men självfallet har naturparker i hela Europa ödelagts, privat egendom exproprierats, elräkningen tillförts en mängd dolda avgifter och rätt få ge vika för hysteri.

Tydliggörande om sociala angelägenheter

På bakgrund av allmän oro i supporterskaran kommer här ett klargörande av mer enkel karaktär, som på så vis lämpar sig för slagord och dylikt:

Nej, jag är inte själslig motståndare till genusivrare och feminister. Liksom jag avskyr genuin rasism är dålig behandling  av medmänniskor på bakgrund av fördomar något som ska angripas av envar medborgare. Vidare är jag medveten om att vissa språk har neutrala pronomen, vilka skulle kunna motsvaras av ett hen på det svenska språket.

Däremot motsätter jag mig skarpt trosuppfattningen att man kan förvandla dessa typer av sociala frågor till något som politiskt ska styras uppifrån. Liknande experiment har försökts gång på gång i olika typer av regimer världen över, och hör och häpna, det är inte något som fungerar. Förändringar av den här typen sköts inte medelst ideologisk politik, men av att idéer och föreställningar samtalas mellan människor. Faktiskt argumenterar jag för att en kombination av lågt till tak i offentlig debatt, vilket är tillfället i Sverige, kombinerat med diverse påbud från sociala ingenjörer, i själva verket utgör ett hinder för sunt samhällsklimat på dessa områden.

Idag tillåts våra folkvalda vinna billiga poänger genom att skenbart göra något i form av att tillsätta en utredning eller lyssna på en "genusexpert", vars krav på evidens förövrigt är fullständigt skiljt från riktig vetenskap. På så vis kan alla känna sig glada över att något har åstadkommits, av någon annan. Man bortser då från att sociala frågor löses just av att man är social. Följaktligen slipper man också att inse att när tankar stöts och blöts i verkligheten, uppstår något annat än den vackra teori man lärt sig eller funderat fram. Alltså, analysen är direkt felaktig och en konsekvens är att politikerföraktet ökar eftersom det inte är några gökar i Stockholm som egentligen styr dessa angelägenheter. Samtidigt är det ett reellt sakförhållande att skattepengarna istället skulle kunna användas till saker som de facto är statens domäner.

Michael Ancher (1849-1927) Vil han klare pynten?/Will he round the point? (1885)

Vad beträffar kunskapsintensivitet

Något som ofta gör sig gällande i debatten är att våra framtida intäkter ligger i kunskapsintensivt arbete. Vi kostar tydligen för mycket för att producera och förädla på arbetsplatser som inte kräver utbildning, och av denna anledning ska vi istället konkurrera med hjärna. För vissa framstår det till och med som att en dylik utveckling skulle kunna generera mer intäkter eftersom att värdet på den specialiserade produktionen skulle vara större.

Visst är det så att det ligger en del i resonemanget som förs fram, men likt alla sociala tankescheman bygger det på förenklingar som blundar för de nödvändiga faktorer som låter sig göras gällande i verkligheten utanför teoribygget.

För det första är det som så att bara för att specialiserad produktion kan ge mer värde betyder inte det att argumentet kan användas gång på gång i evighet. Det finns rimligen vissa gränser för då det inte längre låter sig göras gällande. Likaså betyder inte det sunda i resonemanget att råvaruproduktion och enkel förädling slutar att vara nyttig. Tvärtom är det naturligtvis som så att det mesta av det människor dagligen konsumerar bygger på tämligen enkla processer som inte kräver teoretisk utbildning.

För det andra bortser teorin från att väldigt många människor inte platsar på en kunskapsintensiv arbetsmarknad. De har varken förmågan eller motivationen till att tröska igenom år efter år på en högskola, och om de ändå gör det blir resultatet magert. Enbart skrivbordsmänniskor som har väldigt liten erfarenhet av att träffa olika slags människor har svårt att förstå denna självklarhet. Vidare blundar teorin för det faktum att de länder vi ska konkurrera med också har en mängd olika universitet med högt motiverade studenter.

För det tredje saknar många av de säten som byggts upp för så kallad högre utbildning (med tillhörande överdimensionerad administration) den nivå som efterfrågas och dessutom bedriver de i vissa fall låtsasutbildningar. Som nämnts tidigare är detta på intet sett ett argument mot humanistisk utbildning, men snarare mot bristen på förståelse för den kontext som krävs för dylik. Många av de som går dessa utbildningar kommer i mycket liten utsträckning att anställas för andra pengar än offentliga och ska därmed tävla om resurser som borde gå till annat. Dessutom är vissa av institutionerna ideologifabriker och ger mycket lite, om alls någon, humanistisk bildning. Studenterna kommer inte nämnvärt att ha det kunskapsteoretiska djup som är att förvänta av en akademiker - och som faktiskt skulle kunna vara en konkurrensfördel utöver att det självfallet har ett värde i sig själv.

Anledningen till att vi kostar för mycket beror delvis på lönenivåer som byggts upp under en tid då västvärlden ensamt höll i spakarna och vi slapp konkurrens utifrån, men det beror i hög grad också på att mängden administration och byråkrati ökat till ohållbart höga nivåer. Detta inte minst i den offentligt finansierade sektorns byråkratikluster stat-landsting-kommun, vilken i vissa fall verkar ha fått till uppdrag att öka i kvantitet när arbetsplatserna i den icke-offentligt finansierade sektorn uteblivit. De som inte ser det orimliga i en sådan kalkyl har naturligtvis glömt vad som betalar och vad som kostar, samt hur hela processen leder till ytterligare omkostnader med minskad konkurrenskraft och därmed också minskade statsintäkter som följd. Vill man få skutan på rätt köl kan man inte önska bort de reformer som faktiskt krävs.

Det finns många bruksorter med produktion och förädling och det finns en provins som brukar jord och skog, vilket därmed ger riktig tillväxt och näring åt en stor mängd administrativ personal samt teoretiskt skolade proffstyckare innanför tullarna. Men eftersom få verkar vilja jobba på riktigt, alternativt under kombination av a-kassa och studiemedel alltför länge hållits borta från arbetslivet för att orka med detsamma, importerar flera av dessa basindustrier arbetskraft. Det här bör man hålla in mente när man klagar på att alla inte genomför gymnasial utbildning och att mer resurser borde sättas in för att åstadkomma detta. Det nobla syftet att undvika att dessa människor hamnar i livslångt utanförskap misslyckas eftersom den bakomliggande analysen inte når dit skon faktiskt klämmer. Felslutet blir uppenbart när man betänker att 9-årig grundskola i många tillfällen är mer än nog och att alla inte kan pressas in i den mall som kallas kunskapsintensiv. Då är det bättre att man lär sig jobba, måhända som lärling, och senare har möjligheten för att eventuellt komplettera. Det är nämligen motivation, inre styrka och driftighet som skapar storheter, lång utbildning kan om allt vill sig väl högst vara en hjälp på vägen.

Jens Juel (1745-1802). Den sildige aften efter solens nedgang. Tusmørke./A late evening after sunset. Twilight.

Ge ansvaret tillbaka till medborgarna

I det senaste numret av Det Konservative Folkepartis medlemsblad Politisk Horisont skriver partiordförande Lars Barfoed insiktsfullt i ledaren:

"Det borde vara en mänsklig rättighet att ha ansvar för sitt eget liv. Som medborgare och familj bör man fritt kunna fatta beslut och själv stå till ansvar för dessa, också om det inte nödvändigtvis är till gagn för ens hälsa, ekonomiska förmåga, personliga renommé eller andra grunder som ett flertal i den lagstiftande församlingen anser felaktigt eller oförnuftigt. Det avgörande måste vara att man inte handlar på sätt som går ut över andra eller deras rätt till samma frihet."

"Men vi lever i en tid där samfundets moraliserande och inte minst regeringens längtan till reglering i hög grad hotar med att ta ansvaret från medborgarna."

"Partierna i den sittande röda regeringen har planer om att reglera medborgarnas liv mer än någonsin. Detta eftersom att de själva anser att de har receptet på det goda livet."

Mot slutet av ledaren skriver Barfoed:

"Det är på tiden att vi sätter stopp för denna utveckling. Det behövs en uppgörelse med den överdrivna regleringen. Vi måste påbörja en frihetsprocess där ansvaret och det fria valet åter ges till medborgarna."

När jag jämför med hur debatten låter i Sverige, tyvärr också hos de sittande borgerliga partierna, kan jag ibland slås över hur det verkar saknas en tydlig dimension i det politiska spektrat. Vem i Sverige säger det Lars Barfoed säger och varför framstår det stundtals som att de som sitter på makten tycks behöva bekräfta sin position genom att göra fler snarare än färre problem till statens?

Metastaserande stat och självgödande byråkrati

I en färsk CNBC-intervju med Nassim Nicholas Taleb uttrycker denne starkt stöd för Ron Paul i nomineringen till det amerikanska presidentvalet. Taleb identifierar fyra huvudsakliga problem som USA står inför och som alla bidrar till ökande budgetunderskott och skuldsättning. Den ansedda epistemologen är inte speciellt försynt när han tar till orda om metastaserande statsbildning med självgödande byråkrati. Vidare liknar han Ron Pauls adresserande av de fundamentala och strukturella aber nationen (och hela västvärlden) står inför med kemoterapi, i motsättning till alla andra kandidaters försök med ytterligare smärtstillande. Å andra sidan har han fog för det han säger och formulerar själv att man slösar inte med framtida generationers pengar.

På vår sida Atlanten gillar vi att behandla vuxna människor som små barn. Det övervägs EU-regler om att byggjobbare ska använda läppcerat. I Danmark gav Fødevarestyrelsen en juicekedja en sur smiley (fråga inte ens!) för att de har juiceblandningar med namn i stil med Go Away Doc, trots att dryckerna intet kurerar. Detta föranledde någon att poängtera att dryckjomet White Russian inte har ryssar i sig och Svensk pølseret är utan svenskar. Fødevarestyrelsen tog en paus och det senaste är att de lutar åt att dra tillbaka sin sura smiley (betänk antalet skattefinansierade arbetstimmar till detta äventyr!). I Sverige föreslås det att alla förskolor ska ha en genuspedagog för att fostra barnen efter statliga direktiv. Eftersom begreppet "högskola" har devalverats till "skattefinansierad idologifabrik utan förankring till akademisk tradition", där alla dessa genuspedagoger utbildas, ska de rimligen ingå som nya nödvändiga kuggar i statsförvaltningen. Detta är enbart få exempel, men det visar på världsbilden i byråkratiklustret stat-landsting-kommun. Bakom den nödvändiga administrationen av polismakt och civilförsvar, skola, vård och infrastruktur, återfinns lager av "kvalitet och koordination" som konkurrerar om resurserna.

Men det som möjligen är än mer bekymmersamt är att det verkar regera en föreställning om att det är legitimt att från politiskt håll styra andra människors liv. Är det för att kunna upprätthålla en allt för dyr välfärdsstat som detta krävs, eller möjligen för att det finns en bakomliggande föreställning av att skapa den perfekta människan? Såframt det är för att den moderna medborgaren är såpass curlad att hon är oförmögen att se konsekvenserna av sitt eget leverne är faktiskt lösningen färre regler så att hon får skinn på näsan och odlar egen analytisk förmåga. I ett scenario där detaljstyrning ersätter sunt förnuft och denna detaljstyrning levereras från skrivbordsplaner för att passa in i den sociale ingenjörens teoribygge är det för länge sedan akut angeläget att begränsa statens domäner. Erfarenhet går före ideologi. Familjer, vuxna människor och lokalsamhällen är nämligen därur samhället växer - inte tvärtom. Faktiskt kan man argumentera för att individens egen vilja och förmåga att ta ansvar minskar när någon annan antas ta hand om det (vilket i sin tur gärna försvinner mellan stolarna bland allt pappersvänderiet).

Ifall vi haft ett magiskt ymnighetshorn hade vi inte haft några ekonomiska problem med att ha den offentliga sektorn som motor för tillväxten av nya jobb, men vi har tack och lov inga trollkonster och alltså är det Herr Taleb (och Dr Paul) uttrycker till dels högst relevant också för oss. Repetitio est mater studiorum: Antalet anställda i den betalande, den icke-offentliga sektorn, har inte ökat sedan 1950. Prioriteringarna borde snarare ligga på att ha balans i budgeten och produktion av (ett tydligt avgränsat antal) offentliga tjänster snarare än politiskt motiverad byråkrati. Den sociala ingenjören borde börja snacka med folk istället för att sitta på kammaren, helst över ett par öl för att kunna slappna av och därefter skaffa nytt jobb.

Källa: Ingen tillväxt av privata jobb sedan 1950 (Ekonomifakta)

Beyond outsourcing

I have the past months been occupied with renovating our recently purchased home, moving into it and most importantly, been busy with paternity leave. Hence it has been less of time for political commenting. Despite having had my head into carpentry and other handicraft, the mind has gotten a decent dose of what it craves. Some time ago, included with an issue of The Economist, I received a copy of the Ernst & Young publication Performance Preview, and a title caught my attention: Why manufacturing matters.

The article refers to studies claiming that as production has been outsourced, a widening knowledge gap has emerged because Western companies have failed to recognise the symbiotic relationship between research & development and the manufacturing process. These are constantly evolving and are thus intertwined, which can make outsourcing cheaper in the short term, but is also a good way of teaching your competitors. A quote is highlighted:

"New studies suggest that the decision to outsource your manufacturing capability may permanently impair your ability to innovate."

D'oh! I told you so. That is simple logic for any thinking person, no studies were necessary if the ideas had been rationally contemplated in the first place. Social engineering is dumb and evil also when it is called economic theorising.

Not only does the revenues diminish as production and refining move elsewhere, making it harder to maintain balance of trade and have the state deliver the goods in those areas where it is supposed to. The shift of power, especially as the inner strength of those brought up pampered often tend to be impaired, will obviously follow the means of production eastbound (no worries, I just like to paraphrase Karl Marx every now and then, despite being something of a liberal conservative).

Hopefully this predicament of ours will call for economic realism where we finally return to calling a spade by no other name than a spade. When looking at the coverage of fiscally sober Ron Paul in the Republican Party presidential primaries on the other side of the Atlantic pond, it looks like we still have got a long way ahead of us. A head in the sand still seems like a valid option for oh too many.

Flytt- och renovationsstök

Det råder för närvarande oordning eftersom familjen har köpt hus på Tåsinge i det Sydfynska Öhavet, inte särskilt långt från var den Malmöfödda löjtnanten Sixten Sparre ligger begravd bredvid sin cirkusprinsessa Elvira Madigan. Det är i nuläget god prutmån på den danska bostadsmarknaden och då den Forsberg-Gillvingska boningen kräver lite händighet innan allt är färdigställt, betraktar undertecknad inköpet som ett riktigt kap. Särskilt när man betänker att det ligger ute på landet i gångavstånd till havet, nära Svendborg och en dryg halvtimme från Odense, samt under två timmar från Skåne.


I de nordostliggande skandinaviska provinserna har Bengt Ohlsson rört om en aning i grytorna med en välkomponerad artikel om kulturarbetarna i Sverige, När ska det röda rinna av kulturens fana?. Denna har Lars Anders Johansson kommenterat och åstadkommit en läsvärd och stringent analys, Förståeligt att kulturarbetare inte vill vara höger:

Under den borgerliga renässans som följde på löntagarfondsstriden i början av 80-talet lämnade borgerligheten den humanistiska grundsyn som alltid varit kärnan i dess identitet bakom sig. Istället för bildning och kultur som grund för individens utveckling blev ekonomisk tillväxt ett självändamål. En historisk ironi är att man därmed tillägnade sig den teknokratiska människo- och samhällssyn som socialdemokratin utvecklat på 50-talet, när man övergivit folkbildningsidealet för den sociala ingenjörskonsten. Yuppieerans nya borgerlighet visade föga intresse för kulturella frågor. Något som ytterligare distanserade dem från en redan skeptisk kultursektor.

Undertecknad applåderar.

Samtidigt här i Danmark har det parti som så ofta beskrivs som högerextremt i svenska medier, nämligen Dansk Folkeparti, gjort gemensam sak med socialistkommunistiska Enhedslisten. Den sittande vänsterregeringen vill nämligen förnuftigt nog sänka skatten på arbete, vilket skulle göra landet mer konkurrenskraftigt och på detta sätt få fler anställda i den närande sektorn för att uppnå större realintäkter till den offentliga kassan. Varken ytterlighetsvänstern eller Dansk Folkeparti, båda kända som ekonomiska analfabeter, vill däremot gå med på att konsekvensen av en dylik skattesänkning innebär att de som inte arbetar inte får sänkt skatt. Observera att detta inte är ett skämt. Naturligtvis kan det tolkas som en jakt på billiga poänger, vilket kännetecknar populistiska partier, men under alla omständigheter sätter det spik i kistan för föreställningen att DF är ett borgerligt parti på högersidan av den politiska skalan. De är rimligen ett vänster-mittenparti av gammaldags socialdemokratisk modell som samtidigt förespråkar en väldigt stram invandringspolitik.

Nåväl, en mycket läsvärd och nyanserad kommentar presterade Bent Winther häromdagen i diskussionen om det ohållbara antalet i passiv försörjning: Tre forklaringer på hvorfor over halvdelen er på overførsler, och konkluderar sunt att alla tre förklaringsmodeller innehåller en del av sanningen.

Pachelbel's Canon

San Francisco based music ensemble Voices of Music performs Johann Pachelbel's Canon in D with original instruments.

This one has been August's favoured piece of music during the year that just has passed.

Familjen Forsberg-Gillvings vapen II

← avsnitt I

Vi tyckte att vapnet framstod obalanserat när enbart en vinge syntes men gripen trots detta, höll åran med korslagt svärd och fjäderpenna respektive bok, i sina klor på varsin sida. Herr Breitholtz ritade då efter vårt önskemål upp följande skiss, där gripens högra vinge kan skymtas bakom den vänstra och där båda symbolerna hålls framåt, motsatt vingarna, av bägge griparmar.

I det här sammanhanget kan man lägga märke till att i heraldiken brukar man undvika att lägga föremål över varandra, såsom den ena vingen över den andra eller boken över åran. För ökad tydlighet brukar man i stället sträva efter att återge varje föremål så stiliserat som möjligt. Det är alltså oklart om de mer strikta vapenregistren skulle acceptera ett dylikt brott mot heraldiska traditioner.

I skissen ovan har skölden ett par extra vågskuror eftersom vi önskade att kunna ta ställning till om både dansk och svensk tinktur skulle kunna återges stilfullt här, de svenska i mitten och de danska ytterst. Vi valde emellertid att hålla oss till den förut åstadkomna stringens med tre tinkturer i vapenskölden. Guld, röd och blå. Silver fick anstå till täcke och prydnad.

Här ses också ett band för mottot fogat in under skölden. Detta på bakgrund av en parallell diskussion som pågick löpande under framställandet och som skulle bära frukt i form av en devis på latin. Mer om detta i senare post.

Som jag har varit inne på tidigare i berättelsen om vapnets uppritande var jag tvekande till huruvida intryck av riktning i hjälmprydnad skulle kunna lösas anatomiskt riktigt och stilrent. På denna bakgrund förde jag och heraldisk konstnär Herr Breitholtz ett samtal och ovan ses en skiss från detta. Gripar i heraldiken har i regel lång hals med framskjutet huvud och bröstparti, samt bakåtriktad nacke och smal bakåtriktad midja, med vingfäste över griparmarnas fästen i skelettet. Att framställa gripens hållning på ett sätt som gör att den ser naturlig ut är alltså inte en enkel uppgift.

Svärmor, min hustru och jag hade ett tag förfäktat möjligheten att återge gripen framifrån, frontalt, med vingar på var sida vilket skulle ge symmetri och balans. Heraldiska gripar brukar vanligen återges från sidan med en eller ett par vingar riktade bakåt. Det är ovanligt, om det ens existerar, att gripvingar återges utbredda som i skissen nedanför. Därför var jag i tvivel om gripen skulle kunna misstolkas som en heraldisk örn eller möjligen annat fjäderfä. Men att det är en grip ser man framförallt på öronen men också på tungans spjutspets. Vi dryftade också möjligheten för lejonsvans för att understryka detta, vilket framgår av gouachen i avsnitt ett.

Här ses gripen frontalt återgiven, huvudet vänt åt dexter, betraktarens vänstersida och med utbredda vingar. Akantustäcket och skölden är stilmässigt i senbarock i bjärt kontrast till vårt förenklingsivrande tidevarv. Hjälmen är öppen vilket kommer sig av att jag finner slutna så kallade stickhjälmar estetiskt tilltalande såvida de återges med riktning, i halvprofil. Ska hjälmen däremot återges framifrån, stabilt stående med båda fötter på jorden och utan att vara på väg någonstans, anser jag att öppen så kallad bygelhjälm är betydligt vackrare.

Nu är det som så att i Sverige är det som regel att öppna hjälmar är förbehållet adeln. Eftersom Forsberg-Gillving är en borgerlig och därmed ofrälse släkt, betyder detta att det svenska Riddarhuset möjligen skulle kunna ha invändningar såframt vapnet primärt registrerades genom Svenska Vapenregistret. Men eftersom vi sedan flera år är fast boende och förvärvsarbetande i Danmark förefaller det oss rimligt att initialt registrera vårt vapen i Skandinavisk Vapenrulla och ha vår blasonering på det Sydskandinaviska skriftmålet danska. Eftersom det är blasoneringen som utgör vapnet är det också denna vi sedermera kommer att registrera annorstädes. På detta vis kommer antagligen inte den svenska adeln att känna sig stött. Herr Breitholtz av adlig börd menade till och med att det möjligen kan vara så att de redan har tagit ställning i frågan - sluten hjälm i alla lägen utom i vissa.

Min gode bror, Sebastian von Wachenfeldt, kom med förslaget att en lagerkrans skulle kunna utgöra hjälmbindel. Detta för att subtilt alludera min hustrus och mina akademiska studier utan att för den sakens skull orsaka de problemställningar som nämndes i förra avsnittet. Är detta möjligen en god övergång mellan hjälm och grip, istället för den idé om "hårsvall" jag tidigare vidhållit? Dessutom symboliserar nämligen lagerkransen både hopp och seger.

← avsnitt I

Ferguson on Chinese banks

"Remember, they are not really banks in the sense we used to have them in this country. You know, private sector entities not dependent on the state. Chinese banks are now like banks in the west. Or rather, banks in the west are now like banks in China."

47.38 into this Chatham House lecture on his recent book Civilization: The West and the Rest. The wittiness of our time.

The Escapism of Contemporary Businessmen

The surroundings are shaking and the so called businessman in smart clothing is neither an industrialist nor an entrepreneur. He has no emotional bonds to this company and his long term perspectives are non-existent. Thus no need to ride out the storm. Instead run, gain momentum and jump to the next one.

The intricate multitude of values and social attachments are deconstructed into zeroes and ones which makes it is easy to fit into a theory suitable for internet based software. Thus are part of the essentials for building a civil society replaced by ignorance freed from requirement.

Meanwhile in a parallel part of the planet is an old home computer from the early 80s living through a renaissance of new crowd funded games. An illustrative example of both the topics in this blogpost is Canabalt. Some six weeks after he released his impressive conversion of Prince of Persia for the Commodore 64, Mr.SID came with his conversion of Canabalt for the same platform. Another version, entitled C64anabalt, was released by Paulko64 as part of the RGCD 16KB Cartridge Game Development Competition a week later. The purpose of the game is to get the constantly running businessman as far as possible and both adaptations provides an instant fix and attentional gameplay. It is shallow albeit most entertaining.

Market economy and an open society is dependent on a social fabric built from generations behind and cannot in any way rely solely on short term venture capital buildings. That is for instance why family owned businesses tend to last also through tougher periods. They are built with a solid structure on a real foundation in order to keep the above mentioned escapism at bay.

See also: On the Crisis of the West.

Högt i tak på puben

I natt publicerades Är den extrema urbanismen förenlig med ett borgerligt samhälle? på Newsmill. Det är en humoristiskt fredagsraljerande text jag författat, men med ett bakomliggande budskap om att det krävs starka människor för att förvalta en välfärdsstat.

Röster ur den efterföljande debatten från mig själv och andra. Piptobaksröken ligger tung och källorna är flera:

Kan allmän värnplikt (givetvis för båda könen) hjälpa till att motverka den, i sin förlängning, samhällsfarliga hjälplösheten? (HAx)

&

Pöjkera är något på spåret när han påpekar att den värdeskapande industrin inte har ökat sedan femtiotalet. (AOl)

&

Jag håller med dig i mycket av din kritik, men kan inte annat än att poängtera att så går det när allsköns saker ska göras till offentliga utgifter. Då ställs orimliga krav på effektivisering istället för att tydligt avgränsa vad som är de gemensammas domäner och vad individen själv ska klara av.

Ett exempel från idag är att de gemensamma utgifterna måste konkurrera med kostnaden för en mängd hittepåutbildningar som startats överallt. Detta i sin tur eftersom vi segrat ihjäl oss på välfärdsområdet och då verkar det finnas ett behov för att hitta på fler saker att göra till offentliga uppgifter - istället för att snacka med grannen själv ska vi ha genuspedagoger och liknande sociala ingenjörer som bestämmer över denne.

Dessutom har krav på hög materiell standard tillsammans med ett jämlikhetsideal gjort att en stor mängd människor inte anses ha potentiell produktivitet på grund av samhällets specialisering. Då ska dessa försörjas offentligt istället för att bidra med vad de kan.

Ytterligare exempel kommer från tjocka och parallella lager byråkrati (i administrationsklustret stat/landsting/kommun) vilka "fångat upp" en massa människor när produktion och förädling lagt ner. Fin tanke kanske, innan man tänker efter. Det genererar nämligen näppe intäkter till välfärdsstaten. (JFG)

&

Vi låter CERN bygga en tidsmaskin åt dig Jonatan. Så sätter vi den på 1850, Vilhemina, Åsele lappmark. (JEK)

&

Somehow reminds me of "Det sovande folket". (JBe)

&

Istället för att bo i en fågelholk bli skitiga under naglarna och bli driftiga (såvida de inte försörjs på bidrag naturligtvis). Produktion och förädling är inte speciellt främmande på landet. Industrious är en bra engelsk term. (JFG)

&

Därför ser jag inte genusteorierna som vetenskapliga, ej heller genuspedagogiken och anser att den senare kan göra stor skada om den tillämpas på barn, våra barn blir då experimentkaniner. Därför ska detta inte finansieras via offentliga medel, lika lite som New Age, astrologi eller andra kvasivetenskaper bara för att de är trendiga. Våra skattemedel ska användas seriöst och framförallt inte göra skada. (IHö)

&

Vad jag däremot inte har träffat på här där jag bor, är den typ av mesproppar som du beskriver. De skulle inte klara sig här. (JWi)

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

Peter Adolf Persson (1862-1914) Landskapsvy från Skåne/View over the Landscape of Skåne (1889).

Familjen Forsberg-Gillvings vapen I

avsnitt II →

Många förknippar idag heraldiska vapen med adeln, men vem som helst har rätt att ta sig ett vapen och att det är på det viset är inget nytt påfund. När Forsberg-Gillving grundlades i och med vigseln mellan min hustru och mig var det på sin plats att ett familjevapen ritades upp. Jag tog kontakt med den heraldiska konstnären Carl Anders Breitholtz redan för ett par år sedan. Därefter har projektet legat i träda men återupptagits under sommaren och hösten 2011, då ett tämligen intensivt men högst underhållande arbete genomförts.

Familjen Forsberg-Gillving vill härmed passa på att tacka Herr Breitholtz, som med sitt myckna kunnande uppvisat stort tålamod i skisserandet av olika alternativ efter hand som vapnet sakteliga framtecknats. Det är en sanning att vapnet inte hade blivit alls i den grad välkomponerat utan Breitholtz omdömesgilla bidrag. Jag vill också tacka min yngre bror Sebastian von Wachenfeldt, som också har varit behjälplig under hela processen med både konkreta förslag och med generella estetiska värdeyttringar.

Eftersom jag hyser förhoppning om att Forsberg-Gillving också vandrar planeten om många hundra år är det viktigt att vapnet vuxit fram väl genomtänkt. I tider där förändring från dag till annan upphöjts till dygd med stort egenvärde kan det vara skönt att emellanåt anta perspektiv där historiens vingslag tillåts göras hörda.

I denna post kommer jag att presentera första delen av vapnets utarbetande. Det färdiga vapnets blasonering är redan insänt till Skandinavisk Vapenrulla för registrering, men denna kommer att presenteras på weblogen först i senare post.
Initialt hade jag några idéer om att ha en uppslagen bok i skölden, med bokstäverna F och G på varsin sida. Boken skulle hänsyfta boklig bildning och lärdom. En åra med överkorsad fjäderpenna och svärd hade min hustru och jag tänkt ut som en duglig symbol: Åran anspelande praktisk erfarenhet, vatten och resande. Fjäderpennan för kreativitet men också den för lärdom. Svärdet refererande till stridbarhet. Likaså hade jag en tanke om en jordglob för världsvana och åter igen erfarenhet.

Vi önskade inte att ha med utmärkande symboler från varken medicinens eller filosofins värld. Det hade förvisso passat med tanke på både mig och min hustrus livsberättelse, men vapnet ska gärna kunna anstå oberoende av specifika livsval.

I förslaget ovan, vilket var bland de första till diskussionsunderlag, tycker jag att skölden blir för plottrig. Fors och ett treberg för Forsberg och en guldvinge för Gillving, vilket har sin egen historia, följer till skillnad från bokstäver i vapen god heraldisk sed. Detta är en förutsättning för att Svenska Vapenkollegiet ska registrera det, vilket vi naturligtvis önskar.

Ett devisband med motto är något som inte är speciellt vanligt i svensk heraldik, men som jag tidigt hade en idé om. Senare i processen skulle det visa sig väldigt brukbart.
Så snart vi såg denna skissen uppritad, där skölden är harmonisk med vågskuror som delar upp i övre och nedre fält med plats för centrerad gyllene fågelvinge och treberg kände vi att vi hade hamnat rätt. Med enbart namnsymbolerna framstod stringens och vi bägge fann skölden mycket tilltalande. I princip fullbordad frånsett lite smådetaljer om antalet vågskuror och tinktur på dessa, men i stort var vi mycket nöjda. Skölden må vara den viktigaste delen av ett heraldiskt vapen, fast mycket återstod för att få det fulländat. Boken och övriga symboler har som synes flyttats upp till den hjälmprydande gripen.

De tinkturer vi föreställde oss var guld, rött, silver och blått. Guld och röd primärt för Skåne, men också för Uppland: "i rött fält ett riksäpple av guld". Guld och blå för Sverige. Silver och röd för Danmark. Pan-skandinaviska färger.

Som hjälmprydnad önskade jag en uppstickande grip för att alludera härkomst. Det var i Skåne vi först träffades - i den akademiska huvudstaden Lund: "i guldfält ett rött, avslitet griphuvud med blå krona och blå beväring". Så här tidigt i processen tyckte jag inte att hjälmbindel var ett tjusigt attribut att ha gripen "växande fram" ur, men föreställde mig snarare att den skulle fortsätta över hjälmen som ett slags "hårsvall".
Här ses en genomarbetad gouache. Jag var emellertid missnöjd med det jag uppfattade som obalans i hjälmprydnaden och hade svårt att se hur det skulle kunna lösas anatomiskt riktigt, stilrent och heraldiskt vedertaget. Svärmor föreslog att det möjligen skulle ses "framifrån", varpå jag svarade något om att en grip har två vingar.

För den som har ögonen med sig kan skönjas ett kors i silver bestående av en fjäderpenna och ett svärd, omgärdat av röd gripvinge. Är det månne Dannebrogen, världens äldsta nu officiella flagga som kan urskiljas? Samtidigt önskade jag att reducera antalet symbolbärande föremål, dock helst utan att förlora andemening. När min gode bror diskret påpekade att jordgloben möjligen skulle kunna tolkas som alexanderkomplex och jag samtidigt tyckte att åran refererade till liknande innebörd, fick jordgloben strykas.

Hjälmtäcket såsom format efter acantusrankan i huvudfärgerna rött och guld var jag tills vidare nöjd med, men kanske skulle hjälmen över huvud taget inte ha en riktning utan snarare vara rotad?

avsnitt II →

Digi Demo (2007)

From the old chest of drawers.


Released at the JazzMacx Tasmania Takeover in November 2007. Text by Vengeance, Jazzcat, Macx. In order to begin comprehending the context, read this.

Kontrafaktisk heraldik

Jag tog för ett par år sedan kontakt med den heraldiske konstnären Carl Anders Breitholtz eftersom att jag behövde rita upp en vapensköld till ätten Forsberg-Gillving, vilken grundlades i och med att jag och min hustru vigdes i Odense 2009. Projektet med att framställa familjevapnet börjar nu så smått att bära frukt.

Som led i utvecklandet av det heraldiska vapnet krävdes en symbol för Gillving, varför det blev intressant att gräva i min hustrus flicknamns historia. Hennes morfar Sivert Andersson flyttade till Stockholm 1938 vid 16-års ålder och började arbeta som springschas hos Bröderna Anderssons köttaffär i Nockeby. Eftersom det på arbetsplatsen redan arbetade sju Andersson önskade han att ta sig ett nytt efternamn.

Källorna anger att det initialt inte var speciellt populärt inom familjen att byta namn på grund av att det ansågs märkvärdigt, men Sivert stod på sig och hans föräldrar Edit och Gottfrid gav till slut med sig. Hela familjen bytte från Andersson till Gillving omkring 1939: Edit och Gottfrid, samt barnen Sivert, Heldor, Holger, Sixten, Iris och Tord.

Namnet kommer från Gillberga gård i Tolfta församling utanför Tierp, där Siverts farföräldrar Anders och Anna-Maja bodde. Gillberg var redan upptaget, Gillberts likaså, av vilken grund Sivert tog Gillving.

Den heraldiska symbolen är därmed inte fastlagd, eftersom gill skulle kunna betyda i alla fall både gille och gyllene. Min hustru och jag bestämde oss emellertid för att gyllene var den tolkning vi gick efter, varför en gyllene vinge i form av en fågelvinge i tinkturen guld fick symbolisera Gillving på den Forsberg-Gillvingska vapenskölden.

Jag bad då Carl Anders Breitholtz att skissa på hur en pur Gillvingsk sköld skulle se ut och han ritade upp en del idéskisser. Ovan kan ses ett vapen med delad sköld och nedanför fyra sköldar med en allmän vinge, med överlagd krona, med bjälke och med kvadrerad skjöld. Blå kan tänkas alludera det svenska och röd det uppländska.

Jobba bör man

Betänk det icke-specialiserade Skandinaviska 900-tal som gav upphov till en samhällsmoral likt den beskriven i Hávamál (Den Höges sång, strof 71):

Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.

Låt samtidigt minnet skänka uppmärksamhet åt de höga krav på materiell levnadsstandard som idag omöjliggör att vissa människor bidrar och känner sig delaktiga. Detta på bakgrund av att dylika krav tenderar att bli generella i en jämlikhetsivrande välfärdsstat och då placeras en allt större del av befolkningen i den kategori som inte antas att ha potentiell produktivitet. På så vis skapas utslagning till bidragsberoende istället för den hållbara arbetsmarknad som krävs för att långsiktigt förvalta välfärdsstatens viktiga kärna.

Ett gott råd för lycka är förövrigt att tillbringa den icke-produktiva tiden med familj och i goda vänners lag.

Jens Juel (1745-1802) Uvejrslandskab. Udsigt fra Færgelunden ved Jægerspris mod Frederikssund/Stormy landscape. View from Faergelunden at Jaegerspris towards Frederikssund (1783).

Om krisen i väst

Det har blivit vardagsmat att höra röster som undrar över hur västvärldens besvärliga situation kunnat uppstå. Vad är fel med väst och hur kommer det sig att Europa och Amerika har så stora skulder? Det är inget mysterium överhuvudtaget om man tittar på det ur ett lite större perspektiv.

Västvärlden har under det sista århundradet byggt upp en levnadsstandard som aldrig förr skådats och har gått från att försöka undvika svält till att konsumera för nöje. Under dylika förhållanden, när befolkningen aldrig behöver att oroa sig över var nästa måltid kommer ifrån, blir politiken och ekonomin naiv. Som om de var verktyg för lustan snarare än behandla vad som är realistiskt möjligt att åstadkomma. Många statsmän klär ut sig till jultomten och valkamper förvandlas till tävlingar i löften och önskelistor. På något sätt känns den marxistiska termen alienation nära till hands när man beskriver spektaklet.

Vad som har hänt under de sista decennierna är att produktionen och förädlingen i mångt och mycket flyttat till andra delar av planeten. Samtidigt har väst betett sig som om ingenting har hänt, trots att de stora intäkterna inte längre finns kvar. Åtskilliga folkvalda argumenterar naivt att vi ska tävla enbart med kunskapsintensivt arbete, som om de inte har universitet med högt motiverade och icke-curlade studenter i Indien och Kina. Under tiden har politiker, för att tillfredsställa befolkningen och på så sätt bli återvalda, prioriterat ökade offentliga utgifter på belånade pengar. Därtill har önskelistorna mer och mer kommit att handla om idéer hämtade från den sociala ingengören, så att vi med hjälp av statskonst tror oss kunna förvandla grannen istället för att behöva ta oss ett snack med vederbörande.

En del primitiva personligheter argumenterar till och med för att västvärlden ska öka på sin offentliga konsumtion med pengar vi inte har, eftersom de inbillar sig att det skulle kunna hjälpa oss att glida igenom krisen och därefter leva lyckliga i alla våra dagar. Att komma med en sådan analys idag låter som en manisk idé från någon ur den neddrogade 1968-generationen. Det har möjligen ett par gånger varit mindre felaktigt än vad det är idag, på den tiden då väst fortfarande ägde produktionsmedlen och höll i de ekonomiska styrspakarna. Men vi diskuterar inte en regelmässig cyklisk nedgång i ekonomin denna gången. Vi är inte längre herrar på täppan. Det kommer kanske som en överraskning för några, men vi behöver tuffa strukturella reformer där välfärdsstaten begränsas till sin viktiga kärna för att vi ska ha möjlighet att bevara just den kärnan. I samma veva måste vi bli konkurrenskraftiga om vi vill ha pengar att köpa in det som är kostsamt. Intäkter och utgifter.

Två tredjedelar av befolkningen kan inte leva antingen på bidrag eller arbeta i den offentliga sektorn när bara en tredjedel betalar. Utöver detta kommer medicinerna och maskinerna jag använder i min profession varje dag, som offentligt finansierad läkare, antagligen inte att bli relativt billigare när en mycket större och global folkmängd kräver dem. Källan är inte oändlig. Matematik för nybörjare. Det sociala materialet för att bygga ett starkt civilsamfund där vi tar hand om varandra och förvaltar de nödvändiga institutionerna i vår civilisation är inte av den bästa kvalitet idag. Inte helt och hållet en gnällande hop av bortskämda snorvalpar, men delvis. Likförbannat är det vad vi har. Livets realiteter.

Delar av välfärdsstaten är mycket bra uppfinningar och är del av en moraliskt anständig kultur. Men dessa åtagande är inte gratis bara för att man tycker att man förtjänar dem. Att förvalta vårt samhälle inkluderar inte att leva över vår inkomst och överlämna en skuld till framtida generationer att betala. Giganterna vars axlar vi vilar på kräver hårt arbete.

Det är inget mysterium, bara brist på nykterhet. Den ekonomiska verkligheten kommer att kräva sund framtida politik och långsiktiga kalkyler. Allt annat är barbari.

Blíð er summarnátt á Føroyalandi

av Jógvan Isaksen

I egenskap av småbarnsfar till två irrar man ofta omkring sömndrucken. Desillusionen låg därför inte långt borta när vår tids stålman Leif GW Persson valde att slå ihjäl Lars Martin Johansson i Den döende detektiven. Likt en urlakad narkoman hade jag förberett mig för slutet genom att ha en ny kriminalroman liggande vid sängen, Blid er den færøske sommernat av Jógvan Isaksen. Som i ett försök att vägra bearbeta den nyliga förlusten var jag inom ett par minuter efter att den legendariska mordutredaren och tidigare chefen för Rikskriminalen begravts, introducerad till Hannis Martinsson alkoholindränkta liv.

Redan i den första bokens prolog sätts en känslofull ton som sedan ständigt följer det annars prosaiskt banala porträtterandet av den kringflackande frilansande journalisten Hannis Martinsson. Han återvänder till Färöarna på grund av Sonja Pætursdóttirs död. Hennes hädangång följs inom kort av mordet på nyrika Hugo och det visar sig att en vitmålad Paraguaysk skonare som ligger för ankare i Torshamn har ett par gammelnazister ombord. Den vita skonaren letar febrilt efter något bestämt i de närmast oändliga skrymslen som finns längs örikets kuster. Boken utspelar sig för tjugo år sedan, innan alkoholransoneringen och de bland världens strängaste alkohollagar avskaffades. Hjälten är därför förvisad till ölklubbar för den smärtstillande själslindring som fordras av de slag och sparkar Hannis inkasserar.

I den andra boken som kom några år senare inträffar ett spektakulärt mord i inledningen som raskt följs av ytterligare. Den våghalsige Martinsson hittar spår till en välbeställd färöisk sektledare och otroligt nog vidare ut till Propaganda Due, Vatikanen och till den bank som omgående dök upp i Lugano när Banco Ambrosiano kollapsade 1982. Det är nära att gå illa för huvudpersonen, men mot slutet av berättelsen sitter han och pysslar med vapenvård av ett Remington-gevär. Långt innan dylik belåtenskap återfinns emellertid en Brochmands-predikan om den offentliga sjukdomen, en ungefärlig tredjedel in i boken, som kräver citering:

- Jo, ser du. Før var der som oftest en direkte forbindelse mellem arbejde og indtægt. Jo mere man sled og slæbte, jo større indsats man gjorde, desto mere fik man ud af det. Nu til dags er der for manges vedkommende intet forhold mellem indsats og gevinst. Man får sin løn, lige meget om man bestiller noget eller ej. Efterhånden forsvinder enhver fornemmelse af, at det er nødvendigt at arbejde, at der må skabes og produceres for at skaffe penge til livets ophold. Resultatet er, at folk bare kræver og kræver uden tanke på, hvorfra pengene skal komme. Han lo lidt: - Før vi får set os om, ligner vi de gamle præsteslægter, der fuldt og fast tror, at penge vokser på træerne.

Bok nummer tre skrevs ett årtionde senare och tiderna har förändrats. Nu återvänder Hannis Martinsson hem till sitt gamla örike. På dörren till kontoret skriver han Information & Rådgivning på skylten, men senare förefaller han byta ut det mot Oplysninger & Rådgivning. Det skildras hur öbornas ekonomi har haft svårt att anpassa sig till ett globalt tidevarv, med nedläggning av fiskfabriker som flyttar filéande och förpackande till länder som utbetalar lägre löner. Samtidigt beskrivs färöingarnas omättliga intresse för modern teknik och den vaksamme läsaren undrar plötsligt över harmonin i budgeten. I samma veva bedriver miljöaktivister terroristisk verksamhet mot landets kvarvarande näring för att utpressa Färöarna till att sluta med jakt på grindvalar. Många starka känslor väcks.

Den senaste boken inleds med att pumparna går varma för att rensa Hoyvíkstjørns vatten inför stundande finbesök från dronning Margrethe och prins Henrik. Ett lik återfinns och i väntan på svar från kriminalteknisk avdelning i Köpenhamn har den avdöda fått namnet Metusalem i folkmun. Metusalem heter Metusela i de svenska översättningarna av Första Mosebok. Analyserna från Riksfælleskabets huvudstad visar att liket är ett halvt århundrade, men höger hand är betydligt äldre. Någon som utger sig för att vara likets bror anlitar Hannis, som med sina kontroversiella metoder lyckas konkludera att den högra handen är utbytt mot en 1600-tals biskops, men den är dessutom beprydd med en ring som har tillhört Absalon. Den samma Absalon som blev begravd i Sorø 1201. Själva historien behandlar mycket om Färöarna som spelbricka under kalla kriget. Om hur det är att leva under danskt överhuvud när denne är medlem i Nato, med västliga militära installationer och sovjetiska spionfartyg i en svunnen tid. Då man var tvingad till ölklubbar för att få utskänkning av livets goda drycker.

Det var klaret op, men solen havde ingen magt, den lod til at have nok at gøre andre steder end på Færøerne, her herskede skyerne. „Niflheimr“ kalder Snorri Sturluson i Gylfaginning en tågeverden, der er ældre end jorden. Ideen har han uden tvivl fået, da han kom forbi vores øer.

Det är föga troligt att GW kommer att göra en Conan Doylsk Final Problem och låta sin portalfigur överleva, likt Sherlock Holmes under bataljen med professor Moriarty vid Reichenbachfallen. Men i den mån Isaksens dylika person lyckas undvika skrumplever är det inte helt omöjligt att fler moloket amusanta skildringar följer.

Vad mitt eget resande angår faller det naturligt, efter en vecka var med bilande och utforskande på Shetlandsöarna och Orkneyöarna respektive, att i nästa omgång fredligt rekognosera Färöarna. Jógvan Isaksens böcker har sannerligen ökat på motivationen för detta. Men det kanske mest förtäljer något om undertecknad.

Blid er den færøske sommernat (1990), Grå oktober (1994), Korsmesse (2005), Metusalem (2008)


Rigsfællesskabet, Norden, Norra Europa. Islands unionsavtal löpte ut 1944 och förlängdes inte eftersom man ville undvika tysk ockupation.

On the Crisis of the West

It has become commonplace to hear questions wondering why the current economic predicament occurs. What is wrong with the western world and how come Europe and America have such huge debts? It is no mystery whatsoever when looking at the bigger perspective.

The West has during the past century built up living standards never seen before, and has gone from trying to avoid starvation to consuming for pleasure. Under such circumstances, when the population does not have to worry at all where the next meal comes from, politics and economics become naive. As if they were tools for delight rather than dealing with what is realistically achievable. Many politicians dress in the clothes of Father Christmas and elections turn into contests of wishing and campaign promising. Somehow the marxist term alienation comes to mind when describing the entire spectacle.

What has happened during the past decades is that production and refining in large has moved to other parts of the planet. Meanwhile the West act as if nothing has happened, despite the fact that big revenue no longer is here. Many politicians naively argue that we should compete not with labour but with brains, as if they do not have universities with unpampered and very motivated students in India and China. In the interim, in order to satisfy the population and become re-elected, more public spending on loaned funds is prioritised.

Some primitive folk even argue that the West should go on a spending spree with cash we do not have, as they believe it would ease us out of the crisis in order to live happily ever after. Coming with such an analysis today sounds like the manic idea from someone out of the drugged generation of 1968. It has perhaps once or twice been less false than it is now, back when the West still owned the means of production and controlled the economy. But we are not discussing a regular slowdown of the economy this time. We are no longer the King of the Hill. It may come as a surprise to some, but we will need tough structural reforms where the welfare state is narrowed down to its important core in order to save just that core.

Two thirds of the population can not live either on benefits or work in the public sector if only one third is paying. Likewise the medicines and machinery I use in my profession every day, as a publicly funded physician, is not probable to become relatively cheaper when a much bigger and global crowd is demanding them. The fountain is not infinite. Do your maths. The social material for building a strong civil society, where we take care of one another and the important institutions of our civilisation, is not in the best of quality today. Not entirely a whining party of spoilt brats, but partly so. Nonetheless, it is what we have. The facts of life.

Parts of the welfare state are very good inventions indeed, and are part of a morally decent culture. But these undertakings does not come for free just because we regard ourselves worthy of them. Managing our society does not include living over our income, leaving a burden of debt for future generations. The shoulders of the giants we are standing upon require hard work.

There is no mystery, just lack of sobriety. Economic reality will demand sound future policies. Everything else is barbarism.
Johan Christian Dahl (1788-1857) Skibbrudd ved den norske kyst/Shipwreck on the Coast of Norway (Nasjonalgalleriet, Oslo).

Samtidens nordiska socialdemokrati*

Det är omöjligt att bygga en välfungerande demokrati med tillhörande välfärdsstat där en tredjedel arbetar hårt för att två tredjedelar inte ska behöva arbeta. Det kan då inte talas om att de med bredast skuldror ska axla ett större ansvar och än mindre om något som kan kallas gemensamt finansierad välfärd. Under dylika förhållanden sätts de fundament som genererar välfärd och är bland grundförutsättningarna för mellanmänskliga plikter och rättigheter ur spel. Dessutom framkallas missunnsamhet och en oförståelse för hårt arbete och strävan.

Istället borde man erkänna att det handlar det om en önskan att med hjälp av transfereringssystem uppnå minskade klyftor. Detta är något som åstadkoms på helt annat vis, nämligen genom att fler människor arbetar och bidrar. Det här är något som försvåras av den oerhörda specialisering som nu råder på arbetsmarknaden och som till dels är en produkt av att vilja upprätthålla en dyr och stor välfärdsstat utan en bred basindustri.

Den som hävdar att höjd skatt innebär mer pengar till välfärden är blind för var pengarna kommer ifrån. Skola, sjukvård, infrastruktur, civilförsvar, och så vidare, betalas framför allt av den icke-offentligt finansierade sektorn. Storleken på denna är avgörande för framtidens välfärd. I dessa tider behövs motsatsen till ekonomisk analfabetism. Alienationsbegreppet kan med fördel användas om de som inte förstår elementära spörsmål om intäkter och utgifter. Glöm inte det om ni vill driva en förvaltande politik. Eljest vill jag passa på att gratulera till vinsten i valet!

*Angående de danska Socialdemokraternas nära förestående regeringsbildning med stödpartierna Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti vilket, om man ska försöka se ljust på det hela, är del av god dansk tradition om att inte låta regeringar sitta för länge. En sedvänja som skapar ett gott politiskt debattklimat och alstrar välfungerande dynamik i partiernas förhållande till befolkningen.

July 26th, 2011

Alma Elisabeth Forsberg-Gillving

Om framtidens skandinaviska modell

Det är valtid i Danmark och tillsammans med min (øl &) politiska diskussionskamrat och tillika medlem av Liberal Alliance, Jost Stricker Jørgensen, publicerar vi samma debattkrönika på bägge sidor av Öresund, i Fyens Stiftstidende respektive Skånska Dagbladet.

Föga förvånande är vårt recept för långsiktigt hållbart förvaltande motsatsen till den Keynesianism som nu råder i den ekonomiska debatten bland vänsterpolitiker. Denna bygger nämligen på en uppfattning som inte längre är ett faktum, det vill säga att vi i väst fortfarande håller i de ekonomiska styrspakarna och därför bara ska "rida igenom krisen" för att igen kunna leva loppan när den passerat. Vad vår generation istället måste göra är att på nytt bygga konkurrenskraftig industri för att kunna betala för relevanta offentliga utgifter. Samtidigt med detta krävs det en avsmalnad välfärdsstat, med mer av reell produktion av vård och behandling samt mindre av byråkrati, för att styrkan ska finnas där när detta är moraliskt påbjudet.

Hur mycket den samtida vänstern än önsketänker kan vi inte fortsätta att leva som att vi var rikast i världen när det mesta av varuproduktion och förädling flyttat till Asien. De enorma realintäkter väst vant sig vid blir svårt att uppbära från en tjänstesektor och de offentliga utgifternas mun måste mättas efter plånbokens storlek. Annars skjuter vi bara ett allt större berg av skulder framför oss.

Det är hög tid att sluta upp med att ljuga om skatten (SkD)
Stop løgnen om skatten (FS via 180Grader.dk)

Utan danskt medborgarskap får jag inte rösta till Folketinget den 15 september, men om jag skulle få välja skulle jag lägga min röst på de Konservative eller möjligen Venstre.

Gustaf Rydberg (1835-1933) Vinterlandskap med hästfora/Winter Landscape with Horse Sled (1868).

Vi, de drunknade

av Carsten Jensen

Tiden gör sig svår att fånga, också i litteraturen. Likväl är det vad skepparsonen Carsten Jensen lyckas med i Vi, de druknede. Vi får följa generationer av män som lämnat Marstal för det oändliga äventyret på havet. Ofta har de lämnat för gott och begravts på botten. Eller som i ett enkelt tillfälle, startat ett nytt liv på en avlägsen tropisk ö. Bakom sig har de lämnat änka och ungar hemma på Ærø, i ett avlägset hörn av Östersjön. Innanför sjöfartsnationen Danmarks gränser, men en av dess allra ljusstarkaste bastioner i den globala skeppsfarten. Männen har lämnat barn som sedan vuxit upp med den starka drivkraften att axla det hårda och farliga sjömanslivet för att se nya horisonter och få världsvana. Präglade av ett stolt samfund, men ändå, eller kanske på grund av just detta, med en stark och envis egen vilja.

För vad ter sig en förlisning i en storm på det öppna havet eller att drunkna i den mörka kylan som annat än döden. Och vad är döden mot möjligheten att segla syd om Kap Horn, passera Sydney på väg mot Tasmaniens ljusskygga barer, segla förbi den amerikanska västkusten eller Barbareskkusten. Att få uppleva revolutionsgarden i Setubal som förhindrar avlastningen av godset. Dricka ättika, saltvatten, fiskolja och få se Valparaiso. Anlöpa Callao och Câmara de Lobos, mönstra en tremastad Nova Scotia fullrigg och sätta kurs mot västindien. Träffa flickor på Foretop Street, i La Boca, Newfoundland, norra Ryssland och i Tiger Bay. Lasta kol på en liverpoolbark på väg till Cardiff. Att döpas i tjära när man korsar ekvatorn är tveklöst värt att riskera livet för.

Berättelsen påbörjas med tyska kanonsalvor och avskjutna lemmar samt mänskliga inälvor på däck i Eckenförde fjord, ombord Christian den Ottonde. Den avslutas hundra år senare i andra världskrigets sluttamp, där Harald Blåtand blir född i det iskalla vattnet och tillsammans med sin nyblivna mor är de enda som lyckas räddas ombord på Nimbus. Undsatt från ett sjunkande torpederat skepp, i ett stormigt ishav omgivet av u-båtar under naziflagg. Men trots den alltid närvarande döden och undermåliga maten, eller igen kanske på grund av just detta, finns en flammande livsfackla, enorm äventyrslusta och passionerad kärlek.

Men Carsten Jensen visar oss också myntets andra sida. Vi får möta den frustrerade änkan Klara Friis som allra helst vill att klotets alla hav drar sig tillbaka och ger land och hem. Hem där alla kan vara tillsammans, far, mor och barn förenade för evigt. Hon köper upp fartyg och säljer av dem till skeppare utanför ön. Hon driver rederier i konkurs och ger kärleksgåvor till byn Marstal i form av bibliotek, barnhem, museum och ålderdomshem. Butiker och restauranger ska ge arbete, inte havet. Hon föraktar sjöfarten, hon hatar den för alla söner, makar och fäder den stulit. Klara Friis förefaller att agera välgörare, men drar samtidigt undan existensgrundlaget för den by hon älskar. Trygghet på bekostnad av det längre perspektivet, ett tema som undertecknad gång efter annan verkar dra politiska analogier ur.

     „Hvem skal nu føre skuden?“ sagde han til skipper Ludvigsen, kaldet Kommandøren, der kom for at bestille en gravsten til sin kone.
     Dødesamlaren svarede selv på spørgsmålet.
     „Det skal kvinderne. Bare vent. Eller se på Klara Friis. Læg mærke til, hvad jeg siger. Det er kvinderne, der tager over nu.“
     Ludvigsen rystede på hovedet.
     „Det har kvinder sgu da ikke forstand på.“
     „Jeg sagde heller ikke, at de havde forstand på det. Jeg sagde bare, at det er dem, der bestemmer nu.“

Den röda tråden som gör att generationernas passerande synnerligen gott bygger romanen är saltindränkta Marstal. Ett samhälle som också i denna dag har sin själ i havet och därför i resten av världen. Inte enbart på grund av sin historia med ett imponerande sjöfartsmuseum och det pågående restaureringsarbetet av skonaren Bonavista, men genom varv, båtbygge och navigationsskola. När jag häromdagen satt nere på kajen med min son underhölls vi länge av det högljudda arbetet i dockan på Marstal varv, där ett rött tankskepp blev ommålat och restaurerat. Realistiska människor som vill hålla i liv och förvalta vet att nostalgi och önskan inte på långa vägar är tillräckligt. Men så är det också svårt att avväga och balansera när man är enögd.

Enduring impression defence against transience

Ever since I moved to the medieval parts of Old Town Odense some five years ago, I have been window shopping at the clock and watchmaker on Overgade close to where I live. Some years ago I purchased my 1950s Giroxa Swiss wrist watch there. However, what I have yearned for the most is this one, a first generation of European made alarm clocks from Junghans. It is from around the last turn of the century and when opening it in order to wind it up, it has the original printed paper label behind the pendulum. Owing to my family-in-law, congratulating me for becoming a medical doctor, it is now under my ownership.

Six Suites for Unaccompanied Cello

Yo-Yo Ma performs No. 1 in G Major by Johann Sebastian Bach.